• Background Image

    News & Updates

februari 25, 2012

Jag vill läsa Filter med dig

Kanske är det en ny kärleksförklaring. Kanske är det bara något tecken på att vi inte borde prata. Men jag vill dricka kaffe och läsa Filter med dig. Långa stunder av tystnad, varvade med insikter som delas utan att för den delen kräva något annat alls av varandra. Liksom att googla blivit synonymt med att hitta svar, har tidningen Filter blivit ett uttryck för vardagslyx i termer av tid. Att då känna en djup lust av att vilja läsa Filter med en annan människa, blir därför, i mitt huvud, en näst intill romantisk handling.

Jag sa en gång till en tjej att hon hade ”stora saker i ett litet ansikte”. För mig var det glasklart att detta var en komplimang. Hon kände inte fullt likadant inför kommentaren. Det finns egentligen inte så mycket man kan säga om saken. Jag säger korkade grejjer, som bara jag förstår meningen av. Anti-kommunikation. Jag trivs i det. Så har det varit sedan mina vänner myntade begreppet ”jespers halvtimma” när jag var liten. Det var det epitet jag lyfte för att jag minst en gång i halvtimman sa någonting som fick stiftet i diskussionen att skippa ett beat.

Men när alla meningar har använts, hur skapar vi då nya för att tydliggöra vikten i det vi säger? Hur visar vi genom vårt språk att en person är unik? Vanlighetens klyschighet är inte tillräcklig för att uttrycka känslor genom språket. ”Dina föräldrar måste vara tjuvar...”. Nej, jag kan inte ta det. Så det enda sättet jag har kvar att uttrycka mig på blir därför genom att använda just de ord, i den följd, som de kommer in i mitt skrala huvud. Om det kräver en förklaring, after the fact, så får det vara så. Men, när känslan ska hitta fram genom orden som kommer ut ur min mun så krävs det att jag får låta dem leka ihop. Det krävs att jag ger dem möjligheten att paras likt ormar. Att inte blanda in hjärnan. Att inte tänka efter. Låta känslan få styra vad som sägs. Det blir det viktigaste.

För vad händer när vi tänker efter. Då vi försöker finna format för vad vi vill säga. Det är då som klyschan hägrar. Den står där och knackar oss på axeln. Och när vi vänder oss om så ler den mot oss och säger ”Mig har du använt med framgång förut…”. Och med ett hångiggle ligger han sedan där på marken och skrattar när jag förgäves står och svär åt en ytterligare försakad stund som våldtagits av det allt för säkra uttrycket.

Det är känslan i det osäkra och oförståeliga som skapar spänningen värdigt stunden. Det är när orden inte skapar någon som helst tydlighet och när meningsuppbyggnaden är fullkomligt obegriplig. En obegriplighet som gör tillfället och alla intryck tillsammans, med det du just sa, så attans vackert att det inte går att bortse från.

Jag vill läsa Filter med dig. Det är det finaste. Mest tidsgivande. Underbaraste.

 

februari 24, 2012

En droppe i taket

En inte allt för ovanlig syn. Undersidan på ett golv. Läten från rummet där ovanför. En duns. Någonting som rörde sig snabbt. Tystnad och sedan ett par dunsar till. Hotelldöden kunde vara olidlig. Tick, tack. Tick, tack. Det sista man ville göra var att kolla på klockan. Sömnen fanns ju aldrig att hitta. Det var vakenhet, nakenhet och ensamhet. Hotelldöden. Känslan av att vara på väg till absolut ingenstans.

I stark kontrast till väntan på en flygplats, var hotelldöden bland det värsta jag visste. På rummet hölls jag sällskap av välkomstskärmen på teven. Jag förundrades alltid över hur smaklöst dessa TV-apparater användes för kommunikation. Det var samma på varje hotell jag kom till. Överallt var den där jävla porrmusiken och opersonligt skrivna välkomsttexten som en garanti man aldrig önskade sig. Ett sämsta, första intryck. Att det sedan var lika framgångsrikt att försöka byta kanal som att låta en CP-skadad vinna i plockepinn spelade mindre roll. Rummet var ändå den bästa platsen för att uthärda tiden som aldrig tycktes gå lika snabbt som annars. Visst hade fysiken någon gång slagit fast att tiden går långsammare nära stora meteria, men att de syftade på hotell när de formulerade sina slutsatser hade jag inte riktigt varit med på.

