• Background Image

    News & Updates

juni 27, 2010

Stirra på ett tickande ur

Svetten började hopa sig i tinningen och de små dropparna vibrerade med pulsen som slog allt hårdare inifrån. Det sved till i ögat. En droppe hade letat sig förbi både ögonbryn och fransar för att finna sin ro i ingången till tårkanalerna. Baksidan på handen var lika genomblöt den och det sved nu i hela ögat. 10 minuter senare, återfått fokus. Framför honom låg dalen som skilde hans folk från deras. Solen gassade den här dagen och det var svårt att kisa genom siktet på långdistansvapnet han hade framför sig.

Han funderade en sekund över varför gud satt hjärnan i huvudet längst ut på kroppen och varför hjälmen han hade för att skydda den var så satans tung. Det var som om gud hade djävlats när han satte vår viktigaste kroppsdel på ett skört skaft på kroppens översida. Kunde han inte satt den i ena skinkan. Men å andra sidan vore det ganska skönt att kunna pissa och skita ur armen, men det hade inte gud heller fixat till.

Någonstans var det också guds fel att han låg där och svettade kläderna genomblöta. Om inte annat så var det vad de stora ledarna hade sagt innan han gav sig dit för sitt eviga väntande. Inte en människa hade synts till under den en och en halv månad långa tjänstgöring han genomgått såhär långt. Det hade tydligen synts ett litet blänk i fjärran en dag, men det var under någon annans pass. Han trodde ändå att den andre ljög. Ibland började man se i syne när man legat still för länge. Vanligtvis förvandlades horisonten till ett glimrande hav. Ett par blinkningar och gnugg senare kom alltid verkligheten tillbaka. Så den lille pojkvaskern hade definitivt ljugit. Å andra sidan kanske det inte var världens bästa ljug då han fick sitta och förklara sig för sitt befäl varför han inte skjutit.

Svårt att veta, men alla var de ganska unga. Alla var de väldigt förstörda. Han hade hört några av de andra prata om sex med prostituerade som om det varit ok med gud att ligga med en kvinna utanför äktenskapet så länge man betalade för sig. Han hade själv hållit sig ifrån den typen av aktiviteter, men mådde ändå illa över sig själv för att han var stolt över sin avhållsamhet. Det borde vara det enklaste och mest naturliga. ”När det absurda blir det normala är det dags att vända blad.” Hade alltid hans farfar sagt till honom som barn. Den typen av ordspråk hade inte bara sett till att han klassats som lillgammal som barn, utan även hjälpt honom hålla fokus vid rätt och fel genom livet.

De andra pokjarna som kallades för män hade inte samma fokus. De visste definitivt inte vad de gjorde där och de grät på nätterna. Han plockade upp ett foto på sin fru Amit, log åt att han snart skulle få träffa henne igen. Han tittade tillbaka i kikarsiktet på sin AS50 och såg ut över det vackra landskapet. Kontrasten mellan uppdrag och miljö kunde inte vara mer påtaglig en dag som denna. I ett annat liv, i en annan tid, hade han definitivt kunnat ligga här i bara kallingarna och lapat sol i flera timmar. Som det var just nu gick det knappt att gå utan hjälmen ens när han var hemma på permission.

Bägge sidor av den här konflikten var sedan länge sjuka. Han hade försökt att få slippa just den typen av uppdrag han nu genomled ett längre tag, men då hans plikttrogenhet också gjorde honom till en av de bästa på vad han gjorde så skulle det mycket till om de släppte honom från detta.

En bil. Långt där borta på landsvägen såg han en bil. Till en början som en svart prick men detta var utan tvekan en bil som rörde sig framåt. Ett grepp kring luren. Bilens existens och riktning bekräftades. Klumpen i magen växte och känslan av tristessen som infunnit sig tio sekunder tidigare kändes just nu som ett eftersträvansvärt tillstånd. Bilen kom närmre. Han visste vad hans uppdrag var och han visste att det tog honom emot att utföra det. Solen i ryggen, ingen chans till reflexer. Han fällde upp linsskyddet på kikarsiktet och andades djupt.

