• Background Image

    News & Updates

augusti 28, 2010

Live Aid 1985

Det finns inte många saker som jag kommer ihåg från -85 men en av dem var hur vi lyssnade på Live Aid på radio. Alternativt så var det inspelat och vi lyssnade i efterhand. Året kanske var 1986 egentligen, men Live Aid 1985 har alltid haft en speciell plats i mitt liv oavsett om det är minnet som lurar mig till att tro jag hörde den live.

Det är så mycket som hänt sedan dess. Men för mig är det en av de där händelserna man inte ser så ofta. En av de där momenten när som man alltid kommer ihåg… därefter. Artister från hela världen. Som tillsynes helt genuint samlas för att skapa historia. De använder sin attraktionskraft för att skapa magi, intresse och fokus för en fråga som annars inte skulle pratas om.

Phil Colins, The Police, Queen… så många fler… så många mer…

Publiken grät, artisterna grät, vi som satt vid våra bandspelare grät. Jag får fortfarande något av en klump i halsen varje gång jag rullar igenom mina favoriter på YouTube.

Mina favoriter:

Magiskt…

//Jesper

augusti 6, 2010

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Att andas in när du behöver för att hålla darret i rösten tillbaka. Rör dig ur fläcken. Svetten som runnit längst din skamfyllda kropp och samlats likt en dank i dina sockar. Men sockar sitter kvar trots att man går. Plask, plask, plask….. plask. Det spelar ingen roll hur snabbt du rör dig för plaskandet följer med dig var du än väljer att gå.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Sminket sitter kvar trots att strålkastarljuset är starkt. Men har du kvar sminket när du lägger dig på kvällen kommer du få bölder i ansiktet som du inte kan dölja med någon highlight i hela världen. Bölder är inte vackra. Det är därför de har ett så motbjudande och deskriptivt namn. De har en tendens att vara växande, synliga och inte allt för sällan fyllda med gult och kladdigt var. Var, som endast går att tömma med skalpell. Det skulle göra ont. Det skulle svida. Men alla behöver vi tömma varet för att inte bölden ska bli en börda.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Publiken tittar egentligen inte på någon. De blir underhållna av helheten. En huvudperson i en historia är aldrig mer betydelsefull än berättelsen hon befinner sig i. Det är förmågan till samspel som gör det möjligt att skapa dynamik och magi. En kärlekshistoria där bara ena rollen är besatt av någon som är besatt är inte hållbar. Kärleksvisan måste spelas i stereo för att publiken ska hållas underhållna och koncentrationen inte ska förpassas till sällskapet snarare än sällskapet.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet högt. Harklar sig och går ut på scén för sista akten. Plötsligt finns inte replikerna kvar. Minnet har svikit. Eller var det känslan som svek. Känslan av att bäras fram på scénen. Plötsligt borta. Finns inte där de brukar. Replikerna som skapar kontrasten till den visuella upplevelsen. Det som skapar kontext till det som syns.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. På andra sidan scenen finns alltid en hjälpande hand. Alltid en röst som viskar de första få orden. En räddare i nöden.

Kameran rullar. Det är dags att hålla huvudet kallt. En bugning är inte så svår att genomföra. Det svåra är ju redan klart. Ridå. En konstig doft av svett och playdoo. En djup suck och ett par timmar avsminkning. Kameran rullar inte längre. Strumporna hänger på tork. Publiken har gått hem. Replikerna behövs inte här. En klapp på axeln av en hjälpande hand. En tuss bomull tar bort det som annars skapat bölder större än att de kunnat döljas av helheten. Ridå. Kameran rullar inte längre. Det är dags att gå hem.

augusti 5, 2010

När grannen tittar på

På BalkongenHan sitter där på förortsbalkongen som en turkpappa i sin whife beater och med ena handen på räcket. Han har fått mage. Den går att luta sig på litegrann. Inte så mycket att han kan ställa något på den ännu, men magen finns trots allt där. Som en liten kudde att vila den allt för Krakel Spektakel liknande bröstkorgen på.

Han tittar in hos Birgitta som bor mittemot. Eller, hon ser ut som en Birgitta. Från Norrland. Alla feta kvinnor från Norrland heter Birgitta. Eller Gunilla. Eller Kerstin. Eller något annat som man bara skulle döpa ett barn till idag om man ville att det skulle bli riktigt mobbat i skolan. Idag ska man döpa sitt barn till Kelly, eller Startflowler, eller Keisha. Eller något annat som låter som en värsting från 80-talets långfilmer eller som en billig porrskådis från södra Ungern.

