september 6, 2012

Fina porslinskoppar

Ibland var det som om orden stannade hemma. Som om de inte kunde leta sig från den plats i hjärnan där de låg och sov. Kanske snubblade de till på den lilla knorren längst bak i munnen och valde att stanna där. Kanske gav de sig an en svängom ned i lungorna och förvirrade sig själva i tron att de var en suck. Det är otvetydigt så att ord kan påverka. Att ord är nära besläktade med våra känslor. Både ord som sägs, och de som inte sägs.

Han funderade vidare medan han pillade på den gamla porslinskoppen som stod framför honom. Den var fin. Han hade ärvt den. En sån där sak som aldrig skulle kunna ersättas men som man inte kan sluta använda för att kaffet bara smakar på det sättet i den koppen. Han hade gått ut genom dörren den där morgonen och låtit den slå igen bakom honom. Det var inte första gången, men det kändes som om det var den sista.

Det hade inte varit bra på länge. Eller, det hade varit väldigt bra precis nyss, men allt som samlats på hög. Alla ord som stannat hemma. De som inte sagts. Det hade oroat honom. Han hade inte förstått. Han hade lyssnat, men ändå inte förstått. Det var som om kroppen och orden rörde sig i två olika riktningar och det spelade ingen roll om de var fina. Det var hur de sas, och vad som lämnades utanför de meningar som sattes ihop och försökte förmedlas. Det fanns en logik där, men den logiken var störd. Någonstans i ingenting fanns en lögn. Inte en lögn såsom ett nej som egentligen betyder ett ja. En annan typ av lögn. I orden.

Som ett leende utan ögon. Som en fin gest gjord i dåligt samvete. Inget illa menat. Det förstod han. Men det skar i honom. Dörren fick slå igen, och det var kanske bäst så. Även om det inte kändes bäst alls. Det kändes vidrigt. Han ville inte alls veta av det. Han ville springa tillbaka och säga att han sket i att bristen på kärlek kändes som glassplitter i lungorna. Glassplittret var ju värre nu. Och det blev bara värre hela tiden. Inte en sekund blev det bättre. På kvällen blev det outhärdligt. Han vred sig i sängen. Kunde inte sova. Inte tankar som förr. Där gråten plågats fram genom att tänka på den andra i armarna på en ny. Nej. Inte så. Det här var något annat. En genuin saknad.

Ett skrattande minne gav honom en örfil. En öm beröring fantiserades ihop där kudden nuddade hans axel. En tår rullade ner för hans kind. Han grät. En tår i taget. Inte alltid han lyckades göra det. Väldigt sällan han visade den typen av känslor. Ens för sig själv. Han hade varit för lycklig för länge. Glädjen hade kommit och tagit honom och liksom burit honom med skratt genom alla världens olika typer av grymheter och hinder. Han stod vanligtvis där. Med fötterna i axelbredd, med händerna i sidan, log, och tog en kopp kaffe till om tröttheten belackade hans ögonlocks vilja att hållas öppna.

Sådan var ju folk vana vid att se honom. Så det var bra att självheten infann sig på kvällen, i anslutning till känslosamheten. Men när nu hjärtat letade sig ut genom revbenen och flöt ut genom porerna i huden på honom. Då var han inte så värst tuff. Även om han var ensam. Som ett skavsår i gomen. Som känslan av att vara bajsnödig på klubben. Fast överallt. Över hela kroppen. Inga försök att driva bort känslorna fungerade. Inte ens den roligaste av film. Varje skratt var en association, varje rörelse ett minne av en stund.

Han kliade sig i skallen och tittade ner i kaffet. Kanske var det såsom det var spått. Kanske var det fel. Kanske behövde även denna kopp vändas. Kanske skulle det inte spela någon roll. En klunk till. En stor klunk med sump. Han svalde ner den och fick för en sekund stillad svidning i magsäcken.