• Background Image

    News & Updates

oktober 21, 2014

Resa genom Asien

Så vad i bänkarnas mammor gör jag i Asien i 6 veckor mitt under hösten. Well. Jag är här för att saker händer här borta. Vad det leder till vet jag inte riktigt, men att saker händer här borta är helt klart. Resan började i Singapore i ett par dagar där jag fick möjlighet att möta upp med mina Singporeanska vänner. Tog en sväng förbi Hyper Island och höll en kvällsföreläsning om mina 5 C för viral marknadsföring.

Galna galna jobbandet Tokyo

Hade pratat med min vän Sam om att komma upp till Tokyo och hjälpa honom med en pitch han höll på med, så nästa steg i resan blev att åka dit. 10 dagar senare visste jag inte riktigt vad som hade slagit mig i huvudet. Alla mina vänner som varit i Tokyo älskade det. Jag hade ju i och för sig mest jobbat och käkat Ramen, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den staden. (och… ja… pitchen gick toppen…)

IMG_9123

Tokyo innehöll förutom Ramen och Akihabara, en utekväll där JAG var den som tillslut krävde att vi alla skulle gå hem.

IMG_9084

Iväg till Kyoto

 

Fick två dagar ledigt hur som helst då jag tog mig ner till Kyoto och fick njuta av det traditionella Japan.

Gick turistiskt nog in på en irländsk pub för att ta mig en öl och något att äta. En Japan kommer fram till mig.

Mannen: ”Hey, you from where?”

Jespers hjärna: ”Meeeeeh… ja äääter…”

Jespers mun: ”I am from Sweden”

Mannen: ”Ooooh!! Sweeedeeen. I have friend who comes here to our club from Sweden. Maybe she come tonight.”

Jespers hjärna: ”Meeeeh jag ääääääääter…”

Jespers mun: ”Ok. What club is that?”

Mannen: ”Come join. Do you speak French. This French club.”

Jespers hjärna: ”Skjut mig.”

Jespers mun: ”Ehhh….”

Mannen: ”Yes, it will be fun!! Other Swede always join.”

Jespers hjärna: ”Hold on nu för fan. Jag har ju lovat mig själv att säga ja till allt som kommer min väg, även om det känns trist, jobbigt eller konstigt under den här resan. Vafan… lite fransk klubb på irländsk bar i japanska Kyoto… det kan väl inte bli konstigare än så…”

Jespers mun: ”Ok. Yes, speak some french. I’ll join. Just let me finish eating. I have a lousy sense of humor when I am hungry.”

Mannen: ”Ok, ok, ok, ok, ok, ok…”

IMG_9252

Jag skulle nog vilja hävda att det var där någonstans den här resan började. För även om jag redan varit borta i över en vecka vid det här laget, så var det under Kyoto-biten av resan som jag slutade tänka och bara lät tankarna flöda. Det var där någonstans jag började slappna av och låta tankarna springa iväg i olika riktningar, till platser där de inte varit på länge, för att sedan ta en ny sväng, där jag inte varit alls. Jag började hålla käften. Sluta tänka proaktivt, gå ned för en mörk gränd oavsett om det stod ett par lurkers i gränden som såg läskiga ut. Någonstans tänkte jag: ”Gud har en plan. Jag ska bara tillåta den att hända.”

Ja vet. Lite creepy är det att tänka sådana tankar. Men det tillåter mig att ta risker jag annars inte tar, i det vanliga livet, när jag är taktik-jeppe i vardagen.

Tillbaka i Tokyo

Och kanske var det detta som också gjorde att jag några dagar senare satte mig i ett kareokebås, helt nykter, med en, till en, början främmande man. Och tillslut blev det ju bra. Om det berodde på alkoholen eller på vår sång låter jag vara osagt. Men bra var det.

IMG_9342

Annars bestod Japan som sagt mest av jobb. Både i Tokyo och hemma i Sverige. Det är lustigt hur bra det går för vår lilla byrå just nu. Tror vi kommer slå i taket med vårt mål på att max bli 12 personer ganska så snart. Vi får se vad vi kommer ta för beslut då.

Sen ”hem” till Singapore

Efter Tokyo åkte jag tillbaka till Singapore för att genomföra det 5:e labbet tillsammans med Hyper Island i regionen. Lab är lite annorlunda än de andra sakerna som görs på Hyper. Mer hands on. Vi fokuserar på att ge deltagarna en brief de ska lösa under fyra dagar. Vår uppgift – min och Marias – blir att fylla på med kunskap genom föreläsningar och workshops. Det innebär att vi i princip sätter igång labbet dag 1 och sedan korrigerar allt under dag 2-4 för att möta deltagarnas nivå och utveckling.

IMG_9414

Det är det mest känslomässigt intensiva jag håller på med. Jag blir söndertrasad i hjärtat… fast på ett positivt sätt. Jag får sådan kontakt med alla deltagarna att det blir svårt att släppa dem. Och med 4 lab i ryggen så är det nästan 100 personer som jag redan känner i Singapore och som jag försöker träffa varje gång jag kommer tillbaka dit.