Jag drog mig med handen genom håret. Jag hade inte druckit tillräckligt idag. Eller så hade jag det. Oavsett törstade munnen efter en öl och den motbjudande tanken på att gå ner till hotellbaren började mer och mer framstå som en lockelse. Jag la mig i fosterställning och sköt ut benen framför mig. Lät fötterna dimpa till golvet, en efter en innan jag slutligen satte mig up på sängkanten. Suck. Jag kom på att det överkast jag nu legat på i ett par halvtimmar troligtvis är det enda de inte tvättar i den här sängen. Såg kvalster framför mig. En tjock tant från USA som tagit en eftermiddagsvila. Svettfetto som legat där och spritt sina kroppsvätskor. Kroppsvätskor som nu fungerade som föda till sängkvalstrens förökande jidderlekar.

Fan va äckligt.

Jag ställde mig upp och gick ut i hallen för att åka ner till lobbyn. I baren satt som vanligt någon stekare som inte kunde sluta snacka med den dåligt sminkade snyggtjejen bakom baren. Att hon inte tog bättre hand om sig själv hade kunnat vara ett mysterium för vem som helst. Men med tanke på att hon jobbade sina 15-timmarspass fick hon någon slags romantisk och speciell plats i mitt hjärta ändå. Hon kämpade. Hon jobbade. Hon hade i alla fall en dröm. Dessutom var det här hennes hemmaplan. Jag var tvungen att hålla mig väl med henne. Både jag och stekarkillen, även om den senare hade helt andra planer än vad jag i min vildaste fantasi skulle kunna förmå mig att tänka.

Vid ett ensamt bord satt en kransprydd man i kostym. Han hade lättat på slipsen. Det var ett tag sedan han hade ätit upp. Han tittade på telefonen. Så en gång till. Och så en gång till. Han skruvade på sig och lät blicken vandra genom rummet. Han drog ett finger över sin iPad och tog sedan tag i telefonen en gång till. Det verkade inte som om han fick det svar han ville. Han drog en djup suck och andades ut sådär som om det fanns ett hack i mitten av utandningen. Han såg sogsen ut. Troligtvis klarade han inte av känslan. Kanske hade han haft den för mycket. Kanske hade han barn hemma som han inte sett på allt för länge. Tankarna flög iväg ett tag och jag våndades över tanken på att göra det här när jag har barn.

Konsten att klara hotelldöden handlar lika mycket om att inte känna panik i nuet som att inte ha något att längta till. Det värsta kan vara att se fram emot något alls. Det viktigaste är att vara som nöjdast i och med sig själv. Annars står man inte ut. Det blir inte värt det. Jag hade ofta funderat på hur det kunde vara värt det ändå, men alltid gett mig själv svaret att det fanns en mening med allt som hände i livet. I samma tanke tänkte jag att jag valde allt och att inget bara hände. Då jag valt att vara där jag var så MÅSTE det ju vara det bästa för mig. Jag visste att jag ljög för mig själv. För liksom alla andra längtade även jag. Liksom gubben med den oringande mobilen.

Lite längre bort satt en typisk konferens-Krister i gulrutig kavaj och grön polo och pratade med en konferens-Kerstin i dräkt. De drack rödvin till fisk. Självklart en aningens för varmt och surt. Självklart hade bägge familjer som väntade på dem där hemma och lika självklart skulle de ligga med varandra ikväll. Det vände sig i magen på mig. Kunde inte förstå hur folk kunde med att göra så mot folk som de älskade. Grymmaste sympati för mobilgubben. Värsta hatkänslan mot konferens-Krister och konferens-Karin.

De fnittrade och pratade med röst som kom från långt ner i halsen. Han svajjade lite sådär med huvudet från ungefär samma balanspunkt som rösten kom ifrån. Han rättade till sin guldklocka och lutade sig lite framåt och lät sitt skratt gnägga ut genom den bakdragna underkäken samtidigt som han lät ögonbrynens yttre kanter falla mot marken i en nonchalant ”så lätt var det”-blick. Hon rörde sig som en katt. Prrr… prrr…. och satt och snirklade sig framför honom. Det som saknades hade varit att hon suttit och slickat sig själv på händerna innan hon som nu satt och drog dem genom håret.

