Skaffa och vårda leads – Business to business & Business to consumer

I sju år har det här innehållet legat på YouTube. Simon Sundén hade fixat så att jag skulle få dela med mig av lite tankar på en helt fantastisk konferens som hette Searchmeet. Det som var lite sjukt med Searchmeet var att folk som kunde saker, kom dit och berättade hur de gjorde. Folk delade friskt. Det var fint.

Det var också en av de första gångerna jag hängde med Judith för första gången. Det var också fint. Allt var så på riktigt, och såhär i nostalgins tecken tycker jag inte att det är mer än rimligt att dela.

Problemet med det som togs upp på konferensen var att mycket av det fortfarande upplevs vara framtiden på många Svenska företag. Varför går det så långsamt?

Video 1

Video 2

Intervju: Michael Kazarnovicz – Om Robotetik, tro och politiska visioner – Almedalen 2016

Under min andra dag i Almedalen fick jag möjligheten att sätta mig med Michael och prata om robotetik, hur vår syn på tro har förändrats i en förvånande nog gemensam riktning och att det finns flera utmaningar med att politiken och visionen ligger så långt ifrån varandra. Det behövs liksom ingen pragmatisk framtidsminister, snarare behöver vi få tillåta oss själva att drömma, att ha fel och att ändra oss.

Den här intervjun var likt samtalet med Brit en av de mest inspirerande samtalen jag haft på mycket länge och jag ser fram emot att träffa fler underbara människor de kommande dagarna.

En sak som jag kommer jobba på till nästa inspelning är ljudet. Jag har en lösning, och får testa till nästa inspelning.

 

Intervjuerna gör jag under temat ”saker du inte riktigt vet, men som du tror och därför vill dela”. De är en del i min satsning på att dela kunskap för att fler ska kunna få möjlighet att använda digitaliseringens fördelar. Fler intervjuer kommer göras under veckan och läggas ut på min YouTube-kanal. Där postar jag i vanliga fall ”How to’s..” på engelska.

Vill du lära dig mer om hur du jobbar med viral mekanik och viral spridning på nätet kan du göra det genom min gratis kurs på viralhack.com.

Må bra, idag!

Intervju: Brit Stakston – Almedalen 2016

Jag fick möjlighet att intervjua Brit Stakston. Det blev ett långt samtal om demokrati och almedalen, om Blank Spot Projects framtid och om Wikimedia.

Se hela intervjun nedan. Kortare klipp kommer senare.

 

Digital Transformation på Taktiska

Höll en dragning på MEG16 (marknadsdagarna i Göteborg) om hur jag ser på den digitala transformationen. Mitt perspektiv är ju taktiskt och därför fokuserar jag gärna på situaitoner, problem och saker som behöver lösas NU för att företaget ska kunna vara med i transformationen och inte blir bortknuffat… eller… disruptat, som det så fint heter.

Som drivkraft har jag alltid haft min irritation. Irritationen när något inte funkar som det ska. Därför blev det fullt naturligt att också prata om transformationen utifrån irritation jag får när jag försöker lösa taktiska problem.

Sveriges Kommunikatörer hade lånat mig scenen. Ett stort förtroende med tanke på att i princip vad som helst kan trilla ur munnen på mig. Jag streamade live på Periscope och den filmen sparade jag. Längst ned på sidan hittar du mina slajds. (filmen blev dessvärre mest skrev, men men… du får skita i å titta å kolla slajdsen istället)

 

På tal om fokus

refugeehelp

Illustration: Poppe

Ikväll ska det på Debatt diskuteras om: ”…är det stora engagemanget vi ser början på en förändring i synen på flyktingpolitiken eller bara ett tillfälligt sätt att bota våra skuldkänslor?

Jag läser kommentarer på Facebook såsom: ”Har en skepsis mot de som går ut och berättar om att de skänker. Där finns nog ett inslag att mer positionera sig som extra goda människor.

Jag läser analyser där man frågar sig: ”Både Pressbyrån och Ubers kampanjer har hyllats i sociala medier och på bloggar och kampanjerna delas frenetiskt – alla verkar vilja vara med och sprida budskapet. Men är det helt okej att använda en katastrofsituation till att marknadsföra sitt varumärke? Och var går gränsen för det som är etiskt försvarbart?

