• Background Image

    News & Updates

februari 25, 2013

Hästgate – eller vafan vi nu ska kalla denna quasinyhet

Ok. Har du någon gång gjort en burgare hemma? Har köttet någonsin doftat fis när du öppnat dess förpackning, mixat det med löken, spiskummin, vitlök, äggula osv? Har du någon gång lyckats – oavsett blandning du har – kunnat återskapa den fantastiskt metalliska blodsmakande njutning du får när du biter tänderna i en uppvärmd läckerhet från frysdisken?

Nähä. Inte. Trots detta har du alltså gått och trott att de 100% nötkött du stoppat i dig – FAKTISKT – är 100% nötkött. If it doesnt look like ham, if it doesnt smell like ham, if it doesnt taste like ham… then how the F would you think that its HAM?

Ja ja… Vi har i åratal accepterat att bilden på McDonalds inte är detsamma som det vi får i lådan. Vi gör det, eftersom vi tillsammans har kommit överens om att den lögnen är ok. På samma sätt har vi accepterat att de vita prickarna i våra djupfrysta hamburgare är något vi gett namnet ”knurts”.

Well well… låt oss förargas. Några löp till. Kanske en vecka. Sen går vi tillbaka till att inte bry oss ett dugg igen. Snälla.

 

februari 22, 2013

Vad är kultur?

Såg en trailer för ett program som hette ”Fråga kultureliten”. Kultur… doften av kostymrummet bakom högstadieskolans aula gör sig påmind. Elit på våt ylledoft. Associationerna spelar mig ett spratt. Men den visuella bilden av dessa människor, lite nedsjunkna i sina designade stolar, sviker inte. Den snarare förstärker min minnesbild från hjärnans inre doftcentra. Varför ska kultur vara så konstigt?

Somliga saker är inte kultur när de är nya, men blir kultur när de är gamla. Typ pinuppan, olof palme, aids. Det var väl ingen som tyckte att det var kultur när de kom. Men nu såhär ett par decennium senare, då är de kultur. Eller basen för kultur. Det är som om minnet av förändring skapar kultur. Eller något provocerande. Eller något som skrevs eller gestaltades utan att ha någon annan mening än att egentligen beskådas. Det verkar vara direktkultur.

Reklam. Är det kultur? Eller kanske lite snårigare. Är det kultur när man blandar in reklam i en långfilm. Kortfilm är helt klart kultur. Ofta svårtillgänglig och långsam. Kanske just för att den ska kännas som att hålla andan lite för länge. Kanske är det vad som definierar kultur. Det ska antingen kännas som att hålla andan för länge, eller lukta så att det känns som om du måste hålla andan länge.

Jag vet inte. Kultur. Vad är egentligen kultur?

Kultur är ju också ett uttryck för att leva. Typ som när vi pratar om ”hen kom från en främmande kultur”. Eller ”enligt min kultur får jag inte…”. Är det samma kultur som den kultur som de som är elit på kultur sitter och pratar om i SVT? Eller är det med ordet kultur såsom med ordet paj. Dvs. att det kan betyda något du kan smaka på, samtidigt som det betyder att något är sönder. Vad vet jag.

Jag vet inte. Kultur. Vad är egentligen kultur?

Uppdaterad: Glömde självklart bakteriekulturen. – tack Magnus.

februari 21, 2013

Sådan är bloggen konstruerad, att jag kan skriva vad jag vill

Det finns så mycket att skriva. Så mycket att säga. Ändå låter jag tystnaden fylla rymden som skapats mellan mig och väggen brevid mig. Det går bra nu. Varför klaga? Varför inte ge det där vi kallar livet en chans. Pengar in. Papper och redovisning ut. Hur svårt ska det vara. Kärlek på kontot, en massa vänner som brinner för samma sak som en själv och en hel massa tokigheter som verkar bli sanning i hjärnan.

Igår skrev jag en bloggpost om något riktigt. Vanligtvis skriver jag inte på riktigt. Jag gillar att skriva. Att vältra mig i ord som blandas ihop i meningar. Behöver nog sätta upp en varningstext. Poster där jag bara skriver och poster där jag faktiskt har något att skriva. Det är en blandning. Det är min blogg. Allt är såsom jag vill att det ska vara, i fantasin och i verkligheten.

När jag insåg att jag älskade att skriva, var när jag också insåg att jag inte behövde gestalta allt som händer. I alla fall inte såsom det händer. Bloggen blev ett enkelt sätt att skriva av mig på. Vill ju skriva saker som folk läser, även om de kanske inte är saker som folk vill läsa. Jag vill trixa med ord, bygga mening i meningar som inte tidigare haft någon mening alls. Trolla bort folk i fantasin så de finner en värld bortom den vanliga. Den vi alla lever i. Den där världen där vi ska skapa saker för att hålla oss själva och andra vid liv.

Svenskt Näringsliv postade idag en uppdatering på Facebook. Där stod det att de hade lösningen på ungdomsarbetslösheten. Lägre löner sa de. Sådana frågor är på riktigt. Det är inte på låtsas att unga går omkring och undrar varför alla vuxna säger åt dem att man får jobb. Det finns ju inga. Inte ens om man går den där högskolan. Men ändå säger de vuxna att den som inte jobbar. Den som är arbetslös. Den är en skurk. Hen ska inte få några samhällsfördelar. På riktigt.