Aha, är du här på affärer eller privat”. En solariestekt kille bakom baren hade kommit upp till mig utan att jag sett varifrån. ”Eller det är ju klart. Ingen semestrar ju här i Stockholm… det är jobb… eller hur… var kommer du från?… Jag kommer från Malmö… fan va fina tjejerna är här i Stockholm… så jävla lätta på foten… går att knulla vem som helst.. tretton horor på en kväll...”, fortsatte bartendern utan att invänta något svar alls. Dövläge påslaget. Ett stilla blyg-fuck-you till honom genom att rätta till mina glasögon med långfingret. Där fick han minsann.

Hur fan kan man ta upp något sådant. Är det inte han som ska lyssna på mitt jävla skitsnack. Prata horor med mig. Vilket jävla äckel. Kanske ska jag visa mitt medlemskort i F!, lägga an en ilsken ton och säga att jag är här på ”anti-trafficking-konferens” som representant för FBI. Vilket as.

Adrenalinet var välkommet. Det var en skön kontrast till den apati som tidigare belägrat mig kropp. Hotelldöden var för en stund bruten och tiden hade i takt med starkölen börjat rinna på väldigt mycket fortare. Det var sent. Jag var trött. Om inte äckelbartendern hade dragit igång ilskan i mig hade jag troligtvis fortfarande suttit där och tittat på klockan. Den hade varit sexton minuter över sju. Nu var klockan sjutton minuter över tolv. Dags att gå upp till rummet igen. Dags att försöka sig på att bemästra de omöjliga. Att sova.

 

februari 22, 2012

En underbaraste av kärleksberättelser

I veckor hade hennes känslor varit som växelström i bröstet. Tyckte han verkligen som hon, eller sa han bara de där sakerna, för att det var vad han trodde hon ville höra. Vad ville han egentligen? Det kunde ju inte vara så att han, liksom hon, kände det där som hon nu kände. För hon visste ju inte ens. I alla fall inte hur det kunde gå till. Han var ju inte alls hennes typ.

Hon greppade telefonen men det kändes som om små fingerborgar av cement satt fast vid fingerspetsarna. Det var svårt att hitta orden. Än mer var det svårt att hitta kraften att skriva något alls. Panikblandad apati. Det fanns inte ord som på ett tillräckligt sätt kunde beskriva känslorna som rullade likt vågor inom henne. ”Jag tänker på dig”. Sudda. ”Jag vill ha dig”. Sudda. Sudda. Sudda. Så kunde hon ju inte skriva. Hur visar man någon att man vill något utan att visa något alls, frågade hon sig. Sårbarhet är ju inte direkt på modet. Men det var modet hon inte hade som behövdes just nu.

Rädslan över att stå där med svarte petter i hand, dövade hennes förmåga att uttrycka sig. Något hon aldrig upplevt tidigare. Likt slutscenen i Mio min Mio, såg hon sig stå som Kato och titta ned på ett svärd som stuckits in i hennes bröstkorg. Långsamt skulle hon förstenas om hon blev sårad en gång till. Och liksom Kato skulle hon  falla till marken i tusen bitar. Det gick ju inte för sig. Så fick det ju inte bli. Så kunde inte ske. Panik. Handsvett. Olustigaste känslan i hela kroppen.

Isande bajsnödighet. Inbillad kräkdoft och svettlukt. Ett hjärta som sved och en nacke som masserade sig själv. Kärleken är grym mot den som väntar, tänkte hon.

Hon tittade ner på mobilen igen. Det VAR hon som skickat det senaste meddelandet. Vad fan väntade han på. Ett ”DU e…”, hade hon skickat och förväntat sig åtminstone en bekräftelse på att hon själv var lika mycket. Han hade liksom inte skickat någonting. Det hade minst gått 10 minuter. Kanske elva. Möjligtvis nio och en halv. Men varje sekund kändes vid det här laget som en timma.

Han hade ångrat sig. Han hade fått kalla fötter. Det fanns ingen i världen som kunde älska henne. I synnerhet inte han. Hon var ensammast av alla. Ultimataste av alla självömkanstankar slog rot i bröstet på henne. Äntligen en känsla hon kunde kontrollera helt på egen hand. En känsla hon kände igen. Något hon kunde känna sig trygg i.

Hon gick ut på balkongen och tittade ner på folket som gick där nedanför. En kille och en tjej. En hund som släpade dem fram över gatan. Hon skulle aldrig få bli som dom. Hon ville det inte. Absolut inte. Verkligen inte. Typ bara gå sådär utan något som helst syfte. De hade säkert bråkat innan. Han ville säkert inte ens gå, men gav efter tillslut då hon fällt en olycklig tår och hans tumme fått dåligt samvete nog att stänga av teven.

