• Background Image

    News & Updates

juli 30, 2014

Fastna, fixa, fånga

Ögon säger allt. Det behövs inte mycket ord när du ser någons ögon. På en brun brits, vid Gate B6 på Bankoks flygplats, är de tomma blickarna från semestersvenskarnas fasansfulla verklighetsåterkoppling många.

En liten pojke går omkring bland familjerna och pillar på deras grejer. Plötsligt försvenskas rummet och det som för bara några timmar sedan var exotiskt och lite roligt, omvandlas nu till frågeställningar kring var den lille pojkens föräldrar egentligen håller hus.

Själv slår jag mig till ro. Jag har ju aldrig varit i Thailand. Jag bara mellanlandar här. Mina ögon är trötta då jag redan rest i många timmar för att ta mig hit. Ett tag överväger jag att lägga mig bland högen indiska män som tagit upp dubbelsätena ett par rader bort. Men jag gör det inte. De luktar svett, och även om jag också gör det, så befinner även jag mig i förvandlingens värld.

Ett Singapore som har så många otroliga möjligheter ska nu bytas mot ett Sverige där vardagslunket åter ska ta tag i mig. Där jag ska åka tunnelbana som oftast tas ur bruk vid Högdalen. Där jag ska hålla samtal om hur många Likes något har fått, istället för att gräva ner mig i beräkningsmodeller som kraftigt ifrågasätter effekten av all kommunikation som inte bygger på innovation.

Jag antar att det är därför resande känns så bra. För att vi, oavsett om vi måste jobba dubbelskiftet varje dag för att hinna med det ”där hemma också”, får möjligheten att leta upp det vi gillar som mest. Har iofs aldrig känt mig hemma i Sverige. Och när systemet som gjorde det Svenska vädret uthärdligt är på väg att brytas ned, well, då kanske det är dags att lyfta blicken. Så. Fötterna blir tyngre och tyngre för varje steg jag måste ta mot gaten.

Och precis som det semestrande svenskparet Annette och Kenneth, som av någon anledning är namnen på 30% av oss i vänthallen, inser även jag att jag någonstans i hjärtat är på väg hem till den där ”bistra verkligheten”.

Så hur tar jag nu tag i det här? Blir det bastuaggregat och sollampa på kontoret? Vi har ju satt ljusrigg tidigare liksom. Eller handlar det mer om innehållet i vad som görs? Tar jag verkligen alla möjligheter, när jag låter det jag gör bli min vardag?

MEN DITT PATETISKA JÄVLA EMO!!!

Fixa! Sluta gny. Gört bara! För kan du förvanska världen, lille Jesper, så borde du också kunna fokusera mer tid på att förädla den. I synnerhet den allra närmaste världen. Det här ÄR verkligheten. Det där hemma och det där borta. Allt! ALLT är verkligheten, och det är kontrasterna som gör det så himla vackert. Även om det vackra där borta känns som Dali, medan det vackra där hemma känns mer som Norén.

Den lille pojken kommer förbi igen och sätter sin kladdiga hand rakt på min skärm. ”Väääässsszzzz”… känner jag inom mig. Sen bara glor han på mig. Jag garvar lite åt mig själv. Jag garvar åt Kenneth och Annette. Alla 30% av dem.

Nu kör vi! Nu ska jag bli sådär härligt askblek igen! Nu ska det banne mig åkas tunnelbana med stolthet. Och faaaan vad jag ska kolla snett som den allra bästa av bästa när någon snackar lite för högt. Och så kan jag längta efter rapande uncles och rena trottoarer där inne i mitt huvud.

För. Det är ju bara 3 månader kvar tills jag är där igen.

juli 10, 2014

Brottsligheten minskar, fler brott klaras upp

Myten om den ökande brottsligheten går varm i Sverige. Problemet för myten är ju att den är så enkel att förkasta. BRÅ publicerar varje år ny statistik kring brottsligheten i Sverige. Den visar en tydlig trend. De allvarliga brotten mot enskilda blir färre, och fler brott mot enskild klaras upp.

Sverigedemokraterna har som en av sina viktigaste frågor att skärpa straffen för brottslighet. Men. Om nu brottsligheten sjunker med nuvarande politik, varför ska vi då ändra väg? USA är ett land där Sverigedemokraternas förslag inom brottspolitiken redan har införts. Där är brottsligheten mot enskilda bland de högsta i världen per capita. Så. Frågan jag ställer till dig som tänkt rösta på Sverigedemokraterna. Vill du ha mindre brottslighet och ökad trygghet? Lägg då din röst på något annat parti än SD. För det är inte strafftiden som påverkat den här utvecklingen. Den har varierat mellan att ligga på ett genomsnitt runt 8,5 månader sedan 2003.

Visst. Jag skriver detta med en viss sanningsförvrängning. Brott såsom narkotikabrott och bedrägeri ökar, vilket gör att den totala brottsligheten har ökat sedan 1975, men de brott som lyfts fram i debatten är sådana som sexualbrott och misshandel. Och där finns det ingen ökning att tillgå. Därför tar jag mig friheten att konstatera att brottsligheten minskar! Så det så!

Brotten mot enskild blir färre

Brotten mot enskild. Dvs. det som ofta lyfts upp som ett hot i debatten, såsom misshandel, rån och inbrott, minskar hela tiden i svag takt. Nedan ser du utvecklingen.

bra2

Källa: BRÅ

Till detta ska läggas att brott mot liv och hälsa som anmälts per 100 000 invånare de senaste 2 åren minskat med nästan 20%.

Fler brott klaras upp

På samma sätt får polisen jävligt mycket oförtjänt skit för att inte fler brott klaras upp. Detta är också en sanning med modifikation om du ser till utvecklingen. Möjligen är det så att detta är brottskodstrixeri, men jag kan inte se något konstigt när jag hämtar upp varje års fil.

bra1

Källa: BRÅ – Antal brott som klaras upp

 

juli 8, 2014

Till SvP, Sverigedemokrater och du som funderar på dem

När jag vaknar den här morgonen, känns det inte som vanliga morgnar. Klockan är 05.45, vilket i sig inte är sådär jätteovanligt, men jag har liksom en klump inom mig som måste ut. Och då menar jag inte ur ändtarmen, även om det egentligen hade varit det enklaste. Nej, jag behöver få ur mig något som gnager inom mig. Försöka formulera det i text och förklara hur jag känner.

Jag vill inte vara rasist, men…

Jag växte upp i ett av den Socialdemokratiska integrationens misslyckade ghetton i södra Stockholm. Ni vet en sådan plats där kommunpolitikerna luktar alkohol och där indelningen mellan fattig och rik delas med ett stycke infrastruktur, i det här fallet ett pendeltågsspår, som går rakt genom orten. På ena sidan har vi vatten, fina radhus och villor, på den andra har vi höghus, alkisbänkar och Schäferhundar.

I Sverige finns det många sådana platser. Platser där politikernas vilja att vinna val, står över deras vilja att bry sig om vad som verkligen är viktigt.

För demokrati handlar om så mycket mer än möjligheten att rösta. Den handlar också om känslan av att en kan påverka.

Jag började på fel sida spåret. Fast, jag visste det inte. Inte än. När jag var liten, alltså, riktigt liten, spelade sidan av spåret, ingen roll. På gården lekte alla barn med varandra. Vi skrattade och vi grät. Vi kastade sand i varandras ögon. En förälder kom ut och drog sitt barn hårt i armen. En stund senare, när vi plingade på, fick hen inte komma ut och leka igen. Men det spelade ingen roll. För i ekot av dunsarna från små barnfötter som hoppade de tre sista trappstegen tillbaka mot gården och räckets schwungande läte då händerna släppte det att svaja fritt för en stund, glömdes liksom den dekadenta blandningen av trappurin och doften av bakverk bort.