Veckans affärer postade ca fem minuter efter Svenskt Näringsliv att börsen gjort sin högsta notering på tolv år. Tufft för Svenskt Näringsliv. Någon kanske drar slutsatsen att det kanske inte alls handlar om lägre löner, utan lägre vinster, för att lösa arbetslösheten för unga. Aktier. Eller snarare aktiemarknaden. Den som handlar i andrahandsaktier. Dvs sådana som inte tillför värde i företaget de berör, utan snarare handlas spekulativt på en börs. Den typen av aktier är typ som fotbollskorten man bytte vid VM 90.

Jag fick Baggio i Italien. Faktiskt fick jag två av honom och bytte bort det ena mot ett sådant glittrigt kort som jag kunde sätta på sidan ämnad för sådana. Jag visste inte att Baggio var värd ett glittrigt. Men jag visste att jag hade två. Liksom en rik har många pengar att spekulera med. Skaffa sig inflytande med. På samma sätt fungerade mitt fotbollskort på den då unge Roberto Baggio, för att byta till mig lite glitter.

I nästa ask låg bilder jag redan hade i mängder. De hade inget värde. Ändå spenderade jag min tiokrona i veckan på att köpa dessa paket med ett par bilder i. I tron om att jag skulle få något som kunde mäta sig med Baggio eller ett glittrigt kort. Vilket inte har någonting med någonting att göra. Men det är min blogg. Så jag kan skriva vad jag vill.

Och det är lite det som är grejjen. Ibland är jag en soldat som väntar på pass för att skjuta en intet ont anande terrorist. Ibland är jag en 8-årig pojke som välter en sten. Ibland kan jag vara en Stockholmssnubbe som fått i sig lite för många drinkar. Jag är ingen av dem. Men när orden blandas till meningar, så blir det såsom det blir. Ibland. När jag känner för att skriva på det sättet.

Jag skriver bloggen för mig. Inte för att citeras i andra bloggar, eller för att få troll i kommentarerna. Men Internet är fritt och ibland händer det att någon plockar upp det man skriver. Någon som är anhörig till någon som legat på dödsbädden. Någon som trånar efter en kärleksberättelse. Eller någon som bara helt enkelt surnat till på politiker som verkanslöst upprepar saker som traditionen säger åt dem att de behöver upprepa.

Ord i en följd som jag skriver för att jag känner att de måste ut. De har mening. Inte bara för mig, utan även för den som letar efter de orden. Så fint kan det vara ibland. Ord möter folk som vill ha ord på det de känner i magen, men som de inte kan sätta ord på. Det här är ingen plats för SEO eller PPC eller social media marketing eller youtube spam eller sådant som jag jobbar med. Det här är ventilation där jag kan säga vad jag vill. Så länge som jag inte säger saker som någon bestämt är olagligt.

Så är det. På den vägen blir det. Godnatt!

 

februari 20, 2013

Dags att ta ansvar gott folk

Rättegången mot The Pirate Bay lämnade nog de flesta av oss helt oberörda. Tre nördar med en dålig självinsikt och högt förakt för människor som inte var exakt lika smarta på just det de tre var smarta på, blev dömda för att de skapat och tillhandahållit en tjänst där vi delade gratis film, musik, spel, porr och annat sådant vi tidigare fått betala för. Nu börjar nästa kapitel. Ett kanske lite mer invecklat än det tidigare.

Vi visste alla att det vi gjorde var olagligt, och det är svårt att argumentera för att en digital kopia ska vara gratis, när det är artisternas och kreatörernas faktiska jobb vi ska betala för. Visst kan det invändas att det bara är rika bolag som får mer pengar. Men det är ungefär som att säga att det är okej att sno godis från ICA då det fanns massor av påsar där. Att sno på Internet är detsamma som att sno AFK.

Detta vet alla. Det är därför vi inte bryr oss. Vi skrattar lite åt de personer som ändå tar upp kampen. Avfärdar dem som rättshaverister, stänger dörren om oss på kvällen och ser till att rensa cachen och skaffa hårddisk vid sidan om datorn som vi sparar filmen på. Vi kommer ju inte åka fast. Vi har ju inte gjort något Pirate Bay och vi vet ju att vi gör fel. Men vi gör ju bara litegranna, så det är ju ingen fara. Så vi slipper bry oss om de där pojkarna som vi ändå aldrig skulle vilja hänga med för att de är så arrogant annorlunda oss.

Och det är kanske här problemen börjar.

Absurda liknelser som är på sin plats

För mig är det helt solklart att den som laddar hem saker från nätet ska dömas för stöld eller snatteri (över vs. under 800 krs värde). Problemet är bara att The Pirate Bay som tjänst inte gjorde detta. The Pirate Bay tillhandahöll en teknik som gjorde det möjligt för oss att överföra stora material till varandra snabbt och enkelt. De gjorde materialet sökbart och de gjorde det kollektivt.

Domen mot The Pirate Bay är ungefär lika logisk som att affären som sålde gödsel till Breivik ska dömas för medhjälp till terrorbrott. Långsökt jämförelse? Absolut. Men ur en laglig mening – nej. För att förstå detta behöver du förstå att The Pirate Bay vare sig skapade uppsåtet att sno filer, eller skapade tillgången till filerna som delades. I liknelsen ovan är det logiskt att anse att Breivik och gödselproducenten är de som ska straffas. Knappast den som säljer gödslet.

