• Background Image

    News & Updates

september 27, 2012

Om antalet lärare och lite enkel matte i ett land där man inte kan ta ut en krona till i skatt

Jag funderade lite idag på det här med de nya läraravtalen. Funderade också på kostnader i samhället och lite på kommunernas balansräkning. Det finns något med budgettak som gör att långsiktigheten i politiken försvinner. Visst. Man ska vara ansvarsfull med statens finanser, men samtidigt så MÅSTE det finnas pengar till somliga saker. Jag vet inte om jag tänker helt åt helvete nu, så jag tänker därför gå igenom lite hur jag tänker innan jag ger mig på mitt lilla absurda och högst pragmatiska exempel baserat på de siffror jag hittat.

Jag utgår från att vi väljer politiker som jobbar för att göra samhället bättre. Eller? Det kanske är ett vågat antagande då det allt som oftast verkar gå åt helvete var 50:e år. Alltså. Käpprakt åt helvete. Då blir det ett annat intresse. Då handlar det om balansräkningar. Man ger helvetet ett namn – depression. Däremellan har man en gång var fjärde eller sjätte år, något man kallar för lågkonjunktur. Inte lika dåligt som depression, men skäl nog att bistert rynka på pannan och fatta beslut som inte nödvändigtvis gör samhället bättre, men som skapar balans i räknebladet.

För, såsom jag förstår det, efter fyra års nationalekonomiska studier, så är det balans i stadskassan om intäkterna är lika med utgifterna. Staten kan ta ut skatt för att öka intäkterna och spendera mindre pengar för att spara. Typ som du och jag, bara att de inte behöver jobba mer för att få mer pengar. De behöver bara besluta om det. Om man räknar in att det är väldigt få personer och företag som kontrollerar de allra flesta pengarna i samhället, så finns det ju ytterst lite politisk risk i att också besluta om att ta de pengarna och göra annat för dem än att låta dem stå stilla på rika folks bankkonton. Det borde således vara ett relativt enkelt jobb att vara politiker. Dvs. om man jobbar för att göra samhället bättre.

Man tittar på forskningen och ser vad de har kommit på funkar bäst och ungefär hur lång tid det skulle ta att göra. Sen fattar man beslut om vad det är man vill göra och ser hur mycket det kostar att göra det. Sen tar man ut den skatt som finansierar detta. Helst mest skatt från de som har mycket pengar så att man slipper oroa sig för att inte bli omvald. Alltså. Jag är inte helt dum i huvudet. Klart som fan att de personerna och företagen kommer gnälla arslet av sig. Men vafan… som politiker vill man ju bli omvald och därför borde det ju vara högst rimligt om man gör det dåligt för en minoritet istället för en majoritet.

Känner att jag är på väg att sväva ifrån ämnet. Men om jag tänker utifrån hur en politiker bör optimera sina chanser att bli omvald, så borde den ju ta pengar från den minoritet som har mest och se till att göra samhället bättre för de pengarna för alla andra.

Så varför gör inte politiker detta? Well, problemet ligger nog i begreppet rättvisa och hur vi i Sverige tolkar det. Vi anser att folk har rätt till sin egendom och att de äger den. Det anses därför smutsigt och dåligt att betala skatt. Även om pengarna, enligt all rimlighet, borde göra samhället bättre. Skälet till att vi ogillar att de tar pengar från de som inte är oss, dvs. tar från de som har mest, är att vi tror att vi själva står på tur. Antingen genom att vi själva tror oss kunna bli rika en dag, och då inte vill att staten tar våra pengar, eller på grund av att vi tror att staten inte använder pengarna på bäst möjliga sätt och därför är ovilliga att släppa ifrån oss mer av våra egna pengar till de ändamålen. Det handlar alltså om förtroende. Och kapital. Förtroendekapital.

Det har inte staten idag. Därför kan de inte ta ut skatt som gör att de kan göra samhället bättre och då blir all enkelhet som jag beskrivit ovan omöjlig. Dvs. om politikerna inte tros göra det bästa med de pengar de tar in till staten genom skatt, så kommer en majoritet, trots att pengarna inte tas från dem, argumentera för att det är orättvist att ta de pengar som behövs för att göra samhället bra.

Därför skulle man kunna hävda att det borde finnas en korrelation mellan hur stor del av nyheterna som är underhållning, hur mycket korruption som finns i samhället, samt samhällets förtroendet för politiker och valresultaten för partier som förespråkar låg skatt. Intressant. Men det hör egentligen inte hit. Allt jag ville ha sagt med ovan är att 1. politikerna kan inte besluta om att ta ut mer skatt och 2. politikerna anses oansvariga om de bryter budgetbalansen.

Man måste alltså tänka annorlunda när man ska göra samhället bättre. Man måste först tänka på hur mycket pengar som finns och sedan fatta beslut om vad de räcker till.

Ok. Det är nu vi kommer till balansräkningen, lite enkel matte och antalet lärare i skolan.

