• Background Image

    News & Updates

maj 29, 2010

En isande blixt från vänster käkben

Du har ingen aning om vem jag är” hörde jag mig säga samtidigt som jag lutade mig framåt och höll ett pekfinger i 3 graders lutning mot mitt eget öga. Stort misstag, jag lutade mig framåt. En knall i skallen som om någon öppnat ett gigantiskt och vakumsatt glasburkslock. ”Klock”. Det är alltid samma mysterium hur underbart fridfullt det är att dala mot marken efter en ordentlig käftsmäll. Lika förvånande är det att man bara en hundradel efter at ha nått marken grips av en hjärtkramande dödsrädsla som är bland de mest extrema känslor jag någonsin haft.

Kontrasterna i bara några futtiga tidsmoment är så enorma att känslan nästan borde rekommenderas. Men det gör man inte. Och lika lite är det behagligt att känna slagskämpens röst komma klättrande in genom örongångarna. Först som ett dovt mumlande för att tillslut höras som den otrevligaste väsningen av väsningar… ”Fattaru.. aldrig tjaffsa… aldrig…

Adrennalinets bedövande krafter börjar sakteligen avta och tinitus visslingen har liksom spritt sig ända ut i fingrarna. Killen med stora klubban har vänt ryggen till händelsen för länge sedan, och marken där jag ligger delas bara av mig själv, en ölburk och den parkerade bil jag lägligt gav en buckla med bakhuvudet under min färd mot marken. Vilken oerhörd fjant jag är. Så fruktansvärt amatörmässigt. Där ligger jag nu och fosterställer mig samtidigt som jag känner efter att inga vitala delar misshandlats under bortsvimningen. Det mesta verkar vara helt och resten känns bara mörbultat. Om några dagar kommer jag kunna stå rakt och de flesta blåmärkena kommer vara gulgröna och döljas av den stundande solbrännan.

Det finns något osnyggt i att vara över 35 och åka på spö. Det finns något farligt i att ens slåss vid den här åldern. Kroppsmassan är så annorlunda idag från när man var 18 och ens knytnävar bröts när de träffade ett höftben eller en lite för skrovlig käke. Idag kan man lätt förstöra ett liv med en enkel putt. Konsekvenserna av den typen av handlingar som inbegrips i slagsmålet är på något vis amplifierade med några tusentals procent.

Jag kliar mig i bakhuvudet och märker att jag blött kladdigt blod. Inte sånt fint blod som kommer när man kliat sönder ett myggbett eller skurit sig i fingret. ”jag-har-fått-spö”-blodet är mycket tjockare, kladdigare, skrämmande och fastnar alltid i håret som en dålig DAX-vax från mitten av 90-talet. Efter en snabb studie av marken bakom mig förstår jag att jag kan andas ut. Endast ett par kladd från mitt inre blå ligger som röda vaxstämplar i asfalten.

Fyllan och utknockningen gör att jag inte riktigt vågar ställa mig upp ännu. Gör ett försök ändå. Det går bra. Jag står upp och blir bländad av en förbipasserande bil. Verkligheten träder fram. Jag är inte ensam. Stan är full av folk helt plötsligt och skammen kommer in över mig. ”Är du okej...” frågar en tillstannande tjej som jag är övertygad om vill hångla. En back hand senare förstår jag att mitt försök till spontan romantik var ovälkommen. Träff på samma punkt som den tidigare knytnäven. Ouch. Det snurrar till igen. Försöker börja röra på mig. Ser nog ut som jag bajsat ner mig där jag stapplar framåt. Bara träniningsoverallsöverdelen i rosa, turkost och mörkblått saknas för att jag skulle se ut som ett riktigt alkislöfte.