En ensam tant gick längre bort. Hon stannade till vid busstationen. Hon såg nervös ut. Hade en stor handväska som var mintgrön. Den såg heltom ut. Varför hade hon en så stor väska. Tankarna vandrade. Kanske hade hon en dynamit däri. Kanske var den full med tusenlappar som nu skulle delas med barnban eller sättas in på ett bankkonto. Finanskrisen hade säkert skrämt skiten ur tanten som tagit ut pengarna bara för att inse att hon inte kunde ha dem hemma längre när hemtjänstjobbaren kanske, möjligtvis, plötsligt skulle visa sig vara gamlingstjuv.

Pip pip…

Telefonen.

Finaste avsändaren.

Du e… också

februari 8, 2012

Varför Borg bryr sig om bankerna

Anders Borg är en tillsynes sympatisk människa. Han har hästsvans, ring i örat och uttalar sig i frågor på ett myndigt och ofta värdigt sätt. Han väljer enkla ord som många förstår. Han lägger in det i en retorik som bygger på känsloargumentation såsom ”det är orättvist” och ”oansvarigt”. Inte sällan ler han på ett sätt som andra politiker misslyckas med fatalt. Det ser nämligen äkta ut.

Och jag tror leendet är äkta. Borg håller nämligen på att förverkliga en pojkdröm han en gång hade. Han är svensk finansminister och spenderar nu dagarna med att skapa jobb genom att öka efterfrågan på dem samtidigt som han ökar efterfrågan på produktion genom att sänka skatterna. Dvs. folk tvingas ta jobb de egentligen inte vill ha för att de inte har råd att vara arbetslösa. Det skapar bättre statsfinanser automatiskt. Antingen genom lägre kostnader i form av bidrag, eller genom ökade skatteintäkter på grund av att folk köper saker som de betalar moms på eller som ett resultat av skatt som dras från lönechecken.

På så sätt, tänker Borg, kan Sverige fortsätta ha en hög offentlig servicefunktion, samtidigt som skatterna är låga.

Nu hade allting varit perfekt för Borg, om det inte varit så att han hade ett litet stort problem. Bankernas bolåneräntor är på tok för höga. De äter upp det konsumtionsutrymme som skapats genom skattesänkningarna. Attans pankaka. Om inte bankerna sänker sina räntor blir det ingen ökad konsumtion. Om det inte blir någon ökad konsumtion så blir det heller inte några fler jobb. Blir det inga fler jobb så blir det inte några fler personer  som betalar skatt. Om det inte blir fler personer som betalar en lägre skatt så blir den totala summan skatteintäkter lägre. Om de totala skatteintäkterna blir lägre så måste man spara. Behöver man spara så gör man folk arga.

Och detta hade inte normalt varit ett problem för Borg. Detta hade hänt ändå. Det vet Borg. Det är bara det att räntorna inte skulle gå upp förrän ekonomin var bra igen, som en funktion av att inflationen går upp. Inflationen går upp när handlare tar ut mer pengar för sina varor och tjänster. Vanligtvis är den typen av prishöjningar ett resultat av lönehöjningar eller ökningar i inköpskostnader. Borg tänkte ju att det skulle vara fine att räntan gick upp när många var i arbete. Då hade det påverkat Svensk ekonomi marginellt, och med en balanserande effekt på befolkningen.

Dessvärre har Borg ett ännu lite större problem än bankernas räntor. Det är att Svensson lärt sig att låna till just konsumtion. Svensson är faktiskt så jävla belånad att vår totala ekonomi står i större skuld än den amerikanska i förhållande till hur mycket vi producerar. Om då räntan är hög kommer Sverige att påverkas bra mycket mer än ett land där räntan är relativt låg.

Men det här hade inte heller varit något problem för Borg. Det enda problemet är att det händer just nu. Detta skulle ju hända efter nästa val. Som det ser ut kommer bostadsmarknaden börja påverkas avsevärt under de kommande månaderna som ett resultat av att väldigt många kommer börja förlora sina jobb, vilket i sig är ett resultat av att vi inte kommer kunna låna mer för att handla. Vi har liksom inte råd att låna längre. Då minskar handeln och folk kommer gå.