Vi var barn. Allt vi såg, och upplevde, var så som de var. Det var inte annorlunda. Det bara var. Och även om inte alltid pengarna tycktes räcka, så fanns det alltid något som bröt den unkna verkligheten. Mammas potatis- och löksoppa. Pappas kinagryta. 80-talets Stockholm var så fyllt av klyschor och tydligheter som för oss barn cementerades som självklarheter.

Jag vill inte vara rasist, men…

Åren gick, och vi flyttade från den ena, till den andra sidan av järnvägen. Det som tidigare känts som hemma, började av någon anledning kännas främmande. Vägen till skolan blev längre, mer fylld av ångest. Jag hade förflyttats från att vara dom, till att nu vara vi. Att vara dom, hade aldrig berört mig tills jag blev som vi. Kanske var det pubertetens benägenhet att lägga märke till detaljer som gjorde viljan att söka likhet mer påtaglig. Kanske var det mina otroligt fula glasögon, eller min ärvda kofta som fick mig att känna mig som en vandrande måltavla. Kanske var det den nu påtagligt utvecklade sexuella driften som gjorde det. För någonstans i allt det här blev jag förändrad, jag blev en Svenne. Alltså, inte i mina egna ögon, men i de andras.

Jag vill inte vara rasist, men…

Och det var inte bara jag som blev vit. Tjejerna blev tjejer. Vi blev turkar, finnar, chilenare, kurder, juggar, syrianer, syrier, assyrier (även om ingen någonsin fattade vad skillnaden var på de tre sista). Och systemet stöttade indelningen såsom den var det mest naturliga av allt. Jag fick inte längre följa med på turkiska hemspråk, även om alla mina kompisar skulle dit. Det blev färre och färre piroger, inproppade av en tjock chilensk mammahand i min mun. Färre och färre möten med livremmar från arga syrianfarsor och fler och fler möten med föräldrar som inte blev arga, utan besvikna.

Jag vill inte vara rasist, men….

Någonstans i allt det här blev det skillnad. Vi började till och med prata olika. Alltså, vi och dom. Vår ekonomiska situation blev gradvis bättre. Vi fick Internet, medan de hade kvar sin parabol. Vi handlade amerikanska paket från ICAs närbutik, de handlade nötter i omärkta påsar från turkshoppen som ägdes av en kurd.

Jag fick ordentligt med spö. Inte från någons förälder för att jag var ett olydigt barn, utan från tidigare barndomskamrater för att jag nu var en svenne. Jag fick spö för att jag var annorlunda, och för att de var annorlunda. Det smärtfria i den tidiga barndomen hade blivit skillnader vars orättvisa nu skapade frustration. Det som tidigare glömts bort i takt med att trappstegen tog slut i trapphuset, behövdes nu skämtas bort då skillnaderna matade skammen.

Ultima Thule sjöng att ”här vill jag leva, här vill jag dö”, och även om melodin var medryckande, kände jag att jag ville bort. Jag ville förstå vad som hade hänt. Jag ville veta varför sanden i ögonen, från sandlådan som lilleputt, återigen började kännas och svida. Vad var det för fel på mig? Alla de andra fick ju inte lika mycket spö som jag. Och varför gjorde ingen något. Varför sa jag inte åt någon att göra något? Varför lät jag skammen äta mig från inuti. Skammen av att jag inte fick vara en del av dom, utan numer gick runt som en röd finne i en blek feja. Ständigt på pass för vad som skulle hända härnäst.

Jag vill inte vara rasist, men…

…men i min uppväxt gick jag från att vara raslös till att bli vit. Min klassresa förtydligade skillnaderna, då jag genom varje lager i samhällsskiktet såg fler och fler som såg ut som jag, och färre och färre som såg ut som dem. Men ju mer jag reste, desto tydligare blev svartskallen inom mig.

För även om jag såg ut och kunde föra mig som de andra vita, var jag inte som dem. Jag kunde bara låtsas. Men när jag spenderade lite för lång tid med dem, så märkte de att jag inte var som dem.