Samtidigt tänker jag att… dagen det är ett allmänt problem att folk tävlar i godhet, så blir Västerbrons fallhöjd troligtvis inte fullt lika avskräckande att planera in under ”aktiviteter att testa på lördag…”

(Å andra sidan: Det enda vettiga perspektiv jag hört i den här debatten är det som kom från Brit Stakston i EFN TV och innan dess i Expressen härom dagen. Om hur de demokratiska institutionerna har en möjlighet, eller ett problem i hur de lyckas ta över när det spontana engagemanget slutligen lägger sig. Och det var å andra sidan det viktigaste som sagts i politisk debatt det här året.)

 

 

Bättre en undersköterska på ålderboendet, än nattöppet på Facebook

Förra veckan skrev jag ett satir-inlägg som handlade om Nackas ”nackade” Facebook-sida. I samband med det fick jag ju kontakt med den riktige Sam som sitter och jobbar som pressis på Nacka kommun.

Trollet i mig svalnade lite och jag kände mig manad att ställa lite frågor till honom angående deras sociala medier och hur de hanterar det i samband med en sån här fråga.

Och jag får väl hålla med Sam om att det i prioriteringarnas tid känns bättre i magen att välja gamlingarna framför kvällsöppet på Febban.

Vad heter du och vad har du för roll på Nacka kommun?

Sam Carlsson, pressansvarig

Under veckan har det kommit upp en del frågor i sociala medier rörande Docklands och en ansökan om att hålla en fest i Nacka. Vad händer där nu? Under vilka omständigheter skulle festen kunna genomföras?

Från vårt perspektiv hade det varit ok med fest mellan 11.00 och 03.00 på fredagen och lördagen. När polisen nu fattat sitt sista beslut gör de det dock utifrån räddningstjänstens yttrande. De säger att arrangören inte lever upp till gällande brandskyddsregler etc. Detta hade alltså inneburit att festen aldrig fått tillstånd även om vi sagt ok till dygnet runt aktivitet.

Så på frågan under vilka omständigheter festen skulle kunna genomföras så är det en fråga för räddningstjänsten. Om vi får frågan igen så tycker vi samma, 11 till 03 är ok.

I samband med att ni avslog deras ansökan blev ju er Facebook-sida ”kapad” av någon som utgav sig att vara er? Hur ställer ni er till ett sådant tilltag? Vad gjorde ni när ni upptäckte att så var fallet?

Det som har skett är att någon skapat en sida i vårt namn och lagt upp samma profil- och omslagsbild. Denna sida har sedan gjort kommenterar på vår sida. Vi har anmält ”den” för varumärkesintrång och sedan spärrat sidan för att göra inlägg på vår sida. Enkelt för någon att göra och svårt att värja sig mot.

Det är såklart allvarligt om någon som sett kommentar som inte vi skrivit och trott att det var vi.

Hur använder ni Sociala medier generellt? Upplever ni att det finns något värde att vara aktiv på Facebook eller finns det bättre platser att möta invånarna i kommunen?

Vi är aktiva i flera olika sociala medier. Kommunövergripande arbetar vi med FB, Twitter och YouTube.

Det är ett stort värde för oss att vara aktiva på FB. Vi ska vara öppna och tillgängliga mot våra medborgare och också berätta om vad kommunen gör. Ska vi lyckas med det behöver vi finnas där människor finns och många finns som bekant i sociala medier. FB hjälper oss att nå ut med mycket värdefull information. Om det händer akuta saker eller kriser så är också sociala medier en väldigt viktig kana för att nå ut snabbt. Det kan exempelvis handla om vattenläckor eller badförbud. Ibland allvarligare saker än så.

Visst finns det många andra bra platser också att möta Nackaborna på, ansikte mot ansikte är också trevligt.

Enligt dig – finns det någon skillnad på att vara aktiv som individ, kommun eller exempelvis företag i Sociala medier?

Ja, flera. Som representant för ett företag eller en myndighet så företräder man inte sig själv och det måste man kunna förhålla sig till. När det handlar om en myndighet så är det en mycket komplex fråga så det är svårt att ge ett kort svar. Vi måste förhålla oss till lagar och regler som är särskilda för oss, vi måste ofta vara neutrala, inte vara politiska m.m.

Hur ser ni att kommunen påverkas, utöver den typ av hyss ni blev utsatta för, i takt med att folk mer och mer använder digitala kommunikationsplattformar?

