• Background Image

    News & Updates

juli 16, 2013

Även den svenska bloggen blir en hub för kunskap

Nu känner jag äntligen att jag är sugen på att skriva tutorials igen. Kanske inte exakt på det sättet jag gjort tidgare, men i alla fall börja skriva igen. Saker som är nyttiga, som folk kan använda sig av. Allt från sätt att tänka till sätt att göra. Det jag kan lova till 100% är att det inte blir någon som helst strategi. Det blir uteslutande taktik.

Kommer inleda med att skriva saker inom SEO och Sociala medier. Saker som vanliga människor kan förstå. De mer avancerade formuleringarna ska jag försöka hålla till min engelska blogg. När jag känner mig nöjd med materialet inom SEO och Sociala medier kommer jag gå vidare på konverteringsoptimering. Under alla delarna kommer data in som en naturlig knytpunkt. Det är ju inget ämne i sig egentligen utan snarare någonting man använder sig av. Som ett led i det blir det självklart en del om API:er och hur du kan använda sådana liksom Google Analytics, SiteCatalyst och kanske… kanske lite Webtrends.

Så!

Längre än så behöver det ju inte vara 🙂

Må gott, äppelskrott!

//Jesper

juli 14, 2013

Jag är en nykter sexist

Folk frågar mig ibland varför jag röstar på F!. De frågar mig hur jag som man kan kalla mig för feminist.

Mitt svar är allt som oftast. Dvs. om jag inte är trött, har huvudvärk eller känner mig irriterad på något annat…. att jag inte alls är feminist. Men att feminism är visionen jag jobbar mot. Jag är så att säga, en ”wannabe feminist”. Sanningen är att jag, liksom 99 procent av alla andra människor som finns i världen är både rasister och sexister. Skillnaden på den som delar visionen om ett feministiskt samhälle och en som inte gör det, är att en wannabe feminist INTE VILL vara rasist eller sexist.

För att ta ett vanligt exempel. När jag går ned för gatan ser jag kvinnor och män. Jag ser svarta, bruna, gula, askgrå och vita. Men det finns några människor jag träffar som jag kategoriserar till en typ av människa, istället för att se den som en människa. Jag ser exempelvis en ”svart man” istället för att bara se en man. Jag ser en ”sexig kvinna” eller en ”ful kvinna” istället för att bara se en kvinna. Helt medvetet omedvetet. Jag gör det inte för att jag vill göra det, utan för att det är så min hjärna har programmerats.

Typ som AA… fast Annonyma Sexister…

Jag väljer därefter hur jag belägger de kategorierna människor med olika egenskaper. Instinktivt reagerar rasisten och sexisten i mig. Den säger ”serber är så”, ”eritreaner är si”, ”sexiga kvinnor är su”… Men då vaknar visionen om att bli feminist till liv. Typ som fluor angriper karies. Det sätter igång en process där jag ifrågasätter om min dom av personerna jag möter, verkligen är självupplevd eller om den är skapt av någonting annat. Är den rättvis. Min dom alltså. Är den baserad på min interaktion med den här människan, eller baserad på andra människors beteende. Har jag valt att tycka såhär, eller är det något jag gör för att det är bekvämt.

Jag försöker. I synnerhet om jag inte mött personen tidigare. Men den första tanken är svår att bearbeta bort.

Varje gång den slår mig, tänker jag ”faaaaan… nu gjorde jag det igen”. Svär åt mig själv och försöker tänka annorlunda nästa gång. Men det blir inte annorlunda. Det blir egentligen bara värre.

Såsom när en tjej har en alldeles för stor urringning. Och jag ser det på avstånd. Det enda som går i mitt huvud är ”jag får inte titta, jag ska fokusera på att titta i ögonen, jag får inte titta, jag ska fokusera på att titta i ögonen… alla har rätt att klä sig som de vill, jag ska inte falla in i någon stereotyp mansroll som suktar efter bröststirr… nej nej.. jag är bättre än så”… och så kommer jag fram till personen. Den säger ”kan du kolla de här papprena om det stämmer”. Min blick faller nedåt… ”AJ FAAAN… kollade jag… HELVETE”. Och så blir liksom själva situationen i mitt huvud så konstruerad att problematiken skapas av att jag försöker undvika problematik. Suck.