Inte ens om gödselproducenten snott gödslet och sedan ställt det i butiken där Breivik kom in och snodde det – ie. exakt vad som händer på The Pirate Bay – kan butiken dömas till ansvar.

En kanske ännu mer absurd, men ack så slående liknelse, är plattan i Stockholm. Stockholms stad skulle sedan länge kunna ha stängt ned Plattan då det säljs otroligt mycket knark där och det är en av flera inkörsportar till grov kriminalitet i Stockholm. Men ändå gör inte Stockholms stad detta. De blir inte åtalade för att de inte gör det och de ställs inte till svars i media för att de fortsätter tillhandahålla den här platsen till allmänheten.

Men hur tänker du nu Jesper? Man kan väl inte stänga plattan? Den är ju ett så viktigt nav för vår dagliga färdväg till jobbet!

Ja. På exakt samma sätt som The Pirate Bay är ett viktigt nav för mängder av personer som skickar information på webben.

Men Jesper. Om man skulle stänga plattan så skulle ju knarket säljas på andra platser!

Absolut. Men bara för att man stänger The Pirate Bay så kommer inte illegal fildelning att upphöra. Inte ens försvåras. Den kommer bara att flyttas till andra platser.

Och ABSOLUT. Liknelserna är lika absurda som verkligheten är i domen mot The Pirate Bay. Jag tycker INTE att man ska stänga plattan och jag tycker INTE att affären ska dömas till ansvar och jag tycker INTE att The Pirate Bay ska anses skyldiga för sin teknik.

Men det handlar om rättstillämpningen och principen. Jag vill inte leva i ett land där jag kan bli dömd för att någon kissar på min tomt.

Men det är egentligen inte domen som sådan jag är pissed över. Utan det är varför den kom till!

Inte mitt fel iallafall – eller är det…?

Jag kan komma att tänka på ett par hundra sökmotorer som alla använder någon form av indexering och filöverföring i sina index. Jag kan hitta PDF:er som går att ladda hem med ett klick och jag kan hitta allt det jag hittar på The Pirate Bay i form av Torrents även på dessa. Google är den största. Varför döms inte Google till ansvar?

Svaret är enkelt och det finns i undertonen av min inledning. Google kommer till rättegången i kostym. De har ett välpolerat språk och de skrattar inte åt åklagaren. De får hen att darra. De har muskler nog att processa i åratal – även i amerikansk domstol och de har PR-experter som kan formulera och förklara varenda liten detalj för den mest silverbeprydda gamle herre som råkar sitta som domare i det eventuella mål som skulle komma upp.

De är inte annorlunda. De är vanliga. Såsom du och jag, fast med väldigt mycket mer pengar. Därför drar vi oss från att döma dem. Därför låter vi Antipiratbyrån ge sig på tre – för oss vanliga människor – tillsynes udda karaktärer. Vi låter TBP bli halshuggna samtidigt som vi hör våra micropopcorn bli klara i köket och slänger på nästa säsong av Desperate Housewifes.

Vi bekräftar vår bild av annorlundaheten de tre herrarna besitter när vi ser SVTs dokumentär om dem. De är udda. Men de är också briljanta. Annorlunda från oss som vill gå till vårt vardagsjobb och komma hem och äta tacos på fredagar. De skapar och får abstinens när de inte är uppkopplade. Vi postar matbild till Facebook. De blir dömda för våra brott, vi slår en drill och går och lägger oss.

Det är dags nu!

Du behöver inte gilla Julian Assange. Du behöver inte sätta på dig trasiga kläder, leka lajvare och anmärka på att folk inte kan integrera. Du behöver inte vara annorlunda. Men du behöver banne mig bry dig nu. Jag är trött på den här typen av riktigt näthat. Hatet mot nätet. Det som handlar om att folk som inte förstår – dömer de som skapar förutsättningar för nyetablering av företag, utveckling och entreprenörskap!

Vi måste sluta döma de som ändrar världen! Du som laddar ned saker från nätet – typ som de flesta Svenskar – måste ta ditt ansvar! Du är näste hen i kön.

Visst. Jorden ÄR rund och snurrar runt solen. Du har ditt bolån som ska amorteras. Vi lever faktiskt i en demokrati. Men den som var först med idéerna som gjorde det möjligt för oss att njuta av den verkligheten tog stryk för att vi andra skulle få göra det på ett sådant sätt vi gör idag. Det ska inte få behöva vara så. Inte en gång till. Du kan göra något åt saken.

E-post har du. Du har 10 minuter. Här är en länk till riksdagens justitieutskott. Välj ut lämplig person – typ från det parti du håller på – mejla hen och begär att de svarar var de står i frågan! Fråga dem om de anser att det är rätt att straffa innovation. Fråga dem om de någon gång har fil-delat, Googlat, lagt upp något de inte själva äger på Facebook osv. Var lite kreativ min vän! Men mejla. Gör det lilla för att få dem att fatta att detta inte handlar om 3 ovanliga pojkar. Berätta för dem att det är fel att döma mellanhanden och att vi behöver ovanliga pojkar och flickor i vårt samhälle för att de annorlunda och ovanliga sakerna som förändrar vårt samhälle ska kunna skapas. Vanliga människor kommer inte på ovanliga saker. Folk måste få vara annorlunda.

Killarna från The Pirate Bay blev dömda för att de var annorlunda. Inte för att de gjorde fel. Det är den tragiska sanningen i den här berättelsen. Vill du verkligen att det ska vara så?

Är du inte övertygat här. Läs även detta briljanta inlägg.

Du kan ställa dig upp och vara ”the first follower”. Lovar dig att du kommer känna dig helt vanlig när resten av dina vänner hänger på!

februari 18, 2013

Lögnen om Arbetslösheten och A-kassan

Jag kan nog ibland uppfattas som lite småborgerlig i mina åsikter. Jag tror på större individuellt ansvar och rätt till egendom. En sak som skiljer mig från många borgerliga personer är att jag inte tror att vi kan sköta oss själva och skita i andra. Jag anser att en person ska ha rätt till dräglig ersättning oavsett om den sökt ett enda jobb den senaste månaden. Om vi skiter i andra, kommer det att slå tillbaka på oss. Dessutom vill inte jag bli skiten på, den dagen/de dagarna jag inte råkar vara produktiv.

Men det handlar främst om min egen säkerhet och välfärd. Folk som är socialt utslagna begår mer brott än de som inte är det. Jag vill inte bli utsatt för brott och ser det som en bra avvägning att betala högre skatt för att finansiera den som inte har möjlighet att få jobb, eller den som helt enkelt inte vill ha jobb.

Så när jag idag satt och jobbade framför teven och såg en dragning av Göran Zetterlund som gick igenom TCOs rapport om A-kassan och Arbetslösheten började en gammal idé att gro i huvudet på mig. Idén om medborgarlön.

Jag tror på en medborgarlön. En klassisk vänsteridé som jag tycker att vi måste börja ta på allvar. Vi har råd. Frågan är om bara viljan finns. Dvs. viljan att ge folk möjligheten att skapa sin egen verklighet och uppnå sina drömmar, utan att behöva oroa sig för mat för dagen eller stoppade strumpor.

A-kassa vs. Arbetslöshet

En av de starkaste argumenten mot medborgarlön är sambandet mellan en hög arbetslöshetsersättning och en hög arbetslöshet. Problemet med det argumentet är bara att det inte alls stämmer. Retoriskt funkar det. ”Har du det för bra ekonomiskt, kommer du söka färre jobb.” Men det saknar helt och hållet grund i verkligheten, forskningen och i statistiken.

Nedan ser ni en graf som visar på nivån i A-kassan ställd mot arbetslösheten. Blå linje är nivå i A-kassan. Röd är arbetslösheten. Om det hade funnits ett positivt samband mellan dem så hade de två graferna följt varandra. Problemet är bara att de inte verkar ha någon korrelation alls. Eller visst. Det kan tyckas vara så att sänkningen av A-kassan som kom i mitten på 90-talet påverkar arbetslösheten positivt. Dvs. att sänkningen medför en sänkning av arbetslösheten. Men för att sambandet mellan A-kassa och arbetslöshet ska gälla så behöver en lägre A-kassa innebära att fler är i arbete än vid en högre A-kassa.

Grafen nedan påvisar klart och tydligt felet i en sådan argumentation.

Utbud av jobb vs. Arbetslöshet

Om man dessutom tar hänsyn till de ”exogena” faktorer (dvs. det som inte finns med i grafen) som rådde under tiden då den röda linjen dyker, så kan man ganska snart slutleda att det med allra största sannolikhet handlar om ett ökat utbud på jobb, snarare än sänkningen i A-kassan som leder till att fler är i arbete. Men även ett sådant antagande – dvs. vänsterns huvudargumentation, är felaktig då utbudet av jobb, i stort sett har varit det samma under den period då skiftningen i arbetslöshetsantalet är som störst 1991-2009.

Definitionen av en arbetslös ändrades först 2005 för att även inkludera de studerande. Detta är alltså inte en förklaring av förändringarna i grafen. Vad påverkar då Arbetslösheten? Well, inget som handlar om utbud eller efterfrågan på arbetskraft ur någon slags makroskopisk synvinkel. Nej. Jag tror det handlar om människors förmåga att hitta meningsfulla arbeten som ger dem glädje och samvaro. Om vi har många sådana arbeten och om matchningsprocessen mellan arbetslös och arbete är effektiv. Då kommer vi att få en ökad sysselsättningsnivå i Sverige. Dvs. låg arbetslöshet. Men för att detta ska vara möjligt måste vi bli bättre på att skapa jobben som folk vill ha.

För att nå dit behöver vi ett utökat entreprenörskap. Vi behöver fler människor som skapar jobb. Fler företagare som kan skapa fler jobb som INTE kostar staten pengar och belastar skattekontot. En lösning för att få fler att våga ta steget till att bli entreprenörer – även om jag inte tror att det är något huvudargument, är att minska risken till ”att ta steget”. Där tror jag att medborgarlön eller en hög ersättning från en arbetslöshetskassa kan vara en bra lösning.

Om utbud och efterfrågan inte fungerar – vad ska vi göra då?

