Thank you Pepsi

I will write this blog post in English as some of the intended readers aren’t Swedish speakers. I use this blog as this post really isn’t suitable in my marketing blog. So. What is it that I want to write about… I want to write a open thank you note to some people who have meant a lot to me over the past few years.

As many of my friends know. I have spent the past 2.5-3 years working with Pepsi in the Nordics. It has been far from an ordinary assignment. Starting out with a real tricky situation, ending with a next to unreal relationship between myself and the brand. The past few years I have met some extraordinary people through PepsiCo and Carlsberg. I have had the tremendous opportunity to serve a brand that wants to challenge, explore and take risks in order to communicate the essence of living life through an extended vision, sharpened by cola.

I did not think that I could fall in love with a brand. Neither did I ever believe, I cared too much about products. However. With Pepsi, all of that changed, all at once. It has been a crazy time. Regardless of whatever technical challenges we have met. We have grown like mad. Carlsberg and Momentum have kicked ass at the resellers. Whilst the rest of us have done our best trying to engage users online. So. With no further ado. Here are some thanks I want to write to the people I met through the years.

For some of you this might be uncomfortable to read. But hey. This is me. I am open hearted :).

To Djamila at PepsiCo. When everyone else was talking about demographics, you brought light to my otherwise stale existence at Honesty by basing your brief on behavior. I was overjoyed. The following 6-9 months that we got to work on the same project, was some of the craziest times I have ever gone through working in any shape or form (perhaps with the exception of the time I was working as a bouncer…) Alas the endless powerpoint presentations, but we really did kick some butt! Don’t think I could have had a better teacher in PepsiCo fundamentals and KNOW I wouldn’t have had the chance to do all the rest of it, if it wasn’t for your trust and belief in that we were doing the right thing. THANK YOU for believing in my sometimes insane ideas and giving me the confidence to push when things were looking pretty grim there for a while.

To Ellinor at Carlsberg. What can I say. You are the smile that has given us all a source of energy. Sometimes, even when we don’t deserve it. You have proven resilient through all types of weather. The only original gangster besides myself left until now. I hope that you won’t forget the Pepsi Moments and that you call me first when you want to shift work place :). (And I hope I can do the same… haha…)

To Jeff at PepsiCo. I really don’t think you get how much your phone call meant during spring of 2011 when you were about to leave PepsiCo. Perhaps you don’t even remember what it was about. All I can say is that it was highly appreciated. You have a favor to collect sometime down the line.

To Tomas at Carlsberg. You crazy m.o.f.!! If it wasn’t for your introduction to the Sound of Football guys, I don’t know where we would have ended up in 2011.  😀 That was an awesome thing. Still a bit pissed I didn’t get any football tickets, but I guess you knew I wouldn’t have time to use them anyhow. Your shift of careers actually inspired me to make the final decision that I needed to quit working with advertising. (More on that in another post.)

To Tom at PepsiCo. We’ve had some interesting phone calls to say the least. What a rush. Those guys really weren’t up to no good. LOL… On a more thankful note… I know you must have pulled some strings to let some of my experiments get through the corporate filter. To name one… Never had any problems with redirecting domains after your e-mail ”setting things straight”! Access made easy! Thank you for that!

To Juliana at Prime. So much fun. But seriously. You even give me bad conscience about work ethics. If I am half of the worker, and one third of the father you are when I have kids, I deserve an award. Meaning.. you deserve an award right now. People like you make me believe in peace in the middle east! Nough said!

To Peder at PepsiCo. What’s this fascination thing with Hockey? No one likes Hockey anymore!! Give us Zlatan! 😀 Nah… seriously. Your demand for tangible rewards turned out to be what made things work in the end. Considering you always say you’re not a digital native, it is surprising how well your intuition turned out to be true. I don’t think even one of all the web experts out could foresee the shift from research to purpose driven behavior that happened in March of this year. Somehow you did. Need to get schooling from you some day!

To Marita at PepsiCo. You’re like a sharp shooter. Who ever recruited you to PepsiCo should be promoted as you sure as hell will take their place in the coming months. The subtle way you set your ideas to the table means you listen before you decide. And!! We got the coupons working!! LOL 😀

To Sara at You rock! But I think you already know that. Won’t boost your ego more than I already have. Just happy that you and Maria shouldered the pressure when I decided to fall in love and move to the states for a few months.