Kungsgatan är aldrig öde. Min stapplande gång blir starkare. Dagen börjar framträda över hustaken och det är dags att vända hemåt igen.

maj 21, 2010

Fredagskvällens utmattande matta

De sista 3 timmarna innan arbetsdagen är över, sista dagen i veckan, börjar helgdvalan infinna sig. Det är som ett genetiskt monster tar över inombords och man börjar slå av för att gå på reservbatterierna. Vid sidan om står helgsatan och garvar gott medan det totala samvetsförsvaret börjar domna bort. Arbetsmoralen sjunker likt febergrader efter ett paket alvedon och fingrarnas tyngd börjar kännas som dun i motvind mot tangenternas motståndskraft.

Ut genom dörren, skulden hänger på strax bakom. Arbetsuppgifter som inte blivit riktigt färdiga ska få ligga och gnaga i innandömet över helgen. Konsultens morbida verklighet där ingenting blir färdigt. Det finns alltid ett nytt projekt som står på andra sidan kullen som bestigs i form av det nuvarande. Helgen blir således mer en väntan på iskalla kårar och svettandes handflator när måndagsmorgonen återigen infinner sig och den outgrundliga effektiviteten infinner sig.

Många gånger önskar det inre att det fanns tid för reflektion och eftertanke, men då de flesta av tankarna om nyskap ligger så långt in i framtiden är det kanske bäst att ångorna får styra det som produceras.

Krogdörrarna går upp, två glas rumsvarmt vin rinner längst innandömets kanaler. En söt servetris, bakom disken. En lite småfet och Gula Blend rökande Gunilla till höger. En man som spenderat lika mycket tid på fördrink som val av färg på gläderna. En pirrande känsla i magen om att detta är kvällen då allt blir som den där andra kvällen då allt var sådär helt skandalöst oklanderligt. Värmen stiger, vintern är borta, möjligheternas säsong blåser in över förväntansfulla blickar.

I ett hörn sitter en kille som är van att sitta där. Utanför står vakten och pratar med någon tjej som ser ut som om hon sminkats av en blind. På väggen hänger konstverk av en djupt störd person. Det luktar kiss sedan rökförbudet infördes och de har sedan länge slutat med Glade Plugins för att försöka dölja den dunkla doften. Barstolen är välanvänd och skinkhalvorna har skapat en pyramid av stolsdyna som obehagligt nog börjar gnaga sig längre och längre upp mellan skinkorna. Träsmaken infinner sig. Ett par glas till. Känslan är borta. Ny vinkel på kroppen och stöd av bröstet mot bardisken. Gunilla börjar se attraktiv ut. Störig snubbe hoppar i takt till musiken och spiller ner skvättar av öl innanför tröjjan på mig. Lite småsur slänger jag onda ögat mot honom ett par gånger. Hopplöst. Honom kan jag bara få still genom en välriktad karatespark mot den där nerven som gör att man börjar kräkas ohämmat.

Förfesten är slut. Det är dags att ta sig inåt stan.

maj 21, 2010

I don’t where you came from, and I don’t know where you’ve gone

maj 13, 2010

Butterflies stuck in my stomach

I’ve got some sanity left, but it leaves me, because you keep coming back…. heart breaker, heart breaker, and you’re making me want you. Om du inte har lyssnat på Nejra någon gång så ber jag dig allra ödmjukast att öppna Spotify och dubbelklicka igång underbara toner som kan sysselsätta dig i timmar.

Patetiska lilla jag sitter och lyssnar loss på ledsen musik, ser på ishockey och låtsas som om jag faktiskt inte bryr mig att jag sitter här ensam i mörkret. Vanlighetens möjligheter löper som en illusion genom min hjärna och jag andas planerat samtidigt som jag tvingar mig själv att inte tänka på det som spelar allra störst roll.

Dagarna blir lite längre såhär när sommaren börjar göra sig påmind. Det finns något som lockar runt hörnet, men de vanligtvis så vackra kvinnor som ploppar upp såhär års, är tillsynes mycket fulare i år. Jag har tappat viljan till att förföra dessa underbara underverk. Tidigare år har det verkligen funnits en styrka att hämta i alla dessa visuella intryck, men det är som om den lusten är lika bortblåst som funktionen av tvåsamheten i mitt liv. Saknar min andra hälft och vill ha den tillbaka, men den värme som tidigare fanns där på min högra sida om natten, började blåsa lika isande vindar som askmolnet skapade en skugga över island.