Det är oerhört bra med det tryck på, och möjligheter till, transparens som digitala kommunikationsplattformar ger. I grunden är det en demokratifråga att vi som myndighet hela tiden tvingas arbeta med att bli ännu mer öppna och bättre på att tillgängliggöra information.

Sen är det självklart också så att om vi använder digitala plattformar på ett bra sätt så ger det nya förutsättningar för bättre service och högre effektivitet. Vårt uppdrag är att tillhanda hålla viss service till Nackaborna och den ska vara så bra som möjligt. Dessutom ska vi ge medborgarna bästa service för skattepengarna. Därmed inte sagt att digitala kommunikationsplattformar alltid gör något billigare.

Samtidigt ökar också förväntningarna på oss, både på tillgänglighet och bra service. Som sagt bra, men det är ibland svåra och ibland omöjliga förväntningar att leva upp till. Politikerna som fattar beslut om kommunens budget måste göra svåra prioriteringar. Det är lätt att säga att det vore trevligt om kommunen fanns på Facebook även sent på kvällen, men jag tror nog de flesta tycker det är bättre med en undersköterska på äldreboendet.

Slutligen tillägger Sam…

 

Ps. Känner ingen Gittan.

Att bli ”Nackad” – En berättelse om trollning, Nacka Kommun och väldigt engagerade fans

Morgonen började nog precis som vanligt för de allra flesta av oss. Det var onsdag, halvvägs till helgen, solen lyste ovanför medan minnet av semestern började blekna så smått .

På Nacka kommun öppnade Sam locket till sin PC och tryckte på ON-knappen. Han gick till köket för att ta en kopp kaffe, småprata lite med Gittan och rätta till några post-it-lappar som hamnat fel på kommunkontorets interntavla. Han log över sig själv, sin egen förmåga att existera och att dagen var precis där den alltid var. Helt och hållet förutsägbar.

Gårdagen hade spenderats på allehanda avslag. Han hade slagit rekord. De hade stolt gett honom menande blickar i korridoren på väg mot utgången. Ytterligare en dag i medborgarbegränsningarnas tjänst hade kommit till sin ända och han hade gjort det riktigt bra. Rent utav bäst.

Sam kom tillbaka till sin dator och slog sig ner för att njuta av de sista 5 minuterna Microsoft-intro hans arbetsstation förgyllde dagen med varje morgon.

Pling

Som det var på den här tiden i Sverige, så brukade medborarna höra av sig som mest när kommunen hade stängt sitt kontor för dagen. Även om det var ett ytterst märkligt beteende enligt Sam (de borde ju höra av sig på kontorstid) så var det inte ovanligt att det där låg ett trettiotal mejl från invånarna i hans inbox.

Just den här dagen var det dock något som var annorlunda.

147 olästa mejl.

Pling.

Ett till.

Pling.

Ett till.

Pling.

Ett till.

Alla med rubriken: #rättattdansa

Sam som hade en förkärlek för Talibansk samhällsordning kände med ens att nacknerven spände till. Själv hade han dansat när han var ung. På fritidsgårdens diskotek. Med Maria. Hon hade haft vita Levis 501:or på sig och en parfym som likt ett nervgift slagit ut hans fundamentala kroppsfunktioner. Det hade varit fantastiskt och fruktansvärt på en och samma gång. Sen hånglade hon med Stefan.

Dans hade sedan dess haft en viss plats i de inre dikena av Sams nostalgiska kärna. Konstant förknippat med den olustighetskänsla han känt när han ensam vandrat hem den kvällen i sina blå Crocker och ljusgula Sketchers.

Docklands, Sam läste mejlen som kom in. Knarkklubben från 90-talet som fått någon slags renaissance i takt med att svensk rejvkultur börjat få luft under vingarna. Han hade tagit emot beslutet om avslag med ett förnöjt leende dagen innan. Det var så pass definitivt att han inte ens bemödat sig formulera en kreativare form av ”inga kommentarer”. Han hade kort och gott levererat ett ”avslag”, utan att behöva ta en endaste klunk vatten för att motverka torrmunslätet som annars var så närvarande på grund av kommunens tåliga ventilationssystem.

Det var lunchtid. Sam hade precis öppnat sin matlåda när Gittan med smått stirriga ögon tittade drog lunchrumsdörren åt sidan. Hon hade inte sin sedvanliga kommunkopp med Lipton svans i handen, vilket redan där gav Sam signalen att detta måste vara allvarligt.