Det innebär att Sverige kommer vara på dekis i god tid inför nästa riksdagsval. Då räcker det inte att Borg har ring i örat och Reinfeldt har hundögon. Svensson röstar som vanligt med plånboken och om Svensson är nära att mista sitt jobb så kommer han eller hon inte vara jättebenägen att rösta på partiet som hatar arbetslösa. Detta vet Borg och därför vill han att bankerna sänker sina vinster. Så att han kan vinna nästa val. Då Sverige – trots finanskris – inte har en tilltagande arbetslöshet.

Men så kommer inte vara fallet. För bankerna är giriga. De har dessutom full rätt att ta ut vilken ränta de vill. Och i takt med att det i princip är omöjligt att starta konkurrerande bankverksamhet i Sverige, kommer också bankerna att roffa så mycket som möjligt då de inte får någon ny konkurrens. För Anders kan ju inte på fullaste allvar tro att vi köper att han tycker det är fel att sko sig på andras bekostnad. Han är väl för fanken kapitalist….? Och som sådan är ju hela grejjen att den med kapital är en likvärdig part som den som faktiskt utför arbetet. Likvärdig, eller mer värd i de flesta fall. De är ju möjliggörarna. Så han kan ju inte ha något principiellt emot att bankerna tjänar pengar om de kan.

Nej Borg har försatt sig i en jäkla knipa. Han har sänkt skatterna för arbetstagare vilket gör att statens intäkter blivit mindre. Han har samtidigt sänkt ersättningarna till den som är arbetslös så den tvingas ta ett jobb den inte vill ha till en lägre lön då jobben är få. I och med att folk tvingas in i arbete istället för att jobba med vad de vill så minskar produktiviteten och företagen får sämre investeringsmöjligheter då de måste ha fler som jobbar för att få samma jobb utfört. Samtidigt erbjuds inga skattelättnader för företagen vilket gör att de känner sig arga och flyttar utomlands där både arbetskraft och kompetens är billigare än i Sverige. Och han har heller inget utrymme i sina egna finanser att anställa dessa nyarbetslösa människor inom offentlig sektor och på så sätt få igång ekonomin igen. Nej Anders borg har bajsat där han käkar. Han kontrollerar inte bankerna och just nu förstör de för honom på ett sätt som gör att han inte kommer kunna vinna nästa val åt moderaterna.

Därför bryr sig Borg nu om de giriga bankerna. Inte för att han bryr sig om dig som varit dum nog att låna till ditt boende. Du som varit dum nog att gå på klyschan om att ”det är skönt att äga mitt eget hem”, när det egentligen är banken som äger dig. Du som stått leende när ombildningen av din hyreslägenhet realiserats. Du som röstat på Borg i det senaste valet för att du fått behålla en lägre fastighetsskatt samtidigt som pensionärerna som varit med och byggt det Sverige som nu försämras får äta saftsoppa och dela på en blöja per avdelning. Dig bryr sig inte Borg om. Han bryr sig bara om att det här inte får hända just nu.

Nej Borg kan måhända framstå som en sympatisk person, men bakom manen finns en helt vanlig gammelmoderat som inte tänker längre än näsan räcker. Det är dags att Borg slutar agera som en ideolog och börjar fatta lite beslut som faktiskt hjälper Svensk ekonomi och människorna i den snarare än att bara putta problemen på framtiden.

Eller vafan… varför inte bara låta folk göra precis vad de vill.. helt själva…

februari 6, 2012

När den mänskliga sidan glöms bort

Margret Thatcher är en av mina stora idoler. Inte för den politik hon drev, utan snarare för att hon gick sin egen väg. Jag måste respektera den som går sin egen väg, även om jag inte håller med den i sak. Hon argumenterade för att den som inte har något ekonomiskt incitament, inte har något incitament alls. Hon argumenterade också att ett samhälle där inte somliga tillåts springa i väg, blir ett samhälle som inte når sin fulla potential.

På samma sätt hör vi Fredrik Reinfeldt argumentera i Sverige. Han blandar det med någon slags ny tolkning av social ordning i samhället där den som jobbar är människa och den som inte jobbar är mindre människa. Samhället når bara sin fulla potential om man har ekonomiska incitament nog att göra vad som helst för att få ett jobb.

