• Background Image

    News & Updates

mars 22, 2012

Circles and stuff

Who would have known. The elasticity of forgettable events would pass this kind of shadow over my present. He sat there, looking at the screen infront of him. Couldn’t move. Couldn’t think. Just a pragmatic, work alike looking kind of gaze. The repetitiveness of his lifeline was beginning to exert its sense of boredom on every tick of the clock.

It was a while back he had realized that everything was moving in circles. Regardless if he wanted it too or not, life tended to bend things into unavoidable patterns that were next to impossible to break free from. He had hopes for the future in his diminishing short term memory which at least gave him the periodically timed sense that he was actually moving forward. He tilted his head and looked at her picture. It was taken 3 years prior to the now elapsing seconds. She was beautiful as she appeared on the screen. It amazed him how some people could look so beautiful, regardless of dimension.

She was looking out of the screen as to say with her eyes that she was moving his way. He thought ”Come, I’m not moving a single bit…”. Stranded in that thought he felt a sudden increase in his pulse. Considering the time was nearing the end of work day, he could not remain in this state of mind for long. Kakis do not permit work hour arousal. But sure, she was one beautiful creation of God. And boy, he wasn’t.

Many times he wondered why the elementary school comments of ”you’re going to make it big one day” never seemed to come true. If this was big, it must be referring to his oversized belly rather than social status. He had always hoped for the later, but gotten stuck with the first.

He let his fingers dwell away with some random searches. Euphoria is supposedly ”..recognized as a mental and emotional condition in which a person experiences intense feelings of well-being..” Not applicable, he thought. He tried something more close to heart… Pizza is associated with Dominos. True that!! he almost said out loud as he high fived the empty pizza box still resting on his cubical workplace desk. Giggeling from his own excitement over absolutely nothing. ”Just started laughing about absolutely nothing…”, he posted to Facebook.

Vanessa Parkinson likes your status.

Peter Franklin: Must have another view than the one I have from over here…

He clicked Like on Peters comment and followed up with a ”LOL, you know how accounting really is the schizzl… how’s your wife by the way…?”

Replies came fast. Then nothing. He stopped and reflected for a while. What the heck was he doing. Was this really what would become of life, he asked himself. Who was he… really? Perhaps Google has the answer to that as well.

Started typing…. ”Peter is a…”

*sigh…*

mars 14, 2012

En fjäril

Han gick längst med gatan mot den där platsen han sällan lämnar. Långa steg. Ett efter ett i en slags svävande vals över marken. Solen värmde hans kinder och senvinterns klädmängd började göra sig kännbar under hans armhålor och mellan hans stjärthalvor. Det var början av våren.

Plötsligt såg han en fjäril flyga upp brevid honom där han gick. Med små nätta gupp följde den längst med vägen. Först på höger sida om honom. Sen på vänster sida om honom. Fjärilen kvittrade tyst med sina vingslag. Först höger sida. Sen vänster sida. Fjärilens kvicka små rörelser stod i kontrast till hans egna långa. Så vacker, så liten, så graciös trots sitt energiska rörelsemönster. Han var så stor, så klumpig, sedan länge långt från bildskön.

Han njöt av att se fjärilen. Den gav honom en känsla av värme. Något så litet, men som just i stunden var pricken över iet som gjorde dagen extra värd att leva.

Så helt plötsligt dök en till liten fjäril upp. Nu på höger sida, sen på vänster sida. Sen på varsin sida. Med sitt citrongula vingpar var den mer av en syrlig liten krabat som stack till i ögat. Svid. En solstråle tog sig friheten att kolla fram bakom de klappande små vibrationer till armlängder den tog sig fram med. Först på höger sida, sen på vänster sida. Sen på samma sida båda två.

Och så kom en tredje fjäril. Följd av en fjärde. En femte. En sjätte. Sjunde. Åttonde. Nionde. Tionde. Elfte. Tolfte. Trettonde fjäril kom flygande från ingenstans. Känslan inom honom blev olugnare. Hans steg blev snabbare. Gruppen fjärilar fortfarande oberörd.

De flög där kring hans huvud. En till höger. En till vänster. Tre ovanför. Fem strax bakom och tre framför näsan. En efter en turades de om att göra en inflygning, en loop framför blicken på honom. En ensam hade blivit en svärm. Ett hopp hade blivit en börda. Hans arm fladdrade till framför honom, såsom för att säga schas utan ord. Hans gångsteg ännu lite snabbare. Hans andning ännu lite tyngre. Hans värme nära kokpunkten.

Ett armflax, två armflax, sedan båda armarna samtidigt. Först till höger sida, sen till vänster sida, sen till båda sidorna samtidigt. Kraftigare. Häftigare. Snabbare. I stötar utväxlande. Nu mer som vrålanden än som väsningar. Nu mer som desperation än som bestämdhet. Fort. Kvickt. Men aldrig snabbt nog för att nå riktigt ända fram.

Så var de borta. Alla fjärilar.

Hans takt avstannade. Han stapplade i snubblande och minskande steg tills han stod helt stilla. Hans huvud vred sig i en halvcirkel över den ena axeln. Först till höger. Sen till vänster. Sen i en långsam cirkel runt hela kroppen.

