• Background Image

    News & Updates

juli 28, 2011

Vem vill skapa tillväxt?

Fredrik Reinfeldt och övriga ministrar i Alliansregeringen har gjort allt i sin kraft för att sätta fokus på jobben. De vill driva ekonomisk tillväxt genom att öka antalet pengar vi handlar saker för genom att sänka skatten. Fair enough, jag gillar också jobbskatteavdragen. De har gett mig mer pengar att leva för, och staten verkar ju klara sig bra ändå, så det borde ju inte vara något felaktigt i deras handlande. Dvs. ur ett känslomässigt perspektiv.

Ur ett teoretiskt perspektiv finns det dock flera olika saker som inte hänger ihop i deras resonemang. Anders Borg kan måhända framstå som en relativt sympatisk person med sina örhängen och hästsvans, men det verkar inte som om han har alla käppar på plats när det kommer till att få till tillväxt genom skattesänkningar. Det förutsätter nämligen att folk har jobb, eller i alla fall att det finns många jobb för folk att söka. Och med en jobbmarknad som är lika slö som penisen på en impotent, leder skattesänkningarna bara till ökat sparande eller inflation. Vad Sverige behöver är en rejäl dos av viagra. Vi behöver tänka nytt och vi behöver bli pragmatiska.

Att ge mer pengar till de som redan har

Såhär funkar Borgs politik idag. Om man sänker skatten för de som jobbar får de mer pengar att handla för. Det innebär enligt teorin att de är villiga att betala mer för samma vara än tidigare. Dvs. De bryr sig inte om koppen kaffe kostar 27 kr istället för 25 kr för de har ju ändå fått 250 kr mer att handla för.

Detta fattar ju handlaren, så den höjer sitt pris till 27 kr istället för 25 kr. Detta kallas för inflation. Dvs. att vi producerar lika mycket saker, fast till ett dyrare pris. Det leder inte till att fler får jobb, då man inte behöver producera mer för att tjäna mer pengar. Möjligtvis höjer det lönen för arbetaren, men i de allra flesta fall kan företagaren istället öka sin vinst.

Ökade vinster innebär ökat sparande i ekonomin vilket, enligt Borg och andra som tillhör deras ekonomiska skola, är en bra sak.

Att sätta fler i arbete, öka utbudet av jobb

Alternativet till detta är att staten använder sina pengar till att försätta fler personer i anställning. Det finns egentligen tre sätt för dem att göra det. 1. Genom att öka antalet personer som är anställda av staten, eller 2. Genom att göra investeringar i infrastruktur och köpa detta i privata bolag eller 3. Genom att öka investeringarna i nya företag genom att exempelvis ge mer pengar till Industrifonden.

Om man sätter fler personer i jobb, men till samma löneläge som tidigare kommer inte inflationen att dra iväg. Folk har nämligen inte fått mer pengar i plånboken och är därför inte beredda att betala mer för samma sak. Däremot kommer fler personer att efterfråga samma sak. I en ekonomi där det hade funnits brist på produkter, såsom i gamla Sverige, så hade det lett till att priset ökat och att inflationen därför gått upp. I det Sverige vi lever i idag, så har vi överskott i de flesta produktområden, eller möjligheten att skala produktionen (producera mer eller mindre) väldigt långt beroende på efterfrågan, vilket gör att priset inte påverkas av en ökad efterfrågan.

Visst, den första färskpotatisen kommer fortfarande vara svindyr, och hummer kommer troligtvis vara en brisvara, men de allra flesta varorna finns i överskott vilket gör att det allmänna prisläget, det som påverkar oss gemensamt, inte kommer att påverkas genom att vi sätter fler personer i arbete.

Däremot kommer det att konsumeras mer saker, vilket på lite sikt innebär att den som producerar kommer behöva anställa fler människor, vilket i sin tur innebär tillväxt.