Tänkte nämligen ge kommunerna lite tips på hur det med samma kostnader kan öka antalet lärare i skolan.

Kostnader för vikarier

Om vi antar att vikariers löner ändras i samma utsträckning som lärarlönerna så bör vi kunna anta att förhållandet dem mellan är lika över tid. Därigenom blir förhållandet nedan inte missvisande.

Enligt den här sajten så är den genomsnittliga lärarlönen brutto 25 413 SEK. Till detta kommer 32.32% sociala avgifter. Det innebär att kostnaden för en lärare i genomsnitt är 33 626.50 SEK per månad.

Bland kommunanställda är sjukfrånvaron ca 1.5 dagar per anställd och kvartal.

När jag jobbade som lärarvikarie kostade det kommunen 120 SEK per timma plus sociala avgifter. Typ 158.80 SEK per timma.

Jag kvittar semesterersättningar och övertid då det tycks vara något valbart. Typ.

I en skola som har 20 st lärare är kostnaden därför 38 112 SEK per kvartal i vikariekostnader givet att arbetsdagarna räknas som 8 timmar långa. (158.70 x 20 x 12 timmar).

Det innebär att vi här har räknat hem en halvtidstjänst per månad, utan att höja skatten en enda krona. En halv genomsnittslärare till som givet att folk är lika sjuka, skulle kunna finansieras av kostnaden för vikarier. Borde inte detta vara bättre än att ringa in folk klockan 7 på morgonen? Dvs. att ha en halvtidare som lär känna eleverna och som kanske inte behöver komma helt oförberedd till lektionerna de ska ta över för en dag.

Kostnader för lokaler

Här har vi en riktig bov. Kostnaderna för lokaler var 2009 (senaste siffran jag kunde hitta) 16 566 SEK per elev och år. Det räcker i genomsnitt till 22,9 kvm för elever upp till 6:an och till 26.2 kvm per elev från 7-9:an. Om vi räknar på det högre antalet kvadratmeter per elev 26.2, så innebär det en genomsnittlig kvadratmeterkostnad på 632.29 kronor per kvadratmeter och elev. Att man räknar lokalkostnaden i termer av elev och år känns lite konstigt då man skulle kunna säga att kostnaden för lokalerna går upp ju fler elever man proppar in på samma yta, men men… vi bortser från detta och försöker använda någon slags genomsnittlig rimlighetslogik i fortsatta uträkningen. Det ingår självklart lokalvård, el osv i den pengen (eller??) också.

Om man bortser från ovan ställda orimliga logik om ökade kostnader per intryckt elev, och tänker att kostnaden för varje skolas lokaler är fast. Dvs. att skolan får betala för alla kvadratmeter de har och att det inte ändras om de får in en till elev, men att bidraget de får ökar med 16 566 SEK per elev och år, per elev de trycker in.

Om vi bortser från att det är högst orimligt att kommunen snurrar pengar i lokalkostnader som de gör. För de renoverar eller städar inte lokalerna för 16 566 SEK per elev och år. Det kan vi utgå ifrån. Men om vi bortser från denna absurditet så ska vi nu alltså räkna ut hur många elever som behövs för att finansiera en yta på 100 kvm – eller, ett väldigt stort klassrum.

Schablonkostnad per kvm baserat på riksmedelhyra: 632.29 kr

Antal kvm: 100

Totalt bidrag för 100 kvm/år: 63 229 kr

Bidrag per elev: 16 566 kr per år

Antal elever för 100 kvm: 63 229 kr/16 566 kr = 3.8 = 4 då man inte kan ha 0.8 personer i verkligheten

Det innebär alltså att varje elev har ca 25 kvm per person.

Om vi inte kan ändra på skolans yta – i det här fallet 100 kvm. Hur många elever kan vi proppa in, utöver de 4 vi har, tills vi finner tillräckligt mycket pengar för att finansiera en lärare till.

Lärarkostnad per år i genomsnitt: 403 518 kr

Bidrag per elev och år: 16 566 kr

Tillgängliga kvadratmeter: 100 där det nu sitter 4 elever

403 518/16 566 kr = 24.35 vilket är samma som 25 elever då man inte kan ha 0.35 elever i verkligheten

Ok. Så. Om vi antar att vi har den vanliga kostnaden, för en vanlig lärare som fast. Dvs. en lärare kostar det oavsett, men vi vill lägga till en lärare per 100 kvadratmeter skola. Så behövs det 29 elever på de 100 kvadratmetrarna.

Ok. Så. Det innebär alltså att vi föser in 31 personer på 100 kvadratmeter vilket ger ca 3.4 kvadratmeter per person. Känns inte helt orimligt va.

Kostnaden per kvadratmeter och elev har dock skjutit i höjden eftersom vi använder öronmärkta lokalpengar till att finansiera en lärartjänst. Dvs. för att vi inte kan höja skatten och få in pengarna den vägen och därför måste använda samma pengar som vi har. Istället för 632 kr per kvadratmeter, kostar det nu över 18 000 kr i reda pengar per studentlokalkvadratmeter.