På andra sidan linsen såg han först bara en blank yta från solens reflexer i bilrutan. Sen in i ravinens skugga. Stackars man med mustasch och vit klädsel. Mannen log. Mannen lyssnade säkerligen på musik, men det hördes inte hit upp. Snart var han inom avstånd. Ett hugg i magen, en isande känsla längst ryggraden. En panna med pärlor och ett finger så stabilt att det måste tillhört en annan kropp. Hanen pressades tillbaka, ett ”thoff”. Ett ljud av en krängande bil och ett litet sandmoln som skymde sikten. Två sekunder senare och allt stod stilla igen. Nu hördes musiken som kom klättrande mellan bergväggarna. Bilen låg på sidan. Ingen rörde sig i den. En tår samlades i hans högra öga och den svidande proceduren att torka bort tåren kom som en reflex. Att han aldrig lärde sig. Han lyfte luren och rapporterade in vad som hänt. Han blundade och längtade hem.

Solen var varmare nu. Luften tycktes torrare. Det luktade bränt däck och krut. En vattenklunk, ett upprensningsteam. Dalen var åter tom på människor, plåt och rörelse. Konstigt nog levde den ändå.

juni 26, 2010

Ramar som saknar hörn

Det var lite småkallt ute och han gick gatan fram med huvudet böjt mot marken. Han fnissade till lite då och då. Inlevelsen i de minnesbilder som behagade rulla likt ljudlösa diabilder i hjärnan var utan tvekan lite för lustiga för att inte reagera på. Han mötte ett par som tittade konstigt på honom, men han kunde inte bry sig mindre. De hade sin verklighet och han hade sin. Fantasiblandad eufori och kittlande reflektioner av vad som faktiskt utspelat sig kvällen innan.

Varför sa jag så. Ha ha… så tokigt det kan bli, tänkte han. Hon hade ju inte så värst stora fötter, och ändå hade han kallat henne för hobbit. Hon hade tagit åt sig. Det hade han sett. Hon hade fått en halvmåne av vätska som vilade på den nedre delen av ögonlocket. Det var ju verkligen inte hans mening att påkalla gråten. Men hon hade nog inte heller varit förberedd. Ett litet hugg. Hobbit! Hon hade fina skor på sig. Bruna sandaler med kringlor och en liten pärla.

Det gick att le åt idag. Vackert var det. Hon doftade glädje och smakade sockervadd. Hennes händer var inte stora, men de kändes på något sätt kraftfulla nog att bära honom om det så skulle behövas när de gått genom sommarnatten. Ett till fnitter var på väg upp från maggropen och han släppte ut det ackompanjerat av en högljudd rap. Om inte personerna som gick framför honom trott att han var lite smågalen innan så gjorde de definitivt det nu. Det blev lite pinsamt. Nästan som när man råkar gå av bussen bakom en tjej och man våndas över att hon sneglar bakåt lite då och då. För en sekund är man potentiell våldtäktsman och det spelar liksom ingen roll vad man tar sig för. Går man snabbare finns risken att hon också börjar gå snabbare, går man långsammare kan det framstå som om man försöker hålla sig bakom för att kort därefter gå till attack. Knepigt är nog så man på bästa sätt kan beskriva en sådan situation.

Lite annorlunda än den som var nu, men det var ändå lite pinsamt. Ursch. Han luktade bensin. Nytt fnitter och lite iPod fiffel. Ny låt i lurarna. Gladmusik. Mer passande att lyssna på när man går där och mottar seratoninchocker.

Lite fel tajming hade det varit. Men sånt lär man sig med tiden. Han svängde upp för gatan mot lägenheten och satte nyckeln i låset. Fan va svårt det var att få den att passa. Låset var ändå nyligen utbytt så det borde inte vara några problem, men det var det. Kanske mer beroende på att handen som höll i nyckeln börjat darra än låsets konstruktion. Han speglade sig lite i entreportens fönster och log mot sig själv. Nöjd var nog inte rätt ord för att beskriva känslan. Snarare glad. Glad och ansatt på samma gång.

juni 21, 2010

Vanliga människor

Varför blev jag ingen vanlig människa, tänkte han där han satt tillbaka lutad i soffan och stirrade ut på ingenting. En vanlig människa som känner sig ”nöjd med dagen”, som tatuerar en tramp stamp i svanken eller sätter in en träningsmaskin i vardagsrummet för att det är praktiskt att ha stora grejjer där. Varför blev jag inte en vanlig människa?

Vanliga människor städar bara när det kommer besök. Vanliga människor firar jul på bästa Coka Cola vis med röd tomte och glögg från Blossa. De besöker någon gång Allsång på Skansen. Eller så pratar de i alla fall om att de en gång borde göra det. De har en serie som de följer hela familjen och en godisskål som de delar mellan varandra. Vanliga människor. De går till jobbet klockan åtta och går hem klockan fem. De har radioklocka som väcker dem till toner av Peter Borossi på Lugna favoriter.