Jag vill inte vara sexist. Men jag är det. För det är inte bröststirret i sig som är det egentliga problemet. Nej, feminister är också kåta varelser. Min inre konflikt är problemet. Jag skäms över att jag i huvudet tänker ”men hon är VISST kompetent, TROTS att hon har stor urringning”. För det är de där orden… ”VISST” och ”TROTS” som är själva problemet i mitt huvud. Varför behöver de finnas där över huvud taget? Det är min dom om alla andra karaktärsdrag personen kan tänkas ha som är problemet. Att jag behöver motivera att  en kvinna med urringning – FAKTISKT är kompetent, istället för att ta det som en självklarhet då jag jobbat med människan tillräckligt länge för att veta det.

Alltså. Jag VET ju att hon är grym, men ändå måste jag någonstans motivera det i huvudet. DETTA mina vänner, är vad mina inte allt för enkelspåriga feministvänner brukar kalla för strukturer och normer. Det som vår hjärna tänker medvetet omedvetet, men som du som nykter sexist fajtas med varje dag.

Att tillägga är ju att den här tanken slår mig vare sig jag tittar eller inte. Det räcker med att jag tror att personen jag pratar med, tror att jag har tittat och så… ja.. då är det ju samma sak, även om jag inte tittat alls… för jag har ju ändå lagt märke till urringningen… och satt domen… som jag försöker tvätta bort. Suck.

Shit. Jag måste låta som ett pervo med allt prat om bröststirr. Men jag tar det som exempel, då det är något som ofta kommer upp på tal. Bland män alltså, och kvinnor för den delen. Samhällsfixeringen vid bröst. Så jag använder den i mitt exempel. För jag tror att det är många fler än jag som tänker såhär. Fast… när jag skriver det i ord så blir det så långt så att jag känner att jag kanske inte bör trycka på publish-knappen…. men jag gör nog det ändå. Kanske är det en sån där sak som behöver sägas för att slippa tänkas kring. Kanske är det när jag börjar prata om det, som jag kan befrias från den här mansrollsgrejjen jag verkar ha blivit uppfostrad in i. Vet inte. Men jag försöker.

Eller… ett annat exempel… är när tjejer är sexister…  när en tjej går hem längst en mörk väg och har en kille som går bakom sig. Eller. I hennes huvud. En potentiell våldtäktsman. Bara för att han är man på en mörk väg.

Är det en tjej som går där bakom, så är det ju fine. Nej. Men om det är en man som går där bak så känner inte bara hon, utan även han, att våldtäktsmannen är närvarande. Jag vet inte hur många gånger jag gått där bakom och undrat. ”Ska jag gå över vägen till andra sidan… eller verkar det konstigt om hon då ska svänga av åt samma håll som jag sedan om jag då går tillbaka över gatan… ska jag spurta förbi eller blir hon rädd och ökar takten ju fortare jag går då… jävla våldtäktsmansstereotyp…” och så får man slående ångest över att man just nu är våldtäktsmanen… ”HELVETE”. Och hon. Hon går där framme och tänker. ”Varför håller han jämnt avstånd… förföljer han mig…”. Hon slänger en blick bakåt och man liksom ba… ”FAAAN…”. Och så vill man ropa. ”DU jag är ingen våldtäktsman, du kan vara lugn.” Och så inser man i samma sekund hur konstigt det skulle låta.

Men jag dömer inte henne för att hon är sexist. Jag dömer inte mig själv heller, eller mina manliga vänner för att vi är sexister. Det är bara så det är. Frågan är vad vi vill göra nu och om vi vill fortsätta vara det.

Jag försöker. Jag är en nykter sexist. Jag vill förstå mig på mig själv mer. Jag vill sluta belägga folk med karaktärsdrag de inte har bara för att de har en viss färg eller ett visst kön. Jag tror att vi alla måste börja fundera i de här banorna för att en förändring ska komma tillskott.

Jag väljer att rösta på F!. Inte för att jag är feminist, utan för att jag vill vara det. Inte för att jag är helt könlös i mitt tänkande, utan för att jag vill jobba för ett samhälle där vi får vara de vi vill vara och bli dömda för de vi är. Feminismen är en vision och en resa. Långt ifrån den mest bekväma, men ändå den resan som jag har valt att ta för att få vara mig själv. Fritt tänkande och inte bli dömd på grund av hur jag ser ut.