Snurrig? Jag också. Men vad jag egentligen har gjort ovan är att belysa två saker. 1. Att räkna lokalkostnader i termer av elev och år är helt knasigt och 2. om man ändå väljer att göra på det sättet så håller uträkningen ovan och det inte alls borde vara orimligt att ha en lärare till per klassrum. Visst. Den är absurd, då jag inte räknar in matsal, pingisrum, aula, kapphall osv. Men jag bör kunna göra en sådan schablonuträkning någon annan gång när jag är piggare.

En gympasal kostar ca 1000 kr per timma att hyra. Tänk att man har 2 gymnastiklektioner per vecka. Det innebär en kostnad på 104 000 kr/år. Per elev blir det 2000/29 elever vilket är detsamma som 3586.20 kr per elev och år. Vilket motsvarar 5.67 kvadratmeterbidrag som behövs för att finansiera detta i en klass på 29 elever.

En matsal delas av alla elever på en skola. En normal matsal är ca 200 kvm (känns väl rimligt) och delas av 400 elever vilket gör att kostnaden blir ca 0.5 kvm i bidrag per elev och år.

Tänk att samma elever använder en fritidsyta om 100 kvm. Då blir det omräknat i kvadratmeterpengar ca 0.25 kvm per elev och år.

Totalt blir det 6.42 kvadratmeter som behövs dras av de 100 för att finansiera biytorna vilket utslaget på 29 elever blir 0.22 kvadratmeter per elev. Då har varje elev kvar ca 3.2 kvadratmeter i klassrummet.

Varför är det inte såhär i verkligheten? Varför sitter inte 31 pers på 100 kvm utan kanske snarare på 60? Och varför har vi i så fall inte två lärare per klassrum? Används verkligen ytorna effektivt nog eller är det något i de siffror som kommunerna tagit fram som är konstiga? Jag fattar i alla fall inte.

Absolut. Ovan uträkningar är grova förenklingar och verkligheten är sannerligen annorlunda. Men att lokaler och de beräkningsmodeller vi använder för att räkna ut kostnaderna för dem är högst underliga, det tror jag att mitt snurreri har visat på.

Ibland kan min argumentation tyckas aningen barnslig, omogen och naiv. Visst. Det är den. Men om jag tar bort ”hur saker egentligen funkar” i algoritmen så blir det mycket roligare att skriva. Ser det som mitt sätt att tänka utanför boxen.

Godnatt!

september 27, 2012

När kroppen bara vill dansa

Vet inte riktigt hur ni uttrycker er. Jag uttrycker mig genom att röra min kropp. Antingen genom att hetsigt veva händerna framför bröstkorgen samtidigt som jag ballar ur i någon slags monolog kring något jag brinner för. Andra gånger låter jag kroppen vagga i takt till någon rytmisk blandning ljud som råkar strömma ut ur mina högtalare. Idag har jag en sådan dag. Har pratat med flera vänner som inte riktigt känner att hösten börjat som den ska. De känner sig trötta och ledsna. Idag dansar jag för dem. Idag vickar jag på rumpan mellan e-posten och telefonsamtalen. Idag skänker jag en tanke till alla de som inte har riktigt samma humör som jag har.

Visst. I magen känns en stor saknad efter att lägga båda armarna kring någon nu när höstmörkret kommer närmare. Men idag vill jag bara dansa. Så, jag hoppas att den energi som utsöndras av mina höftrörelser flyger ut genom mitt köksfönster tillsammans med ljuden som får min granne att banka i väggen. Och når dig. Du som sitter där och höstdeppar. Att du också skruvar upp volymen på din dator och ställer dig upp och låter kroppen svingas med luften runtomkring dig och känner hur du fylls att du, trots annalkande utomhusmörker, faktiskt bestämmer helt själv hur jävla glad du vill vara! 🙂

”And I wanna say THANK YOU, in case I don’t thank you enough…”

september 18, 2012

Utbredd rasism och färgglada fåglar

Det är nog så man på ett djupare plan kan beskriva Australien. Rasismen här är djupt inmejslad i samhället. Det märks. Inte bara när du ska passera gränsen utan även när du väl är inne i landet och ser hur djup segregationen är. Här är det inte snack om att blanda färger. Inte ens att låta folk med olika färg bo brevid varandra. Här är det olika städer. På TV är det uteslutande vita människor. Kanske någon asiat och på sin höjd en mulatt. När svarta och bruna lyfts fram på TV görs det med ett sådant ordval att man bara gapar.