Finner någonstans ro i att jag är tillräckligt unik för att bli saknad när tristessen av den vanlige partnern slår in. För även om jag skulle önska att jag var den där vanlige lille saten så finns det mycket mer inom mig än viljor. Det finns styrkor som gör att mina mer banala sidor läggs åt sidan för att främja en personlighet som sprudlar av liv och glädje. Dagen den inre rösten tystnar är dagen då jag väljer en alternativ väg över Västerbron.

Men nu finns den där lilla viskande djävulen utplacerad på min axel. Konstant talar den till mig och irriterar mig sådär tillräckligt ur balans för att jag ska vara arbetsamt produktiv och hungrig. ”Aldrig tillbaka… aldrig tillbaka…” viskar den likt en manisk karriärist som funderar över vägvalet inom företaget.

Hockeymatchen på teve är lika tråkig som den är oviktig för mitt fortsatta liv. Allt som inte innehåller Zlatan är oviktigt när det går på teve. Dags att byta kanal… dags att lägga på linan till Internet och koppla ifrån. Som ung fick man en skön frånkopplingsserenad… numer kan man tyst och obemärkt bara stänga ner kontakten med resten av världen.

Tror mig ha hittat en lägenhet. Kanske, bara kanske… men ändock ett hopp om att ha tak över huduvet. Annars blir det jag och de andra luffarna på marken i Rolambshovsparken under bara himmelen i sommar. +1 på den.

maj 2, 2010

Söndagsdrabbad söker

Sitter här och skriver på en rapport. Ännu en solig söndag spenderad på det värsta sättet möjligt. Att sitta inomhus när utomhus är som en kaskad av leenden och värme är något som bara ligger den tidsoptimistiske till lags. Vet egentligen inte varför jag alltid sätter upp så snärva tidslinjer för mig själv och för mitt arbete. Det finns liksom inte så mycket mer jag behöver bevisa, men det är som om jag inte nöjer mig innan jag blivit erkänt bäst i världen på det jag gör.

Sanna Kallur är en av mina stora förebilder och när jag tittade igenom hennes träningsprogram så blev jag inspirerad att göra samma sak. Nu är det ju så att idrottsmän/kvinnor som kör järnet för att bli bäst i världen och lyckas ta sig till världstoppen får pröjs därefter. Det gör liksom inget om de går sönder efter 5 år aktiv tjänst. För en sån som mig, som inte blir betalad en 400K bara för att komma till jobbet, så får jag sätta upp en något mer aktsam träningskurva.

Nu har det då inte blivit så de senaste åren och jag har nog egentligen inte haft semester värd namnet de 3 senaste. Jag åkte på en resa till Budapest för ett år sedan och hängde med Prezi-folket i fyra dagar. Det var nog det närmaste ledighet jag kommit på ett bra tag. Är nog egentligen lite trött, men vågar inte riktigt säga det till mig själv. När man är trött så presterar man inte lika bra, man går som på tomgång och gör saker som är medelmåtta. Jag vill gå med full turbo och göra saker som är unika. Alltid!

Vill aldrig ha en dålig dag, vill aldrig ha en dålig leverans, vill aldrig stå där med skägget i brevlådan och känna att kunden inte sitter och gapar över hur enkelt och bra det var att jobba med mig. Kan ibland avundas folk som tycker det är ok att leverera halvdassiga produkter som inte tillför mer värde än kostnaden för att ta fram dem.

Nej, nu är det dags att ta en timmas dusch och sedan ta en liten paus från detta. Behöver reboota hjärnan med lite syretillförsel och sång. Semester och ledighet får jag drömma om någon annan dag. Nu får jag gräva lite djupare i hålet där jag står för att om möjligt hitta lite vatten längre ner i brunnen som börjar bilda sig under mina fötter.