En annan sida av Jesper

Det finns inte många saker som jag kommer ihåg från -85 men en av dem var hur vi lyssnade på Live Aid på radio. Alternativt så var det inspelat och vi lyssnade i efterhand. Året kanske var 1986 egentligen, men Live Aid 1985 har alltid haft en speciell plats i mitt liv oavsett om det är minnet som lurar mig till att tro jag hörde den live.

Det är så mycket som hänt sedan dess. Men för mig är det en av de där händelserna man inte ser så ofta. En av de där momenten när som man alltid kommer ihåg… därefter. Artister från hela världen. Som tillsynes helt genuint samlas för att skapa historia. De använder sin attraktionskraft för att skapa magi, intresse och fokus för en fråga som annars inte skulle pratas om.

Phil Colins, The Police, Queen… så många fler… så många mer…

Publiken grät, artisterna grät, vi som satt vid våra bandspelare grät. Jag får fortfarande något av en klump i halsen varje gång jag rullar igenom mina favoriter på YouTube.

Mina favoriter:

Magiskt…

//Jesper

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Att andas in när du behöver för att hålla darret i rösten tillbaka. Rör dig ur fläcken. Svetten som runnit längst din skamfyllda kropp och samlats likt en dank i dina sockar. Men sockar sitter kvar trots att man går. Plask, plask, plask….. plask. Det spelar ingen roll hur snabbt du rör dig för plaskandet följer med dig var du än väljer att gå.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Sminket sitter kvar trots att strålkastarljuset är starkt. Men har du kvar sminket när du lägger dig på kvällen kommer du få bölder i ansiktet som du inte kan dölja med någon highlight i hela världen. Bölder är inte vackra. Det är därför de har ett så motbjudande och deskriptivt namn. De har en tendens att vara växande, synliga och inte allt för sällan fyllda med gult och kladdigt var. Var, som endast går att tömma med skalpell. Det skulle göra ont. Det skulle svida. Men alla behöver vi tömma varet för att inte bölden ska bli en börda.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Publiken tittar egentligen inte på någon. De blir underhållna av helheten. En huvudperson i en historia är aldrig mer betydelsefull än berättelsen hon befinner sig i. Det är förmågan till samspel som gör det möjligt att skapa dynamik och magi. En kärlekshistoria där bara ena rollen är besatt av någon som är besatt är inte hållbar. Kärleksvisan måste spelas i stereo för att publiken ska hållas underhållna och koncentrationen inte ska förpassas till sällskapet snarare än sällskapet.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Harklar sig och går ut på scén för sista akten. Plötsligt finns inte replikerna kvar. Minnet har svikit. Eller var det känslan som svek. Känslan av att bäras fram på scénen. Plötsligt borta. Finns inte där de brukar. Replikerna som skapar kontrasten till den visuella upplevelsen. Det som skapar kontext till det som syns.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. På andra sidan scenen finns alltid en hjälpande hand. Alltid en röst som viskar de första få orden. En räddare i nöden.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. En bugning är inte så svår att genomföra. Det svåra är ju redan klart. Ridå. En konstig doft av svett och playdoo. En djup suck och ett par timmar avsminkning. Kameran rullar inte längre. Strumporna hänger på tork. Publiken har gått hem. Replikerna behövs inte här. En klapp på axeln av en hjälpande hand. En tuss bomull tar bort det som annars skapat bölder större än att de kunnat döljas av helheten. Ridå. Kameran rullar inte längre. Det är dags att gå hem.

Han sitter där på förortsbalkongen som en turkpappa i sin whife beater och med ena handen på räcket. Han har fått mage. Den går att luta sig på litegrann. Inte så mycket att han kan ställa något på den ännu, men magen finns trots allt där. Som en liten kudde att vila den allt för Krakel Spektakel liknande bröstkorgen på.

Han tittar in hos Birgitta som bor mittemot. Eller, hon ser ut som en Birgitta. Från Norrland. Alla feta kvinnor från Norrland heter Birgitta. Eller Gunilla. Eller Kerstin. Eller något annat som man bara skulle döpa ett barn till idag om man ville att det skulle bli riktigt mobbat i skolan. Idag ska man döpa sitt barn till Kelly, eller Startflowler, eller Keisha. Eller något annat som låter som en värsting från 80-talets långfilmer eller som en billig porrskådis från södra Ungern.