Självklart handlar det om vana. I Australien är man van att prata på det här sättet. För dem är det inte skrämmande. Det bara är så. Det märks. En svart man har precis dött i häktet. Det finns på film. Man kan tydligt se att poliserna inte bryr sig nämnvärt om den svarte mannens hälsa. De bara drar i honom. Lägger honom på ett kallt golv. Släpar honom till ett annat. Visst. Det pågår en utredning i ärendet. Det har dock redan fastslagits att poliserna själva inte har gjort något fel. Det är systemet som brustit. Säger de. Jag ser rasism. Jag ser oviljan att sätta lika värde i liv på grund av färg.

Jag vill instinktivt säga att de är efterblivna. Dvs. folket i det här landet. Deras infrastruktur för IT håller precis på att börja byggas ut och teleoperatörerna tar fortfarande betalt per enhet nedladdad megabyte. Men trots att vi är inne på gigabyte mot betalning i Sverige, kan jag inte se att jag är bättre än dem. Inte heller för att de är rasister och jag önskar att jag inte var det. För det är i sekunden jag dömer, när jag tar mitt perspektiv och verklighet och dömer dem utifrån det, som jag sätter mig i samma båt som dem.

För i min verklighet ser jag också en svart man. Och liksom jag sätter prefixet dam- framför -allsvenskan när jag pratar om inhemsk fotboll för kvinnor, så sätter jag svart, framför man, när jag pratar om en man som är svart. Som för att ge uttryck för en skillnad. Det är inte så att jag är rasist. Eller är jag det? Är det min vana att se skillnad på män som är svarta och vita som gör att jag är rasist? Jag vet inte. Och det är därför jag, trots min begynnande vilja att känna avsmak, har ödmjukheten att inte döma. Jag vill istället förstå hur det har kunnat bli som det blivit. Varför rasismen, eller det jag uppfattar som rasism, är så utbrett, accepterat och så självklart här i Australien.

Vid gränsen fick jag betala en helt sjuk skatt på det snuset jag ville föra in i landet. Inte för att mitt snus är annorlunda än något annat snus. Men för att det inte kom från det här landet. Samma snus, i en väska. På ena sidan en röd linje i marken. En kostnad. På andra sidan linjen. Samma kostnad, fast med skatt på. Inte för att värdet av produkten ökat, utan för att den passerat den där röda linjen i marken. Visst. Man kan argumentera att jag, i och med att jag var villig att betala skatten, också betalar ett undervärde för snuset när jag köper det hemma, och tobaksbolaget jag köper det från har en ENORM premie att hämta ut i form av höjda priser. Men det är fortfarande samma snus. Fast på ena sidan den röda linjen, tio gånger dyrare än på den andra.

Linjer. Jag tror det är där det någonstans börjar. Gränser. Det är där det någonstans fortsätter. Lagar. Det är där det någonstans når acceptens. Rasismen uppstår i att vi bestämmer oss för att det är skillnad. Vi som människor verkar ha något behov av att ge uttryck för annorlunda. Jag är inte som du. Du är inte som han. Han är inte som oss. Den där plätten jord tillhör mig, vilket gör den annorlunda från den där plätten jord som tillhör dig. Är jag född på den här sidan linjen är jag fransk, men du som är född på den andra sidan linjen är italienare. Vi har levt brevid varandra hela vårt liv, men vi är annorlunda. Inte bara i våra gener, utan även i allt annat som beskriver oss som människa. Som befäster vilka vi är. Jag har mitt pass, du har ditt. Jag har min pensionsfond, du har din.

Internationalismen som jag mötte på flygplatsen i Abu Dhabi är bara en paus i detta. När vi reser finns det få situationer som är mina eller dina. Resan är gemensam, om än väldigt olika. Men på flygplatsen, under resan, var det som om mängden av blandning gjorde att man kände sig rik. Inte rik på pengar, utan rik på liv. För kanske är det så att mångkulturen måste få vara på precis det sätt som den är på en flygplats. Dvs. att ingen behöver vara som någon annan, men alla får plats ändå. Vi behöver inte ens prata med varandra, men gör det om vi har något att säga. Kanske är det så att det är när vi skapar linjer, gränser och lagar som vi alla börjar skapa vanor som gör att vi dömer varandra som annorlunda.

Jag vet inte. Allt jag kan säga är att jag, i min känsla av märkligt, ser det som ytterst intressant att beskåda alla dessa färgglada nationella stoltheter till fåglar, i ett land där nyansen på vårt eget skinn kan vara så avgörande för hur vi värderar varandra.

september 17, 2012

Bokstaven efter L

Det finns egentligen inget att säga

Min själ står utan kropp

Vinden vänslas med den

Kan inte hålla sig på plats

Lägger mig i en hög

Hoppas få vara ifred

Ett pip

Ett endaste litet pip

Jag gör allt

För ett endaste litet pip

Olikhet, blir elaket

Varför, ska det behöva bli så?

september 17, 2012

Så var man framme i Oakey

Den lilla by-staden Oakey, norr om staden med världens coolaste namn – ”Toowoomba”, är där jag landat i ett par dagar för att fastna i den Australienskiska outback känslan, innan jag tar mig tillbaka in till stan för jobb och mer alldagliga ting. Här ute, ser det väldigt mycket ut som den lilla staden Lubbock, där jag var förra året. Känns nästan lite sentimentalt. Kanske inte bara för att omgivningen känns så bekant, utan även för att jag är här och hälsar på Tiffany som var min första riktigt stora kärlek i livet.