Hur gör man då för att sätta fler i arbete

Att öka antalet statligt anställda personer är en väldigt dålig metod då den medför att staten måste fortsätta att göda ekonomin. Staten kan således inte minska sina utgifter utan att påverka ekonomin negativt. Dvs. Anställer de 100 personer som kostar ca 25 000 000 per år kommer det påverka ekonomin om de tar bort de tjänsterna.

Om de investerar i infrastruktur så är den effekten också temporär. Det innebär bara att mer pengar kommer in i ekonomin och att den stimuleras så länge som antalet arbetare är sysselsatta med att bygga vägen, järnvägen eller bron som staten beslutat att investera i. Varför det här anses vara en bra metod är för att det faktiskt går att använda den typen av investeringar för att förbättra handelsmöjligheterna för andra företag och verksamheter så att de på ett smidigare sätt kan köpa och sälja saker. Det är förståeligt att om man bygger en ny järnväg, så kan fler tåg gå, vilket gör att utrymmet för att köra fler transporter ökar, vilket leder till att folk får möjligheten att producera och sälja mer. Därav en bra investering, på lång sikt, men den förutsätter också att företagen som köper och säljer produkter har möjligheten att utöka sin produktion, eller om fler företag skapas som också vill använda samma transportvägar för att skeppa sina varor och tjänster (typ internettjänster behöver infrastruktur såsom master och bredband… samma princip).

Den vägen jag förordar är den tredje vägen. Dvs. att staten faktiskt ska ge sig an att stimulera skapandet av fler jobb. Det gör det bäst enligt mig genom att ge företag stöd i tidiga lägen. Dvs. när företagen ännu inte tjänar tillräckligt med pengar för att kunna växa av egen kraft. Alla som har varit företagare vet att de första åren är jävligt jobbiga. Det är kärvt ekonomiskt och det är ofta krångligt då man inte kan fokusera på att producera när man måste vara byråkrat, ekonomiansvarig, arbetsgivare och jurist samtidigt. Man har ju inte råd att anställa de personerna från början. Det är sånt som kommer när man blivit stor.

Idag investerar Industrifonden i bolag i de tidiga lägena. Pengarna kommer från staten. Det finns andra sådana organisationer som också får pengar från staten för att hjälpa företagare med pengar eller expertis. Summan är dock försvinnande liten, trots att de tillsynes ständigt visar sig vara en vinstdrivande affär. Risken är hög när man investerar i många små bolag, men klarar sig bara ett på hundra av bolagen så brukar det innebära att man går jämnt upp på den direkta investeringen. Samtidigt innebär det att staten skapat jobb som de inte behöver betala för i framtiden. Vinsten för staten bör därför räknas som summan de får tillbaka på investeringen plus sparade utbetalningar av arbetslöshetskassa plus moms och andra skatteintäkter.

Så vad betyder detta då?

För mig är det urdumt att inte utöka den verksamheten innan man sänker skatterna för folk. Har man råd att göra bägge så fine by me. Jag vill behålla så många pengar som möjligt av de jag tjänat. Det finns inget egenvärde i att vare sig ha en stat eller att betala skatt. Det som skrämmer mig i sammanhanget är att det inte finns ett enda riksdagsparti som förespråkar den här linjen.

Det finns alltså inte ett enda parti som vill satsa på att varaktigt skapa jobb i den Svenska ekonomin. Det är klart att Borg och Reinfeldt pratar om att arbetslösa är en börda då de inte är villiga att lösa problemet. De väljer en väg som bevisligen inte fungerar särskilt bra om man ser till var deras samhällsystem tidigare implementerats, istället för att satsa på något nytt som kanske fungerar. Juholt & Co har ju heller inte en aning. De vill i och för sig jobba på att skapa jobb i ekonomin, men de vill göra det genom den sämsta typen av satsning och anställa fler människor i statlig verksamhet samtidigt som de vill höja lönerna för statligt och kommunalt anställda. Burr säger jag. Det verkar som om de har fattat vad som måste göras, men inte hur man gör det. Under Persson-eran var det möjligt att föda ekonomin på det sättet då vi hade en skattebas för det. Nu har Borg och Reinfeldt tagit bort en stor del av den kakan genom att sänka skattetrycket. Att ta ut mer skatt innan man ser resultat är politiskt ogenomförbart. Därför är det heller inte någon hållbar lösning.