Jag tror det är dags att vända på steken lite. Jag kommer nämligen aldrig igen att söka ett jobb. Möjligtvis kommer jag bli erbjuden ett jobb som jag väljer att ta, men jag kommer aldrig att söka ett. Jag är egenföretagare och för mig är arbetsmarknaden inte ett alternativ. Jag har fattat beslutet att jag aldrig kommer vilja att någon annan sätter min lön, jag vill att mitt lön ska stå i direkt relation till hur framgångsrik jag är. Jag vill också kunna lägga fullt fokus på det jag gör, och jag vill kunna satsa helhjärtat på de drömmar jag har. Det tycker jag alla borde få.

I vårt samhälle finns det allt för många människor som är inlåsta i sina arbeten. Man ser sig själv som ett offer. Retoriken är ju sådan. Så det är inte konstigt att man får en skev självbild. Det är inte konstigt att folk förlorar hoppet när de står i valet mellan att vara urfattigt arbetslösa eller tröstlöst anställda. I synnerhet inte när LAS finns där som en inlåsningsmekanism som gör att den som är äldst i gemet är den som sitter säker.

LAS är ju ett jävla otyg, liksom fackens roll. All data talar sitt tydliga språk. Decennier av fackliga förhandlingar och LAS-drivna verksamheter har lett till att unga inte har en plats på arbetsmarknaden och att kvinnodominerade yrkesgruppers löner släpat efter. Nej, det handlar inte om något annat. Det handlar inte om elaka arbetsgivare utan snarare om politiskt styrda fackliga organisationer som får order om att hålla tillbaka inflationen i högkonjunkturer genom att hålla igen löneökningarna för de största löntagargrupperna. Den sektor där detta efterföljs är den offentliga, där det arbetar flest kvinnor, och då behöver vi ju traditionellt sett inte bry oss, för att det är kvinnor det handlar om.

Lika lite är det förvånande eller arbetsgivarnas fel att ungdomsarbetslösheten är så hög. Så länge vi har LAS kommer detta leda till att den som arbetat längst inte kommer få sparken då man behöver dra ner. Detta leder i de allra flesta fall till att den unge och inspirerade, den som kommer med nya lösningar på gamla problem, stängs utanför arbetsmarknaden, när den som bäst behövs. Dvs. när det blir dåliga tider kommer de som kanske har ett nytt sätt att se på saken och som är billigast i drift att få gå först. Det vare sig låter eller känns som en logisk lösning på ett problem.

Så vad är min lösning? Ska vi sätta de som arbetat längst på ”att sparkas listan” när det blir dåliga tider? Ska vi ta bort fackförbunden och låta arbetsgivarna härska såsom på slutet av 1800-talet? Både ja och nej. Systemen måste inte slopas, men de måste förändras. Vi som människor har förändrats och vårt samhälle har blivit annorlunda. Vi måste därför hitta nya lösningar på gamla problem. Det är de nya lösningarna som leder till förbättringar. Vi kan inte hålla kvar vid gamla ideologiska ställningstaganden i ett samhälle där dess tillämpning betyder att vi går emot vår ideologi.

LAS och facken hade betydelse tidigare för de jämnade ut förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Idag råder förändrade förutsättningar. Idag finns fler möjligheter för individen och för kollektivet. Idag finns det en chans att som ensam skapa sin egen framtid, att bli sin egen arbetsgivare och att slippa bry sig om något annat än att utöva det man själv älskar. För det förutsätter jag, till skillnad från Thatcher och Reinfeldt, att det som driver oss människor inte är pengar. Det är där min ideologi finns, det är där skillnaden mellan mig och Fredrik ligger.

Jag tror på människan i människan. Jag tror att vi har inre drivkrafter som måste motiveras genom motivation, inte genom straff. Jag tror att vi alla föds med drömmar som sedan formas av det samhälle vi växer upp i. Jag tror att om människan lyckades flyga till månen på 60-talet så har vi möjlighet att göra vad som helst 50 år senare.

Fredrik och Margret anser att människan är lat, att den vill spendera sin hjärnkapacitet till att hitta kryphål och till att fuska. De anser att människan inte klarar av att fatta sina egna beslut och att de helst av allt chillar på soffan. Att det enda vi bryr oss om är pengar.