Har du sett vad de gör mot oss på Facebook?”, frågade hon med lite lätt darr på rösten.

Sam hade som pressansvarig besökt kommunens sida på Facebook en gång sedan den lanserades för några månader sedan. Den var fin och representabel för de kommuninvånare som just nu bodde i Nacka. Kommunens slogan hade fått en extra tydlig plats i toppen på sidan och kunde för en gångs skull känna sig i framkant.

Sidan kom till efter en inspirationsföreläsning de haft om digital transformation. ”Always on”… ”365 dagar om året, 24/7…”, något case från Volvo Trucks, något från Coca Cola och så ett från Helsingborgs kommun där Internet var på väg att bli fritt.

Det fick bli en sida på Facebook. Det fanns ju inga resurser. Men stolta var de ändå. Nästa SKL-möte kunde de likt gårdagens vandring genom korridoren, få möjligheten att räcka upp handen i luften när det var dags att höra sig för vilka som fanns var på Internet.

Men sedan dess hade han inte riktigt tänkt på sidans existens.

Han tittade djupt i Gittans ögon. ”Jag tar hand om det..

In på Facebook-sidan. 35 minuters analys av läget. Det var många som hörde av sig just nu. Många som hade åsikter. Åsikter som låg väldigt nära de där mejlen som tidigare inkommit till hans inkorg.

Han tänkte snabbt. Han gick till motattack.

11899784_10153683188110730_6250093399363987626_n

BOOM… One man down… 56 to go…

11898767_10153683188100730_8421067370447886326_n

Next one… rattatattataaaa….

11899989_10153566058492264_7327677109104912626_n

Poff!!!

Sam var i eld och lågor. Han nickade fram och tillbaka. Han bytte från P3 till Mix Megapol på radion. Detta behövde rätt typ av soundtrack.

11903626_1632835556988102_1055909342_o

Right back at ya…

11873042_1632836263654698_1867393544_o

Say whooooot!!!

11881395_1632823826989275_874390607_o

RIDÅÅÅ!!!

Sam slog armarna i kors.

Gittaaaan”…, han ropade ut i korridoren.

Gittan tittade in genom dörren.

Mhm… har du sett…”, frågade hon…

Japp, sett och utrett..”, svarade han och lade till en byråkratisk dubbelhaka som bara en riktigt viktig kommunpamp kan samtidigt som han plirade med läpparna…

Solen sken åter på Nacka Kommuns kontor. Sam hade ställt saker och ting tillrätta. Livet kunde gå vidare.

Men självklart var verkligheten inte så enkel

Det du läst fram till nu är en blandning av påhitt och skärmdumpar. Något vi ser ganska mycket av på dagens Internet. Men dagens trollning av Nacka kommun föranleder mig att ta ut svängarna litegrann och försöka mynta begreppet ”att bli nackad”. För det var vad som hände med Nacka Kommuns Facebook-sida idag.

Detta har hänt:

  • Nacka Kommun avslog Docklands ansökan om att få arrangera diskotek på kommunens mark
  • Dockland uppmanade sina otroligt engagerade fans att engagera sig för att få kommunen på bättre tankar
  • I en uppdatering senare kom följande på Docklands Facebook-sida

11891270_921039654619102_5647134023598581252_n

  • Följden blev en hord av människor som på bästa hyss-manér gick in och tryckte ner snittbetyget för Nacka Kommun till bottennivåer. Alla med kommentarer kring kommunens restriktiva hållning till Docklandsarrangermanget
  • Det är nu det riktigt intressanta börjar
  • Någon tar sig nämligen an att skapa en Facebook-profil med exakt samma branding som Nacka Kommun, bestämmer sig för att kalla sig Nacka Kommun och börjar besvara alla ratings som inkommit
  • Det ser således ut som om det är sidan själv som besvarar alla inläggen
  • Bakom spakarna sitter dock inte någon från Nacka Kommun utan ett helt vanlig dödligt troll som bestämt sig för att detta är ett perfekt läge för att skapa ett svenskt exempel av detta
  • Reaktionerna tar inte lång tid och dialogen som följer kan ni se ovan i de få skärmdumpar jag lyckades ta innan personen deletade fejkprofilen och exemplet försvann

Så till min frågeställning – hur ska du undvika att bli ”Nackad”?

Detta väcker en rad frågor.

  1. Vilket ansvar har en kommun att bemöta frågor på Facebook?
  2. Hur ska en kommun reagera om den märker att någon utger sig för att vara dem – alltså… när de blir ”nackade”?
  3. Förstår Svenska kommuner att det som händer offline, får bäring online om historien bara kan engagera? Och om så, vad finns det för beredskap att ta hand om det?

Själv tycker jag frågan är svår. Nu var det ju inte så allvarligt i detta fallet utan mest ett harmlöst prank som redde ut sig tillslut. Jag vet inte om jag som skattebetalare är beredd att betala för att någon ska sitta och vänta på den här typen av reaktioner, samtidigt så känner jag att det finns ett ansvar i att bemöta kommuninvånare via de kanaler och på de tider då medborgare kan och vill kommunicera. Det är svårt. Vad tycker ni?

Hur grupper är organiserade kan ni läsa i min bloggpost om de tre användarbeteendena jag skrev som gästpost hos Joakim Jardenberg för något år sedan.

För att understryka. Det jag inledde den här posten med är satir kring hur det kan gå på Internet ibland. Jag vet inte alls hur Nacka Kommun fungerar men lånade Sams namn i min berättelse. Här kan ni läsa Sams svar på en lite mer sansad version av berättelsen.

Uppdatering: Den riktige Sam svarar på satiren:

Och med ens blir jag lite rosig om kinderna:

(Till historien ska tilläggas att Docklands var ganska sena med sin ansökan till både kommunen och till polismyndigheten. Jag tar inte ställning i frågan men tycker bara att detta var så vansinnigt intressant att jag var tvungen att skriva något om det.)

 

När jorden tar slut, blir det inga fler mobiler

1655041_10153466608872264_4302944294601098673_o

Den digitala utvecklingen är sannerligen fantastisk. Så mycket nya och balla prylar, så många fina och härliga baby-bilder. I liksom love it. All day, every day. Jag är inte heller ensam. Allt från tillväxtdyrkare och framtidssiare talar om den nya värld som öppnar upp sig i takt med att fler och fler saker kopplas upp mot nätet.

I teorin är jag benägen att springa längst fram i den här utvecklingen för att hitta möjligheter till nya lösningar. Men. Det finns ett problem som får mig att vrida blicken mot konsekvenserna av digitaliseringen snarare än dess möjligheter. Och nu snackar jag inte om att en trött Aftobladet-journalist kommer förlora sitt jobb, utan snarare om den faktiska utmaning vi står inför när vi ska bygga alla system som ska klara av att härbärgera kopplingarna mellan alla dessa prylar.

Internet är inget spöke. Det kräver infrastruktur i form av master, servrar, sladdar (kablar) och en massa mottagare. Alla dessa prylar består av material. Tyvärr, kan man tycka, råkar det vara så att de allra bästa materialen för dessa prylar inte är något som växer på träd.

Det hade varit najs om vi kunnat odla fram koppar eller gödsla fram koltan. Men verkligheten är en annan.

Dessa naturresurser, mineraler och metaller är på väg att ta slut. Japp. De är på väg att ta slut. Det är kanske inte så konstigt att det är på det sättet heller. Idag förbrukar vi ungefär 1.5 gånger vad jorden orkar producera på ett år.

Och visst. Resultatet blir en massa tillväxt i excelark och robotar som nästan kan göra samma saker som oss. Det är coolt, vi får råd att köpa en ny bil, båt, micro, fjärris och ca 13 nya digitala skärmar att koppla upp för att leva det molnbaserade livet.

Baksidan är förutom ett och annat kongolesiskt, uzbekiskt och pakistanskt barn i arbete, också en jord som inte längre orkar med. Och det tar liksom lite charmen från allt det som blinkar framför mina ögon.

Och då pratar jag bara om den teknologiska överproduktionen. När det kommer till mat och vatten är det ännu lite sämre.

I tillväxtens namn producerar vi så mycket mer än vad vi behöver för att leva bra, i tron om att framtiden kommer bli så mycket bättre. Men, mitt inre ställer sig oftare och oftare frågor kring vilket pris vi är villiga att betala för ett fix som tillslut inte kommer vara tillgängligt. Vad blir då konsekvenserna?