Birgitta har en grön och lite för stormaskigt stickad tröja på sig. Hon har glasögon med fallrep på som hon låter smeka kinderna medan hon står där och diskar upp efter sig själv. Birgitta bor ensam och har troligtvis ingen som bryr sig om henne. Ingen mer än han. Turkpappan som sitter och tittar på henne från balkongen mitt emot. Han känner sig nästan lite som en ängel. Han vakar över Birgitta trots att hon inte vet om det. Han bryr sig om henne likt ingen annan. Han skulle sakna henne om hon försvann. Rofyllda, snabbdiskande och storbystade Birgitta. Henne hade han saknat, henne hade han tyckt om minnet av.

Nedanför på gatan går ett par riktiga förortsturkar förbi. Dom säger ”abooou” och puttar på varandra. Det går en tjej framför dem som håller sin axelremsväska tätt intill sig och tittar ner i marken samtidigt som hennes axlar ser ut att vilja möta hennes haka halvvägs. Hon ser kuvad ut. Hon ser ut som om hon får spö hemma. Eller ännu värre. Hon bor i en sån där familj där allt ska vara bra. Där man storhandlar på Lidl, men gömmer kassarna på väg hem, eller backar in i garaget och packar ur där ingen kan se. En sån där familj där mamman och pappan inte älskar varandra längre utan mest av allt bor ihop för att grillen var dyr och semestrarna till Rhodos är billigare att spara ihop till när man är två. De drömmer om att få vara med i TV. Även om det vore lyxfällan. De funderar på att ta lån från GE-Moneybank för att göra drömmen till verklighet.

Men inte Birgitta. Hon skulle aldrig ta lån från GE-Moneybank. Hon har nog inga lån alls. Hon sparar sina pengar och prenumererar på tidningar där vinsten går till fadderbarn i Uganda. Birgitta är en fin kvinna tänker han där han sitter och tittar ut över räcket. Han undrar om Birgitta vet att han finns. Han undrar om hon är medveten när grannen tittar på.

”I deal the cards as a meditation…”

The first time you fall in love you just don’t have a clue what you’re getting into. You don’t respect it, you don’t endorse it, you just simply don’t know anything about the blessing you’ve been given by God. You just stand there, as though you were a marionette in someone else’s play. You seem to feel numb, but you pretend to be strong. Your strength turns into weakness and you cannot seem to understand how, what you determined to be faults almost seem to be the only traits that carry you to some wicked time frame you can’t define as else than confusion.

Sweaty palms, a heart that beat, as though it was being subject to an exorcism, a pounce in the back of your head that just seem to knock your regularities into obsolete functions of someone else’s life. You are for the first time in your life, completely defenseless to what this one thing carries as a curse, or a gift to you the way you are, the way you were supposed to be, but cannot live simple from now on and after.

She was the crazy lady who threw herself in you arms on the beach on your brother’s wedding or she was the high school sweetheart. She was the girl who gave you the first kiss or she was the one who handed you a paper bag with a smile when you were in dire need of carriage help. She was the monster who killed your daring thought to get kids. She was the one who asked you to get some, but you felt like you couldn’t, because you hoped that the feeling would pass.

What is love?

Love is what you know. It is the only thing you know. I know that now.

The only thing that could ever hurt me. I am strong. I am so secure. Yet, still I know that if love hurts me, then I still know that it was worth it. Love is always worth it. The crazy sensation. The sense that all you know as reality turns into unreal, unimportant, non-realeties. That’s love.

When your head’s spinning. When your stomach’s turning. When your nose cannot forget the moments your mind is trying to conceal. When your soul is dissipating. When your mere existence suddenly feels obsolete. When your mind goes crazy cause it cannot come to a conclusion. The diffusion is to great. The unfocused instigations take over. The moments when you just don’t care, cause it just isn’t worth it no longer. Nothing is worth anything unless it is the moments to share with the one person you sense completion with, just by being in close proximity to.

Longing. Desperately hoping. Uncomfortably belonging to. Love.

Intensely. It is killing you.

After a while you learn to recognize it. You learn how to know how to separate the loves from the likes. You learn how to build before you break. You know that if you try to break, you can sometimes, whilst you cannot the other few. You hate it, the defenseless nature, the powerful distortion, the confusingly highly potent endorfin. You just know. One second is all you need once the first candle burned to its heel.