Även om det var 10 år sedan vi sågs senast, så känns det som 10 minuter. Vi kanske inte faller in i samma roller eller, för den delen känslor som förut, då vi båda har förändrats en hel del sedan sist, men det märks att vi känner varandra på ett sätt jag känner väldigt få människor. Känns skönt att slippa prata i hela meningar, eller förklara varför jag säger si eller så. Kontexten finns där, och vi liksom kommunicerar in i den på ett sätt som bara fyller ut blankstegen i det som båda redan förstår. Självklart håller vi med varandra precis lika lite som förut, men det är som om åren, som känns som 10 minuter, har gjort att vi förstår att det inte riktigt är på lika mycket ”liv eller död” idag.

Och likt en text av Melissa Horn, eller en dikt av Karin Boije, så är det detaljerna som blir stora när man får möjligheten att för en kort stund slappna av, och tänka om, att tänka fritt. Semester kan man väl inte direkt kalla det här, men det är som om hjärnan öppnas upp när man reser. Förstår de personer som säger att de älskar att resa. Själv brukar jag inta en lite mindre emotionell ställning i frågan. Jag gillar resan, men inte att vara borta. Men av någon anledning var det precis just exakt en 30-timmars resväg jag behövde för att min hjärna skulle tilta lite smått och sätta igång de där sprakande små synopserna i hjärnan som får mig att tänka och känna mig inspirerad nog av det till att få något gjort.

Det kanske till och med är så att boken blir klar. Ja, kanske inte den boken som jag började skriva på en gång i livet. Nej, den som handlar om ett liv. Eller… där jag tagit mitt liv, bläddrat om det och lagt till och tagit för att göra resan enklare att förstå och leva sig in i. Det fina med att skriva en skönlitterär bok är ju just att man kan börja och sluta precis hur man vill. Mellan början och slut kan man dessutom hitta på så mycket man vill. Så är det ju inte riktigt i det riktiga livet. Där måste man bestämma sig innan saker händer och sedan leva med resultatet. I fallet med boken så kan jag ju skriva om en och samma händelse tills dess jag är helt nöjd med resultatet. Friheten i att skriva. Som Pepsi Max ungefär. Saknar sockret, men kan ändå vara maxat som fan. (reklam)

Det är cirka 24 grader utomhus idag. De kallar det för vinter. Jag kallar det för högsommar. Har skrivit en del och ska ge mig på mejlskulden som börjar växa till nivåer den inte varit på väldigt länge. Det börjar bli kväll här nu. Sovit har jag knappt gjort sedan jag kom. Kroppen vill inte. Hjärnan vill jättemycket. Kombinationen blir ett mellanläge där sömnen känns väldigt oattraktiv. Jag vill vara vaken. Uppleva varenda minut.

Som under gårdagen när jag höll i en koala. Jag menar. Vafan. Jag har kramats med en koala. Jag har matat en känguru. Och efter dessa möten känner jag att det egentligen inte spelar någon roll vad som händer i resten av livet. Jag är klar liksom. Om någon frågar vad jag åstadkommit så kan jag visa en lång lista. Frågar de mig vad som kändes bäst, så ler jag, och visar dem bilden på mig och koalan.

Överdrifter i all ära. Nu är det dags för mig att lägga till lite fler saker på den där ”åstadkommit-listan”. Dags för jobbo.

september 14, 2012

Singapore, inte fullt lika sympatiskt som UAE

Du, den här vattenflaskan tar jag. Rösten kommer från den korta säkerhetskvinnan framför mig. Det är på engelska. För två minuter sedan gick jag ut från planet, bara för att gå igenom en säkerhetskontroll för att få gå tillbaka in på planet igen.

Jag bara stirrar. Varför?!? Frågar jag. Hon tittar tillbaka på mig, om än lite mer som ett frågetecken. Nu var det tävling i oförstånd. Det är emot reglerna, svarar hon. Vilka regler? Jag hade ju exakt samma flaska på planet jag gick ur för en minut sedan, fortsätter jag. Känner hur adrenalinet i kroppen springer till för en stund.

