mars 3, 2013

Att känna något så starkt så du börjar tro på ödet

Har du någon gång känt något så starkt så att du inte kunnat göra något annat än att blidka dig inför känslan? Det har jag. Det har hänt ett par gånger i mitt liv. Några gånger har det handlat om kärlek, andra gånger har det handlat om beslut. Affärer. Klappa på en hund. Berätta för en person på tunnelbanan att den doftar gott. Eller åka en station för långt.

Jag hade kallat det OCD om det varit så att jag farit illa av det. Om känslan som gripit tag i mig varit förknippad med ångest. Men nej. Det gör inget om jag väljer att inte göra det jag känner. Det vet jag om. Så jag är inte galen, även om jag ibland får känslan av att jag är det. Vilket nog egentligen bara antyder att jag är frisk. Hur som helst.

Känslan som tar tag i en har inget med logik att göra. Den liksom griper tag i hela kroppen på dig. Som en begynnande fylla. Den kittlar dig och förför dig. Den retas inte med dig utan står där och säger – men så är det. Som det självklaraste av allt i hela världen. Känslan.

Jag tror det handlar om mönster. Mönster som vår hjärna registrerar och sedan feedar tillbaka till oss i form av utsöndring av substanser som ska leda oss rätt. Jag får ofta känslan när jag sitter vid pokerbordet. Jag kan sitta med den sämsta av alla händer och ändå känna att min motspelare är slagen. Så länge jag följer den är jag oslagbar. Så snart jag börjar blanda in matten och logiken är jag sårbar. När jag försöker vara fancy. Spela såsom man ”ska” spela. Det är just det som är intressant. Att något så ologiskt som en känsla kan leda till rätt beslut.

Jag har aldrig varit med om att känslan har lett mig till fel beslut. Den kanske har gjort att jag fått ta en omväg i onödan eller satsat en massa pengar i projekt som inte lett någonstans annat än rakt ned i avgrunden. Men den har alltid fått mig att stå på raka ben och acceptera vilket öde som än har kommit min väg. Det handlar om tro. Att tro på det jag gör. Att kunna stå rakryggad trots att näven kommer rakt emot mig. Kanske har jag accepterat att min krokiga näsa är beyond all repair, men så länge känslan finns där verkar jag kunna göra vad som helst.

Nu sitter jag så här med ett beslut i min hand där känslan strömmar in över mig. Ändå vill min logik, min rationalitet och mitt ”what if” säga åt mig att inte följa den. Friskhetstecken. Ja. Sundhetstecken. Nej.

  • Utan dårskapen hade vi inte varit någonting. Då hade vi bara suttit i ett hörn, skakande av rädsla och hävnvisat till logik, rationalitet och ”what if”. Och du verkar ju vara rätt galen. 😉 Grattis!

  • 🙂