Hmm… anyone left… hmm… I wonder… AH!!

To Åke. We truly kicked some FB ass. There aren’t too many pages in Sweden with more fans than Pepsi now. Considering we worked with a soft drink, that is a pretty astonishing accomplishment.

SOFIA!! What can I say. You are a kick ass boss! There were many times I know I could have given you an easier ride, but I surely hope the full journey was worth it. And you know what. We will make it. Beating all the goals we setup. Some by a shit load of percent, others by just a fraction. Either way. We will have beaten them all. We even made QR-codes work this year. Don’t think anyone else have gotten those to work EVER in Sweden before. What we didn’t cover during the past two years or so, is not worth covering in a project. You have the ability to keep the pressure on whilst letting creativity flow freely. I do not know how you do it, but it is an ability needed in far too many organizations. Considering the level of discussions we had in the end of our collaboration, I think digital is now your native tongue. There aren’t many clients I have ever been able to talk about A-record delegations, win-back e-mail campaigns, viral posts or  SEO with, without having to explain 100 times what it is. Thank you so much for wanting to work with me, for giving me a smack in the head when I deserved it and for giving me a high five when needing it!

Thank you all for giving me the opportunity to get better at what I do whilst working with something I love!

Oh yeah. Although you won’t pay me next year. You still won’t get rid of me. You see… there was this one idea you guys didn’t let me do which you now have to sue me to stop doing! Mwuhahaha!!

Good luck to Sara, Marita, Peder, Cohne & Wolfe, Society46 and all the rest of you guys who continue the beef with the Red Gigant next year!


Omfördelningen som glömdes bort

Retorik är en av de mest underhållande, men också farliga taktiska greppen som finns inom politiken. Vi gläds och roas när en politiker lyckas klämma till det på ett sådant sätt att nytt ljus skiner på det som vi tappat intresset för. Samtidigt kan ljuset få oss att glömma bort den egentliga problematiken och framförallt orsakerna till densamma.

Omfördelning har länge varit en Svensk tradition. Vi har likt Robin Hood sett värdet av att ”ta från de rika, och ge till de fattiga”. Men den Svenska modellen handlar inte alls om välgörenhet. Den handlar om samhällsfunktion och ekonomisk tillväxt. Vi har under årtionden bevisat att vi genom att ”ta från de rika, och ge till de fattiga”, skapar förutsättningar för långsiktiga förbättringar i levnadsstandarder.

För det finns ett inbyggt problem i att somliga blir rikare och rikare, medan den delen av befolkningen som har mindre och mindre, eller för den delen, inte har någonting alls, bara blir större och större. Problemet stavas efterfrågan.

Det kan tyckas simpelt att tro att vi genom ett uttag av skatt och ett generöst bidragssystem ska kunna lösa efterfrågan i en ekonomi som i stort vilar på export. Men det är faktiskt inte svårare än så. Genom att generera inhemsk efterfrågan på varor och tjänster håller vi liv i de små företagen. De som driver lokal handel och de som har möjlighet att anställa folk som genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöver jobb från tid till annan. Det handlar om att skapa någon typ av diversifiering av den svenska arbetsmarknaden, men också av den inhemska produktionen.

Utvecklingen på produktionssidan, när konsumenten hela tiden behöver jaga lägsta pris, blir att utbudet blir begränsat till ett visst antal få produkter. Vi ser denna utveckling starkt i Sverige idag. ICA och IKEA i spetsen. Produkter, även från tillsynes stora bolag får problem att ta plats på hyllan när de egna produkterna ska ta plats för att skapa maximerad lönsamhet till lägsta utbudspris.

Och vi kan förstå dem. Det måste vi. Hade jag själv drivit en ICA handel hade jag också satt de egna produkterna på den bästa hyllan. Men det är inte bra. Inte ur ett samhällsperspektiv. Och utmaningen ligger inte i att ICA är giriga. Nej, utmaningen ligger snarare i att folk inte har råd att konsumera andra produkter i de volymer som ICA behöver för att nå tillväxt när den stora massan av Svenska folket, dvs. de över 50% som står utanför arbetsmarknaden, inte har råd att köpa varorna.