Well. De marknadsmodeller som fått styra samhället de senaste 100 åren (ja, de flest modeller som ligger till grund för modern ekonomisk samhällsbyggnad är typ 50 år gamla, dvs. innan både Internet, färg-tv och hybridbilar) kanske inte fungerar så väl idag. Marknadsmodellen driver fram effektivitet, men den förutsätter också att det inte finns någon vinst på lång sikt. Vinst är ett av de huvudargument som anses gälla för att företag ska vilja nyetablera sig. Jag tror att vi måste hitta en modell för samhällsbyggnad som tillåter långsiktig vinst, men som samtidigt skapar goda förutsättningar för nyetablering. Jag tänker skriva mer om de teorierna senare. Men utgångspunkten för min argumentation är alltid att ge människan reell frihet och minska friktionen mellan idé och skapande kraft.

För om incitamentsmodellen, som ska öka personers vilja att söka jobb och som Moderaterna drivit de senaste åren inte har någon verklighetsanknytning. Om vänsterns syn på utbud av arbeten inte verkar ha någon effekt på sysselsättningsgraden. Då kanske det är dags att testa mellisvägen. Eller en helt ny väg. En väg som jag tror kommer leda till fler jobb. Låt oss för enkelhetens skull kalla den ”egenjobbsvägen”.

🙂

 

februari 15, 2013

Svenskt Näringsliv gör fel analys av datan om företagsamhet

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men det är inte skattetrycket som gör att det inte skapas fler företag i Sverige. Svenskt Näringsliv vill nu hävda att vi för första gången på 10 år ser lägre företagsamhet på grund av för höga skatter. Att trenden nu är att det skapas färre företag för första gången på 10 år borde ju snarare vara belägg för motsatsen då skattekostnaden blivit lägre för den arbetande individen de senaste 10 åren. Hade Svenskt Näringsliv kunna peka på att fler företag skapas som ett resultat av jobbskatteavdraget eller andra skattelättnader som tillkommit under den borgerliga regeringen så hade de säkerligen haft ett case här.

Som ni kan se på tabellen nedan har skattetrycket gått ned de senaste 10 åren.

Så är dock inte fallet. Privata skattelättnader kommer aldrig leda till sparande för att starta eget. Det leder på sin höjd till ökat sparande för konsumtion. Visa mig motsatsen – i något land – där skattelättnader lett till att folk har sparat ihop pengar för att starta företag, så ska jag hålla klaffen.

Men nej. Det finns inga sådana exempel. För företagande handlar inte om pengar. Visst drömmer entreprenören om att en gång i livet kunna tjäna pengar på att förverkliga sitt företag, men det är inte drivkraften. Drivkraften ligger i viljan att förändra, att göra något bättre, att utveckla och att få göra precis som man själv vill. Drivkraften ligger bortom alla tänkbara riskkalkyler kring ekonomi.

Detta vet Svenskt Näringsliv om. Men det ligger inte för dem att säga det då de, liksom regeringen, inte arbetar för småföretagarna och nyföretagarna. De arbetar likt vilken annan socialdemokratisk regering som helst för storföretagen och för finanssektorn. De vill se lägre skatter eftersom de då kan ta ut högre vinster. Och självklart ska de lobba för detta. Jag säger inte att det är fel. Det är storföretagens och de börsnoterade företagens mål att tjäna så mycket vinst som möjligt till sina aktieägare.

Men att säga det vinner inga politiska poäng hos vare sig väljare, enkelsvensson som inte röstar eller hos någon nyhetsredaktion någonstans.

Nej, som jag även tidigare hävdat kommer entreprenörskapet i Sverige endast att sprida sig till fler personer om de:

  1. Fler inspireras till att alla kan skapa sin egen verklighet – bort med Jante, tro på dig själv och dina idéer
  2. Alla regelverk som omgärdar möjligheterna att skapa företag lättas upp – blanketter, kontakter med skatteverket, bolagsverket, konkurrens, varumärken, lagar och regler som rör copyright
  3. Staten tar ansvar för alla de lagar och regler de skapar och inrättar en samhällstjänst som har till uppgift att hjälpa folk komma igång med sina företag – en Företagarförmedling – som fungerar likt Arbetsförmedlingen (eller som den fungerar i teorin) – fast för företagare

Svenskt Näringsliv har rätt i att det blivit svårare att låna pengar till att starta företag. Men det största problemet med lånen är att det endast är de som har pengar som också får möjlighet att låna. Många vet heller inte om att det finns möjligheten att låna för att starta företag. Dessutom är det oerhört krångligt, och om det är något entreprenören hatar, så är det krångel. Här behövs statliga garantier eller fler investeringsänglar och såddkapital för att säkra upp fler idéer. Om 1 på 100 idéer som vardera får 1 miljon, kan anställa 10 personer inom 2 år är det en enorm samhällelig vinst om du jämför kostnaden för samma individer som står utanför produktionen och jobbmarknaden.

Det är mina 5 öre i frågan.

 

februari 15, 2013

Hur mäter du egentligen offentlig kvalitet?

Jag blir alltid konfunderad när jag hör folk som diskuterar kvalitet och vinst. Ni vet. Det där med att företag tullar på kvaliteten för att öka vinsten. Vad är egentligen kvalitet?

Kvalitet i Skolan

Ta skolan som exempel.

Mäts kvaliteten i elevernas nöjdhet eller i deras provresultat? Om det är på deras nöjdhet så behöver vi ju väga in att de flesta som går i grundskolan – per default – har en sjuk mängd problem de möter varenda dag i sig själva. Att några av dessa projiceras på skolan är ju fullt naturligt. En förändring i nöjdhet hos en elev blir också svår att tillskriva någon avsändare eftersom den lika gärna kan bero på hormonell förändring såsom yttre påverkan.