För trots att Elon Musk, Andrea Rossi och alla andra tokstollar har börjat paketera lösningen på energifrågan, så är det bara en liten bit av vad som behöver göras för att jorden ska kunna vara bebolig om 20 år. Alltså, när jag är 55 och du som läser detta är din egen ålder plus 20 år. Alltså… tänk dig hur nära bronset 94 känns i tiden… så långt eller kort in i framtiden.

Vad jag försöker säga är att det är dags att vi lyfter blicken från de mantran som skapat den här världen av upplevt överflöd och försöker hitta en ny modell där vi lever i samklang med jorden som fött oss tills nu. Jag försöker säga… att jag börjat bry mig om miljön. Sent ska den inspirerande nörden titta upp från skärmen. Ja vet. Men liksom det tog mig 2 år att inse att en ökad konverteringsgrad på en casino-sajt, troligtvis innebär motsvarande belastning på en familjeekonomi, har jag äntligen börjat se bortom de split-test och prototyper som annars fyller mina dagar.

Jag satte mig på Kulturhuset för att finna inspiration och fann den i en stor röv som gav mig insikt om den förutsättningslösa kärleken

Kulturhusets andaktsfulla klyschor omsluter mig den här eftermiddagen. På våning tre sitter jag. Inte bara för att det är gratis påtår och hon som står bakom disken har balla tatueringar längst med hela armarna. Nej, jag sitter här för att kunna se ut över plattan. En plats vars olika människotyper är lika många som pixlarna på TV-skärmen.

Jag sitter här för att finna inspiration till skrivandet. För att komma tillbaka till passionen där svulstigheten i uttrycket är viktigare än betydelsen av det jag försöker kommunicera. Att fånga känslan. Det där som vi sällan, eller på riktigt, tar oss tiden att verkligen formulera. Såsom att porerna kräks när du är riktigt förälskad, eller att magen kittlar dig när du själv behöver hulka.

Framför mig sitter en kvinna vars röv får betydande bergsmassiv att framstå som minimalistiska. Hennes sonotter (motsvarigheten till hen för ett könlöst barn) ställer lika varierande frågor som en sportreporter och deras bakelser är sedan länge inmundigade, i full färd att omvandlas till överskottsenergi som ska göda behovet av ytterligare en flygstol vid framtida semesterresor.

Det råder ingen nöd på dem. De visar varandra tålamod och förutsättningslös kärlek i en nutid som annars präglas av motsatser och missförstånd. Så, på sätt och vis står jag emot reptilreaktionen som förkastar deras existens, såsom hångelljud på bussen kan göra, och jag inspireras.

Förutsättningslös kärlek. Den där som får dig att ständigt vilja leva i kokongen som minnet av samlade stunder du delat med en människa du älskar skapar. Det är inte ofta du varesig känner den eller ser den yttras i det allmänna rummet. Människa till människa. Människa till bakelse. Bakdel till stol.

Mitt 35-åriga jag räds ofta över tanken på att jag kanske aldrig kommer få känna den igen. I den konstruktion jag lever finns det mycket tid för tankar, lite tid att uttrycka dem. Än mindre tid att uppleva dem då antingen förståelsen av stunderna eller de rätta orden oftast kommer i efterhand.

Jag intalar mig själv att den väg jag valt är ett fullgott alternativ. Samtidigt finner jag mig åter och igen i vanan av att söka något som bara tvåsamheten kan ge. Det där förutsättningslösa som inte är inledningen till ett möte du vill ska leda till dit du har planerat. Möjligheten att säga ”mhm…” och få ett ”aha..” tillbaka, där både avsändare och mottagare nöjer sig med att tonen i lätet säger allt som behöver sägas och man egentligen vet, utan att orden behöver falla sig mer komplexa än så.

Samtiden söker konflikt i jakten på de klick som fått ersätta lösnummer. Som individer söker vi bara förståelse och rätten till vår egen existens. I hjärtat söker vi kärleken som trots alla Hollywood filmer i hela världen, aldrig riktigt blir en rush i en regnig allé med en vältajmad hoppkram och tungkyss som slutpunkt.

Alternativkostnaden till tvåsamheten blir självskapet som konstant balanserar på ensamhetens tunna linje. Jag intalar mig att jag hellre lever som ensamvarg än att leva i en falsksjungande duett. Men jag vet att jag någonstans ljuger för mig själv.