Så. Jag är en nykter sexist. Att säga något annat vore för enkelt. Mina grovt förenklade exempel ovan kanske inte gör problematiken rättvisa. Men det kan ju vara en början.

juli 7, 2013

Varför vi INTE ska skända patriarkatet och svika manligheten

Jag läser likt många andra människor Daniel Swedins krönika om att ”Skända patriarkatet och svik manligheten” idag. Och hjälp vad jag vill hålla med honom. Jag verkligen supervill. Men det är något som är fel.

Problem 1 – att ”skända” är en del av manligt våld

Krossa patriarkatet har jag inga som helst problem med att göra. Ordet skända är dock så grovt förknippat med sexuellt våld i min referensbank att jag inte riktigt har lust med det. Att bortse från det, att inte gå med på det osv. det kan jag göra, men skända det… well… jag kan förklara patriarkatet och det jag kan förklara kommer jag aldrig att hata eftersom jag inser hur de som inte vet att det finns, också accepterat att leva i dess existens.

Jag förstår varför du har använt ordet ”skända”, men då ordet är en klassisk del av det sexuella våld du säger att vi på arbetsplatsen ska motverka genom att säga nej till våra kollegors sexskämt… well… det rimmar inte i min bok. Du bryter med andra ord med din egen rekommendation. Därför slår mina ”hmmm”-instinkter in när jag läser ditt inlägg. Men. Du kanske gick på sensations-grejjen för att du ville ha läsare… och då är det förlåtligt? …eller jag borde förstå att det är överdrivet? …kanske lite skämtsamt skrivet? Well. Jag tror att du fattar min poäng.

Problem 2 – jag är ingen svikare

Jag kommer nog aldrig svika manligheten. Den är helt enkelt förbannat rolig att leva i. Så till den milda grad att flera biologiska kvinnor har anammat många av de fördelar som finns i manligheten. I de flesta relationer ser vi också att en mer klassisk manlig roll och en mer klassisk kvinnlig roll finns utkristalliserad. Min övertygelse, alltså, varför jag är feminist, har alltid byggt på tron att skillnaden mellan det feministiska samhället och det samhälle vi har idag – är att jag får välja vilken roll jag vill ha. Dvs. bara för att jag föds med snopp, behöver jag inte bete mig som en kuk.

Om ditt mål dessutom är att övertala manliga män att släppa rollen, är det inte genom att säga åt dem att svika den. Det ligger liksom programmerat i själva manlighetens själ att det typ är sämst och värst att vara en svikare.

Språk är viktigt. Det är sättet som våra idéer får vingar och sprids mellan människor. Om du är ute efter förändring, snarare än sensation, krävs det att även du som feministisk förespråkare tänker på det språk du använder. Du kan inte chocka någon till att släppa sin könsroll. Det är en process, inte ett event.

Problem 3 – våldtäkt är inte en del av den manliga normen

Det finns ingen bred acceptens kring våldtäkt i Sverige. Det finns ytterst få människor som skulle heja på. Krig är ingen manlig företeelse. Krig handlar om makt. Våldtäkten handlar om makt, eller snarare, oförmågan att få makt. Det är alltså inte del i en manlig kultur utan ett könsneutralt problem. (och jag vet att jag kommer fumla bort mig i min argumentation här då könsnormerna också är styrda va makt… men det är skillnad på kollektivt/strukturellt förtryck och individuellt förtryck… ah well… vi får se hur det går. Dissa mig inte för hårt i kommentarerna… försöker bara problematisera.)

Det är lätt att hålla med dig till en början i den argumentation du använder. Våldtäkt används som stridsmedel. Det splittrar samhällen. Det gör så att folk vägrar tro det är sant. Det är avskyvärt.

Och det är just detta som är min poäng. När ett litet samhälle sluter upp bakom ett gäng killar och tror på dem framför en tjej, så gör de detta för att de inte tror att männen är kapabla till våldtäkt. De gör det inte för att våldtäkten är accepterad. Det är nämligen helt emot den manliga normen att våldta. Det anses lika skamligt som pedofili. Och det är, precis som du skriver, därför vi också känner våldtäktsoffer, men väldigt få våldtäktsmän.

Normen skyddar inte våldtäkten. Det skyddar mannen från anklagelsen om våldtäkt. Normen är så starkt rotad att vi inte tror att den kan brytas. Därför försvaras personer som inte är dömda för våldtäkt tills dess de blir dömda. Men väl dömda – alltså inte av domstolen, men av samhället – så fryses de ut. Processen är alltid likadan. Det tar tid, men tillslut blir våldtäktsmannen marginaliserad och offret, desperat bett om förlåtelse från de som en gång hållit våldtäktsmannen om ryggen.