Men utbudsproblematiken är bara en av många som skapas av ökade inkomstklyftor. Dvs. den problematik som skapas av att väldigt få har så enormt mycket mer än alla andra. Utbildningsgrad, kriminalitet, sjukdom, rasism, psykisk ohälsa, familjetragedier osv kan alla härledas till inkomstklyftan. Och då pratar vi inte som samband, utan snarare om orsak. För det finns, likt jag skrivit tidigare, en stor skillnad mellan att hitta samband och korrelation, och att hitta en orsak till ett problem som också har ett samband. Ett orsakssamband.

Problemet ligger inte heller i att det faktiskt förhåller sig på det här sättet. Vi har alla fått det bättre de senaste 30 åren. Problemet ligger i att vi vet om skillnaden, att vi kan jämföra oss själva med hur andra har det. Och när någon har det mycket bättre än jag, spelar det ingen roll hur bra jag har det, då min situation i jämförelse är mycket sämre. Så fungerar vi människor. Vi tittar inte på oss själva utifrån oss själva, utan alltid i relation till något vi kan jämföra det med. I detta ligger inkomstklyftans största problem.

Och är inte vägarna spikraka och tydliga. Dvs. vägarna från det du har nu, till det bättre. Så infinner sig hopplösheten. Och det är här retoriken blir problematisk.

Att vara arbetslös i Sverige idag anses vara ett problem. Det är allt vi hör från vår regering och från de flesta riksdagspartier. Att vara anställd ska vara det finaste som finns. Att ligga på soffan och lata sig är ofint, det är smutsigt, och det är förödande för samhället. Men varför ska det behöva vara så? På vilket sätt är det fult att inte ha något jobb? I synnerhet i ett samhälle där vi inte har jobb till alla, hur kan vi då skuldbelägga den arbetslöse för sin situation? Vad i helsike har hänt med vår människosyn om det är så att vi lägger skuld på den som inte har något val? Inom brottmål ger vi, till och med den som begår mord, i ”nödvärn” rätten att slippa straffpåföljd på grund av att den ansetts inte ha något val. Men i resten av samhället ska inte samma patos gälla. Eller?

Som nationalekonom vet jag att arbetslöshet är bra (läs om NAIRU). Den håller tillbaka inflationen som minskar värdet på pengarna vi tjänar. Med låg tillväxt behövs en låg inflation för att de som har pengar på banken – du och ja (de rika har pengarna i fasta tillgångar som ökar i värde i takt med inflationen). Låg inflation behövs också för att räntan på lån ska vara låg. Det innebär bland annat att företagare får det billigare att göra investeringar som gör att deras verksamheter kan växa. En låg inflation är också bra för att de stora kollektivavtalen som sluts på flera år ska vara möjliga att hålla någon slags framförhållning i. En stabilt låg inflation är bra. Arbetslösheten som hjälper till att hålla den på den nivån är därför också bra.

För om låg inflation gör så att vi som jobbar och har sparade pengar får det bra, på grund av bland annat arbetslösheten, så är det väl knappast den arbetslöse som ska skuldbeläggas? Det är väl vi som tjänar på att folk är arbetslösa som ska skuldbeläggas? Vore det då inte rimligt att vi istället för att ålägga personer som är arbetslösa med skam, istället tackade dem för att de just nu ställer sig utanför arbetsmarknaden, så att vi kan ha det bra.

Min tes bygger ju självklart på att alla vill ha ett jobb. Och det tror jag att alla vill. Jag tror inte på att vi ska höja bidragsnivåer till gränser där det inte är lönt att jobba. Jag tror snarare på att vi ska ge folk bidrag som de kan leva på. Inte bara överleva, utan leva på, men att det ska vara lönt att arbeta. Då kanske några av er börjar prata pengar. Men ett arbete är mer än bara pengar. Om du frågar de flesta där ute varför de går till jobbet så är det knappast pengarna du får som svar. Det är kollegorna, det är tillgången till rutiner och berättelser från dagen. Det är möjligheten att få uppleva sina drömmar och göra något som är intressant med sitt liv. Det är de svar du får från de allra flesta. De som inte håller med om denna lön kommer aldrig heller nöja sig med en undersköterskelön, den kommer aldrig ens att söka sig till den kategorin jobb.

