• Background Image

    News & Updates

november 28, 2010

Med så himlans lite mycket

Han följde den stora stenbumlingen med ögonen. Hela vägen från gräsets omfamnande bädd på marken, till den lavabeklädda toppen långt uppe över huvudet. Den kändes så massiv. Så kall, men ändå så fruktansvärt inbjudande. Tänk om han bara skulle putta lite på den. Se om något hände. Sådär litegrann bara.

Med händerna framför sig och efter en flämtande stunds anspänning, satte han handflatorna mot den kallblöta stenen och tryckte ifrån.

Ingenting.

Han tog lite mer sats och med lite ytterligare bestämdhet tryckte han ifrån med höften.

Ingenting.

In med axeln i stenen. Ta spjärn med benen. Tryck tills han blev röd i ansiktet. Ett litet stånk och en uhfh. Stenen gav vika. Men bara så lite att en gråsugga kunde kila ut och ge honom skrämselhicka. Ett sånt äckligt litet kryp. Han följde det med blicken tills det försvann in under en annan sten lite längre bort.

Det var sådär höstkallt och kladdigt i luften som det bara kan vara i en skog mitt i stan. De gamla Puma-dojjorna var genomsura och trots att han hade galonisar på sig hade han vatten ända upp till knäna. Det var som om vätskan kom både inifrån och utifrån där han nu stod och begrundade vad han skapat.

Stenen hade inte flyttat sig mer än ett par centimeter. Men det gjorde inte så mycket i hans värld. Det var ett hål efter den. Ett stort jordbäddat hål där stenen tidigare stått. Eller det var bara ett bananformat hål egentligen, för stenen hade ju inte flyttats helt. Den hade ju bara rört sig en liten bit.

Han log för sig själv. Hade han haft krita och ett papper så hade han försökt kalkera sitt alster. Men pappret hade nog blivit blött då. Det hade nog inte blivit så fint heller. Detta fick förbli en hemlighet mellan honom och skogen. Skogen mitt i stan. En hemlighet mellan honom och lavan som växte på stenen, och som nu satt i flisor på den oranga gallonjackan.

Hungern började sätta sig i magen. En våt prickikorvmacka fanns någonstans nedstoppad i ryggsäcken där borta i gläntan där de andra barnen hade samlats. Han tog en sista titt på hålet som med ett Zlatan-leende log tillbaka mot honom. Nöjd. Nöjd var han.

november 26, 2010

Som en bakad potatis

Han står där. Han förstår inte riktigt varför han står där. Förstår egentligen inget mer än den där känslan av riktighet som känns inombords av att stå där. Det är egentligen inte meningen att han ska stå där. Det är liksom inte riktigt normalt att stå där. Inte att stå där eller att göra såsom han gör.

Han håller fingret instoppat mellan byxkanten och kalsonkanten. Det vilar bra där. I brist på att hänga med andra, hänger fingret bra där. Det har parat sig med många andra fingrar den här kvällen. Det har rört vid insidan på många nya händer. Det där fingret som nu vilar mellan byxlinning och kalsongresor.

Lutar sig mot väggen. Sneglar på det slaskiga golvet och sedan upp på lokalen. En tjej står och lutar sig mot en lätt överförfriskad kille. Hon ser förälskad ut. Han ser mest ut att vara där med sin vän. Hon verkar känna honom från förut. Han verkar inte känna samma sak. Hon börjar bli desperat. Han verkar bry sig mindre. Han går därifrån.

En annan kille står och andas djupt. Han vet nog inte riktigt var i världen han är. Kanske inombords. Men utombords har han sedan långt tidigare på kvällen förlorat alla möjliga möjligheter att maskera sin berusade tillvaro. Målinriktat stirrar han på punkter. Frustrationen över att punkterna rör sig har han sedan länge lagt bakom sig. Överlevnad. Det är där han befinner sig just nu. Rå och skär öerlevnad.

En annan står och vinkar på han bakom baren. Hon kom just. Barkillen bryr sig inte.

Ytterligare en grupp människor verkar känna varandra. De ler och skrattar hela tiden. Han funderar kring vad som kan vara konstant roligt. Rör sig närmre. Han rör sig riktigt jävla nära. Han hör ingenting. Ställer sig precis brevid. Musikdunk. Inget jävla roligt alls. Ingen pratar ens. Men de står där och skrattar och ler och dricker och skrattar och ler. Utan att säga någonting. De känner nog varandra.

Han knäpper sin rock. Låter fingrarna smeka några fler händer. Rör sig mot dörren och rör sig ut i natten. Det är kallt och folk går som bambi. Han kommer att tänka på att Göran Persson gjort två höftoperationer och funderar en stund på om Göran Persson kan gå ut när det är tillfryst och nysnöat i stan. Han bestämmer sig för att skita i Göran Persson.

Han tittar på sin klocka. Den är halv fyra på morgonen. Han vinkar in en taxi och åker hem.

november 5, 2010

När väggarna dånar är det lätt att bli lomhörd

november 4, 2010

Just wanted you to see this

november 3, 2010

Din Mamma är Arbetslös!!

november 2, 2010

Useful details

november 1, 2010

Climbing those mountains

Sometimes I find myself climbing mountains. Sometimes I climb statues. Sometimes I am the bystander watching someone else climb an obstacle they need to overcome in their life. Most of the time we find ourselves on top of what ever we tried to mount. Thinking, how the hell did I get here? How the heck did I make it?

Sometimes though, climbing has its casualties. And I suppose. That’s what make climbing so exciting. Even when you, yourself, is the one falling casualty to someone’s strife to reach new heights. It is ok. Your way back, is your mountain to climb. And we all need those mountains. And so we climb.