So you care less. But you care more about the less. And you care less about the more. Cause whet is else than what is your now, doesn’t really matter. You might be dead tomorrow. So what you have now is more important than what you can obtain if you’re unwilling to accept what you now seem to care for. Unanswered or not. You’re in love. If lucky, the love is answered and if so, no argument, no logic, no reason in the shall put your focus aside.

”I try to shake you of my mind
But you´re to stubborn to leave
i try to put it all behind
But it just gives me grief

I’ve got butterflies stuck in my stomach
I chase them off but they attack
I’ve got some sanity left but it leaves me
Because you keep coming back
And you’re a heartbreaker, heartbreaker, heartbreaker
And you making me want you
A heartbreaker, heartbreaker, heartbreaker
And you making me want you”

As he opened his eyes and gazed the open sea roaring in front of him, he realized how incredibly small he was. With an ego of an eagle and a efficiency track record of a German executioner, he was baffled by how mediocre he suddenly felt. The massive strength of what he saw silenced him as nothing previously could have. It was easy for once. It was simple. He was in the sole possession of this great wonder of the world.

He looked down at his wrist watch and realized he had stood there for an hour. The waves were bashing the sharp edges of the cliffs, and the white foam it created bounced to fall on his three hundred dollar shoes, completely ruining their finish. He was wearing a suit. He had taken the car from the office. A black Lexus. It was not the finest of cars, but it gave him a sense of might. He needed that, but right now he just felt pathetic thinking of his belongings. All these things. Everything cost a fortune, but was worth absolutely nothing. It meant nothing, not now. Not like this. This was meaning, this was beauty, this was wealth. Knowing this place was only a stone throw from the city made it even worse he didn’t come here more often.

Should he return to the city tonight, he contemplated for himself. Perhaps not. Perhaps just check into a shabby hotel. The sense of being below upper levels of the societal rim, made him think clearly. It was a long time ago he felt the edge. He had stopped running a long time ago. Nowadays, barely walking. The distance from one client to another seemed to shorten as his reputation grew. Although it was a great reputation he could barely hold its weight. Every meeting, a new sense of understanding for being anxious. It was as though he was reaching some kind of anxiety nirvana. Some day he would have felt all aspects of that shivering feeling, that burning sensation, that nauseous cramp almost crippling him to the brink of not being able to move. The entry. The first deep breath. The hand shake. That conscious look into the eyes of the unsuspecting prospect. Another breath. Then the sound of his voice. Clarity comes back. Focus beyond the realms of a telescope. The pitch. The reaction. That perky little twitch from the edge of a greedy mouth. A hooked client. One more account.

He looked back at his watch. Another hour had passed. His trophy wife was probably deep into her sixth Mohito of the evening. How did it come to this? Where did he loose his track? He took two steps to the right. Looked up. Felt the salt in his eyes. Took a deep breath and turned around. ”Enough”.

Kinden var lite röd. Eller båda. Fast den ena var bara lite rosig. Den andra hade inga begränsningar. Den lät blodet flyta ut längst med varenda millimeter hud. En stum överläpp. En blick som låg stilla, men som ändå var full av händelse. En blank yta, en hy vars alla porer nu slöt sig. En liten bubbla i mungipan. Vad den gjorde där kan bara Picasso förklara.

En hand som förs långsamt genom ett hår som inte var borstat. Ett stopp i en tova. Ett litet skratt som bryter spänningen. En nästipp mot en annan och två andedräkter som möts. Smaken av nära. En arm som skakar då den av ovana inte är stark nog att bära en annan kropp. En förändrad kroppslutning. Ett torftigt skämt om Parkinson. Ett huvud som tilltar bakåt. Ett hjärtligt gurgel till skratt som ingen vet var det kommer ifrån. Ögonen som slutits kommer tillbaka i strålar när huvudet sakta förs tillbaka till utgångsläget.

Ett fastare tag runt en höft, ett underverk av stillhet. Tre darrande utandningar. En dragningskraft starkare än jordens. Två läppar möter två andra. Först mjukt, för att sedan öppnas och fullkomligen förenas. En dans mellan två oskiljaktiga cylindrar. Två tungspetsar som likt åskmoln utdelar elektriska stötar varje gång spänningen blir för stark. En avmattning. En sakta, avstannande avtrappning. Läpparna skiljs långsamt tills dess de bara berör varandra med minsta lilla möjliga millimeter.

Två blickar som åter möts. Möjligheten att för en sekund älska det okända. En stund som aldrig kommer tillbaka är delad. En början på en framtid är skapad.