Nej Jesper. Inte tjaffsa. Australien är målet. Det här är bara en trial på vägen. De har dödsstraff för narkotikasmuggling i det här landet. Kanske inte så konstigt att det är förbjudet att bära vattenflaskor 10 meter. En sekund funderar jag på mina Treo Comp som ligger i ytterfacket på väskan. Kanske skulle jag dragit upp dem, och liksom triumferat med att hon inte beslagtog dem, trots att jag inte tagit ur dem ur väskan och lämnat receptet hemma. Näe. Ta mitt vatten du lilla ohyggliga säkerhetsperson. Ser det som en framgång att inte ligga med huvudet i en giljotin, på galgbacken, för min huvudvärksmedicin. (hehe… skulle kunna vara en rapptext av Dogge. giljotin… huvudvärksmediciiiin…)

Men egentligen. Den här regeln med vätskor på plan. Känns inte den lite sjuk. Det är som den gamla kepsregeln i skolan. Det är något man har skapat en bestämmelse kring, utan att för den delen den ska ha någon effekt på övrig verksamhet. Onödighet. Som svensk byråkrati. Som apelsiners skal. Som knappen ”Dörr” på tunnelbanevagnarnas sidor. Har ni tänkt på den knappen förresten? Använt den någon gång? Tycker de borde sätta upp en liten skylt brevid varje sådan knapp där det står ”Ur funktion”. Vilken tunnelbaneförare stänger dörrarna, hör ett litet pling från knappen, och tänker… ”JAAA!! En till som vill med, jag öppnar…”. Dont think so..

Ah well. Mitt besök i Singapore var inte mer än 30 minuter. Inget att lägga en massa energi på. Brisbane, here I come.

september 12, 2012

På väg genom Abu Dhabi

Klockan är 19.15 på kvällen Svensk tid när planet lyfter från Arlanda. Jag var återigen på väg. Hade lovat mig själv att jag inte skulle resa så mycket i år, men om jämförelsen är de 24 länder jag satte min fot i förra året, så har jag ju en bra bit kvar innan jag bryter det löftet. Jag hann med en timmas mellanlandning i Berlin, vilket i stort sett betyder löpning mellan två gater. Det brann till i min vänstra hälsena, och stack som tusen nålar i mitt högra knä. Veckans överdrivna löpträning började ta ut sin rätt och jag hade mer än en åkomma i mina 32-åriga ben.

Upp i luften igen. 3 filmer senare. Landning med knotter som lät som regn mot flygplanskarossen. Dimman låg tät över Abu Dhabis internationella flygplats och jag liksom undrade om piloten verkligen såg, eller om han gissade. För det var en han. Vare sig en hen eller hon. Såg honom genom glaset på cockpit när jag sneglade ditåt på väg ur planet. Tidigare i veckan hade jag haft en diskussion om användningen av ordet ”hen”. Den diskussionen existerade nog inte här. I alla fall var det min allra starkaste förutfattade mening. Kanske är det så också. Dvs. att mina fördomar om mellanöstern är sanna. Strikt och ofritt. Men här på flygplatsen, där jag nu sitter, ser jag väldigt lite av den värld som jag vanligtvis ser på teve.

Här andas internationalismen. Inte på det där förkrympta Europeiska sättet. Där vi bara har olika hudfärg. Nej, här kryllar det av olika typer av folk. Tyskar med velourmjukisar och små toppar, killar i vit skrud som pratar sådär bubblande ploppigt som bara någon från Pakistan eller Indien kan göra, kvinnor i heltäckande kläder och bara glipa för ögonen, beachklädda och saltblekta hårbuskar från någon enstaka hippie. Det är olika. På riktigt. Kanske fungerar det bara på en plats där alla är på väg, men jag riktigt känner hur jag njuter av att få vara en del av denna kulturella blandning.

Utöver en full britt som bad mig flytta på mig i Burger King-kön, så är det idogt goda miner på folks läppar. Iofs. Jag är ju här. Och den där britten fick minsann veta att han levde. Fast på ett nytt sätt där också. Han var dryg. Jag svarade med en ännu drygare kommentar. Går inte att återge, då det var precis sådär töntigt som det låter. Två tuppar, en plats framför kassan. Jag var först och på väg att flytta på mig. Han la dryg kommentar om att jag tog lång tid på mig. Jag svarar med något som låter i stil med att jag har förståelse för att han har brottom då han i alla fall ser ut som om han är nära döden. Jaja… återgett ändå.. ni fattar. Men jag stormtrivs.

Liksom jag kände mig hemma när jag landade i Vegas, känner jag här ett lugn i att ingen är den andre lik. Som den där gatan i Prag, som går längst med vattnet, där varje hus är en egen stil. Så, fast på en flygplats. Inspirationen kommer som på beställning och orden krullar upp sig i skallen och liksom kräks nu ut genom fingrarna. 2 timmar väntan och 16 timmars flygning och 2 timmars bilkörning kvar tills jag är framme vid resans mål.

september 7, 2012

Forever

Not talkin’ ‘bout a year
No not three or four
I don’t want that kind of forever
In my life anymore
Forever always seems
to be around when it begins
but forever never seems
to be around when it ends
So give me your forever
Please your forever
Not a day less will do From you

People spend so much time
Every single day
Runnin’ ‘round all over town
Givin’ their forever away
But no not me
I won’t let my forever roam
and now I hope I can find
my forever a home
So give me your forever
Please your forever
Not a day less will do
From you

Like a handless clock with numbers
An infinite of time
No not the forever found
Only in the mind
Forever always seems
to be around when things begin
but forever never seems
to be around when things end
So give me your forever
Please your forever
Not a day less will do
From you

september 7, 2012

Det är logiskt

Hösten kryper sig på i Sverige. Det går undan. Fönstret som nyss kunde stå vidöppet under nattens småtimmar, måste nu stängas för att inte kylan ska ta över. Det är September. Redan. Snart är vi inne på år 13 i tvåtusentalet och mycket har hänt sedan diskussionerna om y2k och millenniumfestfixeri.