Den här gången blev det dock inte tid att träffa alla då jag var tvungen, precis som i Japan, att jobba både lokal tid och sedan Svensk tid. Mycket lättare att vara på den andra sidan av tidslinjen och kunna jobba Sverige på morgonen och ex. USA på amerika-dagen… alltså… när du är i USA.

Anyhow!

Semester på Bali

Och så blev det då ÄNTLIGEN dags för den där semestern jag väntat på i en hel massa år. Nu ligger jag här på Bali, med en sönderbränd kropp och en jävulsk träningsvärk efter gårdagskvällens BJJ-träning. Sjukt kul att träffa utanför jobbet Maria och för första gången på riktigt hänga med Gabbe som är hennes pojkvän.

IMG_9514

Imorgon ska jag åka iväg och snorkla. På torsdag kommer jag åka in till Kuta och bo på hotell de två sista nätterna eftersom jag känner att jag vill både ha hippie-grejen OCH turistgrejen när jag är här. Som vanligt har jag redan börjat planera för en flytt hit… såsom jag alltid gör när jag är utomlands och hittar ett ställe som verkar varmt året om och där folk är lite mer kaos än de är hemma i Sverige. Men men…

Saknar mina kära på For Sure lite för mycket för det.

Slut på den här rapporten.

oktober 10, 2014

Normativitet och pruttljud

Det är de små konstiga motsägelsefullheterna jag inte blir klok på. Nysa = prosit, hicka = böh, hosta = ryggdunk… men rapa och fisa.. nej det får du inte göra. Om du inte är i Singapore eller Kina då… Men i Sverige. Nej, bollen är rund, en match är 90 minuter, men, i Sverige får du inte rapa och fisa. Dessa två minst sagt ofrivilliga kroppsljud är tydligen förpassade till tabuns landmarker.

Jag menar… som om någon VILL fisa bland andra människor, undantaget eventuell skidresa då någon känner för att lägga av en i bastun för att sedan gurgelskratta åt att alla utom hen springer ut… eller… som om någon VILL rapa… vafan… låt det pysa, eller explodera, och låt oss hitta ”jag-förstår-vad-du-gjorde-och-vill-typ-peta-på-dig”-ritualer kring de ljuden också.

Jag menar… tänk om vi sagt ”pruttsit” när någon lagt av en kall stinkare i en hiss. Som ett sätt att bekräfta att vi hört, och velat ta kredd för att vi önskade att det inte hände igen. Eller om vi klappat någon på stjärten när den obetänkt lagt av en rap i kön till bankomaten, som om vi bestämt ville påvisa att vi minsann brydde oss om den som just lagt av den sure.

Näe. Det är konstigt hur somliga ljud väger annorlunda än andra.

Såsom idag när jag stod i en hiss och en kinesisk dam kommer in och smackar på en Yoghurt. Tydlig klunk. Tydlig smackning. Jag ser henne i reflektionen av hissdörren där hon står bakom mig i hissen, dit hon klämt sig för att kunna stödja sig mot räcket. Hon kollar in mitt ass och sedan mina skor, tillbaka till ass:et med blicken, sedan ny djup klunk, ny smack-smack-smack, Yoghurt-torr mun, och så tillbaka till ass-stirrning. Hon såg inte att jag såg. Hon såg ut som 80 år plus. Vilket i Asien innebär att hon troligtvis är 120 eller äldre. Men. Jag blev irriterad på hennes smackande. Inte på att hon glodde in min stjärt. Den liksom är där och om hon vill stirra så, ja, varsågod, men smackandet.

Samtidigt i tanken: POFF…. MOTHERFUCKER-SMASKER-BASTARD-YOU…

Samtidigt i verkligheten: – inte ett ljud –

Men jävlar vad tanken liksom tänkte hårt kring det där lite mer diskutabla kroppsljudet – smask. Vars äckelhet liksom inte fastställts av tillräckligt många kulturer och vi därför inte riktigt vet om det ska anses som äckligt eller värdigt en notis-ceremoni.

Min grövsta överaggression mot smasket känns ju i sammanhanget ganska löjlig. I den hissen spenderade jag mellan 45 och 75 sekunder. Jag måste vara guds minst bemedlade tålamodsverk.

Men ändå. Dessa ojämlikt samhälleligt normskeva kroppsljud. Dessa ofrivilliga ting som vi alla bär med oss och som alla utövar och utsätts för. Som vi alla någonstans vet om att vi kommer möta igen och döma, eller om vi varit i Göteborg domma… domma ljuden. Som alla ofrivilligt släpps ut från vår kropp, men som vi valt att normativt behandla så olika.

Normer ja… de är fan ta mig ologiska och intressanta på en och samma gång.