Galenskap tänkte hon där hon stod och ögnade genom löpsedlarna på väg in i butiken. Ett par varv runt bröddisken för att hitta något som var både nyckelhålsmärkt, var producerat idag, och som dessutom såg någorlunda smakfullt ut. Tillbaka till frukt och grönt. En rödlök, två purjolökar. Eller förresten, lägg tillbaka den ena purjolöken. Snedblick från tanten som stod brevid… ”men fuck of and die mother fucker gammal tant”, tänkte hon medan hon svischade vidare genom butikslabyrinten. Attans, potatis. Tillbaka till frukt och grönt. Plocka med handen, utan påse mellan. Gick fortare så. Surtanten var där igen och glodde. Vad fan ville hon egentligen? Hade inte hon något annat stort världsproblem att bry sig om?

Ned mot köttdisken, passerar mjöl och torrprodukter. Att man aldrig tar sig tid att baka. Nybakat bröd som är så gott. Kostnaden är ju så liten när man bakar själv. Kladdet. De vidunderliga barnminnena med den kuvade modern som desperat sökte ordning i ett kök i kaos. Fy fan. Brödet smakar förtryck när det bakats i hemmet. Bra motivering till att fortsätta köpa köpebröd. Förbi den färska köttdisken, fram till frysdisken. 49kr kilot för kyckling. Billigt. Undra vad det var för fel på den. Ingen tid att undersöka. Den är ju djupfryst. Tar två för säkerhets skull om det skulle vara felmärkt och de ändrar imorgon.

Pålägg. Ska jag verkligen handla idag eller ska jag äta fralla på väg till jobbet imorgon, frågade hon sig själv. Äh, tar en färsk macka imorgon från turken på hörnet. Bara tio kronor. Bara korven går ju på 35 spänn. Det är ju minst 3,50 per skiva. Hutlöst. Kommer ihåg när man fick 2,50 i personlig service gratis och korven kostade en spänn per skiva. Hur var världen egentligen utformad idag? Tror de att vi tänker gå och acceptera att korven kostar mer. Utan bättre kvalitet eller ökad service. Återigen barnminnen från någon prickikorv man kunde pluppa ut prickarna ur. Jobbigt.

Vidare genom godiset mot kassan. Tankar om att potatis och kyckling faktiskt inte går så bra ihop slår henne, men hon tänker att hon klickar på lite äppelmos och gör saken söt. Söta saker är alltid goda. Hon sneglar på godiset. 3 för 10. Här kunde de minsann bjuda på saker. Hon tittar ner i sin egen matkorg. Faaaaan… hon har glömt köpa smör. Äh, får ta olja istället. Asjobbigt att gå tillbaka nu när 3 personer till står i kö.

Ny kassa öppnas. De tre bakom stormar dit. Fan igen. Sist i två köer. Kanske gå och hämta smör ändå. Kanske skulle ena kön vara tom när hon kom tillbaka. Nej, så kan hon inte tänka. Då kommer hon aldrig ifrån butiken. Sneglar en gång till på de små chokladbitarna som ligger där och suktar. Fortfarande 3 för 10 kr. Jävla lurendrejjeri. De här bitarna äter man ju på 1 sekund. Borde stå 10 kr sekunden på skylten. Falsk marknadsföring. Skit på er jävla ICA.

Framme, upp på bandet med allt. Undra om bakterierna från bandet går igenom lökskalet. Kanske borde tagit en påse. 249 kr. Svindyrt för ingenting. Glömde påse. Testar; ”vad ska du ha för en liten påse”. ”Två kronor”, svarar kassören. Inga två kronor i fickan. ”Får dra kortet igen då”. Nazistisk kassör. Fyra spänn i bankavgift din lilla idiot. Ni förlorade just 2 spänn på din enfald din äckliga fascist, tänker hon och packar snabbt ner maten i sin nya plastpåse och går ur affären.

Följ min blogg med bloglovin

Hon satt helt stilla i sin soffa. Hon hade precis kommit hem ifrån jobbet. Hon satt där med fötterna pekandes mot väggen som stirrade tillbaka. Hon hade haft en bra dag. Ändå gick det små svall av kylda viskningar längst med sidorna av nacken på henne. Det var något som inte riktigt stod rätt till. Det var något som saknades.