Vanliga människor går förbi slagsmål på gatan och låter folk bli rånade på bussen. Vanliga människor tänker rasistiska tankar och tycker det är biologiskt ärvt att ena könet diskar medan det andra roar sig med hobbies i garaget. Vanliga människor drömmer om pengar, resor och saker. Vanliga människor för noggranna anteckningar om hushållsekonomin och köper skinnsoffa på avbetalning.

Vanliga människor sätter upp regler för sina barn som inte har någon grund i annat än att det är så det ska vara. Vanliga människor tycker att ovanliga människor är konstiga, men vågar inte säga det till dem. Vanliga människor tycker att djupfryst är bättre än farskt då det kommer i en bättre förpackning. Vanliga människor ser på reklamen och tycker att grannen är lik personen i Efterlyst. Vanliga människor hittar skäl att inte gå till jobbet när de inte behöver och går till Arbetsförnedringen när de inte har jobbet kvar. Vanliga människor klagar på skatten och kräver högre pension.

Vanliga människor måste hitta sig själva i ett annat land, och måste köpa en stor teve för att fly verkligheten när de kommit hem. Vanliga människor behöver vänner som bryr sig och lägger sig så länge de står på ens sida. Vanliga människor flyr konflikter och lägger tid på att spara saker de har minnen förknippade med.

Varför blev jag inte en vanlig människa för?

juni 20, 2010

Så går blott en dag och kommer aldrig mera åter

Sitter på en sjukhussäng och försöker fästa ögonen vid en fast punkt. Där. Röd knapp, nära golvet vid ena toalettdörren. Blandningen av skrikande gubbröstter, doften av handskölj och latexhandskar samt den sterila inredningen, gör att jag redan nu vet att hjärnan printar in denna stund i alla sina minneshörn.

Randen på väggen. Det är inte svårt att navigera korridorer som bara går rakt fram. Varför denna rand på väggen? Den går bara rakt fram och slutar ingenstans. Bara runt, runt runt. Från hematologen till ortopedin till barnmottagningen och tillbaka. Sjukhusranden är det vi alla bär med oss som en gång varit där på besök.

Host, harkling, lite kräk. Från toaletten hörs en svårt ansatt man. Han behöver hjälp att torka sig så jag går in och ger en hand. Han andas inte, han väser. Livet kommer snart att lämna honom och han luktar amoniak. Han tittar över min axel. Han skäms för sitt tillstånd och vill inte råka se mig i ögonen. Han var en gång ruskigt stark och kunde klara av allt. Eller han låtsades i alla fall att det var så han var.

En gång såg jag honom gråta. Det var efter en av alla otaliga otroheter då han blivit ertappad. Han stod i köket och skar fisk när hans dåvarande fru kom in. Hon skrek. Hon var arg och sa ord som jag inte förstod betydelsen av. Hon viftade med armarna och höjde ögonbrynen. Jag tittade hennes dotter i ögonen. Hon förstod inte heller. Vi stod bägge och log mot varandra medan de vuxna skapade kaos. Det hade gott kunnat förbli så om inte den där djupfrysta fisken flugit sin bana genom luften och passerat hans högra öra för att smacka in i köksluckan bakom honom.

Ett pang och därefter ett klonk när fisken föll ner i vasken. En välriktad projektil från henne till honom. Hon lämnade rummet, han föll ner på huk. Hans ansikte skruvade ihop sig som ett russin och jag såg hans rygg röra sig ryckigt medan han började gny som en person med ett finger i kläm.

Nu var hans blick tom och det märktes att han visste att det var nära nu. Några månader sedan hade han fallit in i ett skåp på min födelsedag. Han hade sett mig i ögonen då. Trots att han skämdes. Han hade räckt över födelsedagspresenten till mig som bestod av ett par ihopvikta 500-lappar. Det gjorde ont att ta emot presenten, men han behövde återställa sin stolthet så jag tog emot och log. I hjärtat värkte det mycket. Jag hatade mig själv för att jag någonstans föraktade hans utsatthet. Men mitt förakt var han nog delskyldig till.

