• Background Image

    News & Updates

januari 30, 2010

Underbara ögonblick med Zlatan

januari 30, 2010

Du finns inte ens i Google

Det spelar egentligen ingen roll

Du finns ju inte

Du är liksom helt bortblåst från historien

Du existerar ju inte

Du var ju precis som jag

Men nu finns du inte mer

Du har ju inte funits på länge

Men nu när jag söker på dig så finns du inte alls

Det är som om allt annat finns

Men du finns inte

Du som var så lik mig

Men som valde att inte vara som jag

Du var ju bäst

Men du valde att bli sämst

Du valde självmant att skita i att du var bäst

Bara för att välja att bli sämst

Hur fan kunde du välja att bli sämst?

Om jag var stark då, va fan hade du varit idag

Du hade ju styrkan redan då

Men så bestämde du dig för att vara sämst i hela världen

Det spelade ju egentligen ingen roll att du fanns till

Men du var ju typ bäst

Varför valde du att vara sämst?

Vi var ju så lika

Du var ju så smart, och du var ju precis lika desillusionerad som jag

Nu finns du inte längre, och du finns ju inte alls

Du finns ju inte ens i Google, inte ens i bildsök

Någon annan med samma namn har tagit din plats

Någon som jag inte vet vem det är

Och jag kan inte få honom att bli du

För du är ju död din jävel, utan att ha lämnat ett enda spår i Google

Hur fan tänkte du då?

När du bestämde dig för att bli sämst i hela världen

När du bestämde dig för att inte finnas alls mer

När du bestämde dig för att inte synas i Google

Du var ju bäst

Nu är du sämst

Sämst och borta

Du finns inte alls

Du finns inte ens i Google

januari 26, 2010

Aint no heaven for a thug …

”A place to spend my quiet nights, time to unwind
So much pressure in this life of mine, I cry at times
I once contemplated suicide, and woulda tried
But when I held that 9, all I could see was my momma’s eyes
No one knows my struggle, they only see the trouble
Not knowin it’s hard to carry on when no one loves you
Picture me inside the misery of poverty
No man alive has ever witnessed struggles I survived
Prayin hard for better days, promise to hold on
Me and my dawgs ain’t have a choice but to roll on
We found a family spot to kick it
Where we can drink liquor and no one bickers over trick shit
A spot where we can smoke in peace, and even though we G’s
We still visualize places, that we can roll in peace
And in my mind’s eye I see this place, the players go in fast
I got a spot for us all, so we can ball, at thug’s mansion”

— Tupac

Ibland är jag kanske lite väl mycket ghettoromantiker, men den här låten är en sån där som jag brukar lyssna på när jag lägger huvudet mot kudden på kvällen innan jag somnar. Sök på YouTube så hittar du säkert en version av den här som passar dig väl 🙂

//Jesper

januari 23, 2010

But… it’s gooood…

Really… it is just goood… everything right now is… goood…. except Haiti… hmm…

januari 23, 2010

Dane Cook… When all we need to do is cry…

Something taps you on the back and you turn around…. and there is THE WORLD….

Dane Cook e en annan av de komiker jag spenderar timmar att följa genom YouTube. Ibland skulle jag behöva stänga av Internet för att bli lite mer fokuserad. Men det här är ju så väldans bra att man kan kolla på det hur många gånger som helst. Nästan lika bra som det här 🙂

januari 22, 2010

Gör din insats för Unga på Haiti – Röda Korsets Ungdomsförbund

Efter att ha kollat på en dokumentär idag om hur det egentligen står till på Haiti bestämde jag mig för att använda de verktyg jag kan för att sprida den här filmen. De av er som ser detta får gärna kopiera koden från YouTube kontot och också gör er insats. Det tar inte mer än ett par sekunder att skriva ett sånt här blogginlägg. Bara vi är tillräckligt många som ger vårt stöd och som samtidigt gör vad vi kan för att sprida ordet, så kommer vi att kunna bidra till en bättre värld.