Hungrig var hon inte då hon hade haft en underbar middag på väg hem från jobbet. Hon hade två glas rött Pinot Noir i kroppen och en mun som var lite bortdomnad efter det kryddiga smör som kommit med steken. Hon hade skämts lite när hon beställde stek. Han hade kommenterat att han gillade tjejer som ”åt rejält”. Hon tog det som en förolämpning. Han var störtnöjd. Han var snygg också, och hade ett par riktigt dyra glasögon. Och rena skor.

Ändå var det något som inte stämde. På jobbet hade hon levererat till en stor kund. Hon hade fått beröm. Kunden gillade henne på fler sätt än ett. Det hade han med all framfusighet visat under en workshophelg där han satt handen på det där höftstället som bara är så fel och frågat om hon ville följa med tillbaka till rummet. Hon hade avböjt med ett snett leende och ett skämt om att det måste varit något i vinet. Han hade tagit det som en invit till senare samkväm. Hon hade låst dörren.

Hon la upp sin MacBook Pro i knäet och loggade in på Facebook. ”Känner mig konstigt tom, trots en fantastisk dag”, blev sammanfattningen i statusuppdateringen. Två notifications. ”Daniela Fröjdlund likes your status”. ”Daniela Fröjdlund commented on your status”. Klick på den senare. ”meh.. gullu.. e du nere.. jag och Ki sitter på Kåken och äter.. kom hiiiiit”. Ny notification. ”Thomas Paakh commented on your status”. Klick. ”tar det som en invit”. Hon klickade på Thomas bild. Han var mycket snyggare nu än när de setts för ett par år sedan. Vältränad. Han hade varit lika bufflig då som han fortfarande var. Hon brukade stöta på honom lite då och då på krogen. Han hade alltid lite för unga tjejer runt sig. Daniela såg ut som 19, så det var säkerligen en bra match om hon skulle fatta tycke. Ny notification. ”Daniela commented on your status”. ”meh, lillthompa.. kom hit om du törs så ska jag stoppa tungan i örat på dig…”.

Hon slog igen datorn. Hade ingen lust att följa den fortsatta dialogen mellan Daniela och Thomas. Det var inte det hon ville ha. Hon var tom inuti. Det blev bara värre och värre dessutom. Var det vinet? Nej, det var det nog inte. Den berusande känslan hade sedan länge avtagit och försvunnit. Det var något annat. Hon öppnade datorn igen.

Efter några timmars slöstirrande på skärmen. Ett par meddelanden fram och tillbaka på MSN med någon snubbe hon träffat på Match.com och ytterligare några minuters genomgång av Daniela och Thomas korrespondens var hon helt färdig. Hon la sig ner i soffan, tog fram en tidning och tittade bårtåt platsen där teven brukade stå.

Magen knep till. Axlarna brände och någon slags blytung känsla spred sig ner längst med trapezius. Jordens dragningkraft tog tag i henne och hon sögs ner genom soffans alla flikar på en och samma gång. Likt en vätska drev hon igenom kuddarna och skapade surlukt längst med färden. Dunet kändes plötsligt tungt och lite köttigt istället för mjukt och bejakande. Taket var långt borta och soffans rygg kändes allt för högt upp för att ta tag i och dra sig upp.

Teven. Den hade han tagit med sig när han lämnade. Han hade tagit med sig teven. Det var det enda han tog. Han hade stått där i dörren och lett mot henne, klappat på teveapparaten och sagt att ”det här var minsann det enda vi gjorde och då jag vill ha så mycket kvar av dig som möjligt, så är det denna jag tar med mig när jag går..”. Då kändes det logiskt. Just nu kändes det bara orättvist och grymt. Han tog allt av det som var deras. De stunder då de njöt. Då det bara var de två. I soffan där hon nu låg och försökte undvika att flyta igenom hela vägen ner till golvet.

På rygg och med svaga armar förstod hon att hon faktiskt inte längre låg där med någon som kunde dra henne upp ur den sankmark hon själv hade skapat. Hon låg nu där. Försökte desperat att sträcka sig efter mobilen, som låg bara några centimeter in från soffbordets kant.

Tillslut mötte mobilen hennes arma försök att nå den. ”hjälp vad jag saknar dig” var det hon fick ur sig. Säkerligen skulle han svara. Han hade ju alltid gjort det förut. Men det var ju månader sen sist. Hon väntade. Minuter som kändes som timmar gick. Hon väntade. Hon kunde inte röra sig, hon kunde inte sova. Hon försökte, men den obekväma tyngd hennes kropp utmejslat i soffan var nu allt för obehaglig för att tillåta sömn. Hon tittade på mobilen. För trettiosjätte gången. Hon tittade en gång till. Nummer trettiosju. Inget svar.

