juni 18, 2012

Att lyfta en sten

Hörnet vid gatans slut var sådär lagom ointressant för att han inte skulle fästa blicken vid det när hans fötter tog den allt för skarpa vägen runt det och gick rakt in i en handburen pappmugg med kaffe.

Vätskan som var skållande varm, vällde ut över hans vita skjorta.

Det svedde till och svordomarna började ta form. Hans ögon vandrade från det egna, till bröstkorgen av det andra. Den skyldige. Som enligt honom orsakat denna inte allt för oväsentliga sammanstötning. De var ju båda på väg, men han var lite mer på väg en den han nu stod mitt emot. I alla fall kändes det så. I alla fall tills dess hans ögon slagit an en lagom haltande färdväg längst med kroppen på den han nu stod framför.

Vid hakan gjorde blicken ett abrupt stopp för att sedan gradvis smekan sig över läpparna på gestalten som uppenbarade sig framför honom.

”Oj, fysatan vad otajmat obra…”

Hennes uttryck för det oväntade och obekväma liksom skar rakt igenom honom där han stod i sin kaffeindränkta skjorta som nu såg ut som en världskarta.

”F-f-faaaan… helvete..”, var vad som kom ur honom.

”Huha.. hihi… huha…”, svarade hon.

Utan att förstå varför han bubblade inombords till detta lite smått olämpliga svar på hans svordomar, lät han sin annars ilskna reaktion ta en paus för att utforska vad det var som hände inom honom.

”Men vafaaan…”, gurglade han ifrån sig.

”Ja, vafaaaan…”, svarade hon med ett leende som liksom inte kunde hållas borta.

”Men vafaaan…”, upprepade han sig.

”Haha…”, svarade hon.

”Men haha…”, svarade han.

En stunds gemensam stund.

”Men tänk så fel det kan bli ibland…”, sa han ursäktande.

”Ja”, svarade hon.

”Shit och jag som var på väg till ett möte…”, fortsatte han.

”Och nu blev det såhär”, tillade hon.

Tystnad.

”Var är du på väg…”, sa han frågande?

”Ingenstans…”, svarade hon.

En sekunds medveten väntan, såsom den andre skulle säga något mer. Sedan en liten huvudrörelse från bägge två. Sedan en blick i varandras bröstkorgar. Sedan en tafatt rörelse av att välja en kolliderande förbikurs om varandra. Sedan ett litet leende till. Ett obehagligt litet irri-knuffande utan att röra varandra. Sedan en suck och en förbigång.

Varje dag lyfter man en sten, utan att för den delen veta vad som finns därunder. Är det ett möte eller ingenting. Är det en spilld kopp kaffe eller kanske en smutsig skjorta man fått ta på sig för de andra är orena. Oavsett vad så måste vi lyfta dessa stenar. Stenar som kanske inte alltid är enkla att lyfta, men som tar oss någonstans annan än där vi är. En djupare förståelse eller ett spontanare möte. Stenar. Som man lyfter på. För att överaskas av vad som finns därunder.