//Jesper

januari 19, 2010

Jag är trött på Facebook

Efter att ha jobbat konstant i tre år med Facebook så börjar det kännas allt för syniskt och jobbigt att ha kul på Facebook. Vad hände med tiden då vi alla naivt kastade får på varandra? Tiden då vi frenetiskt poke:ade snygga tjejer samtidigt som vi taggade upp alla våra bilder med kompisar, bara för att bevisa att vi hörde ihop?

Det går att jobba på Facebook. Det går att driva fantastiska kampanjer på Facebook. Det går till och med att hacka Facebook. För mig har Facebook blivit en arbetsplats jag är tvungen att besöka varje dag för att kunna försörja mig själv. Typ som ett sånt jobb som folk hade för 20-30 år sedan. Ett sånt jobb man arbetade på i 20-30 år. Ett sånt där jobb som man gick till för att man skulle och inte för att man ville. Så har Facebook blivit för mig.

För varje filter och funktion Facebook inför blir det allt mer jobbigt att själv utveckla på plattformen. Jag höll på aktivt i början men lade sedan av när allt började strula i och med den första designuppdateringen. Jag kan ibland sucka och gå in på StudVZ.de för att få en nostalgitripp till hur det brukade kännas. Den där obotliga känslan av naivitet och att alla existerade. Det var en grej.

Nu när till och med föräldrar till gamla vänner är in och lägger knäckande kommentarer på nya profilbilder står jag där och undrar vad i helsike jag gör på den där fejsboken. Samtidigt förbannar jag det faktum att jag troligtvis skulle förlora allt grepp om världen ifall jag inte loggade in där varje dag. Vänner jag inte skulle ha kontakten med kan jag fortfarande stalka genom att snoka runt på deras profilsidor efter en intressant statusuppdatering från deras sida.

Facebook är mindre personligt idag än vad det var tidigare. Det är dock fortfarande fruktansvärt annorlunda, men det är mer som den riktiga världen. Det är ingen virtuell värld. Det är därför jag också vet att det finns en framtid som expert på Facebook-grejjer. Jag kan också erkänna att jag tycker att somliga saker är oerhört kul, som till exempel idag när jag lyckades med bedriften att bryta mot en av Facebooks regler genom att göra något som enligt dem inte skulle vara möjligt.

Facebook är som ett förhållande och just nu har vi en väldigt dålig period där vi måste hitta på något tillsammans för att vi inte ska glida ifrån varandra. Jag undrar vad det kan tänkas vara samtidigt som jag vet att jag nog egentligen älskar Facebook. Men jag är så förbannat trött på Facebook.

//Jesper

januari 17, 2010

Andy Kaufman Plays Carnegie Hall

Här är en av Andy Kaufmans sista föreställningar. Han gick bort 1984… somliga frågar sig om han verkligen gjorde det. För er som inte vet vem Andy är så kan jag rekommendera filmen Man on the Moon eller att titta på alla de klipp som ligger på YouTube. 80-talet var verkligen ett naivt decennium. En person som Andy som var lika arrogant och ego som han var känslig och medmänsklig, måste det varit brutala levnadsförhållanden.

På 80-talet kallades fortfarande personer med inlärningssvårigheter för efterblivna. På 80-talet hade main stream lyxen sin absoluta boom. På 80-talet var allt som snyggfasen på en ordentlig fylla. Andy gav en kontrast till detta absurda samhällsklimat. Därför är jag ett stort fan.

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

Part 7

Part 8

Part 9

Part 10 – MILK AND COOKIES

januari 17, 2010

Night time with Jim Carrey & Andy

Jim Carrey är en husgud hemma hos mig. Främst för hans dramainsatser men även för hans komedier. Det finns så mycket i hans karräktärstolkningar som inte många andra skådespelare lyckas förmedla. Har du inte sett honom imitera folk någon gång så ska du ta dig en titt på följande klipp.

Någonstans lyckas han trollbinda de mest hårdnackade kritiker samtidigt som han lever ut hela sitt register av trams och flams. För mig är nästa klipp en helt underbar version av Carrey när han mitt under inspelningen av Man in the moon ska ta emot ett pris för sin roll i The truman show.

