• Background Image

    News & Updates

juli 6, 2012

Fysiska sår

Moment of truth. Två ögon som mötte två andra. Långt in i bakhuvudet. Genom den svarta, djupt fokuserade pupillen. Det var över. Allt prat. Allt jämkande. All diskussion var lagd åt sidan. Det var sanning, naken sanning. Nuhet i sin renaste form. Adrenalinet stod dem båda upp till sista nackkotan. För vad, visste ingen. Det enda som spelade någon roll var varje andetag de hade kvar.

Andas in, andas in, andas in, andas ut. Pulsen från aggressionsvätskan blixtrade hela vägen ut i fingrarna. Sveda i ögonloberna, bedövning i läppar, kinder, axlar. Spänning i mage. Total förlamning i fötter och ben.

Pang. En rörelse som utlöste en till, som utlöste ett kaos. Detaljer som svävar förbi. Ögonen är borta. Helheten försvunnen. Bara detaljer är kvar. I tunneln av adrenalinbaserat fokus, finns bara detaljer som likt häftstift sätter sig fast i minnet för all evighet. En jacka med en sliten söm. En dålig andedräkt. En tand som flyttar sig. Ett dovt ljud av kroppar som möter varandra.

Så är det plötsligt över. Allt försvinner och allt blir med ens väldigt stilla med en tomhet och total avsaknad av fokus infinner sig. Kaoset blir om än mer påträngande och sökandet efter en plats att ebba ut i blir övermäktig. Det svalkande efterskalvet känns näst intill mer än de fåtal sekunder av total överlevnadsångest som nyss lämnat kroppen. Tryggheten i det dekadenta. Borta. Nu utbytt mot den obarmhärtiga konsekvensen.

Nackspänning, hjärtklamp, ben och fötter som åter börjar få liv. Bröstkorg som får tillbaka känseln. En rökares kondition. Lungor som rispar. Handen mot höger sida och blodet mot handen som först känns när man ser det. Tjockt och klibbigt. Först mellan fingrarna, sen överallt. Sen överallt. Dagen efter i örat, ett år senare i drömmarna. Tillsammans med detaljerna. Ljuden, axlarna med slitna skinjackor och T-shirtsömmar. Klapp klapp, klapp klapp. Och så en paus, sen tystnad. Sen kaos. Dagen efter och i drömmen. Inte bara som litet vitt streck som aldrig blir brunt i solen.

Ett fysiskt sår blir aldrig riktigt läkt. Det skär dig om och om och om och om och om igen. Det är lika klibbigt, lika kaotiskt, likadant från sekunden det finns, till sekunden du såg det för en sekund sedan. Det slutar aldrig blöda. Det finns där, och känns där. För alltid.