För det är här som retoriken återigen spelar roll. Partierna har idag problem att argumentera på annat sätt än att jämföra bidragsnivåerna med de som tjänar allra minst på arbetsmarknaden. Detta är absurt. En person som var intresserad av pengar som uteslutande incitament för att gå till jobbet skulle aldrig ta ett jobb som undersköterska eller som städare. Det är andra värden som ligger till grund för att välja ett sådant jobb. Om man då säger att vi inte kan ha för stora bidragsnivåer, på grund av att folk annars inte skulle jobba, och använder de lägsta lönerna som jämförelse, så blir logiken skev, även om retoriken fungerar.

För problemet i de låga lönerna för den typen av yrke ligger knappast i yrkets form eller nödvändighet. Undersköterskor och städare är bland de två viktigaste yrkesgrupperna i samhället. De vårdar resten av oss. Så ur ett nyttoperspektiv borde de få mycket mer betalt. Men det går ju inte. Det vet ALLA politker. Inflationen skulle få hicka. Därför har vi kollektivavtalen och offentlig drift av sjukvården. Skulle sjukvården privatiseras skulle ALLA inom sjukvården få mer betalt. Det vet vi. Vinsterna i bolagen som driver sjukvården skulle också bli stora om de inte reglerades. Däremot skulle inte kostnaden för sjukvården sjunka. Där har vi otaliga exempel från andra länder med privat sjukvård. Men det hör till en annan post.

Viljan att arbeta ligger inte i motivationen till arbete. Den ligger i möjligheten att få ett berikande jobb. Just nu håller Sverige på att omstruktureras till en modernare ekonomi. Under den tiden kommer arbetslösheten att öka mer. Många personer som jobbade i den gamla – industriella ekonomin – kommer förlora jobbet temporärt. Det finns massor av arbeten inom andra sektorer som finns idag och som kräver så lite som 6 månaders träning för att komma igång i. Möjligheten att ta risken för de företagare som har dessa utvecklingsföretag är dock begränsad. Detta på grund av att regeringen fokuserat på att ge individer skattelättnader för att på så sätt skapa en upplevd verklighet med ”mer pengar i plånboken”. Men den förändringen är bara temporär.

Om inte Sverige tar ansvar och börjar skapa fler jobb, kommer samhällsutvecklingen att stagnera och fler människor blir arbetslösa. Med den inkomstfördelning som vi idag har i samhället kommer det bli OERHÖRT dyrt för samhället – rik som fattig – att återställa detta. Omfördelningen behöver inte nödvändigtvis gå genom staten, genom skatt, men det är ett sätt. Den skulle lika gärna kunna gå genom investeringsfonder i såddkapital. Där unga entreprenörer får möjligheten att starta bolag, med god finansiering och tillgång till personer att utbilda och anställa.

De rika kan stå för kapitalet, staten kan göra det avdragsgillt. Staten kan stå för lönerna till personerna som utbildas – under utbildningstiden – upp till exempelvis 6 månader. Det blir således möjligt för EN ensam entreprenör att chansa på sin idé. Fortfarande med stor personlig risk involverad, men den har möjligheten. En väg skapas från att inte ha något, till att kunna skapa sig EXAKT det liv man vill ha. Då inte bara ekonomiskt utan även socialt då vi får möjligheten att förverkliga våra drömmar.

Det fungerar. Bara vi omfördelar. Rik som fattig kommer tjäna på detta. Den fattige genom att den får en dräglig vardag. Hen får bidrag som hen kan leva på då hen utför samhällsnyttan arbetslöshet tills dess hen fått ett jobb. Den rike genom att hen slipper inbrott i sommarvillan och genom att hen kan investera pengar som kan generera vinst eller vara avdragsgilla om allt går åt skogen med investeringen. Så driver vi ett samhälle ur ett win win perspektiv. Det är möjligt. Vi måste bara göra saker på ett lite nytt sätt som är anpassat till förutsättningarna som finns idag istället för att basera vår ekonomi på saker som ekonomer tog fram för 50 år sedan då industrin var ”the new black”.

Slutligen vill jag även säga: Staten bör inte vara Sveriges största arbetsgivare. Det skapar problem. Staten kan gärna äga andelar i vinstdrivande företag för att på så sätt också kunna omfördela vinsterna i de nya bolagen till folk som behöver, men Staten ska endast i extrema undantagsfall, såsom med vården och infrastrukturen (tåg, vägar, flyg osv.) agera monopolist.