Mäts kvaliteten i elevernas provresultat och prestationer så kommer ju värderingen kring prestationens nivå in. Dvs. det är inte svårt att få alla rätt på ett enkelt prov. Samtidigt kan lösningen inte ligga i nationella prov eftersom bedömningen och utvecklingen av eleven är individuell. Dvs. om vi har nationella prov som utgår från faktakunskap och problemlösning, kan det aldrig vara ett mått för kvalitet på undervisningen om eleverna på en skola har alla fel. Varför? Well, om jag har en individuell utvecklingsplan som ska göra mig till en människa som kan lära mig saker resten av livet, då behöver jag också en individuell plan som inte kan vara styrd av avstämningsprov som är satta för någon slags genomsnitt.

Tror vi på en individualiserad skola så kan vi inte mäta dess kvalitet med standardmått. Då behöver vi individuella mått för kvalitet. Dvs. vi behöver se på hur en individ utvecklar sig över tid. Det kan vi enbart göra genom att följa en och samma person, utgå från dennes förutsättningar som ingångsvärden och sedan se hur han eller hon utvecklas under studietiden.

Några sådana mätinstrument finns inte idag och de är nog lite för komplicerade för att sälja in under en valrörelse. Därför finns det heller inte någon politisk vilja att genomdriva en sådan förändring.

Ska vi då se till lärarnas prestationer eller nöjdhet som mått på en kvalitativ skola. Well. Det blir lite enklare, men en oproblematisk lösning finns inte heller här. Problemet är att vi måste göra ett antagande att lärare som är nöjda också är bättre pedagoger. Det känns intuitivt bra att göra detta, men någon forskning på området har jag inte läst. Ska vi se till deras prestation så behöver vi se till den individuella utvecklingen i varje elev, eller kanske lite mer syniskt, jobba utifrån medelvärden i förändrad förmåga att lösa problem hos gruppen som läraren har spenderat tid med.

Ska vi se till den lärarledda undervisningstiden. Eller ska vi se till antal elever per klass. Möjligtvis finns en måttstock för kvalitet häri. Men då behöver vi både göra en kvantitativ undersökning av hur förmågan att ta till sig nya utmaningar i elevgruppen förändrats över tid, liksom att se till hur eleven, liksom läraren upplever att dessa förmågor har påverkat deras nöjdhet.

Nej kvalitet är svårt som begrepp och vi behöver möjligtvis se till ett annat mått för att bedöma privatiseringens påverkan på kvaliteten. Det finns en vinst i att låta privat sektor ta över driften av skolan under en viss tid. Dels på grund av att vi då får möjlighet att nollställa alla onödiga kostnader, liksom att fatta några radikala beslut som förändrar sättet vi lär oss på. Det spar samhället pengar och utvecklar sättet vi bedriver undervisning på. Detta har den kommunala driften av skolan visat att den inte är kapabel att göra. Kvaliteten – eller, snarare upplevelsen av den – är inte bättre i en skola som drivs kommunalt, än i en skola som drivs privat. I synnerhet inte då det som går i vinst hos företagen, försvinner i påtvingade avgifter för lokaler och administration till kommunen.

Jag tycker inte ideologiskt att skolan ska drivas privat, men jag ser de praktiska möjligheterna i att den under en tid får drivas i privat regi helt och hållet. Samhället står för finansieringen, företagen för utvecklingen. Sköter de sig inte, ska vi kunna byta snabbare än en guldfisks glömska.

Kvalitet i sjukvården

Om vi istället tittar på sjukvården. Som också den varit uppe för debatt, blir det ännu svårare. Om kvalitet mäts i antalet tillfrisknade patienter kan det vara så att vi inte ser till den långsiktiga hälsan hos en folkgrupp utan snarare till det kortsiktiga tillfrisknandet hos individen.

I Japan har de ett intressant mått för kvalitet inom sjukvården. Där betalar du för alla dagar då du är frisk. Dvs. sjukvården får betalat när du inte utnyttjar den. En sådan lösning skulle med största sannolikhet fungera i offentlig drift, men knappast i privat drift eftersom det skulle vara helt omöjligt att reglera friskhet. Det är rätt enkelt att reglera hur en person ska vara för att anses som sjuk. Men om det finns något som är svårare att klassificera än kvalitet, så är det väl när någon är frisk. Dvs. om nu inte friskhet är att anses som avsaknaden av sjukdom. Hur som helst.

Samtidigt ligger den stora skurken till de höga sjukvårdstalen i hur vi lever, snarare än hur duktiga läkare vi har i Sverige. Det rådande samhällsklimatet leder ju till att vi går till jobbet småsjuka och smittar våra kollegor. Det totala produktivitetstappet för vår kortsiktiga karenssnålhet är med stor sannolikhet enormt. Dessutom är vår kontorstidskåthet ett av de största hoten mot folkhälsan, liksom mot företagens lönsamhet. Det är inte friskt att sitta still i 60 timmar i veckan på ett kontor. Fabriken finns det en naturlig anledning att gå till, men några sådana jobb finns inte inom 1-2 år. Hur som helst. Det är en helt annan diskussion. Men om kvaliteten av sjukvården mäts i friskhet så finns en utmaning i att sjukvården i ett sådant system sällan är orsaken till sjukdomen.