Jag var 20 år då. Eller. När vi gick över krönet var jag 19. Jag hade precis flyttat hem från Beligen, där jag spenderat min tid de senaste 3 åren. Jag var ihop med en tjej som hette Tiffany och jag jobbade med webben. Med Internet. Det var fortfarande nytt då. Stockholm regerades av Hallänningar som på mer eller mindre förståelig Svenska försökte övertyga världen om att framtidens ekonomiska utveckling hade kopplingar till hockey.

Jag kommer ihåg när jag 2001, strax före Boo.coms krasch, satt i ovala rummet på Folkkungagatan och tittade ut på människorna där nedanför. På chatten hade jag någon tjej från Jönköping som kallade sig för bejbmo. Upplevde min första Internetförälskelse. Hon hade snygg profilbild på Lunarstorm och visste hur man skulle sätta ihop orden i meningar som trängde innanför huden på läsaren. Jag var bara en i mängden. Då som nu. Det var ju de där åren då man gick från att vara en till en, till att bli en med hela världen. Ofta förstår vi nog inte vilka konsekvenser det sociala Internet har haft på vår syn på tvåsamhet. En vän gick från att vara en långsiktigt upparbetad relation, till att vara ett knapptryck. Du och jag känner varandra. Därför är vi vänner.

En sympatisk tanke kanske. Men samtidigt en ganska så förminskande idé. Ju mer du har av något, desto mindre värdesätter du varje enhet av det. Helheten brukar få ungefär lika mycket uppskattning, men när man har många av något så gör det inget om ett par försvinner. Det är inte bara en av grundbultarna i vår ekonomiska teori. Dvs. den som Sverige bygger på. Utan även något väldigt universellt. Något som korsar samvetets begränsande linjer.

Det finns många svältande afrikanska barn. Därför gör det mindre om ett av dem dör, än om ett Svenskt barn dör av svält. Det finns ju så många färre Svenska barn. Ungefär så resonerar vi. Eller, självklart gör vi det inte medvetet, men vi gör det någonstans i det undermedvetna. Och för att vara alldeles för övertydlig, så har det ingenting med Internet att göra. Min koppling handlar snarare om att vi genom vår globalisering av det sociala, tillskriver mindre nytta i varje ny, gammal och befintlig relation. I alla fall enligt logiken ovan.

Men så vet man ju inte om den är rätt för alla. Somliga kanske tycker att varje enhet smicker är viktig för dess blotta existens. Det verkar så. Jag har träffat många människor vars bekräftelsetörst aldrig slutar sina. Människor som ser sin tillflykt i otillräckligheten. Som gillar när det svider och driver sig dit, likt heroinistes avtagande rus. De beroende.

Men om de beroende nu är exkluderade ur den ekonomiska samhällsmodell vi skapat. Där mycket betyder mindre, och där lite betyder mycket. Ska de då anses vara sjuka eller bara annorlunda? Är varje människa som bryter mot att mycket är lite och lite är mycket, anses vara sjuk? För det måste ju vara så. Enligt logikens alla rimlighetsgränser. Och är då verkligen de rikaste i samhället att beskyllas då de ändå verkar vilja ha mer av detsamma som de redan har.

För ja. Det är ju egentligen sjukt. Varför jobbar den som är miljardär? Borde det inte finnas mer intressanta saker att göra än att få mer av det den har mycket av? Har de blivit beroende av pengar? Eller är det kanske så att alla är beroende av pengar. För att överleva. Upp till en viss nivå. Och att rikedom egentligen bara är ett tecken på folk som spårat ur när de har mer än de egentligen behöver. För så fungerar ju en nyttomodell. Inom ekonomin. Den som vi bygger vårt samhälle på. Den som skulle krossas där under åren i slutet av 90-talet och början av 2000-talet.

Logiken. Det var den som skulle krossas. Den skulle inte bara krossas. Den skulle försvinna. ”If we build it, they will come.” Och det gjorde de. Eller vi kom. Först de anställda som älskade fredagsöl, internationella titlar och obegränsade koppar kaffe från knapptryckningsautomater. Eller. Vi älskade alla automater. Mat på jobbet. Vatten. Läsk. Sprit. Och allt fanns där. På platsen där logiken skulle krossas och resten av världen skulle häpna. Medan vi krossade den. För det var vi. Alla på en gång. I medgång och i motgång. Nästan lite socialdemokratiskt. Framgång betydde ovärderlig tillgång i form av optioner. Motgång betydde innestående lön och kravbrev från skatteverket.