Omfördelning. Ur ett kanske lite annorlunda retoriskt grepp. Det kommer skapa värden i samhället. Det HAR skapat värden i samhället. Allt vi behöver göra är att bestämma oss för det demokratiska samhället vi vill ha, och därefter våga ta resurserna från de som har dem för att skapa detta samhället. Låt oss istället för skatt, kalla det verksamhetsavgift. Om du vill driva ditt företag i Sverige eller om du vill vara Svensk medborgare, med alla de fördelar det ger, ska du betala en avgift så länge du jobbar eller driver företag. Vi gör det enkelt och lönsamt för dig att göra detta, men det är villkoret.

Vad tror du?

Internet spöade tjejen och lade ut bilderna, fy Internet

Jag läser Oisin Cantells krönika om ”upploppen” i Göteborg. Han tror att de inte hade hänt om det inte var för Internet. Jag tror han har fel. Det är inte Internets fel att människor mår dåligt nog att slå någon på käften. Än mindre är det Internets fel att folk lägger ut nakenbilder på webbplatser. Kanske är det tekniken som möjliggör det, men det är inte tekniken som begår handlingarna. Inte ens att det sprider sig är Internets fel.

Sociala medier har nämligen en sak gemensamt. De måste gå genom mänskliga filter. Filter som normalt, eller… innan Internet, hade precis lika storkorniga maskor som efter skapandet av Internet. Ett filter som din tidning – Aftonbladet – ständigt arbetar med att bryta ner genom att göra sensation av det som inte är någonting. Moral. Att ta ansvar. Att filtrera nyheterna och att underbygga dem med fakta. Där var ni först med att hoppa av båten. Så skyll inte på Internet, när effekten av ert mödosamma arbete börjar bära frukt.

Ni säger, likt de sa förr, att det är det som är nytt, som skapar det dåliga. Jag vill säga att det är precis tvärt om. För ett par år sedan var det möjligt för en person att vara ”horan i byggden” i hela sitt liv. Är du hora i andras ögon i högstadiet, är du det resten av livet, för de som gick där med dig. De nya medierna gör att detta kommer till ytan. De nya medierna gör så att någon ställs till svars för sitt agerande. Kanske inte på det sätt som du känner dig bekväm med, men folk ställs till svars.

Reaktionen är våld. Och att argumentera för, att våld inte är lösningen, blir ganska knivigt. I synnerhet då allt annat i vår omvärld pekar på motsatsen. Poliser som slår folk som ligger utan att fällas för misshandel. Bankchefer som slipper undan straff när de handlat med narkotika. Mördare som släpps fria efter 6 år i fängelse och pedofiler som släpps ut efter 6 månader. Våld lönar sig. I alla fall för den som ser det på avstånd. Den som vare sig utsätts för våld eller utsätter andra för våld. Och så självklart fungerar inte våld för de intellektuella. De som sköter rapporteringen. Därför blir det allas fel, ingens fel, Internets fel.

Och det är kanske det som är det motstridiga problemet i en representativ demokrati. Vi bär alla ansvar. Något som gör att vi alltid kan skylla på någon annan istället för att säga att – JAG har fel. För om Internet är problemet, då är både jag och Aftonbladet skyldiga till misshandeln av den där tjejen idag. Då vi var med och lanserade och byggde upp Internet som vi har det i Sverige idag. Men så är det ju självklart inte. Skulden för misshandeln ligger hos den och de personer som slog och sparkade. Skulden för att lägga ut bilderna ligger hos den som gjorde det. Skulden för att sprida det ligger hos alla de människor som valde att sprida det.

I det fallet har lagstiftningen följt med fullt ut, och längre än så behöver den inte gå. Lagen ska inte döma Internet. Lika lite som den ska döma ut straff kollektivt. Den ska fortsättningsvis också rikta in sig på individer och inte teknik. I synnerhet när det är individer, och inte tekniken, som bär skulden för det som tekniken används till.

Det flygande spaghettimonstret dödade barnen

Återigen har ett massmord skett på vår planet. Tidningarna väljer att göra det till en massaker. Vi förfäras och vi rycks med. Bilder på gråtande barn, vilsna rörelsemönster, rullande ljusjuiceblandare från polisbilar och ambulanser. Engagemang. Underhållning på bästa sändningstid.