Men säg, där har de helt fel. Och de vet också om det. För om fallet hade varit så att vi helst av allt ville ligga på soffan och lata oss, då hade aldrig Fredrik eller Margret nått en majoritet i valen på sin argumentation. Det enda logiska hade ju varit att människan som lat, då hade röstat ned Fredrik och Margret. Att de inte vunnit några val, då alla vill ha system där man kan lata sig. Men så är ju inte fallet, och rent logiskt, dvs. utan att ta till några krusiduller, så måste det ju innebära att de vinner på att de har fel. Människan är inte lat, och vill därför, om de nu gått på Fredriks retorik, inte belöna den som är arbetslös genom en dräglig levnadsstandard.

Och det är här det farliga ligger i de Nya Moderaternas retorik. För trots att de själva måste veta att de har fel, så kan de vinna val på att argumentera emot sig själva. Retorik, ett par hundögon och ett par lögner senare. Några ”inga kommentarer”, ett par partipiskor och omdöpning av skattesänkning till ”jobbskatteavdrag” senare står de där med makten i hand att förstöra samhället. För det är precis det som håller på att hända. Istället för att fokusera på varje individ, på varje människa, håller de Nya Moderaterna, likt kommunismens värsta exempel, på att förvärra för oss människor då de packar ihop oss som ett kollektiv. De fattar beslut som bestraffar människor oavsett inställning, med enda urval att de inte har en anställning.

De behåller det värsta av det gamla, så att de kan kontrollera arbetaren. Samtidigt öppnar de upp möjligheten för den riktigt rike att sko sig på våra gemensamma resurser. De skiter i att skapa nya möjligheter, till nya lösningar, genom att strunta i att investera i de unga. De skiter i att ge var man och kvinna möjligheten att skapa sin egen verklighet i ett eget företag och de straffar ut den som är sjuk eller som inte har en anställning genom att göra det omöjligt för den att överleva på de pengar den får.

Jag vill tänka nytt. Varför inte avskaffa LAS och istället erbjuda en hög medborgarlön. En peng som gör att du kan leva trots att du inte jobbar. Du får möjligheten att säga upp dig när du helst vill och kan lämna dåliga arbetsgivare. Du kan välja att byta spår när du börjat tröttna på det du gör till vardags. Du kan bli egenföretagare, våga satsa, trots att du har räkningar som ligger på hög där hemma. En slags bootstrap-bidrag som kombineras med en arbetsgivarförmedling som hjälper dig som ny egenföretagare med allt från juridik till ekonomi, som tar hand om det jobbiga och låter dig fokusera på verksamheten. Om du lyckas kan du motsägelsefullt nog anställa den som vill vara anställd eller hyra in en person som hyr ut sig själv till uppdrag inom din sektor.

Facken blir i en sådan värld mer av en rådgivande verksamhet. De blir en folkröresle igen. Dvs. de består i råd, dialog och samordning snarare än politisk likströmning. De förhandlar inte åt dig utan hjälper dig förhandla för dig själv. Du behöver ju inte längre ha kvar din anställning, så fackens kollektiva förhandlande behövs ju inte.

Och det behöver inte kosta mer än det gör idag. Jag är nämligen övertygad om att vi ganska snabbt skulle få bort en stor del av de 50% som idag står utanför arbetsmarknaden. Inte bort såsom de Nya Moderaterna vill, dvs. att de ska trilla ut ur samhällets ansvar. Vi skulle snarare få bort dem ur arbetslösheten. Vi skulle kunna spendera mer tid att komma på nya metoder att fånga den som fuskar istället för att straffa ut den som bara haft otur.

Genom att lösa folks problem med nya idéer och lösningar når vi ett bättre samhälle. Det är värt att testa att justera andra saker än nivån på skatter. Det är dags att vi därför för diskussionen därifrån då plånboken endast är ett av många styrmedel i samhället. Låt oss ta bort den ur ekvationen och se vad vi kan hitta för lösning. Jag tror Marx var inne på rätt väg när han argumenterade för att den som arbetade i fabrikerna skulle få ta del av det överskott de producerade, såsom ett progressivt optionsprogram – vilket visat sig ytterst framgångsrikt (läs Handelsbanken, Southwest Airlines m.fl.).

Jag kan ha helt fel i mina lösningar och jag kanske låter lite naiv i min argumentation, men i grund och botten behöver vi hitta NYA lösningar på gamla problem snarare än att gräva ned oss i ideologiska träsk där vi glömmer bort människan bakom siffrorna, där princip går före praktik och där balansräkningen saknar mänskliga värden.

Och för er som behöver lite data för att fatta att Thatcher och Reinfeldt har fel kring att klyftor i samhället är bra för samhällsutvecklingen kan kolla här: