• Background Image

    News & Updates

juli 22, 2015

När jorden tar slut, blir det inga fler mobiler

1655041_10153466608872264_4302944294601098673_o

Den digitala utvecklingen är sannerligen fantastisk. Så mycket nya och balla prylar, så många fina och härliga baby-bilder. I liksom love it. All day, every day. Jag är inte heller ensam. Allt från tillväxtdyrkare och framtidssiare talar om den nya värld som öppnar upp sig i takt med att fler och fler saker kopplas upp mot nätet.

I teorin är jag benägen att springa längst fram i den här utvecklingen för att hitta möjligheter till nya lösningar. Men. Det finns ett problem som får mig att vrida blicken mot konsekvenserna av digitaliseringen snarare än dess möjligheter. Och nu snackar jag inte om att en trött Aftobladet-journalist kommer förlora sitt jobb, utan snarare om den faktiska utmaning vi står inför när vi ska bygga alla system som ska klara av att härbärgera kopplingarna mellan alla dessa prylar.

Internet är inget spöke. Det kräver infrastruktur i form av master, servrar, sladdar (kablar) och en massa mottagare. Alla dessa prylar består av material. Tyvärr, kan man tycka, råkar det vara så att de allra bästa materialen för dessa prylar inte är något som växer på träd.

Det hade varit najs om vi kunnat odla fram koppar eller gödsla fram koltan. Men verkligheten är en annan.

Dessa naturresurser, mineraler och metaller är på väg att ta slut. Japp. De är på väg att ta slut. Det är kanske inte så konstigt att det är på det sättet heller. Idag förbrukar vi ungefär 1.5 gånger vad jorden orkar producera på ett år.

Och visst. Resultatet blir en massa tillväxt i excelark och robotar som nästan kan göra samma saker som oss. Det är coolt, vi får råd att köpa en ny bil, båt, micro, fjärris och ca 13 nya digitala skärmar att koppla upp för att leva det molnbaserade livet.

Baksidan är förutom ett och annat kongolesiskt, uzbekiskt och pakistanskt barn i arbete, också en jord som inte längre orkar med. Och det tar liksom lite charmen från allt det som blinkar framför mina ögon.

Och då pratar jag bara om den teknologiska överproduktionen. När det kommer till mat och vatten är det ännu lite sämre.

I tillväxtens namn producerar vi så mycket mer än vad vi behöver för att leva bra, i tron om att framtiden kommer bli så mycket bättre. Men, mitt inre ställer sig oftare och oftare frågor kring vilket pris vi är villiga att betala för ett fix som tillslut inte kommer vara tillgängligt. Vad blir då konsekvenserna?

För trots att Elon Musk, Andrea Rossi och alla andra tokstollar har börjat paketera lösningen på energifrågan, så är det bara en liten bit av vad som behöver göras för att jorden ska kunna vara bebolig om 20 år. Alltså, när jag är 55 och du som läser detta är din egen ålder plus 20 år. Alltså… tänk dig hur nära bronset 94 känns i tiden… så långt eller kort in i framtiden.

Vad jag försöker säga är att det är dags att vi lyfter blicken från de mantran som skapat den här världen av upplevt överflöd och försöker hitta en ny modell där vi lever i samklang med jorden som fött oss tills nu. Jag försöker säga… att jag börjat bry mig om miljön. Sent ska den inspirerande nörden titta upp från skärmen. Ja vet. Men liksom det tog mig 2 år att inse att en ökad konverteringsgrad på en casino-sajt, troligtvis innebär motsvarande belastning på en familjeekonomi, har jag äntligen börjat se bortom de split-test och prototyper som annars fyller mina dagar.

juli 21, 2015

Jag satte mig på Kulturhuset för att finna inspiration och fann den i en stor röv som gav mig insikt om den förutsättningslösa kärleken

Kulturhusets andaktsfulla klyschor omsluter mig den här eftermiddagen. På våning tre sitter jag. Inte bara för att det är gratis påtår och hon som står bakom disken har balla tatueringar längst med hela armarna. Nej, jag sitter här för att kunna se ut över plattan. En plats vars olika människotyper är lika många som pixlarna på TV-skärmen.

Jag sitter här för att finna inspiration till skrivandet. För att komma tillbaka till passionen där svulstigheten i uttrycket är viktigare än betydelsen av det jag försöker kommunicera. Att fånga känslan. Det där som vi sällan, eller på riktigt, tar oss tiden att verkligen formulera. Såsom att porerna kräks när du är riktigt förälskad, eller att magen kittlar dig när du själv behöver hulka.

Framför mig sitter en kvinna vars röv får betydande bergsmassiv att framstå som minimalistiska. Hennes sonotter (motsvarigheten till hen för ett könlöst barn) ställer lika varierande frågor som en sportreporter och deras bakelser är sedan länge inmundigade, i full färd att omvandlas till överskottsenergi som ska göda behovet av ytterligare en flygstol vid framtida semesterresor.

Det råder ingen nöd på dem. De visar varandra tålamod och förutsättningslös kärlek i en nutid som annars präglas av motsatser och missförstånd. Så, på sätt och vis står jag emot reptilreaktionen som förkastar deras existens, såsom hångelljud på bussen kan göra, och jag inspireras.

Förutsättningslös kärlek. Den där som får dig att ständigt vilja leva i kokongen som minnet av samlade stunder du delat med en människa du älskar skapar. Det är inte ofta du varesig känner den eller ser den yttras i det allmänna rummet. Människa till människa. Människa till bakelse. Bakdel till stol.

Mitt 35-åriga jag räds ofta över tanken på att jag kanske aldrig kommer få känna den igen. I den konstruktion jag lever finns det mycket tid för tankar, lite tid att uttrycka dem. Än mindre tid att uppleva dem då antingen förståelsen av stunderna eller de rätta orden oftast kommer i efterhand.

Jag intalar mig själv att den väg jag valt är ett fullgott alternativ. Samtidigt finner jag mig åter och igen i vanan av att söka något som bara tvåsamheten kan ge. Det där förutsättningslösa som inte är inledningen till ett möte du vill ska leda till dit du har planerat. Möjligheten att säga ”mhm…” och få ett ”aha..” tillbaka, där både avsändare och mottagare nöjer sig med att tonen i lätet säger allt som behöver sägas och man egentligen vet, utan att orden behöver falla sig mer komplexa än så.

Samtiden söker konflikt i jakten på de klick som fått ersätta lösnummer. Som individer söker vi bara förståelse och rätten till vår egen existens. I hjärtat söker vi kärleken som trots alla Hollywood filmer i hela världen, aldrig riktigt blir en rush i en regnig allé med en vältajmad hoppkram och tungkyss som slutpunkt.

Alternativkostnaden till tvåsamheten blir självskapet som konstant balanserar på ensamhetens tunna linje. Jag intalar mig att jag hellre lever som ensamvarg än att leva i en falsksjungande duett. Men jag vet att jag någonstans ljuger för mig själv.

För även om publiken skruvar sig i sina säten, så blir du mer än ofta tondöv då hjärtats bultande tar hela din uppmärksamhet från det faktum att ni inte kan sjunga ihop. Och det är den bästa känslan som finns.

Kanske är det den otroliga sommarvärmen vi upplever just nu, eller så är det åldern som gjort mig mindre manisk. Men på något sätt känns det hela väldigt odramatiskt i stunden där jag sitter och vältrar mig i tungrullande ordlekar.

Och även om jag came in like a wrecking ball i det här livet, är raderna jag nu har framför mig sammanfattningen av den stillhet jag känner i tron att det någon gån ändå löser sig helt av sig självt. Om än inte i känslan, så i alla fall i beskrivningen av den.

Svart kaffe och poesi. Ett par stycken text i bloggen och ett par ögon som leder huvudets vridningar i letandet efter en toalett. De brukade ha stans bästa.

Kvinnan och barnet har gått. En kille i sprakande brallor har satt sig i deras ställe. Jag vrider mig tillbaka till boken och motstår mina pressande behov för att skriva ett par sista rader orimmad kotlett innan jag packar ihop och går hem.

juli 17, 2015

Hemma från Asien

Han såg ned på sina fötter och fann att asfalten var sprucken mellan sulorna på skorna. Han var hemma. Bakom sig lämnaden han 15 timmars resa, 18 dagars arbete och en rad oförglömliga tillfällen som liksom fanns till hundra procent just då de skedde.

Det är inte ofta jag gillar något längre. Ja vet. Det låter lite skitnödigt. Men jag har inte på länge, haft lust att göra någonting alls. Saker som tidigare betytt något har liksom bleknat bredvid den där känslan av att inte göra någonting över huvud taget.

När den känslan kommer. Då behöver jag resa. Inte så mycket för att jag upptäcker en massa nya saker när jag reser, utan för att jag av någon anledning kan vara precis såsom jag vill vara. Nästan alla jag möter, träffar mig för första gången. De vet ju inte hur jag är, så jag kan vara precis såsom jag vill, utan att för den sakens skull vara konstig. Inte i deras ögon och inte i mina egna ögon.

På avstånd har jag följt Sara Larsson-debatten som florerat här hemma i Sverige. Har tänkt lägga mig i, men blotta tanken på att åter gå tillbaka i min postmoderna hjärna har gjort mig illamående. Så jag har låtit bli.

Det är bröstkorgen som kommer först när jag går ner för gatan just nu. Inte pannan. Och jag vet att det kommer vara på det sättet i någon vecka till innan jag åter assimileras med mina gamla vanor. Har anlitat en coach som ska hjälpa mig att reda ut mina tankar och hjälpa mig förverkliga de beslut jag någonstans redan har fattat. Lite knasigt. Att du först vid 34-års ålder inser att du inte klarar allt själv, och att du vid 35-års ålder börjar se nyttorna med att be någon om hjälp.

Du ska ju vara så nedrans stark jämt. Jag är stark. Men så snart mina styrkor blir överdrivna, så blir de svagheter. Balansen har aldrig varit min bästa vän och därför känns det skönt att ha någon som jag litar på, som kan hjälpa mig sätta punkt, där punkerna behöver sättas.

ADHD. Kanske har en släng av det iaf. För några veckor sedan skickade en tjej en länk till mig ”Att älska någon med ADHD”. Hon skrev ”när jag läser den här så tänker jag på dig”. Kanske inte helt i linje med mina tidigare vanföreställningar om att inte bundla folk i diagnoser… men det var någonstans skönt att det var någon annan som också såg att jag, kanske inte var helt enkelt att ha att göra med. Inte ens för mig själv.

Igår var jag lycklig. Alltså på riktigt. Jag hade en sista liten sammankomst med några av mina vänner där nere i Singapore. De har så coola namn. Uma, Premika, Savita, Jose… alltså… På biljetten stod det ”Jesper Joak Åström”… Jag nöjer mig med det. Ett coolt namn till mig också.. Joak… Bättre än Jeppe eller Joppe eller Milton… Även om Milton klingar ganska trevligt det med.

Jo. Just ja… jag är hemma nu. Det var ju det jag skulle säga. Men som vanligt blir ett ord så lätt mundiarré… och så sitter vi här. Jag och mina stjärthalvor och väntar på att klockan ska ticka några slag till innan vi tar oss ut, och ger os i akt, med att fajtas med jetlagen.