Kvaliteten kan i sjukvården, liksom i skolan, inte heller räknas i termer av tid som varje individ får av sjukvården. Problematiken här ligger i diagnosen som är mer eller mindre en kvalificerad gissning från läkarens sida. Det är inte säkert att en läkare ställer en bättre diagnos bara för att han eller hon träffar patienten länge. Visst. Det finns säkerligen en individuell optimal tid för varje läkare, men den måste vara olika för varje patient. Dvs. om kvaliteten mäts i nöjdheten hos patienten.

Många sjukdomar är dessutom psykosomatiskt förhöjda lägen av oro. Det innebär att en förkylning kan kännas som döden och placebo (låtsasmedicin) kan vara bästa medicinen för att förbättra tillståndet hos individen som upplever sig vara sjuk.

Så vad är kvalitet egentligen? Och är det verkligen det bästa måttet för att utvärdera privat vs. offentlig drift av en verksamhet?

Jag tror någonstans att diskussionen ligger i fel fack. Jag skulle mycket hellre att vi diskuterade vilka typer av tjänster vi vill upphandla offentligt och därefter fattade beslut om den mest effektiva driften av dem. Just nu känns det inte som om vi tagit den första diskussionen eftersom debatten om kronor och ören är så mycket enklare att sälja in till väljaren som ”enbart bryr sig om hur mycket den får kvar i plånboken”.

februari 13, 2013

C# Mobil-utvecklare som söker jobb

En av mina många fantastiska sysslor är att jag är konsult. Många gånger blir mitt arbete lite väl mall-betonat men det finns dagar då jag får möjligheten att hjälpa en människa på ett nytt sätt. Idag tänkte jag hjälpa en person att få jobb.

Det är en C# utvecklare som jobbat på ett stort svenskt företag sedan två år tillbaka. Utvecklat mobila applikationer. Hans CV är grymt. En sån där person som man inte tror ska kunna gå en dag i arbetslöshet, då det fullkomligen skriks efter hans kompetens på den Svenska arbetsmarknaden. C#, Java, arbetat med interaktionsdesign av system och är specialiserad på mobilt.

Vad är problemet då? Är han helt omöjlig? Ställer han orimliga lönekrav? Är han go i hela huvudet? Well. Nej. Problemet verkar vara att killen inte kan Svenska.

För mig känns det inte som ett problem. Inte ens en utmaning. De bästa utvecklarna jag har träffat har väl knappast AFK-kommunikation som sin starkaste sida. Visst, det är en fördel, och den här personen har inga problem med sin sociala kompetens. Men det verkar vara ett problem, att inte vara svensk, på den Svenska arbetsmarknaden. Trots att det handlar om förmågan att tala, skriva och verka inom ett helt annat språk. Kod. För mig helt obegripligt.

Så. Jag tänkte använda mig av min blogg.

Söker du en C#-utvecklare med erfarenhet från mobil utveckling? Känner du någon som söker sådana medarbetare? Jag menar… VEM gör inte det??

Kan du acceptera att prata engelska?

Kontakta mig på jesper.joakim.astrom@gmail.com så ser jag till att du kommer i kontakt med rätt folk!

februari 9, 2013

I känslans kvarter. Där vill jag bo.

Gatan tog emot ända upp i knäna. För varje steg mina fötter tog, kändes det som om jag var ett steg närmre att vara tillbaka där jag började. Korta små strålande nålstick till ilska i lederna påminde mig om att jag fortfarande var vaken. Det var länge sedan jag var där, men nu är jag där igen.

Om än i bara i tanken.

Övre halvan av kroppen lutandes framåt, andra halvan i fumlande försök att hinna med för att inte hela kroppen ska tappa fotfästet. Tänk att ölen kan smaka så gott de första två klunkarna och därefter kännas så oerhört smaklös.

Efter en eller två ilar den metalliska smaken längst med tungan, bakåt i munnen, innan den slår ett slutligt varv i gomen för att till sist falla ned som en smaklös kallsup genom halsen.

Magen fylls till gränsen. Den nedre delen trycker mot ryggraden. Den övre lyfter magen uppåt. Att supa. Att flyta fram över gatan, känslomässigt frånvarande av ruset. Ljuden och modet och de orosfria stundernas bedövade små stunder.

Förmågan att likt en grävling som stirrar rakt in i strålkastarna på en närmande bil, gå rakt igenom ett gäng med otäcka typer. Fråga dem om problemen finns närvarande då någon av dem yppar minsta lilla antydan till ton. Förvåningen när man faller till marken då ens alkoholdränkta ben inte håller överkroppen rak då hastigheten av en flygande projektil bestående av ben och skinn når sitt mål.

Pausen man tar sig när man fumligt ställer sig upp samtidigt som sparkarna träffar ens bröstkorgs insida. Det villkorslösa oförståndet när armarna inte svarar försvarande utan flyger likt loopen på en bumerang genom luften för att öka situationens redan ödesbestämda crescendo. Eller det behöver ju inte vara så mycket ödet, såsom logikens sylvassa kausalitet som skapar slutet i en illa placerad kommentar. Då fyllan håller vettet från att träda in i situationen.

