januari 3, 2010

2010 och jag är fortfarande en återhämtande sexist

Det är inte så ofta jag får tid att prata om det längre. Det som för mig till en början handlade om att diska 7 minuter var. I förhållande till den andre i förhållandet. Jämställdhet hette det och jag tyckte det var ett onödigt otukt vi människor skulle behöva ta ställning till. Två vid tidpunkten irriterande kårkollegor, Sofia Karlsson och Malin Fahlström stod med varsin hammare och bankade på min macho-man skalle.

De pratade om strukturella problem, bastuklubbar och manshierarkier. Jag tänkte: ”äckligt och bögigt”. Inte fan skulle två stycken tjejer kunna övertala mig att kvinnor och män hade olika förutsättningar i livet. Sånt handlade ju om vilja och egenskaper, inte om ”vad man hade mellan benen”.

Jag kom ju direkt in i universitetsvärlden från den första IT-bubblans poff och dessförinnan hade jag spenderat 3 år i Bryssel bland andra individualister och tävlingsmänniskor. Under de åren hade en bild rotat sig om att det var den som på bästa sätt lyckades framhäva sin egen excellens, som i slutänden vann. Dessförinnan hade jag bott, levt och uppfostrats i en av Stockholms jobbigaste förorter under paroll som ”heder”, ”lojalitet” och ”gola aldrig”. Jag var nog kort och gott ett praktexemplar homosapiens som utan problem kunde möta de flesta situationer och komma ut som vinnare.

Ett institutionsstyrelsemöte kom att förändra hela min syn på mänskligheten. På mötet satt det 4 kvinnor, 6 män och så jag. Faktum är dock att vi bara var sju personer i rummet. Eller det verkade i alla fall så. Studierektorn Kerstin satt och försökte förgäves få en syl i vädret, Björn, vår prefekt såg till att konstant skratta henne till intethet. Männen höll 3 fortlöpande möten medan kvinnorna bara bjöds in i det vi hade dagordning för. Trots att vi satt i samma rum.

Händelsen var först komisk, sedan tragisk. Hur hade jag kunnat blunda för detta mönster tidigare. Helt plötsligt dök andra tillfällen upp i livet som jag genomgått där exakt samma händelseförlopp utspelats. Jag kände mig som Neo när han precis insett att han är ”the one” och börjar kunna se och påverka ”the matrix”.

Helt plötsligt insåg jag vad genus egentligen betydde. Helt plötsligt började de pusselbitar jag tidigare kallat för ”egenskaper” falla in under såväl socialt konstruerat kön som de strukturella hinder till jämställdhet som uppenbarar sig varje dag. Det jag insåg och som var värst av allt, var att jag var en del av problemet. Jag var också en del av lösningen, men just i den stunden blev jag lika upprymd över min nya upplysning som jag blev deprimerad över dess konsekvenser.

Från och med den dagen skulle jag alltid se på världen lite annorlunda. Från den dagen skulle jag behöva analysera världen ur ännu ett grundperspektiv innan jag kunde bestämma mig för hur jag skulle se på en fråga. Ingångsvärdena blev helt plötsligt så många fler. Jag såg män och kvinnor olika beroende på deras kön. Både deras biologiska kön och deras socialt konstruerade kön. (dvs. om de betedde sig som kvinnor eller om de betedde sig som män.)

Så när jag sitter här ca 8 år senare och läser bloggposten ”Att göra slut med feminismen”, så påminner det mig om den dagen när jag insåg att jag var sexist. Jag tror vi alla måste ha en sådan dag innan vi på riktigt kan börja jobba med problemet. God damn it. Det är som alkoholism. Det tog mig 22 år att inse att där fanns något fel i min egen syn på män och kvinnor. Idag är jag en återhämtande sexist. Jag ser fortfarande olika på män och kvinnor. Jag är dock medveten om problemet och tar höjd för det. Ibland halkar jag tillbaka i mitt gamla tänkande bara för att påminna mig själv om hur fruktansvärt reptilt och galet min hjärna fungerar. Vet inte hur många gånger jag fått justera mina handlingar i efterhand.

Det är nog första steget som bör tas. Att inse att vi män och kvinnor som lever idag blir nog aldrig riktigt friska, vi är alldeles för skadade. Däremot kan vi ifrågasätta, vi kan jobba för att förändra och bygga upp sådana strukturlösa regler som gör det möjligt för oss att inrätta oss även om det känns jobbigt, konstigt och emot något oskrivet. För i grund och botten är vi alla lika mycket värda. I verkligheten vet vi alla om att detta inte praktiseras.

Jag är en återhämtande sexist. Jag ser instinktivt olika på män och kvinnor. Jag vill förändra detta och jobbar varje dag med att göra det en verklighet. Utåt kallar jag mig för feminist även om jag vet att jag inte är där ännu. Men liksom kommunister har pengar i aktiemarknaden, monarkister röstar i parlamentariska val och libertarianer tar emot kommunal sjukvård så brister vi alla i vår ideologiska perfektion.

Får dissikera detta mer i senare bloggposter.