Birgitta har en grön och lite för stormaskigt stickad tröja på sig. Hon har glasögon med fallrep på som hon låter smeka kinderna medan hon står där och diskar upp efter sig själv. Birgitta bor ensam och har troligtvis ingen som bryr sig om henne. Ingen mer än han. Turkpappan som sitter och tittar på henne från balkongen mitt emot. Han känner sig nästan lite som en ängel. Han vakar över Birgitta trots att hon inte vet om det. Han bryr sig om henne likt ingen annan. Han skulle sakna henne om hon försvann. Rofyllda, snabbdiskande och storbystade Birgitta. Henne hade han saknat, henne hade han tyckt om minnet av.

Nedanför på gatan går ett par riktiga förortsturkar förbi. Dom säger ”abooou” och puttar på varandra. Det går en tjej framför dem som håller sin axelremsväska tätt intill sig och tittar ner i marken samtidigt som hennes axlar ser ut att vilja möta hennes haka halvvägs. Hon ser kuvad ut. Hon ser ut som om hon får spö hemma. Eller ännu värre. Hon bor i en sån där familj där allt ska vara bra. Där man storhandlar på Lidl, men gömmer kassarna på väg hem, eller backar in i garaget och packar ur där ingen kan se. En sån där familj där mamman och pappan inte älskar varandra längre utan mest av allt bor ihop för att grillen var dyr och semestrarna till Rhodos är billigare att spara ihop till när man är två. De drömmer om att få vara med i TV. Även om det vore lyxfällan. De funderar på att ta lån från GE-Moneybank för att göra drömmen till verklighet.

Men inte Birgitta. Hon skulle aldrig ta lån från GE-Moneybank. Hon har nog inga lån alls. Hon sparar sina pengar och prenumererar på tidningar där vinsten går till fadderbarn i Uganda. Birgitta är en fin kvinna tänker han där han sitter och tittar ut över räcket. Han undrar om Birgitta vet att han finns. Han undrar om hon är medveten när grannen tittar på.

augusti 3, 2010

The new beginning

”I deal the cards as a meditation…”

The first time you fall in love you just don’t have a clue what you’re getting into. You don’t respect it, you don’t endorse it, you just simply don’t know anything about the blessing you’ve been given by God. You just stand there, as though you were a marionette in someone else’s play. You seem to feel numb, but you pretend to be strong. Your strength turns into weakness and you cannot seem to understand how, what you determined to be faults almost seem to be the only traits that carry you to some wicked time frame you can’t define as else than confusion.

Sweaty palms, a heart that beat, as though it was being subject to an exorcism, a pounce in the back of your head that just seem to knock your regularities into obsolete functions of someone else’s life. You are for the first time in your life, completely defenseless to what this one thing carries as a curse, or a gift to you the way you are, the way you were supposed to be, but cannot live simple from now on and after.

She was the crazy lady who threw herself in you arms on the beach on your brother’s wedding or she was the high school sweetheart. She was the girl who gave you the first kiss or she was the one who handed you a paper bag with a smile when you were in dire need of carriage help. She was the monster who killed your daring thought to get kids. She was the one who asked you to get some, but you felt like you couldn’t, because you hoped that the feeling would pass.

What is love?

Love is what you know. It is the only thing you know. I know that now.

The only thing that could ever hurt me. I am strong. I am so secure. Yet, still I know that if love hurts me, then I still know that it was worth it. Love is always worth it. The crazy sensation. The sense that all you know as reality turns into unreal, unimportant, non-realeties. That’s love.

When your head’s spinning. When your stomach’s turning. When your nose cannot forget the moments your mind is trying to conceal. When your soul is dissipating. When your mere existence suddenly feels obsolete. When your mind goes crazy cause it cannot come to a conclusion. The diffusion is to great. The unfocused instigations take over. The moments when you just don’t care, cause it just isn’t worth it no longer. Nothing is worth anything unless it is the moments to share with the one person you sense completion with, just by being in close proximity to.

Longing. Desperately hoping. Uncomfortably belonging to. Love.

Intensely. It is killing you.

After a while you learn to recognize it. You learn how to know how to separate the loves from the likes. You learn how to build before you break. You know that if you try to break, you can sometimes, whilst you cannot the other few. You hate it, the defenseless nature, the powerful distortion, the confusingly highly potent endorfin. You just know. One second is all you need once the first candle burned to its heel.

So you care less. But you care more about the less. And you care less about the more. Cause whet is else than what is your now, doesn’t really matter. You might be dead tomorrow. So what you have now is more important than what you can obtain if you’re unwilling to accept what you now seem to care for. Unanswered or not. You’re in love. If lucky, the love is answered and if so, no argument, no logic, no reason in the shall put your focus aside.

”I try to shake you of my mind
But you´re to stubborn to leave
i try to put it all behind
But it just gives me grief

I’ve got butterflies stuck in my stomach
I chase them off but they attack
I’ve got some sanity left but it leaves me
Because you keep coming back
And you’re a heartbreaker, heartbreaker, heartbreaker
And you making me want you
A heartbreaker, heartbreaker, heartbreaker
And you making me want you”