Tror det är sunt. Att låta tankarna falla tillbaka på dåtiden. Hur kunde det komma sig att jag som idag är helt annorlunda, var så fruktansvärt annorlunda förr. Jag känner inte samma saker. Blir fortfarande barnsligt irriterad, men aldrig arg. Kan fortfarande ha monologer om samhällsutvecklingens inverkan på kaffesmaken, men ändå inte Googla bombrecept som en del av lösningen.

Idag ser jag en bebis och kan inte sluta glo. Ser en tand dras ut på teve och vrider bort huvudet. Jag ser ett slagsmål och lyfter luren till polisen. Visst. Jag kastar mig fortfarande mellan och skriker attackvrål för att få en misshandel att upphöra. Men jag ger mig inte in i fajten. Lusten har lagt sig. Hatet är borta. Vreden som under så många år höll mig kvar i någon slags kokong av känslomässigt avdomnad relation till mig själv och andra, finns inte kvar. Jag är inte heller intet, som jag var där mellan vreden och nu. Jag är något annat. Något som känner, och som är på riktigt.

Det är läskigt. Ibland vill jag tillbaka in i den där dimman som höll mig så underbart frånvarande. Nykter, såsom full. Men förstår samtidigt att den tiden är borta. Den kommer aldrig mer tillbaka. Säkerligen skulle den kunna få en spontan enkelbiljett tillbaka in i mig igen om jag skulle ställas utan alternativ. Men när alternativen finns där, är det trots det läskiga, ändå väldigt enkelt att välja.

För som människor kan vi sluta in oss själva i oss själva. Vi kan stänga ute världen hur mycket vi vill för att undkomma demonerna, om vi har dem där i minnet. Men de kommer ändå fram om natten när vi ligger stilla. De gör sig gällande likt återbetalningskrav från CSN. Kryper längst med ryggraden upp i hjärtat och isar sig ut i nacken. Griper tag i oss med sina kalla och våta skelettfingrar och viskar i vårt öra att de tänkt hålla fast tills morgonen åter tvingar oss gå upp ur sängarna utan en sekunds sömn.

När vi inget känner. Eller då vi låtit oss bedövas av oss själva, eller av valbar substans. Kan vi skjuta bort dem. Eller för en stund ge det beniga greppet en vadderad tumvante. Utan bedövningen gnager greppets skarpa kanter nya sår längst med sidorna på vår hals. Men bara för en stund. Ett par år. Eller bara för den längd på tid som behövs för att det ska göra riktigt jäkla ont. Hud som kan andas och svettas och som känns så mycket, gör att du tillslut vänder dig om och stirrar dåtiden i vitögat samtidigt som du slår bort dess grepp om din nacke och sakta men säkert ser dina sår läka tillbaka till små, obetydliga ärrbildningar.

Ärr som blir del i en historia som på ett humoristiskt sätt avkunnas under en middag. Men bara om du låter dig känna.

Ärr känns inte. De syns. I ögonen på alla som delar ärr. De ser det i ögonen på varandra. Men det gör inte ont. Det stärker. Blickar som stärker. Om en blick gör ont, är fortfarande såret öppet. Men när såret är läkt, är det likt en medalj, när det blivit ett ärr, en symbol som inte kräver några förklaringar. På sin höjd känns en blick som ett; önskar jag också hade en sådan, snarare än en hotbild så stark att den inte kan undgås att tas tag i.

Och därför kommer alltid alternativet, till det som dövar smärta, alltid vinna. För den som en gång sett alternativet. För den som upplevt det. Om än för den kortaste av stunder. Kommer aldrig mer vilja känna känslolöshetens maktlösa försök att jaga bort sömnens största fiende.

Jag minns hellre stunderna då jag inte kände, än att känna de stunderna mitt känslolösa jag skapade. Några av ärren kliar fortfarande men det mesta är läkt. Visst kan jag fortfarande ha kvällar då stegen känns hela vägen upp i höfterna. Men idag har stegen sällskap av de största av leenden, snarare än de mest ansträngda av ögonbryn. Livet där alternativet till det känslolösa alltid känns mer lockande. Där vill jag vara. Där är jag.

februari 6, 2013

YouTube – Män (Hen) som näthatar kvinnor

Jag ska inte säga att jag är förvånad. Men jag kan säga att det känns skrämmande ändå. Nog för att många av hoten är skrivna när ilskan har runnit till, så verkar det finnas många där ute som saknar de fundamentala spärrarna för att kunna bete sig.

Jag har också näthatat. Men våldtäkt. Hot om mord. Nej. Mitt arg kommer aldrig att ta sig dit. Inte ens som tomma hot. Jag är dock rädd för att den här dokumentären kommer göra att några av dem sätts i verket. Blir verklighet. Då inte bara i text, utan i den fysiska verkligheten. Det är viktigt att informationen om den textburna verkligheten sprids. Jag kan bara hoppas att de som vågar delta och sprida detta får tillräckligt med skydd.

Samtidigt handlar det nog inte enbart om män. Jag har jobbat en del med det där Internet. Verkligheten är att kvinnor kan vara minst lika vidriga som männen. Ofta värre. När de kan gömma sig bakom anonymiteten och inspireras av dopamintillströmningen som kommer av att ta steget ut till det farliga språk som andra häcklare lyfter fram i sin egenhet som Troll, då uttrycker sig även den lugnaste och eftertänksamma individ såsom en krigsskadad martyr.