maj 23, 2013

Att våldet är förklarligt, gör det inte förståeligt

Just nu rinner en debatt i medierna om huruvida man ska vara mjukis eller ta i med hårdhandskarna mot de som bränner bilar i Husby och på andra platser i Stockholm. Debatten har nästan blivit lika extrem som händelserna i sig. Folk väljer sida. Såsom det fanns någon sida att välja. Jag tror nämligen att alla håller med varandra, men eggas till extrema åsikter för att endera parten väljer att fokusera på att vinna debatten snarare än att skapa lösningar.

Den som kastar sten och bränner bilar ska tas fast och dömas för det. Detta beteende ska vi inte ha någon som helst förståelse för. Vi kan förklara det. Men inte förstå det. Att visa förståelse för ett sådant beteende innebär också att vi med empati sätter oss in i deras roll och säger att det är troligt att vi gjort likadant. Dvs. om vi haft det som dem. De som kastar. De som slåss och de som bränner.

Jag har varit en sådan som slåss. Det jag saknade i den situationen var någon som sa åt mig att det jag gjorde var fel. Någon som stod på min sida. Någon som kunde förklara situationen på samma sätt som jag, men som ändå valde att säga att den inte förstod varför jag valde att slåss. Att förkasta den som slåss till en ensam galning är fel i det här läget. Det kommer inte hjälpa någon. Visst. Hen måste dömas, men också vårdas. Inte inom kriminalvården utan snarare genom att samhället, alla, vänner och kära. De man bryr sig om. Ställer sig upp och säger att jaja… jag lever under samma förutsättningar som du, men jag förstår fortfarande inte varför du, och inte jag, gör såsom du gör.

Inte att en politiker gör det. Kanske en brandman och polis som faktiskt drabbas lika mycket av det direkta våldet som den som äger bilen som måste släckas eller misshandeln som måste brytas upp. Men inte en politiker. Politikerna ska bara hålla käften just nu. Allt de gör är att förvärra situationen. Då menar jag både de som pratar om förståelse och att detta är ett resultat av socioekonomiska ojämlikheter, liksom de som säger att man ska ta i med hårdare tag. Båda parter är lika farliga. Båda sidor häller bensin på något som inte kan släckas med retorik, utan bara med tid.

Det finns inget att vinna här. Våld är roligt för den som befinner sig i det. Ingen ångest, bara frigörelse. Ångesten kommer först i efterhand. Både för poliser och för stenkastare. I ångesten försöker man hitta alla möjliga skäl till att berättiga sitt beteende. I det läget är det väldigt farligt att förstå. Lika farligt som att säga att man ska göra det värre. Förståelsen skapar legitimitet. Legitimiteten förhärdar samvetet och våldet växer.

Det kan låta lite komplext. Hur kan uppmaningar till förståelse vara farliga. Well. Det tar argumenten från de närstående. De som faktiskt kan förmå sina nära och kära att sluta upp med vad de gör. I den debatten blir våldsverkaren den som gör, och den som talar om samtal, den som inte gör. Våldet segrar då den anser att den är den ende som gör något åt situationen som beskrivs av de som förstår. Det ger media en möjlighet att spinna två sidor av elit mot varandra och därigenom förlänga scenariot. Precis som eldande kommentarer om hårdare tag ger folk med makt, ytterligare skäl att använda den på mer extrema sätt.

Just nu handlar det inte om att förstå, hur mycket vi än klarar av att förklara. Just nu handlar det om att sluta. Det kan vi bara göra genom att hålla hemma och mana till lugn hos våra egna. Oavsett vilken sida av fajten vi står på.