Efter de anställda kom användarna. Fast först efter att allt brakat samman. Då kom användarna på att de gillade det som skapats. De ville bara inte betala för det. Inte för att de var snåla, utan för att de inte litade på det. Väldigt lite visste jag om sådant där när jag satt där i fönstret och skrev mina första LOL och byggde hjärtan av stjärnor. Senare. 2006. Skulle jag förstå allt på en och samma gång. Det där som händer när många litar på vad du gör, och skillnaden i resultat som kommer utav det.

32 år. Det var tolv år sedan jag satt där i fönstret på Folkkungagatan. Ikväll är det ett tal från Obama på teve. En världspresident. Eller i alla fall i Sverige och USA är han det. Undra om någon kommer lita på honom. Undra om de som där borta trotsar logikens alla rimliga ramar kommer lyckas bättre än vad vi gjorde för tolv år sedan. Jag hoppas inte det.

september 6, 2012

Fina porslinskoppar

Ibland var det som om orden stannade hemma. Som om de inte kunde leta sig från den plats i hjärnan där de låg och sov. Kanske snubblade de till på den lilla knorren längst bak i munnen och valde att stanna där. Kanske gav de sig an en svängom ned i lungorna och förvirrade sig själva i tron att de var en suck. Det är otvetydigt så att ord kan påverka. Att ord är nära besläktade med våra känslor. Både ord som sägs, och de som inte sägs.

Han funderade vidare medan han pillade på den gamla porslinskoppen som stod framför honom. Den var fin. Han hade ärvt den. En sån där sak som aldrig skulle kunna ersättas men som man inte kan sluta använda för att kaffet bara smakar på det sättet i den koppen. Han hade gått ut genom dörren den där morgonen och låtit den slå igen bakom honom. Det var inte första gången, men det kändes som om det var den sista.

Det hade inte varit bra på länge. Eller, det hade varit väldigt bra precis nyss, men allt som samlats på hög. Alla ord som stannat hemma. De som inte sagts. Det hade oroat honom. Han hade inte förstått. Han hade lyssnat, men ändå inte förstått. Det var som om kroppen och orden rörde sig i två olika riktningar och det spelade ingen roll om de var fina. Det var hur de sas, och vad som lämnades utanför de meningar som sattes ihop och försökte förmedlas. Det fanns en logik där, men den logiken var störd. Någonstans i ingenting fanns en lögn. Inte en lögn såsom ett nej som egentligen betyder ett ja. En annan typ av lögn. I orden.

Som ett leende utan ögon. Som en fin gest gjord i dåligt samvete. Inget illa menat. Det förstod han. Men det skar i honom. Dörren fick slå igen, och det var kanske bäst så. Även om det inte kändes bäst alls. Det kändes vidrigt. Han ville inte alls veta av det. Han ville springa tillbaka och säga att han sket i att bristen på kärlek kändes som glassplitter i lungorna. Glassplittret var ju värre nu. Och det blev bara värre hela tiden. Inte en sekund blev det bättre. På kvällen blev det outhärdligt. Han vred sig i sängen. Kunde inte sova. Inte tankar som förr. Där gråten plågats fram genom att tänka på den andra i armarna på en ny. Nej. Inte så. Det här var något annat. En genuin saknad.

Ett skrattande minne gav honom en örfil. En öm beröring fantiserades ihop där kudden nuddade hans axel. En tår rullade ner för hans kind. Han grät. En tår i taget. Inte alltid han lyckades göra det. Väldigt sällan han visade den typen av känslor. Ens för sig själv. Han hade varit för lycklig för länge. Glädjen hade kommit och tagit honom och liksom burit honom med skratt genom alla världens olika typer av grymheter och hinder. Han stod vanligtvis där. Med fötterna i axelbredd, med händerna i sidan, log, och tog en kopp kaffe till om tröttheten belackade hans ögonlocks vilja att hållas öppna.

Sådan var ju folk vana vid att se honom. Så det var bra att självheten infann sig på kvällen, i anslutning till känslosamheten. Men när nu hjärtat letade sig ut genom revbenen och flöt ut genom porerna i huden på honom. Då var han inte så värst tuff. Även om han var ensam. Som ett skavsår i gomen. Som känslan av att vara bajsnödig på klubben. Fast överallt. Över hela kroppen. Inga försök att driva bort känslorna fungerade. Inte ens den roligaste av film. Varje skratt var en association, varje rörelse ett minne av en stund.

Han kliade sig i skallen och tittade ner i kaffet. Kanske var det såsom det var spått. Kanske var det fel. Kanske behövde även denna kopp vändas. Kanske skulle det inte spela någon roll. En klunk till. En stor klunk med sump. Han svalde ner den och fick för en sekund stillad svidning i magsäcken.