Hon öppnade datorn. Facebook-stalkade honom. Senaste uppdatering; ”Ut med packet, älska cracket”. Vad i helvete menade han med det? Hade han gått och blivit knarkare? Vad hade hänt med hennes lilla nallebjörn?

Slog igen datorn. Inget svar ännu. Hon kollade hur länge hon väntat genom att gå in i skickat mappen på telefonen. Klockan hade gått i fem minuter sedan meddelandet hon skickat. Hon tittade upp i taket. Ensamt. Inte själv. Hon var ensam. Han var och älskade cracket. Hon var ensam. Själv, och ensam. Bara Daniela och Thomas såg henne nu, eller varandra. På Facebook.

Hon tittade på mobilen. Klockan var strax över halv elva. Hon slöt ögonen och började räkna får. Eller om det var lamm. Eller kor. Hon räknade och räknade och somnade. Ensam. Utan han som valde att aldrig svara. För honom spelade hennes situation längre ingen roll. Hon, hennes förlorade känsla, som hon nu mindes, fast senare, spelade inte längre någon roll.

Per hade precis börjat skolan. Han var knappt sju år, kolloklippt och bar sin storebrors nedärvda jeans med färgglad revär. Dörrar kan vara skrämmande när man ser dem nedifrån, tänkte Per där han stod framför den svartlackerade entrédörren till den nya klassrumshallen.

Fostrad av sin ensamstående mamma, i en förort där Svenssons var i minoritet och yalla var lika vanligt som hej. Det var inte alltid enkelt att förstå sin plats i den här världen. Per hade tagit sin tillflykt i lillgammalheten och fick ofta höra det sägas att han verkade bra mycket äldre än han såg ut. Han tog det som en komplimang. Han förstod det som något bra. De vuxna log mot honom. Ett ganska så konstigt och vridet leende. Men de log och det var ju naturligtvis en bra sak.

Per tog ett stadigt grepp om det silverkromade dörrhandtaget och lutade sig tillbaka. Han fick spjärna med en fot mot väggen innan dörren gav med sig. Väl på insidan stod det 1a på en av dörrarna och 1b på den andra. Lite hade han lärt sig om hur aktier delas upp i bra och dåliga, i a och b, där den ena får tio gånger fler röster på sina stämband. Då han inte ville vara sämre, utan ville vara bättre, gick han in genom dörren det stod 1a på.

Efter en tillrättavisning av en tant, som senare skulle visa sig vara från Turkiet, fann sig Per tillro på platsen brevid en flicka vars namnskylt sa Sara. Hej, sa Per. Hej, sa Sara. Per blev varm i kroppen och torr i munnen. Oförstående inför vad som just inträffat började han pilla med kanterna på skolbänken och slå lite i locket.

Fröken kom in. Ett sudd och två blyerts var. Fram med den lila pärmen med Olof Palme och socialdemokratisk ros på omslaget. Första pappret sattes in efter noggrann hålslagning. Sara hade blå pärm med glitter. Idag skulle det tränas på bokstaven Z. Fröken förklarade att det fanns fler alfabet än ett och att det var mest solidariskt att börja med en bokstav som alla i klassen uttalade ungefär lika. På tavlan projecerades nu en bild på en Zebra. Ah, tillämpning av teori, tänkte Per. ”Så använder du Z:a”, stod det med stora bokstäver brevid.

Sara, som nu satt vänd med ryggen mot Per, vände sig mot fröken och började vifta med sin högra hand. Zebror finns i Afrika. Fröken nickade instämmande och svarade med ett leende och ett Jättebra Sara, Jättebra!

Som att en bomb briserat i klassrummet började nu all världens olika vetskaper om Zebror poppa upp från de andra barnen. Antonia sa att Zebror är som hästar fast svarta och vita. Angeliqa hävdade att hon hade en Zebra hemma, fast på landet. Mustaffa sa att Zebror bajsar gräs, och så skrattade alla. Fröken skrattade inte. Hon bad Mustaffa tänka efter vad han säger innan han säger det.

Per tänkte efter. Han tänkte och tänkte och tänkte. Zebror har inga ränder, sa Per.