För att nå ekonomisk tillväxt, för att sänka skatterna, för att ge medelsvensson en bättre tillvaro behöver vi skapa jobb genom att öka möjligheten för att skapa företag inom den privata sektorn. Staten får gärna vara med och stå för kulorna som krävs för att sätta igång det hela, men de bör inte vara huvudaktören som föder dem.

juli 25, 2011

Kisskorvarnas vänstar målstolpe

Skulle han bli frisk nu, eller var det här ännu ett dåligt placebo-försök av en vilsen doktor som trodde att allt var psykosomatiskt. Well, i just det här fallet så var ju det ju just det som var grejjen. Snurrigheten… den var ju inte bara psykosomatisk utan även helt psykiskt frambringad. Det var ju något fel inne i den där hjärnan, och det skulle minsann tyglas. Det hade inte bara han själv tänkt, utan det var allmänt känt. ”Han var ju helt jävla crazy den där snubben”, hade folk sagt sedan han kunnat inta rollen av ett av sina många alteregon som 5-år gammal.

Först var det Rådjuret, sen var det Ulla-Bella, sen var det Ronny och Ragge, för att slutligen övergå till det helt eget påkomna monstret Milton. En ursäkt för att släppa på spärrarna. En ursäkt för att få slänga ur sig det som hjärnan annars tänkte. Han behövde pysa.

”DOKTORN KAN STANNA HEMMA”!! Tänkte han där han satt och pillade i sig en alvedon och en magnecyl. Huvudvärken hade i ett par sekunder fört honom bort i fantasins land. Kanske var det en hjärntumör som skapade alla dessa huvudvärksattacker. Kanske var det något värre. En stor och monsterliknande larv som krupit in genom ögat någon gång när han legat ute i ett tält och låtsats vara friluftsaktig. Eller så kanske det helt enkelt var så att det fanns för mycket hjärna där uppe och när den blev bara lite för varm av alla tankar så började den svälla och ta emot i kanterna.

Njae… huvudet var väl tilltaget så på det sättet var det nog inte. Och någon doktor hade han ju inte heller varit hos. Självmedicinering var bästa receptet för att få fortsätta tro att han var lite dödligt sjuk samtidigt som huvudvärken temporärt lugnades och gick tillbaka till intetlandet. Han tänkte ett tag att om han varit en kisskorv så hade han minsann inte haft alla dessa världsliga problem.

Funderade en stund kring om kisskorvar varit målstolpar. Hade de då kunnat ta emot en Zlatan-frispark? Det visste han inte. Zlatan var dock kungen tänkte han där han bara satt där och funderade. Det hjälpte. Att ta tankarna från det oemotståndeliga självömkandet var viktigt, men sällan långvarigt. Det var så skönt att sitta och tycka synd om sig själv.

Han tog en klunk kaffe ur sin grovt överdesignade prettokopp och klickade vidare på skärmen. Ett klick, två klick, tre klick… en videosnutt och så en till. Manligt!!, tänkte han där han satt och flippade mellan sportsidorna på Aftonbladet. Han slog på ordet kisskorvar i Wikipedia. Inte ett enda resultat. Kanske var det så att kisskorvar var hans originella idé. Den som skulle göra honom superrik. Nu var han bara tvungen att komma på vad i helsike det var och vad det skulle innebära om målstolparna faktiskt byggdes av sådant material.

”Hampa funkar i kläder. Så varför ska inte kisskorvar kunna fungera som målstolpar?”, funderade han vidare. Det hade ju rent ut sagt varit orättvist om så inte hade varit möjligt. Och orättvisor ska ju bekämpas!! Eller ska de det?