Och nu låter det som om jag börjar närma mig dig i min argumentation. Men det finns en viktig skillnad. Våldtäkt hör inte ihop med ojämlikhet mellan könen. Det hör inte ihop med vår könsidentitet. Våld är våld och finns där våld alltid finns. Antingen hos den som är sjuk, eller hos den som känner sig maktlös. Oftast en kombination av båda.

För att ta tag i våldet mot kvinnor, behöver vi titta mindre djupt än de normer som styr manligheten idag. Ekonomi, hälsa, sociala och mentala förhållanden osv. Vi behöver inte svika manligheten för att jobba med en bättre psykvård. Vi behöver inte svika manligheten för att ge våldsutövare verklig vård samtidigt eller efter de fått sitt straff. Vi behöver inte svika manligheten för att män ska börja prata med varandra om alternativa vägar ur våldet.

Och det är därför jag ändå gillar din artikel…

För den tar upp ett viktigt perspektiv i jämställdhetsdebatten. Våld från män, är en manlig fråga som måste lösas genom att män börjar tänka på och problematisera om de verkligen valt att vara den person de är. Den diskussionen har bara börjat. Det samtalet har inte ens startat. Och det är därför männen på SvD skickar fram sina stora bössor när Daniel Swedin – enligt dem – hoppar på dem. Daniel har uppenbarligen funderat länge på det här. Pamparna på SvD har inte ens börjat.

Liksom likabehandlingslagen föreskriver, behöver vi möta folk med hjälp från den plats där de befinner sig. Vi ska så att säga inte försöka hamra ner en skruv.

Jag kanske är naiv. Men det går att ha ett samhälle med manlighet och kvinnlighet. Så länge vi själva får välja vilken av dem vi tillhör.

Läs gärna också:

Ta det lugnt lilla slav, det här går aldrig över

Han är inte rasist, han bara hatar

 

juli 6, 2013

Ta det lugnt lilla slav, det här går aldrig över

Hon satt i baksätet på en bil. Ont i varje led i hela kroppen. Hon var trött och tittade då och då ut i motljuset från nattvägens gatulampor. Hon orkade inte, inte en till. Men hon visste att den här natten bara hade börjat. För fem månader sedan var det annorlunda. Då, när hon stått där vid vägkanten och väntat på bussen som skulle ta henne hem. Hon kom aldrig hem den kvällen. Hon hade varit trött, då som nu, fast på ett helt annat sätt.

Han hade varit snäll. Frågat henne om hon ville ha skjuts. Hon hade sagt ja. Det var kanske därför hon ändå kände att det var hennes fel att hon satt där hon satt idag. Om hon ändå bara hade väntat klart, i fem minuter till. Om hon bara hade orkat gå de där femhundra meterna extra.

Så det var hennes fel att hon var där hon var idag. I baksätet på en bil. Någonstans i Stockholms förorter. På väg till en sjuk torsk. En eller flera, som under ett par timmars tid ska bända henne i alla riktningar för att få ut sin sjuka njutning och sarga hennes unga kropp. En gång till inatt, och många gånger till innan det tar slut.

….

Lilja 4-everJag börjar den här bloggposten på det där sättet. Kanske lite överdramatiskt, men det är sådär jag har förstått att det går till. Slavhandeln i Sverige alltså.

Unga tjejer från andra länder. Ibland så unga som 12 år eller yngre. Kidnappas i sina länder och förs hit till Sverige för att säljas som slavar. Politikerna kallar det för trafficking. Ett ord som gör det enklare att prata om. Vi vill inte säga vad det egentligen är, för då blir det fel. Eller, då blir det för jobbigt. Dvs. det handlar inte om flickor och pojkar. Det handlar inte om våldtäkt och slaveri. Det handlar om något annat, som inte är lika jobbigt, som vi inte behöver göra lika mycket åt, det vi kallar för trafficking, något som inte gör lika ont.

Det är ju ändå bara sådana som tagits hit från andra länder. Det är ju inte våra egna barn som kidnappas och säljs, som våldtas och mördas. Det är bara traffickingoffer. Och nog för att det är synd om dem, men de är ju inte individer, såsom du och jag. Traffickingoffret är aldrig ensamt, det är i grupp. Det får aldrig ögon eller näsa eller en ledsen mun. Aldrig tårar i ögonen eller ett hjärta som skriker av smärta när det gör ont.

