• Background Image

    News & Updates

juni 23, 2012

Bakisstädning i dur

Svart. Vitt. Färg. Svart. Vitt. Färg.

En tumme. Smått vikt inunder hörnet på den refflade bordstrasan. Foten i taktfast dunkande mot marken för att ta spjärn. Kladd som blivit klibb som blivit svårt att ta bort med ens den starkaste av alla handvridningar. Baksidan av handen mot svettlackande panna. Äcklig disktrasa mot näsan. Misstag. Aj. Fast egentligen inte ont, utan bara äckligt.

En blick över axeln mot den snedställda spegeln. Vältränad röv där ryggslutet tidigare höll upp en bit ryggfett. Kanske var det avsaknaden av handtag som gjorde kärleksmöten mindre vanliga nu för tiden. Kanske inte. Kanske var det ett oavbrutet incheckande av samma ryggslut. Som en bekräftelse av att det fanns kvar, som gav mindre tid att titta upp och faktiskt se andra. Eller så kanske obryddheten av närhet var det avgörande. Oavsett. Disktrasa, bordsfläck och ömhetsavsaknad tilltrots. Det var varmt och skönt inombords.

Aj som faaaan. Pissemyra bet till. Fittbajskuk!!

Svart. Vitt. Färg. Svart. Vitt. Färg.

juni 21, 2012

Nu tar jag dig, sa känslan

Hej, sa jag.

Nu tar jag dig, sa känslan.

Försommarstockholm hade precis slutat vackla och stod nu på räta ben med händerna i sidorna och stirrade på mig. Dags att ta dig ut i luften lille Milton? Blicken var skarp, rösten var varm. Upp på fötter, ut i världen, in i rymden.

Cosmos omvälvande energifält som slår igenom dig likt spöken swischar genom kroppar i de bästa av Hollywood-produktioner. Swish… swish… swish…. Tar ett frivarv runt ryggraden och drar tag i benmärgen på dig för att rycka upp dig ur vad du än sitter still i.

Med ett humör som till och med skulle få Beska droppar att smaka vanilj, satt han och tittade ut över vattnet och insåg att molnens temporära skugga bara tillfälligt kylde ned hans bubblande inre. En liten fågel satte sig brevid honom på stenen där han satt, troligtvis i hopp om att få ta del av någon smula på frukostmackan han höll i handen. Smöret hade sannolikt stått framme hela morgonen och smakade som att slicka på en solbränd mage insmord i sololja.

Okej lilla fågeln. Den här mackan är äcklig. Men du får välja själv, sa han och räckte över den sista halvmånen till den lille sparven. Inte en tanke. Två sekunder senare var både macka och fågel ett minne blott.

Han tog en djup suck av välmående och lät sig bländas av vattnet som åter börjat glittra så snart molnen rört sig vidare.

Nu tar jag dig, sa känslan igen.

juni 18, 2012

Att lyfta en sten

Hörnet vid gatans slut var sådär lagom ointressant för att han inte skulle fästa blicken vid det när hans fötter tog den allt för skarpa vägen runt det och gick rakt in i en handburen pappmugg med kaffe.

Vätskan som var skållande varm, vällde ut över hans vita skjorta.

Det svedde till och svordomarna började ta form. Hans ögon vandrade från det egna, till bröstkorgen av det andra. Den skyldige. Som enligt honom orsakat denna inte allt för oväsentliga sammanstötning. De var ju båda på väg, men han var lite mer på väg en den han nu stod mitt emot. I alla fall kändes det så. I alla fall tills dess hans ögon slagit an en lagom haltande färdväg längst med kroppen på den han nu stod framför.

Vid hakan gjorde blicken ett abrupt stopp för att sedan gradvis smekan sig över läpparna på gestalten som uppenbarade sig framför honom.

”Oj, fysatan vad otajmat obra…”

Hennes uttryck för det oväntade och obekväma liksom skar rakt igenom honom där han stod i sin kaffeindränkta skjorta som nu såg ut som en världskarta.

”F-f-faaaan… helvete..”, var vad som kom ur honom.

”Huha.. hihi… huha…”, svarade hon.

Utan att förstå varför han bubblade inombords till detta lite smått olämpliga svar på hans svordomar, lät han sin annars ilskna reaktion ta en paus för att utforska vad det var som hände inom honom.

”Men vafaaan…”, gurglade han ifrån sig.

”Ja, vafaaaan…”, svarade hon med ett leende som liksom inte kunde hållas borta.

”Men vafaaan…”, upprepade han sig.

”Haha…”, svarade hon.

”Men haha…”, svarade han.

En stunds gemensam stund.

”Men tänk så fel det kan bli ibland…”, sa han ursäktande.

”Ja”, svarade hon.

”Shit och jag som var på väg till ett möte…”, fortsatte han.

”Och nu blev det såhär”, tillade hon.

Tystnad.

”Var är du på väg…”, sa han frågande?

”Ingenstans…”, svarade hon.

En sekunds medveten väntan, såsom den andre skulle säga något mer. Sedan en liten huvudrörelse från bägge två. Sedan en blick i varandras bröstkorgar. Sedan en tafatt rörelse av att välja en kolliderande förbikurs om varandra. Sedan ett litet leende till. Ett obehagligt litet irri-knuffande utan att röra varandra. Sedan en suck och en förbigång.

Varje dag lyfter man en sten, utan att för den delen veta vad som finns därunder. Är det ett möte eller ingenting. Är det en spilld kopp kaffe eller kanske en smutsig skjorta man fått ta på sig för de andra är orena. Oavsett vad så måste vi lyfta dessa stenar. Stenar som kanske inte alltid är enkla att lyfta, men som tar oss någonstans annan än där vi är. En djupare förståelse eller ett spontanare möte. Stenar. Som man lyfter på. För att överaskas av vad som finns därunder.