Tankar från tangentbordet

Ångestens krampaktiga klovar slår tag i den trötte arbetaren som ansträngt kämpar sig genom arbetsdagen för att förtjäna sitt levebröd.

Meningen ovan skulle kunna vara tagen ur vilket vänsterideologiskt dokument, eller partiprogram som helst. Så har det sett ut i 100 år snart. En ständig plåga, en kamp, ett hot från någon slags läskig och våldsbejakande borgerlighet. Låt oss kortfattat sammanfatta de senaste 100 årens utveckling. Det har blivit bättre.

Vänsterpolitik har å andra sidan blivit jobbigt. Det har blivit tråkigt. Det har blivit kallt. Det har varit en kamp, en strävan, en fight, en fäktning mot något stort och obehagligt. Eller… så har det nog alltid varit. Och i en nöjesdriven politisk värld, är det jobbigt tråkiga inte längre aktuellt, spännande eller värt att rösta på.

Ja menar… URRRRSCH!! Vem fan vill va socialdemokrat när allt som görs är att beskriva en kamp mellan klasser i toner av Orwell. Vem vill lyssna på Juholt när han rynkar pannan och lägger an gnällrösten. Vem vill följa den som klagar, vem vill lyssna på den som gnäller och vem vill rösta på den som inget nytt säger. Inte jag. Därför har jag bestämt mig för att ge mig in i politiken och förändra det jag tycker är fel. Inte bara i sättet man kommunicerar, utan även i sättet man utvecklar det som ska kommuniceras. Jag tror på demokrati. En öppen sådan. Det är vad jag kommer jobba för.

Jag föddes till, fostrades till och ska nu engagera mig som Socialdemokrat

För mig handlar Socialdemokrati om framgång. Det är en livsstil som gör det bättre för människor. Både idag och imorgon. Vi som lyckligt kallar oss för Socialdemokrater (något jag i några år har skämts för att kalla mig) tar ansvar för att hela samhället ska må bra, så att vi själva får må bra. Det är så långt ifrån kamp som det kan komma. Det kan vara fest. Det kan vara inspiration. Det kan vara skatt. Det kan vara utveckling. Men det är fan inte k(r)amp.

Jag tror att man kan kombinera medborgarlön med friare anställningsformer på arbetsmarknaden. Jag tror att man kan kvotera A-listans styrelser samtidigt som man skiter i att göra detsamma i småföretag. Jag tror att man kan göra det mycket enklare och bättre att skapa företag, utan att sänka arbetsgivaravgiften med en enda krona. Jag tror på statligt ägande i bolag och skattefinansierat riskkapital, samtidigt som jag tror på entreprenörens rätt att få köpa ut staten till ett förutbestämt belopp. Jag anser att migrationsprocessen för nyanlända inte ska ta längre tid än att deklarera och kunna göras via SMS. Jag tror på att ta bort all lagstiftning kring begränsning av forskning och låta akademierna gemensamt sätta de etiska gränserna för vad vi bör veta mer om i framtiden. Men jag tycker samtidigt att staten äger del i eventuella produkter som kommer av forskningsresultaten. Precis lika mycket tror jag på begränsade patent som gör att uppfinnaren alltid har en royalty att hämta i kommersialiseringen av allehanda alster. En salig röra med andra ord… dags att se vad av det som är möjligt!

Allt sådant och många tokigheter därtill tycker jag. Allt på en gång. Allt idag. Men imorgon kan jag ändra mig på stubben om det visar sig att jag har fel. Det är nämligen så att jag tänker fortsätta vara människa, även om jag engagerar mig politiskt. Det handlar nämligen i slutänden väldigt lite om vad jag tycker. Som politiker kommer jag att få representera andras vilja och sätta ord på den viljan när så behövs. Men om någon frågar mig vad jag tycker, då kommer jag alltid att svara. Oavsett om det jag tycker inte står med i ett partiprogram eller inte. Jag kommer alltid vara jag och så måste det också vara inom politiken. Tyckandet måste alltid få vara fritt.

Om den öppna debatten

Och det är därför helt rätt av socialdemokrater att ställa sig upp och öppet säga att de inte håller med Håkan Juholt. Vi har ingen lojalitet mot någon ledare. Vi har däremot lojalitet mot våra ideal, mot våra väljare och mot det samhälle vi har lovat att försöka bygga. Det samhället bygger på fri och öppen debatt. Det samhället bygger på att vara en god medmänniska – att vara snäll. Och det bygger på att ta ansvar för att man lever såsom man lär, och om man inte gör det så tar man konsekvenserna av sitt handlande.

Om Håkan Juholt

Och det är därför en person som Håkan Juholt exempelvis inte kan vara kvar som Socialdemokratisk ledare. I mina ögon finns det ingen ensam ledare för socialdemokratin. Att den rör sig framåt är ett gemensamt ansvar. Det är i det avseendet som Håkan Juholt har misslyckats. Han beter sig nämligen inte som en socialdemokrat när han anser det rätt att staten, tillika du och jag, står för hans sambos hyreskostnader. Han anser att folk ska sluta upp… ”bakom honom” och stötta ideal och handlingar som partiet lovat ställa sig emot.

Därför kan han inte heller vara talesperson för partiet. Han delar nämligen inte idealen som partiet står för. Han representerar inte socialdemokrati. Det är DET som är problemet. Inte att han inte visste.