Vi hittar en skyldig. Men återigen, till skillnad från de vanliga fallen. De vi inte bryr oss om. Ser förövaren i det här fallet, liksom vid de flesta andra innerstadsmassmord, ut som oss själva. Så vi tvingas titta. Vi tvingas ta till oss. Och vi kan omöjligt slå ifrån oss och inte engageras. Han är en han. Han är vit. Och som för att döva vårt dåliga samvete blir vi tvingade att fråga oss själva varför? Hur kunde detta hända? Detta fasansfulla, förskräckliga och onaturliga? Vi väljer att distansera oss genom att tänka att det aldrig skulle kunnat vara vi. Något annat måste ha skett här. Personen som gjorde detta måste vara speciell. För det kan ju inte vara så att vem som helst kan göra det här. Inte en sådan som vi i alla fall.

Han måste vara psykopat. En psykiskt störd person. Någon som inte alls är som vi, även om han ser ut som du och jag.

Men han visar sig vara precis som du och jag. Vare sig sjuk eller annorlunda. På något sätt alls. Han är arg, vit och beväpnad.

För det måste ju vara så – säger vår hjärna til oss – Det hände ju i USA. Landet med de många vapnen. Det är ju därför. Det måste ju vara tillgången på vapen som gör att han mördat. Eller i alla fall att han mördat så många. För det finns ju ingen plats på jorden där det finns så liberal vapenlagstiftning och så många skolmassakrer. I alla fall inte på vita människor.

Jag menar. Om man tar antalet vapen per capita. Antalet mord per capita. Då ser man ju att det finns ett samband. Jag menar. För ett par år sedan var det ju många som ifrågasatte att vi hade en växthuseffekt i världen. Det krävdes att vi hittade en inverterad korrelation mellan antalet pirater och växhusgaser för att människor skulle börja förstå. Självklart är det ju så att värmen stiger ju färre pirater det finns. Datan är ju tydlig.

Det blir med ens logiskt. Han kanske inte ens behövde vara störd. Han bara råkade ha tillgång till vapen och ilska. Och det vet vi ju alla, att om du har tillgång  till vapen och ilska, då blir det ju mord? Eller? Blir det verkligen det?

… Här slutar vi tänka. Lösningen finns ju där och den är så enkel. Varför ställa oss frågan om det verkligen beror på tillgången på vapnen? Varför bemöda oss risken att inse att det kanske inte alls beror på att han vare sig är psykopat eller har tillgång till vapen. Jobbigast av allt. Hemskheten i att inse att det skulle kunna hända vem som helst av oss. Oavsett om vi har vapen i handen eller inte. Dvs. Om vi inte väljer att göra annorlunda.

Och det är ju där orsakssambandet till skillnad från korrelationen ligger. Grafen kan säga vad den vill. Liksom i fallet med pirater och värme. Men vi låter bara korrelationen få vara sanningen så länge den är tillräckligt bekväm för oss och inte låter allt för galen. Pirater. Det skulle aldrig kunna passera i en diskussion. Det hör man ju att det är tokigt. Men vapen. Däri finner vi den enklaste av alla samband. PANG! Aj. Skott. Död. Många pang, många död. Men vi struntar i att tänka efter. Varför någon som du och jag, kan döda andra.

För vi har det alla i oss. Både det bra och det dåliga. Det goda och det onda. Men vi väljer att i somliga fall göra det onda framför det goda.

… jag vet inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag rycks med jag också. Kanske för att jag känner att vi går för långt, men ändå alltid strandar så jävla kort i vår medierapportering. Hitta de underhållande citaten och bilderna. Hitta den skyldige. Hitta det enklast möjliga varför. Sen gör vi infographics och rubriker av skiten i fyra veckor. Sen tar vi julmatstipsen och årets julklapp på det och så har vi försäljning in på mellandagsrean då vi kör ”tio omöjliga nyårslöften”, magasin 2012 och ”så går du ner i vikt” fram till mitten av januari och hoppas på en ny Tsunami för att ta oss genom nyhetstorkan innan nästa politiker supit sig full på krogen och fotats naken med Camilla Henemark.

Men journalister är ju också människor och jag vet inte om jag hade gjort annorlunda. Liksom jag inte vet om jag gjort annorlunda om jag varit han. Han som pangade borta i USA, om jag var han. För det är ju så. Att dagen jag slutar förstå att jag har i mig, allt det han har i sig, så har jag förlorat möjligheten att välja… att inte göra som han.