Inte som när vita barn och vita vuxna tvingas till sex med män. Då kallar vi det för våldtäkt, pedofili, och i bästa fall för grov misshandel, då straffen för det sista är högre. Vi ger dem sex månader till två år på öppen anstalt. Straffskalan har en minimigräns. Men när det handlar om trafficking. Du vet det där som är lite mindre greppbart. Då delar vi ut dagsböter. Det är ju inte lika farligt…

Och när det är vita barn som försvinner skriver vi spaltmeter om det i pressen. Till och med när det vita barnet inte kommer från Sverige. Vi visar gamla foton på barnet när det var litet, eller på den vuxna vita personen från midsommar. Du vet då hen såg som oskuldsfullast ut. Vi kontrasterar det bedrövliga i situationen när en vit pojke, flicka eller kvinna blir bortrövad. Det ska kännas, även för den som läser, att denna person har försvunnit mot sin vilja.

Det är förklarligt hur de tänker. De som sitter på makten, i riksdag och har stiftat lagarna eller som redaktörer på mediehusen. Det är förklarligt, men inte förståeligt. Och det är fan ta mig inte förlåtligt!

Vad som är förståeligt är rädslan för det okända utanför dörren, den kidnappade och våldtagna pojken eller flickan känner. Det som gör att hen inte vågar rymma, även om dörren är olåst. Hen flyr inte, även om de många gånger kan. Den enda förståeliga reaktionen. Om du gång på gång våldtagits, misshandlats, sålts. Är det då inte logiskt att tro att hörnet av ett rum, känns bra mycket mer tryggt än osäkerheten av det som kanske bara leder tillbaka… utanför dörren.

Trafficking. Vilket skämt. Dagsböter. Vilken skam. I alla lägen där en någon betalar för sex och det kan beläggas att kvinnan eller mannen tvingats in i situationen, ska det inte heta sexköp. Det ska heta våldtäkt.

Varje gång en person har blivit tagen från sitt hem, utsatts för hot och tvingas arbeta av sin ”skuld”, så ska det inte heta trafficking utan snarare kidnappning och slaveri.

Språket är viktigt. Med det kommunicerar vi våra värderingar. Under Almedalsveckan talades det mycket om pengar, jobb och framtid.

I vår nutid har vi slaveri i Sverige. Vem vill prata om det?

  • Lyssna gärna på SR P3 Dokumentär om Verklighetens Lilja 4-ever.
  • Dela gärna detta med dina vänner på Facebook och Twitter. Vetskapen är första steget till förändring!

………. forts av det där uppe…

Hon torkade sina tårar och tog en tugga från det äpple hon fått från han som körde. Det blir så blött att äta äpple och samtidigt gråta. Saften från äpplet rann ned över de smutsiga fingrarna. Underläppen darrade nätt och jämnt så mycket att hon på sin höjd kunde hålla kvar de små äppelsmulorna i munen. Hon tänkte: Ta det lugnt lilla slav, lika bra att inse att det här nog aldrig går över.

juli 6, 2013

Han är inte rasist, han bara hatar

Almedalen är över för mig, för i år. Men jag ska åka tillbaka. Fem dagar fick räcka. Det är utmattande att ha så många intressanta människor att prata med på en så liten yta. Det som täcks i media, är bara en pytteliten del av det som händer under veckan. Dessvärre det minst intressanta. Riksdagspolitikerna är nämligen inte det som gör Almedalen till något att åka tillbaka till. Det är allt det andra. Det som handlar om demokrati, möjligheten till spontan debatt och så självklart, känslan av att man bryr sig igen.

För jag har nog aldrig känt att det funnits så lite fokus på de viktiga frågorna. Såsom mänskligt värde, ärlighet och vision. Än jag kände de få gånger jag gick förbi mediadebacklet nära biblioteket. Almedalen handlar nämligen lika mycket om taktik för politikerna och medierna, som det handlar om att dricka rosé. Med kanske två undantag. Svenskarnas parti och Feministiskt initiativ. De pratar politik där andra pratar sluddrigt. Det ena partiet vill ha ett fascistiskt samhälle. Det andra vill ha ett tokliberalt samhälle.