Ja hjälpte honom lägga sig till ro i sjukhussängen igen. Hans armar var hud och ben. En sjuksköterska kom in och frågade om vi ville ha hjälp. Hon tittade på mig som om jag aldrig sett en människa dö förut. Den där ”det ordnar sig” blicken. Men inte fan kommer något ordna sig nu. Han ska ju dö. Gråt inte för mig kära lilla sjuksköterska, tänkte jag där jag satt. Jag har varit med om värre. Ilska, vrede, vemod och olust på en och samma gång. Att gå igenom en kavalkad av krystade klyschor gör knappast sammanhanget bättre.

Zlatan skulle spela landskamp den dagen och det började bli dags för mig att gå. Han låg ju ändå bara där. Han gurglade nu istället för att väsa. Han ryckte till och satte sig upp och sa ”nej”. Som om han var på väg att försvinna men hade något mer att uträtta. Jag satte mig brevid honom på sängen och la min hand på hans panna. Jag säger till honom att jag älskar honom, han svarar att han tycker om mig med. Därefter försvinner han igen.

Jag ställer mig upp. Benen känns inte. Hade jag inte kunnat förlita mig på paniken hade jag nog aldrig lyckats ta mig ur rummet. Jag tittade tillbaka en gång innan jag långsamt drog upp dörren och gick ut från rummet där min far nu låg för döden.

Telefonen ringde ett par timmar senare. Det var hans fru. Min styvmor. Han hade dött några minuter tidigare. Hon hade varit där. Jag hade sett på Sveriges landskamp. Sverige vann. Jag hade varit glad. Nu lättad.

juni 13, 2010

Förändringsfullt

Dragningskraften i sängen var näst intill överväldigande. Huvudvärken likaså. Ännu en erövrad natt var konsumerad och efter ett par sekunders eftertanke och självrannsakan påbörjade han göra de första försöken till rörelse. Den varma sommarnatten hade förbytts till omvälvande värmeslag. Brevid honom i sängen låg hälften av hans kroppsvikt i svett och tungan låg som ett sandpapper mot gomen. En stickande känsla i svalget och en lagom tryckande värk i nacken.

Fram med telefonen. Genomgång av de SMS-diskussioner som avhandlats på väg hem i gårdagsnatten. Vad gör du? till halva telefonboken. Skaplig konvertering. 3 Ute, var är du?, ett Men gullu dåååå… och ett lite snävt Va fan tror du?. Dessvärre hade inte mobilen lyckats påkalla en reaktion i det livlöst bortdomnade kadavret som kommit hem och landat i vardagsrummets soffa. Därav var han även denna helg ensam att nu sitta vid köksbordet och dricka vatten från glas som alltid var för små.

Att irritera sig på sin egen djupa andning var den aktivitet som skulle idkas de första vakna timmarna på dagen. Bacon och ägg och vita bönor. Vilken jävla röra. Såg ju ut som kräks. Ändå smackade han hungrigt i sig allt på tallriken och andades hårt genom näsan samtidigt som han smuttade på det fortfarande för varma kaffet. Hack i magen och en isande känsla i tjocktarmen. In på toaletten, ner med kallingarna på halvdistans och krampaktiga försök att inte få stänkvatten att studsa upp. Att tiltskita hade blivit ett personligt stolthetsmoment. Han hade utvecklat en nästintill oantastlig precision i att sitta på ena rumphalvan samtidigt som han avvägde avståndet mot toalettvattnet som kom rusandes upp efter det blivit bombat likt Kambodjanska risfält.

En dusch för fräschet, en blick i spegeln och en klämd pormask. En handfull Bamyl koffein och ett halvt glas vatten. Rakvatten i nacken och största pilotbrillorna på näsan för att täcka upp för eventuella rödögon. Skjorta och undertröja, skor utan strumpor i och en man bag runt handleden. Ut och möta världen.

juni 13, 2010

”Slow Dancing In A Burning Room”

It’s not a silly little moment,
It’s not the storm before the calm.
This is the deep and dying breath of
This love that we’ve been working on.

Can’t seem to hold you like I want to
So I can feel you in my arms.
Nobody’s gonna come and save you,
We pulled too many false alarms.

We’re going down,
And you can see it too.
We’re going down,
And you know that we’re doomed.
My dear,
We’re slow dancing in a burning room.

I was the one you always dreamed of,
You were the one I tried to draw.
How dare you say it’s nothing to me?
Baby, you’re the only light I ever saw.

I’ll make the most of all the sadness,
You’ll be a bitch because you can.
You try to hit me just to hurt me
So you leave me feeling dirty
Because you can’t understand.