Och så Andy förstås….

Well well… enjoy.

//Jesper

januari 15, 2010

En natt jag drömde något som…

Hur funkar du när du får en chans? En sån liten chans som ger dig det där du behöver, det där du vill. Hur liten chansen än må vara? Hur fungerar du då?

Jag vet hur jag fungerar. Om jag inte tar chansen precis när den uppdagar sig så tar jag den aldrig. Det är enkelt att fastna i det som känns tryggt. Det är enkelt att inte våga slänga sig ut i det okända.

Men somliga av oss gör ändå det. Hur kommer det sig att så är fallet. Hur kan till exempel jag säga upp mig från en väldigt prestigefull anställning för att kasta mig ut i ingenmansland. Hur i helsike har jag mage att tacka nej till något som andra bara kan drömma om att få.

Det enkla svaret på den frågan är väl att ingen får någonting. Det är bara den som jobbar mot sina egna mål som får det den förtjänar. I den rollen jag landade så fanns det inga hållbara alternativ för mig. Således bestämde jag mig för att det enda sättet jag skulle kunna bli lycklig på, var om jag gjorde det som min mage sa åt mig att göra.

Jag tror det någonstans handlar om att skapa en omgivning som går att leva med. Jag tror också att många företag har svårt att förstå denna hållning. De är vana vid Jante och att folk håller sig till en arbetsplats. De är också vana vid att folk stannar, trots att de inte trivs. I synnerhet om de som företag är ett sådant som man borde vilja jobba på.

Men så finns då de som är som jag. DAMP-rester från en mittimellangeneration som aldrig riktigt fick någonting att kämpa för. När vi växte upp fanns allt som serverat på ett bord och det har givit oss en omättelig törst efter sinnesnärvaro som endast kan motas genom konstant aktivitet och motvindsblås.

Jag växte upp i en miljö som var allt annat än enkel. Som svensk i betongen mår man nog aldrig riktigt bra. Jag hade dock turen att ha möjligheten till en genväg bort från det som annars hade varit ett naturligt öde. Frågan är vart jag hamnat annars. Troligtvis där jag är idag då det jag är mycket varit ett val av mina egna handlingar.

För det som känns enkelt känns på något sätt svårt. Det som känns möjligt känns alltid lite för tråkigt. Det som känns rätt, känns alltid alldeles för fel.

Hur kan vi ha skapat en så besynnerlig generation människor, där till och med de mest intelligenta personer är som klyschor i sin egen verklighet. Hur har vi som individer mäktat med att infinna oss i en situation där vi besynnerligt nog accepterar oss själva som otacksamma as, vars känslor får styra mer än våra vett och ve.

Jag tror vår verklighet är just en verklighet. Det är därför vi inte finner oss i det enkla. Verkligheten är svårare än så.

Vi vägrar vara till lags för att det är den enkla vägen ut. Vi vägrar blunda då vi hoppas att något ska hända som ger oss ett skäl att hålla ögonen öppna.

Jag tror att den smitta vår generation av maskrosbarn bär med sig är en längtan att få tillhöra något större.

Där möjligheten till att uppfylla den längtan har en plats, där finner vi oss också som en del, men där möjligheterna begränsas av organisatoriska normer. Där har vi ingen plats.

Endast framtiden kan visa i vems verklighet vi befinner oss. Jag tänker då inte skämmas över att jag valt att inmundigas i min generations verklighet. Även om jag mot bakgrund av mina förfäders verklighet borde tycka att det jag omges av är en dans på rosor.

Jag är en klyscha. Jag är en 80-talist. Det är jag stolt över och jag tänker aldrig acceptera att världen ska vara lagom bra. Vi som människor kan göra den bättre och det är den som har viljan att skapa, som i slutänden kommer lägga sig till ro och känna att den i alla fall gjorde sitt bästa för att världen skulle bli en acceptabel plats att leva i.

God natt!

//Jesper