Jag stötte på båda partierna när jag stod och lyssnade på Gudrun Schyman och Sofia B prata om fotboll och genus. Gudrun frågade publiken om vi inte hade fått för mycket rasism i samhället. De flesta sa JAA, en arg man, som befann sig precis bakom mig, ropade NEEEJ! Jag tittade på honom. Han och jag var nog lika gamla. Fast vi har nog gått två väldigt olika vägar.

Jag mötte hans blick. Jag kände igen mig. Han var arg och han hatade. Min blick vandrade ned på hans bröst som pryddes av SP-loggan och hans händer greppade en bibba flyers så att knogarna blev vita. Han var renrakad på skallen och hans haka pekade lite snett uppåt. Min kompis som stod vid sidan av mig tog sin väska och sa ”nä fy fan nu går jag här ifrån”, jag viskade tillbaka ”nej fan, det är alltid nazisten som ska gå, vi står kvar, hur jävla jobbigt det än känns”. Och vi stod kvar. Lyssnade på Gudruns tal och funderade.

Han som var arg vankade av och an. Jag kunde se adrenalinet rusa i honom. Jag har varit där själv. Alltså. Inte som nazist. För mig var det orättvisor, oavsett mot vem, som var triggern. För jag har varit i hatet. Hade nog kunnat vara nazismen om jag vuxit upp med andra nazister. För hatet har nämligen inga skäl som behöver motiveras med statistik. Hatet känns och det är lika ologiskt för den som inte känner hatet, som det är fullt logiskt för den som befinner sig i det. Jag såg att det inte var läge att gå fram till honom. Han var inte redo ännu. För du måste vilja bli av med det själv. Jag ville, men jag kände att jag inte kunde. Jag hade inte nått fram. Jag ville ändå ge honom mitt telefonnummer, så att han om några år, eller någon natt när hatets ångest är för svår, har någon att ringa till och prata om hur man kan vända hatet till nästan lika stark och extrem kärlek. Men det gjorde jag inte. Fegade ur.

Nej. Jag dömer inte honom, trots att han troligtvis ville ge mig och många andra stryk. Men när jag såg den där ilskan i hans ögon, kände jag igen hur jag en gång kände inombords. Såsom jag bara kan känna ibland, kanske en gång om året nu, i fem minuter. Sen går det över. Följs alltid av ångesten, som leder till mer ilska om man inte vet hur man ska behandla den, eller tänka kring den. För den som känner hat, känner sig inte ledsen när ångesten slår på. Den känner bara mer  hat. Och det gjorde att jag inte kunde döma honom. Bara få empati för hans situation, och hoppas att det snart fick gå över för han med.

För det finns knep, för dig som känner hat och som läser det här, och kanske hatar mig lite. Det finns tekniker som gör att du kan vända hatet till att få vara ledsen, få slappna av, att få känna dig helt försvarslös, utan att någon kommer kunna röra dig. Om du vill veta hur, kan du mejla till mig jesper.joakim.astrom@gmail.com så kan jag hjälpa dig ta ett första steg. Det är lugnt om du mejlar att du vill slå in skallen på mig också. Kommer inte polisanmäla dig. Det hjälper inte min sak. Jag vill bara att du ska slippa känna allt det där du känner inombords. Du och han med SP-tröjan.

Och det är någonstans i det som min största tankeställare från Almedalsveckan kommer. Du ska ha möjligheten att få vara du. Utan hatet. Om du, liksom jag, befinner dig i gruppen vita män runt 30 år. Om du liksom jag inte alls känner dig priviligerad på det sätt som alla säger att vi är. Då behöver vi prata med varandra. Om du dessutom känner dig alldeles maktlös och därför också känner hatet gro inom dig. Då ska vi prata med varandra. Jag kan berätta hur jag gjorde för att släppa hatet. Kanske kan det hjälpa dig, kanske inte.

Vi behöver ta tillbaka rätten att få vara oss själva och ge andra rätten att vara sig själva. Ingen annan ska få döma oss på grund av den vi vill vara. Men för att det ska vara möjligt måste vi börja med att låta andra få vara exakt vad de själva vill vara.

Feministiskt initiativ är det enda partiet i Sveriges politiska värld som verkar tycka att den frågan är viktig. Och lite kusligt nog var det kontrasten i Gudruns tal och SP-tröjans ”NEEEJ” som gjorde detta tydligt för mig. Där fanns kontrasterna i Svensk politik just nu. Motpolerna. Almedalens demokratiska epicentrum. På Donnerplatsen under ett par sekunder.

Och det var därför det var viktigt att vara där. För att kunna skönja kontrasterna.