We’re going down,
And you can see it too.
We’re going down,
And you know that we’re doomed.
My dear,
We’re slow dancing in a burning room.

Go cry about it – why don’t you?
Go cry about it – why don’t you?
Go cry about it – why don’t you?

My dear, we’re slow dancing in a burning room,
Burning room,
Burning room,
Burning room,
Burning room.

Don’t you think we oughta know by now?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we oughta know by now?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we oughta know by now?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we shoulda learned somehow?
Don’t you think we shoulda learned somehow?

juni 7, 2010

Biografen som förväntningarnas Mekka

Det finns inte många platser på jorden som rymmer så många förväntningar som biografen. Du har de tisslandes och tasslandes. Från parens naggande om filmval till nyförälskelsens små gurgel som liksom fastnar i halsen för att man inte har någon som helst aning om varför man egentligen skrattar. Du har de unga som för första gången ska se barnförbjudet och de gamla som förundras över hur popcorn och läsk kan kosta 69 kronor.

Förväntningar på om filmen ska leva upp till det man föreställt sig. Eller om boken var bättre i alla fall. Förväntningar på den där handen som trevar sig fram över armstödet, förbi läsken i hållaren och ner på den andra sidan för att möta den väntande handen på andra sidan. Förväntningarna att handen ska finnas där och förväntningarna att handen ska komma.

Förväntningar på vad som inte sägs men som någonstans känns. Tillflykten till fantasin som tillåter oss sitta bland främlingar och dela ett skratt, en tår, ett hat en kärlek. En kollektiv stund som vi delar utan att tänka efter.

Utan ord vi behöver skapa själva. Om det inte varit för ett förväntanslöst leende som möter oss och ber oss stänga av mobiltelefonen hade förväntan legat som ett totalt paralyserande don i lokalen. Men som i alla berättelser behövs det kontraster för att skapa dynamik i historien. För även reklamen har sina förväntningar, om än ställda utanför väggarna av biografen.

Förväntningarnas underhållning dit vi vallfärdar likt muslimer reser genom världen för att besöka Mekka. Biografen.

juni 6, 2010

Det vackra som slutar vara vackert

En blick mot taket, en djup suck och en axel som vrider sig från mig. Jag klättrar lite närmre för att trycka min bröstkorg mot hennes rygg. Hennes hår luktar gott, men surheten från munnens andhämntning ligger kvar i det utrymme min näsa placerar sig i. Det luktar kattpiss och kebab blandat med någon färgglad Wella-produkt. Kontrasternas morgon.

Jag är bakfull och tror mig stinka bensin. Hon är inte vacker längre och jag har aldrig känt mig mer lurad. Här ligger jag och kompenserar mitt förnuft med att borra näsan i nacken på henne samtidigt som det sticker i ögonen från det hårt tärda hårtopparna. Vad ska detta vara bra för? , tänker jag där jag ligger och sniffar henne i bakhuvdet. Jag kan knappt komma ihåg hur samtalet inleddes kvällen innan. Än mindre kan jag komma på varför min blick föll just på henne. Försöker komma ihåg hennes namn.

Hon verkar vara lika entusiastisk inför vår gemensamma framtid som jag. Kanske bäst att dra på sig byxorna. Kalsongerna har jag på mig fortfarande. Skönt. Inget allvarligare att oroa mig för. Ingen frasig yta på juvelerna att drömma mardrömmar om.

Igår var jag kungen av allt. Igår stod jag på toppen av ett väldigt högt berg och kunde titta ut över mänskligheten som låg vid mina fötter. De älskade mig och jag föraktade dem. Jag hade allt planerat och kunde exekvera mina handlingar såsom en kirurg skär sig in i en människokropp. Jag var vacker, jag var eftertraktad. Jag hade det där jobbet som alla andra pratade om att de skulle skapa sig. Jag ägde universum och mina undersåtar bar mig fram längst med vägen mot den ljusa framtiden.

Nu låg jag här. Så långt från den verkligheten jag ville vara en del av. Det här var mardrömmen i vaket läge. Igår var drömmen i slumrande tillstånd. Jag… den underbaraste… förtjänade jag verkligen detta? Någonstans inom mig gjorde jag nog det. Jag visste att min yta inte var mitt inre och den livsstil jag förde inte var representativt för vad jag ville vara. Ändå fortsatte jag. Jag visste att min blotta närvaro gav eko mellan de ihåliga kulisser människorna runt mig skapade. När så kulisserna försvinner och jag sitter i ensamhetens tomma lokaler finns det inget min aura kan studsa mot. Jag hör inte mig själv, vet inte vart jag ska. Som en u-båt utan sonar.