Han gick in på nyhetssidorna på Aftonbladet. Någon tok hade tydligen skjutit några sossar i Norge. Lyckats med konststycket att spränga en bomb mitt i Oslo också. ”Stackars”, tänkte han för en stund. Sen började han må lite blä för att det inte hänt närmare honom själv. Att han fått ett skäl till att få gråta lite. Att få vara lite ledsen. Att få säga att det var han som var utsatt för terror på riktigt. I falukorvens land hände det ju ingenting. Kunde inte något hända bara honom för en gång skull. Något som var stort och världsomvälvande. Något där CNN rapporterade, där det kom journalister som fick göra bakom kulisserna-reportage och där han fick sitta med i TV-soffan och faktiskt prata om något viktigt för en gångs skull. Typ som hur världen kunde bli bättre bara man inte gjorde si eller så.

Han studerade bilderna på de övertäckta kropparna och tänkte att hans tanke var ganska sjuk ändå. Han skämdes lite för att han tänkte den. I självömkan finns det visst inga gränser kände han. Svenska folket blev norskt istället. Empati. Det var lösningen. Så skulle vi minsann göra. Det var så han också fick göra. Han grät en skvätt, för de här historierna som stod skrivna var minsann ganska så rörande och jobbiga att ta till sig. Han drog ett väldigt opassande skämt för några förbigående. Han klarade liksom inte av att ta in allt.

Huvudvärken hade börjat avta och istället fanns där en viss känsla av vemod och ånger. Hur kan vi tänka tankar vi inte vill tänka, hur kan somliga begå handlingar de inte vill genomföra, och varför blir barn utsatta för så många otäckheter hela tiden. Varför kan folk inte bara nöja sig och vara glada. Varför var inte han glad?

Han tänkte på kisskorvarna igen. Kanske skulle de göra honom gladare. Kanske var det dem som var lösningen till allt. Tänk om den norske terroristen hade intresserat sig för kisskorvar istället för nazism. Då hade han minsann blivit världsmästare i kisskorvighet istället för att göra såhär. De enkla lösningarna är alltid de bästa, men den här för overkligt enkel och den var därför inte heller genomförbar för den fanns bara i den egna världen.

Men snart så. Snart skulle alla veta vad det var. Det fanns ju ändå en upprättad wikipedia-artikel om saken. Då måste det ju vara sanning. Men vad i helskotta var det nu en kisskorv var.

Tankarna flöt vidare och blandades upp. Hjärnan i total normalhet efter cocktailen piller och chocken av alla dessa gripande berättelser från vårt grannland. Han kliade sig på pungen, då den kliade. Han pillade sig i näsan och blundade. Hoppas ingen såg. Han klickade tillbaka till start. Hemskt, tänkte han.

I drömmen skred han över planen klädd i Milan-tröjja. Fick en passning av Pirlo och tog ned den på bröstet. Anlade ett skott. Det gick in via den vänstra stolpen på målet som nu var byggt i det pattenterade kisskorvsmaterialet. Han var kung.

juli 25, 2011

What the world needs to do now

#1. Stop producing bullets, guns don’t kill people, bullets do

#2. Stop preaching fear and prejudice in media

#3. Start lecturing 50% history of love in schools instead of 100% history of war

#4. Let’s put empathy in front of economics in political discussion, there is nothing wrong with caring

#5. Stop trying to solve problems with bombs, they hurt

#6. Don’t judge people you don’t want to be judged by

#7. Let’s start living every day as though it was our first instead of living as though it was our last, we’ll care more that way

#8. Never turn the other cheek, look into the eyes of the other person and ask why, then listen

#9. Don’t dress up for other people, dress how you feel so that people know how to approach you

#10. continue in the comments….

juli 23, 2011

Hur många döda behövs för att vi ska sluta döda?

Igår såg vi Aftonbladet snabbt byta titel på löpet från ”terrordåd” till ”attackerna” i Norge så snart de förstod att det inte var en muslimsk arab som stod bakom attentatet. Vi såg bilder på vita människor i säckar och bilder på vita människor som grät. Vi grät säkert en tår vi också. Det gör ont att se människor gråta. I synnerhet att se vita människor gråta. Sådana som ser ut som du och jag. Det gör ont att se människor blöda. I synnerhet vita människor i säckar. Sådana som ser ut som du och jag. Vi har dock lärt oss att se vita människor döda. Sådana som ser ut som du och jag. Men det vi inte vant oss vid är att se bilder på en vit, snygg man som den skyldige mördaren.

Även om de flesta mördare i våra länder är vita män som slår ihjäl sina kvinnor, så är vi inte vana vid att se den delen av verkligheten. Vi skyler oss, vi gör som Aftonbladet och byter ord för att fjärma oss. Det är inte en kristen eller nazistisk fundamentalist vi har att göra med. Inget kollektiv. Det är en ensamvarg. Ingen gruppering som står bakom, eller som bär skuld. Ingen religion som skamset får bekänna färg. Det är en ensam, vit man, som helt olikt oss andra har mördat nära ett hundra människor.

Det är inte kristendomen, eller ens en fundamentalistisk gren inom den som utövat terror i det demokratiska samhället. Det är kanske nazismen och rasismen, men det är vi inte riktigt säkra på. I alla fall inte lika säkra som vi är på den fundamentalistiska islamismen. Den är kollektiv. Eller i alla fall vill vi mena det. I Aftonbladet står det att det är terror när en muslim mördar oskyldiga, men att det är en attack när det är kristna.

Vi försöker hitta andra samtalsämnen. Vi orerar kring hur många det är som har dött. Vi fokuserar diskussionen kring om detta är det värsta. Vi försöker komma ifrån att diskutera varför eller vem och fokuserar istället på vem som sa det först och om vi nått högst upp på topplistan i dödstal ännu. Är det det värsta, eller är det just det som är det värsta?

Varje gång jag ser en bild från Israel, där oskyldiga judar mördas besinningslöst av galningar som indoktrinerats till att det är den enda utvägen. Varje gång jag ser ett till plundrat och rivet Palestinskt territorium. Varje gång jag ser en Somalisk barnsoldat. Varje gång jag ser en utmärglad Kroat. Varje gång jag ser en bedjande Kines. Varje gång jag ser en kvinna som gråter för att hon våldtagits av en granne i en krigshärjad by. Då blöder jag inombords. Jag klarar inte av mer dödande. Jag klarar inte av att se fler människor som lider. Och jag klarar inte av den polariserade, högst spekulativa och i alla lägen lösnummerdrivna journalistiken mer.

Den skiter i att granska innan den skriker. Den skiter i att förstå innan den dömer. Den skiter i att förhålla sig objektivt. Den skiter i allt som är värdigt ett grundlagsskydd. Den bidrar till det högst otrevliga samhälle vi lever i idag. Den föder fördomarna istället för att hjälpa oss se den andra sidan av myntet.

Det är måhända tid till sorg, men jag kan inte känna annat än en blandning av ilska och hopplöshet. När ska de relevanta frågorna ställas? Hur i helsike fick han tag på vapnen han använde och vem var det som producerade dem? Vem är det som livnär sig på nästan 100 människors död?

Vi är alla kålsupare som gör det möjligt för den här typen av aktiviteter att äga rum. Vi bygger vårt samhälle på rädsla och hot istället för att bygga det på kärlek och omtanke.

Är du arbetslös ska du fråntas möjligheten att försörja dig, trots att där inte finns några jobb. Begår du ett brott ska du straffas för att andra ska avskräckas att göra samma sak. Är du rädd ska du vara mer vaksam och skaffa vapen om inget annat hjälper. Blir din regering rädd ska den bomba.

Jag är så trött på dödande. Jag är så förbannat jävla trött på att folk ska behöva dö, svälta, våldtas eller leva sina liv i konstant rädsla. Jag är arg på svenska journalisters sätt att inte göra sitt jobb och på deras redaktörer för att de uppmuntrar och befordrar fel folk.

Jag känner att den här bloggposten kanske inte ”makes any sense”, men vad i helvete gör det i den här situationen.

juli 23, 2011

Det finaste

Det finaste, mest varmaste och mest oväntade är när man förstår att man har betytt något. Det är få förunnat att få veta när det inträffat. Att man på ett eller annat sätt haft en del i en människas liv så att den skänker en tanke till en, även om man inte är där, någon gång. Om än bara en gång, så är vetskapen om den gången bland det finaste, mest varmaste och oväntade.

Det är som en prick över ett i. Ganska liten och inte värst anmärkningsvärd, men ack så betydelsefull. Vetskapen om att man för en sekund råkade vara pricken, och att någon sagt till en att ”hey, för ett andetag var du pricken över mitt i…”, det är det finaste, mest varmaste och oväntade man kan vara med om.

Inte många har styrkan som krävs att lägga armen om någon och säga att den är viktig. Vi gör det allt för sällan. Men varje gång jag ser det, inspirerar det mig till att vilja bli bättre. En bättre människa. En sådan som uppmärksammar, berömmer och som delar med sig av kärleken som finns där inuti. Om jag bara en gång kan ge en annan människa känslan av att den fått vara pricken över mina i, ett andetag, en stund, i en tanke, när den inte var där. Då har jag lyckats ge den finaste, mest varmaste och oväntade present man kan ge till en annan människa.

Att vara en god kompis. När det är medgång, motgång eller framgång. När vinden inte riktigt blåser i rätt riktning, och med styrkan att säga nej när vinden står käpprakt i ryggen och skyndar på framtiden för fort.

Mitt liv har på senare tid fyllts med de finaste, mest varmaste och oväntade kompisar jag allt som oftast känner att jag inte förtjänar.

Jag älskar er av hela mitt hjärta.

eller som tupac sagt det…

juli 21, 2011

Odödlighetens nätter

Just den kvällen var de odödliga. Just den kvällen var det inget som skulle få rubba deras uppskattning av världen. Just den kvällen var det meningen att meningen var allt som var meningen. Det spelade liksom ingen roll, ingenting. Allt som spelade roll fanns liksom inte. Verkligheten låg som en dov och dunkel overklighet kring dem där de svävade fram längst med den regnvåta asfalten.

Det luktade sommar. Våt sommar. En sådan sommar som svensk sommar ska vara. Det var den mest lyckliga och kompletta samvaro som vännerna annars bortsåg från som en riktig plats. Därför fick den bero i stunden av overklighet som omgärdade den här natten. Vi har alla upplevt de nätterna då livet känns som fulländat. Då varje mening och blick avslutas med ett leende, ett skratt eller en tår av lycka. De glädjande små stunder då vi vet att det borde vara exakt som så hela tiden.

Ovanan av ren lycka liksom sköljer över oss och vi kan säga ordet ”ostpastej” nittonhundrasjuttiosex gånger inom loppet av en timma och det känns lika nytt och fantastiskt för varje gång vi säger det. Lättjans ansikte lyser med sin breda, välvårdade glipa mot oss. Oansvarlighetens stund svallar in över oss och vi liksom kramar oss själva invärtes och utvärtes tills dess vi i ren fröjd står nakna och beskådar våra svallande organ i sommarluften.

Plask, plask, plask. En stunds svalkande bad. Vi går hemåt längst med kajen och tittar aldrig bakåt. Vi glömmer en sko och vi tar inte på oss tröjjan trots att det blivit lite kallt. Vi bara går där. I lycka, i gråt, och i glädje av att få uppleva natten med varandra.

juli 16, 2011

Enkantig och vass

Fullt med folk. Vi dansar. En armbåge i ryggslutet och en spilld öl utan att det var meningen. Vätska som är kall som rinner längst med bröstkorgens vägg. En flirt. En stunds eftertanke och en stunds baktanke. En stilla hemgång och ett Stockholm i avtagande rörelse.Vi höll varandras hand där vi gick i något fridfullt yttre och med inre galenskap.

Vacklande tog vi oss uppför trappan, in i huset. I hallen vände jag mig om. Jag gick ut igen. Vände mig om och log, du log tillbaka och förstod. Det var bra, fint och vackert, tiden var bara sen och helt otajmat obra. Men ögonen glimrade ändå samtidigt som kropparna sakta men säkert kom längre ifrån varandra. Ett halvvarv med huvudet följt av ett likadant med axlarna. En sista blick och en överenskommelse om morgondagen. Blicken mot skorna, och gipdrag mot öronen. Soundtrack i huvudet och flytande steg.

Sommar.

juli 15, 2011

Skapa en spegel och vänd den bortåt

Det regnade i sidled och hans nacke var kladdig av inre värme blandat av nattlig molndagg. I huvudet hade han tankar som snurrade. Rätt eller fel. Sanningen var att han bestämt sig för att skriva in allt han tänkt i en bok, men han hade liksom aldrig gjort slag i saken. Mest av allt rullade tankarna från öra till öra och sedan ut i något som mest kan liknas vid glömska.

Det handlade inte om lathet, men det fanns liksom någon slags barriär som gjorde att det som var bra bara blev bagetalliserat när det väl kom till att skriva ned det. Varenda mening blev en klyscha och varenda kvalificerad analys blev en banal iaktagelse. Risken att misslyckas var alltid större än möjligheten att lyckas.

Kanske inte just den här kvällen då tankarna som löpte amok i hans hjärna var av ett ytterst utilitaristiskt slag. Han slog ganska snart fast att det fanns glädje i alla val. Det handlade mer om att värdera befintliga strategier för att se vilken av dem som skulle ge mest glad-känsla i kroppen. Idag och om 10 år.

Han slog iväg det mesta, tänkte om och tänkte rätt. Slog ut med armarna och blundade. Tog emot regnet i ansiktet för en stund och tog emot kylan likt en mor omfamnar sitt barn. Asfalten luktade åska och de metallbeslagna broräckena blänkte nysprejjat. Tanken om att hoppa slog honom kort, men så tänkte han om, det hade blivit allt för kallt, även om ett bad nog skulle sitta som en keps just nu.

Han tittade åt vänster och såg en man som försökte luta sig i 45-graders riktning i alla väderstreck. Han tittade åt höger och möttes av framlyktorna av en förbipasserande bil. Doppler-effekten gjorde revy och mannen till vänster satte sig ned. Han ruskade på huvudet och förde handflatan över ansiktet. Det var som om blicken ville överallt, men tankarna behölls fokuserade kring det som var den inombördes agendan.

Det var god natt. Han blundade igen. Drog handen genom dropparna som samlats vid ögonbrynen. Han log. Det var en bra tanke, hans ben var möra, det var en bra tanke.

juli 4, 2011

Politisk ideologi är opium för politikerna

När Friedrich Engels, eller om det nu var Marx som sa att ”Religionen är opium för folket” så var han nog inte så långt borta från sanningen. Genom årtionden, eller århundraden har vi som människor haft en vilja att haka upp oss vid definitioner av vad vi är. I de flesta fall agerar våra hang ups som stöttestenar och referenspunkter för att bedöma vad som är rätt och vad som är fel och ger oss trygghet när vi fattar beslut i vardagen. Men det är också just den tryggheten som gör oss så förbannat svaga då den ibland förhindrar oss att fatta beslut från det underlag vi har framför oss.

Svenska politiker är bland de mest förblindade personerna i världen. Eller de verkar i alla fall tävla i att framstå som det. Genom att driva realpolitik utifrån ideologi bortser de från verkligheten de faktiskt lever i. De sätter upp sig på idealistiska hästar som galopperar så fort att de inte kan se vad som finns omkring dem. De låter sig korrumperas av sin maktställning och sluter sig i den lilla verklighet de delar med ytterst få andra personer som valt att leva i samma koloni.

Det är ganska logiskt att samhället inte fungerar perfekt när du inser att den mest moderna ideologin som styr våra politiker skapades för över 130 år sedan. De äldsta har flera hundra år på nacken. Socialism, konservatism, nyliberalism… liksom fossiler bör de betraktas som historiska inslag i den samhälleliga utvecklingen. Men istället betraktas de som eftersträvansvärda sanningar.

Vilket företag tror ni skulle fungera om det drevs utifrån principer som skapades för 130 år sedan? Tror ni att någon arbetare frivilligt skulle ta anställning i en fabrik som fortfarande tillät spöstraff och där maskinerna var så farliga att man löpte hög risk att dö när man gick till jobbet, mot en väldigt mager ersättning.

Liksom många andra områden i samhället måste även den politiska sfären bryta sig ur det som varit och börja fokusera på det som är. Politiker måste börja skapa nya visioner för ett samhälle som utgår från möjligheterna som finns idag istället för att grunda sina beslut i det som nostalgin ger dem utrymme till.

Jag pratar om realpolitik. Jag pratar om att folk faktiskt svälter i vårt land, att folk slår andra för att glömma sin egen misär, att folk går till skolan utan att lära sig något och att folk går till jobbet utan att vilja göra sitt jobb. Jag pratar också om politikernas värdelösa insatser för att försöka lösa dessa problem. Genom att utgå från politisk ideologi istället för att se till lösningar som är riktiga lösningar, skapar de mer problem än just lösningar.

Det värsta exemplet av dem alla är ekonomisk politik. Ekonomi borde likt kyrkan skiljas från staten då det demokratiska inflytandet över statsmakten har försvunnit för länge sedan. Det är som om de politiska ekonomiska ideologierna har fått allt om bakfoten. I synnerhet när det kommer till arbetsmarknadspolitik och skattefrågor. Det är som om de tagit de två olika saker de inte kan kombinera och slaskat ihop dem på det mest grövsta och oansvariga sätt man kan tänka sig.

Du kan inte kombinera ett högt skattetryck med en hög anställningstrygghet och stora bidrag till den som går utan anställning. Detta leder till att folk pacificeras eller mister drivkraften att byta eller söka arbete. Du kan inte heller kombinera ett lågt skattetryck utan att garantera den som går utan arbete möjligheten att söka jobb. Med andra ord, du kan inte tvinga någon att hoppa i vattnet om den står i en öken.

Den enda lösning som verkar rimlig är att antingen ha ett lågt skattetryck och ett högt utbud av jobb eller att ha ett högt skattetryck och en låg statlig inblandning i marknadsstrukturen. Inte den andra blandningen.

Har du ett lågt skattetryck så kommer du inte ha råd att ersätta människor som går utan arbete. Ditt jobb blir i ett sådant läge att skapa piskor och incitament för att föra så många folk i arbete som möjligt. Detta blir endast möjligt om det finns jobb att söka. Därför behöver staten under en övergångsfas gå in och garantera att det också finns jobb tillgängliga.

I ett läge där vi accepterar en hög arbetslöshet är det ok att ta ut en högre skatt för att finansiera de personer som går utan arbete med en slags medborgarlön. Men för att ett sådant system ska kunna nå tillväxt krävs att den som har arbete eller den som har entreprenöriell glöd ska kunna agera fritt, utan inblandning från staten. Dvs. inget LAS eller krav på hur verksamheten bedrivs förutom marknadens egna krafter.

Vad vi behöver är mindre kapitalism och mindre socialism. Vi behöver mer realpolitik anpassad för 2011. Blockpolitiken är död och framtidens politik behöver utformas för folket och inte för politikerna.

Politiker måste börja strunta i politisk ideologi och börja agera som representanter av folket. Annars kommer de även fortsättningsvis förlora sin legitimitet gradvis allt eftersom åren går.

//Jesper – som blir mer och mer irriterad för varje PR-tränad politiker från Almedalen han tvingas lyssna på…