På samma sätt, tog det tid innan de o-vita, förstod att jag inte var en vanlig av de vita, att jag var en missfärgad variant av dem, även om jag aldrig skulle bli en av dem på riktigt, för att svennen sitter på utsidan.

I den ena världen, en crazy, lite farlig och exotisk, färgad av min uppväxt i Stockholms södra förorter. I den andra världen, en crazy, lite stram och osäker, färgad av min ras.

Jag vill inte vara rasist, men jag har haft alla förutsättningar att bli det. Jag har hela mitt liv dragits med den tillhörighet jag känner på insidan och den ras jag ser i spegeln på utsidan. Det är enkelt att se på dig själv såsom din omgivning väljer att göra. Det är svårare att vara dig själv, trots att din omgivning försöker placera dig där du inte vill vara.

Jag har valt att älska mina bröder och systrar från hela världen, även om det ibland är svårt, då de ibland inte vill älska tillbaka. Jag förstår hur det känns när du inte släpps in i värmen du ser mellan männen som högljutt delar en kaffe på torget. Jag förstår hur det känns att vara främmande bland de som ser ut som du. Jag förstår att det kan skapa en känsla av orättvisa, att det kan skapa ilska och en vilja att slå tillbaka. Jag förstår det, eftersom att du ofta delar samma bakgrund som jag.

Du blir frustrerad när folk kallar dig för rasist, då det verkligen inte är något du vill vara. Det är inte heller någonting du egentligen är, men det är enklare så, då rasismen lyssnar på din ilska likt ”the dark side” lyssnar till ilskan i Luke. Det kan vara lika förförande att hata, att slåss och att kämpa, som det kan vara att älska och kyssas. Den enda skillnaden är att vi i hatet kontrollerar utfallet. Kärleken måste vara besvarad för att kännas bra. Därför är det enklare att hata.

Men trots att kärlekens väg är svårare och inte alltid känns bra, måste du göra det valet. Visst, du kan välja mellan att vilja vara din ras, eller att vara dig själv. Du kan välja att slå tillbaka, eller att möta slagen med disciplinen av en förälder som tröstar ett frustrerat barn. Du kan välja att blint hata, eller försöka förstå för att kunna älska. Det valet är ditt.

Och jag säger det här som en människa, där min tro på att du har ett val, står över allt det som andra försöker tvinga på dig. Jag tror inte att du är rasist för att du valt det. Det har bara blivit så. Men du har möjligheten att välja. Och tänk… bara tänk… om du istället skulle lägga all den kraft du lägger på att vara arg, på att vara försöka vara glad. Tänk om…. tänk om du, liksom jag, också skulle känna att du inte vill vara rasist, och därför valde att inte vara det. Även om det ibland kan kännas svårt.

Tänk om du istället valde, såsom Maya Angelou säger, att använda den styrka du har till något konstruktivt, istället för något destruktivt. Tänk om du valde att använda kraften bakom ilskan till något som du älskar?

Jag ska inte bli långrandig, även om jag säkert redan är det. Jag vet att du har mycket att tänka på och att kylan du känner inom dig, och vreden du vill uttrycka nästan sväller över. Men om jag får, vill jag ändå plantera ett frö.

Det är inte för sent att välja en annan väg. För även om jag inte håller med om det val du har gjort fram till nu, så förstår jag att förmågan att känna kärlek, också finns inom dig. Du kan välja en annan väg, och jag kan bara vädja till dig att göra det. Bort från hatet, bort från rasismen, hem till barndomens oskyldiga självklarheter där allting som var viktigt, och ingenting som var oviktigt spelade någon roll.

juli 2, 2014

Kan vara bland det bästa jag sett i år

Den här reklamen belyser så mycket som är absurt med svensk marknadsföring kring alkoholhaltiga drycker. Ett riktigt smart grepp som blir svårt att kopiera, men men… Kudos till Newcastle!