Min hand klättrade längst sängkanten. Yttersta sovplatsen. Hon låg invänd mot väggen. Tunga andetag och avslappnade axelrörelser. Hon sov. Min chans. Två sekunder senare stod jag i hallen och drog på mig mina skor. Klockan var tidig, och vredet till dörren var gnisslande. Livrädsla att behöva möta blicken av min nattliga motståndare. Utanför dörren nu. Trapporna är det säkrare kortet då hissen kan vara oberäkneligt långsam.

Utanför. Solljus mot bakfulla ögon. Hetsig puls och hångest mot insidan av ryggmärgen. Underbaraste skylten i hela världen. T-bana. Ner i underjordens kyla. Bort från omvärldens förväntningar.

En skuggas största fiende mörkret omsvepte mig. Tåget rullade in och jag for iväg.

juni 2, 2010

Ge mig ett extraliv i ett tidlöst Megaman

Jag försökte blockera bort dig helt, jag försökte tänka bort och analysera bort alla minnen, jag försökte förneka hur glad du gjorde mig, försökte någonstans se till så att du skulle börja hata mig och att jag på det sättet skulle se till så att DU aldrig mer skulle vilja prata med mig.

Men det är för fan helt omöjligt att glömma hur det var att bubbla hjärtligt, hur det var att titta in i dina ögon och se dig tycka om mig tillbaka, känna den grymma och förlamande känslan som jag alltid kände när vi sågs… som gjorde mig oerhört glad men samtidigt sjukt sårbar.

Den klassiska fånen som inser för sent att han förstört det som gjorde honom hel och nu ber om ett extraliv i ett verklighetens Megaman. Försöken till att skapa perfektion gjorde sinnena stumma för det som stod där rakt framför ögonen på honom. Han kände sig som en flisa i ett finger, som något onödigt i det fullkomligt nödvändigt ofullständiga.

En bomb gick obemärkt förbi. En damsugare som stör ljudet från teven. En fågel som satt sig på statens anti-fågelskitsspikar. Ett glas som till hälften är fullt av luft och där resten är fullt av lust. En betydelselös rebootsträvan och en piasawakvast utan borst på en sandig gata efter vintern.

Kan du inte ropa på mig där från balkongen. Det är inte våra namn det är fel på. De kan och får vara vad som helst så länge det inte är ingenting. Jag står här och ropar på dig tills dess ekot från dina isande väggar bryts eller faller samman.

juni 1, 2010

Glädjen av att vakna på fel sida av sängen

Dagen hade börjat bra. På sängkanten hade jag satt mig och tittade nu på mina långa och krokiga tår. Det var sol ute, och trots att klockan inte var mer än halv sex på morgonen så nynnade jag på någon gammal låt som fastnat i huvudet från min period på dagis som barn. Jag hade många gånger undrat varför jag ständigt sjöng. Hade aldrig varit någon skönsångare, men det var som om sången fungerade för mig som benskak fungerar för andra. Det var lugnande. Somliga hade säkerligen kallat det för undermedveten runkning. Jag tyckte mest att det var befriande.

Så satt jag då där och konstaterade att naglarna behövde klippas. Möjligtvis var klippning ett felaktigt uttryck då det mer troligt behövdes en motorsåg för att bearbeta dessa sockpenetrerande monster till klor jag låtit växa ut.

Jag hade ingen ångest, ingen smärta i bröstet, ingen huvudvärk i huvudet och det kändes nästan motbjudande att titta på Iprenpaketet som låg där på nattduksbordet. Var jag verkligen vaken? Var detta den krampaktigt kuvade Mr Morgonsmärtor som nu satt och nynnade på Alfons Åberg sånger och gav sig an att se positivt på dagen som skulle komma?

Tjock var jag ju fortfarande. Eller i alla fall så pass fläskig att det gick att luta sig framåt och magen gav eget stöd. Ingen chans för skolios här inte. Totalt magstöd. Kanske då inte på det sätt som ordet magstöd är tänkt att använda för musiker, utan snarare… ja snarare på ett mer bildligt vis.

Jag slog en blick på radioklockan. Den hade hunnit bli kvart i sex. Dags att gå upp och ta sig mot duschen.