januari 14, 2012

2011 är och förblir ett jävla skitår

Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.

Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.

Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.

Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.

Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.

Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord :D.

Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.

Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.

Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.

Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.

Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.

Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.

På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.

Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.

Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.

Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.

”Lev varje dag som om den vore din första…”