Inga fjärilar någonstans. Han var återigen i sin soliga dag. Nu lite lugnare än just nyss. Men ändå lite ensammare. Lite mindre nöjd med att solens strålar värmde hans kinder, precis som innan. Först den högra, sen den vänstra. Precis som innan mellan, fast nu som efter mellan, var det som var innan mellan, tiden. Tiden då allt som var innan mellan var samma som efter, fast annorlunda för att mellan hade varit. Varit en fjäril. Eller flera. Flera fjärilar. Fast för många, tillslut. Fjärilar.

Stegen återtog sin gång. Armhålor och skinkhalvor var intakt vätskebärande. Allt var precis som innan. Innan fjärilarna kom och försvann.

 

mars 12, 2012

Det gamla, fast det nya finns

Jag blir ibland tokig när jag möts av företag som fortfarande jobbar i enlighet med det gamla, trots att det nya finns. Och det handlar alltså inte om att de ska ha stora fina sidor på Facebook där de kommunicerar på det allra finaste av fina sätt. Det handlar om när deras tjänster är så ålderdomliga att jag får press-svettningar genom alla mina porer på hela kroppen.

SEB hantering av datautdrag och årsuppgifter

Senast i raden av idiotiska system är det där man ska få ut gamla uppgifter om transaktioner från ditt bankkonto. Självklart tar de ut en avgift för den typen av tjänster, vilket är ok med mig, så det är inte pengar det handlar om, även om det är vansinnigt dyrt med 150 kr för ett pappersark.

Nej det är faktumet att du behöver beställa utdraget via webben. Du kan alltså varken se det på skärmen eller gå in på ett bankkontor och få ett utdrag. Du måste beställa det, och det tar flera dagar innan det kommer hem till dig. WTF!!! Det är 2011, de har datan på skärmen, den finns ju uppenbarligen i något system. GIMMIE!!

Trams trams och åter trams att jag ska tvingas vänta på något som jag i enlighet med all logik inte ska behöva vänta på alls.

Flygbolagens hantering av förlorat gods

För ungefär en vecka sedan förlorade jag min mobiltelefon på en av Norwegians flighter. Jag älskar att flyga med Norwegian och har därför ganska så hög smärttröskel när det kommer till småfel längst med resans gång. I det här fallet blev det dock extra tydligt att även solen har sina fläckar.

Jag hade glömt telefonen i en seat brevid mig. Jag gick ut ur planet, kom på det i rulltrappan, vände om, bara för att inte kunna ta mig ända fram till planet. Faaan… Jag skyndade ner till informationsdisken. De ringde planet. De hade hittat telefonen. Problemet var bara att de inte kunde lämna den till Gatwick. De var tvugna att flyga tillbaka telefonen till citat ”Arlanda i Norge”. Jasså… finns det ett sådant där med… hmmm… Jag fick dessutom rådet att det kanske inte stämde. Av den vänlige medarbetaren på Gatwick fick jag beskedet att jag borde ringa till Gatwicks ”lost and found” nästa dag för att vara säker att den inte lämnats in där.

Suck.

Jag fick spendera två dagar på att försöka hitta var de tagit min mobil. Istället för att lägga upp på webbplatsen hur de gör när de hittar saker på flyget så fanns det ingen mer information än några tråkiga formulär och lite länkar. Istället för att exempelvis ha en mobiltelefon med QR-möjlighet ombord på planet och en sådan kod kopplad till varje säte. Ett foto, en kort beskrivning och ett klick bort. Poff, indexering till webbplatsen med ”claim-möjligheter”, så var jag alltså tvungen att leka detektiv.

Först Gatwick där de inte hade någon möjlighet att hjälpa mig då de ”fick in för många artiklar varje dag” och att de endast skulle höra av sig ”om de hittade min mobil”. Hmm… ok. Låt gå. Jag testade Oslo, Gardemoen, ingen mobil hade inkommit. Fick veta att jag skulle besöka en webbplats där de la upp alla saker. Efter lite letande insåg jag att de bara la upp en bråkdel där. Sen testade jag Arlanda lost and found som tydligen var den plats på jorden dit man ska höra av sig om man tappat något på ett utgående flyg. Bara adressen bagport.se gör att min mage vänder sig ut och in… men det har inte med det här blogginlägget att göra eftersom jag inte ska nätmobba något mer

Så. När ingen visste någonting och när bagport-folket endast hade öppet på telefon mellan 12-16 och jag fått in mina skype-krediter så jag kunnat ringa från datorn… DÅ… när jag var på väg hem så fick jag veta hur det egentligen förhöll sig. I incheckningen på Gatwick möter jag en underbar Norwegian-medarbetare. De flesta av dem är underbara. Som säger: ”Vi flyger alltid tillbaka upphittade artiklar till den flygplats där planet kom ifrån.” Jag tänkte – AHA!! – och – JAG ÄLSKAR DIG – sen tänkte jag – borde de inte bara skriva detta på webbplatsen så att man vet?

Hur som helst. Om man använt sig av modern – gratis – och enkel – teknologi så hade man kunnat underlätta något oerhört för konsumenten. När jag sätter på mig konsumenthatten vill jag att saker ska vara enkla, inte krångliga. När konsumenthatten åker på skiter jag i kampanjer och tävlingspriser. Då vill jag ha det jag vill ha, varken mer eller mindre. Det tar jag med mig i mitt fortsatta arbete!