Och det ÄR INTE samma sak när exempelvis Carl Bildt sitter och beslutar om massaker av barn i Sudan för att få del av mer olja. Carl Bildt är Moderat och det är så deras politik fungerar. Alltså känns det heller inte konstigt. Därför upprör vi oss mindre. Därför kan Carl Bildt sitta kvar, medan Juholt måste gå.

Visst. Som vanligt kan jag ha jättefel i allt, men när jag nu sitter här och funderar… nu när jag ska in och engagera mig på riktigt igen… sådär 19 år efter jag var med och startade min första SSU-klubb i Skogås utanför Stockholm. så kan jag inte göra annat än att fundera högt. Dvs. om jag nu tror på öppenhet och demokrati.

Dags för k(r)ampen att gå över. Dags för en ny tid Socialdemokrati att födas. Inte genom att lida utan genom att le hela vägen in i riksdagshuset.

Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.

Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.

Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.

Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.

Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.

Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord .

Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.

Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.

Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.

Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.

Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.

Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.

På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.

Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.

Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.

Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.

”Lev varje dag som om den vore din första…”

Unni Drougge, en av Sveriges ”främsta sökmotorexperter”, skrev igår en krönika i Computer Sweden. Jag läste den efter att viss uppståndelse utbröt på Twitter. Jag tänkte inte så mycket mer på saken. Artikeln var inte bara dåligt skriven, hon hade jättefel. Det värsta man kan göra i de situationerna är att bry sig. Men så idag plockar en av Sveriges mest omskrivna sökmotorpersoner Nikke upp artikeln i sin blogg.

Nikke får gärna tycka fel

Vad Nikke tycker om innehållet är inte så viktigt. Han får ju tycka vad han vill. Jag håller inte med Nikke om att bra SEO består i att uteslutande bygga sajt och fylla den med bra innehåll. Det handlar om att ge kunden vad kunden behöver för att ranka bättre i Google, på rätt ord, och i linje med uppställda mål. Om det är länkar, organisationsteori, mer TV-reklam eller pussel att skicka till kunderna som Julklapp, spelar inte mig någon roll. Vad som spelar någon roll är att arbetet ger resultat.

Idag är den mest populära sökmotorn i Sverige Google. Det är dit vi vänder oss för att få råd kring vilka sajter vi ska besöka när vi letar efter något. För mig, liksom för många andra, är Google ett företag, inte en lagstiftande stat. Det innebär att jag inte behöver förhålla mig till de regler som Google sätter upp, jag behöver bara se till så att mina kunders sajter rankar bäst. Jag behöver inte vara Googles vän. Jag behöver bara vara algoritmens vän.

Nikke och Unni verkar inte förstå detta.

Det är kundvalet som är oetiskt

Något annat de inte förstår är att det moraliska i SEO inte ligger i metoderna man använder, utan snarare vilka kunder man väljer. Väljer jag att jobba med sajter som är skit så kommer Googles sökresultat också att bli sämre. Det är upp till mig att – likt Nikke gör – ge mina kunder de råd som behövs för att mina kunder inte bara ska ranka, utan även sälja något på sina sajter. Om det så är att de säljer Playdoo lera eller aktiekurser är för mig, och för Google irrelevant. Vill de sälja något alls behöver de göra ett bra jobb med vad de har på sina sajter. Men det stannar inte där.

SEO handlar om att möta de målsättningar som satts upp för sökmotortrafiken. Målen sätts tillsammans med kunden.

Om målsättningen är fler länkar, eller sista raden resultat. Det är i slutänden upp till kunden.

Tror att Nikke fattar detta. Men det gör definitivt inte Unni. Därför förvånar det mig att han håller med henne.

Finns det skojjare i SEO-branschen

Absolut. Det finns skojjare i alla branscher. Men att man säljer länkar är inget som hör till skojjeri-grejjen att göra. Det funkar nämligen. Oavsett hur bajsig sidan man länkar till är. Det funkar bättre med en bra sida, men det funkar likväl. Om man möter kundens mål, kan man ju knappast kallas skojjare?

Att man tar betalt för att bevara länkarna är inte heller något skamligt. Unni får ju förhoppningsvis betalt för sin krönika i enlighet med hennes avtal. Det spelar ingen roll att jag tycker att den är dynga. Hon gör sitt jobb och skapar uppmärksamhet för CS. Jag vänder mig inte mot detta. Det är dock konstigt att hon väljer att kalla detta för maffiametoder. Att ta betalt för sitt arbete är ju fullt logiskt i min värld. Om kunden inte vill betala för tjänsten längre, så känns det fullt naturligt att den inte heller längre förblir aktiv. Är detta maffiametoder? Knappast va?

Nikke ditt lilla internet-troll

Det är få gånger man ser något skrivet på Svenska Internet kring SEO, utan att man ser Nikkes namn poppa in. Med det som måttstock är Nikke troligtvis den mest inflytelserika personen inom SEO i Sverige. Därför gör det mig helt jävla pissed och förtvivlad när han hoppar på personer som jag anser vara bland de bästa på SEO i Sverige. Att också göra det genom att sjunka till så låg retorisk nivå som Unni, gör mig än mer arg. Magnus och de andra som omnämns är inte några maffiosos. De är duktiga på vad de gör. Även om Magnus också kan vara något av ett Internet-troll så har han om någon bidragit till att kunskapen kring SEO har höjts avsevärt genom sitt bloggande på sokmotorkonsult.se.

Det är lågt och fult att ge sig på honom och de andra med sådana liknelser. Det tror jag någonstans även att Nikke tycker, även om man kan bli lite ivrig i länkbeteshetsens verklighet.