För även om publiken skruvar sig i sina säten, så blir du mer än ofta tondöv då hjärtats bultande tar hela din uppmärksamhet från det faktum att ni inte kan sjunga ihop. Och det är den bästa känslan som finns.

Kanske är det den otroliga sommarvärmen vi upplever just nu, eller så är det åldern som gjort mig mindre manisk. Men på något sätt känns det hela väldigt odramatiskt i stunden där jag sitter och vältrar mig i tungrullande ordlekar.

Och även om jag came in like a wrecking ball i det här livet, är raderna jag nu har framför mig sammanfattningen av den stillhet jag känner i tron att det någon gån ändå löser sig helt av sig självt. Om än inte i känslan, så i alla fall i beskrivningen av den.

Svart kaffe och poesi. Ett par stycken text i bloggen och ett par ögon som leder huvudets vridningar i letandet efter en toalett. De brukade ha stans bästa.

Kvinnan och barnet har gått. En kille i sprakande brallor har satt sig i deras ställe. Jag vrider mig tillbaka till boken och motstår mina pressande behov för att skriva ett par sista rader orimmad kotlett innan jag packar ihop och går hem.

Hemma från Asien

Han såg ned på sina fötter och fann att asfalten var sprucken mellan sulorna på skorna. Han var hemma. Bakom sig lämnaden han 15 timmars resa, 18 dagars arbete och en rad oförglömliga tillfällen som liksom fanns till hundra procent just då de skedde.

Det är inte ofta jag gillar något längre. Ja vet. Det låter lite skitnödigt. Men jag har inte på länge, haft lust att göra någonting alls. Saker som tidigare betytt något har liksom bleknat bredvid den där känslan av att inte göra någonting över huvud taget.

När den känslan kommer. Då behöver jag resa. Inte så mycket för att jag upptäcker en massa nya saker när jag reser, utan för att jag av någon anledning kan vara precis såsom jag vill vara. Nästan alla jag möter, träffar mig för första gången. De vet ju inte hur jag är, så jag kan vara precis såsom jag vill, utan att för den sakens skull vara konstig. Inte i deras ögon och inte i mina egna ögon.

På avstånd har jag följt Sara Larsson-debatten som florerat här hemma i Sverige. Har tänkt lägga mig i, men blotta tanken på att åter gå tillbaka i min postmoderna hjärna har gjort mig illamående. Så jag har låtit bli.

Det är bröstkorgen som kommer först när jag går ner för gatan just nu. Inte pannan. Och jag vet att det kommer vara på det sättet i någon vecka till innan jag åter assimileras med mina gamla vanor. Har anlitat en coach som ska hjälpa mig att reda ut mina tankar och hjälpa mig förverkliga de beslut jag någonstans redan har fattat. Lite knasigt. Att du först vid 34-års ålder inser att du inte klarar allt själv, och att du vid 35-års ålder börjar se nyttorna med att be någon om hjälp.

Du ska ju vara så nedrans stark jämt. Jag är stark. Men så snart mina styrkor blir överdrivna, så blir de svagheter. Balansen har aldrig varit min bästa vän och därför känns det skönt att ha någon som jag litar på, som kan hjälpa mig sätta punkt, där punkerna behöver sättas.

ADHD. Kanske har en släng av det iaf. För några veckor sedan skickade en tjej en länk till mig ”Att älska någon med ADHD”. Hon skrev ”när jag läser den här så tänker jag på dig”. Kanske inte helt i linje med mina tidigare vanföreställningar om att inte bundla folk i diagnoser… men det var någonstans skönt att det var någon annan som också såg att jag, kanske inte var helt enkelt att ha att göra med. Inte ens för mig själv.

Igår var jag lycklig. Alltså på riktigt. Jag hade en sista liten sammankomst med några av mina vänner där nere i Singapore. De har så coola namn. Uma, Premika, Savita, Jose… alltså… På biljetten stod det ”Jesper Joak Åström”… Jag nöjer mig med det. Ett coolt namn till mig också.. Joak… Bättre än Jeppe eller Joppe eller Milton… Även om Milton klingar ganska trevligt det med.

Jo. Just ja… jag är hemma nu. Det var ju det jag skulle säga. Men som vanligt blir ett ord så lätt mundiarré… och så sitter vi här. Jag och mina stjärthalvor och väntar på att klockan ska ticka några slag till innan vi tar oss ut, och ger os i akt, med att fajtas med jetlagen.