• Background Image

    News & Updates

    Jesper Åström

juni 30, 2017

oktober 16, 2016

Alla vi mellanbarn i samhällsförändringens vagga

Det händer mycket i Sverige just nu. Mycket och väldigt lite. Det är som att landet klyvs på flera håll samtidigt, som om ett big bang har splittrat upp landet i delar och skickat det åt olika håll.

På varje enskild liten partikel sitter en extremist och jollrar över sin egen bild av verkligheten. Såsom den upplever den.

Det är Internets fel att det har blivit såhär. Eller, näe, det är egentligen inte Internets fel. Det är vår välviljas fel. Kombinerat med ett Internet som vi inte förstår, blir välviljan en problematisk institution där alla jobbar för att göra det bättre för varje enskild individ, samtidigt som varje förbättring för den enskilde, leder till oförståelse för andras bild av verkligheten.

Alla har vi rätt i en värld av fullständig tillgång till all information. Alla kan vi hitta stöd till det vi själva tror. Oavsett vad vi tror. En på miljonen är 1500 personer på Facebook, och i min digitaliserade vardag står jag handfallen inför det stöd de ger mig. Vintern kommer. Jag behöver dem. De vill mig väl och jag vill med dem göra väl.

Det säger MITT Excel-blad. Ditt är fel.

Landet falukorv. Ett land som var känt för sin solidariska miljö och för sin förståelse för olikheter, har förbytts till ett ideologiskt förblindat land, där de praktiska lösningarna sätts på paus, till fördel för politiska, individuella och ekonomiska maktspel.

”Jag har mer rätt än du att ha det bättre än du”

Jag tror den meningen sammanfattar ungefär allt som sägs i media, från politiker och huvuddelen av mitt Facebook-flöde just nu.

Sammantaget bottnar det i att förändringen av samhället inte går i takt med de omättliga förväntningar vi har på att samhället ska ge oss lösningar, där vi själva förbjuder dem att träda in.

Individualismen äcklar mig och dess frihetliga förespråkare är blott charlataner till en maktordning där bara ett fåtal är inkluderade och resten står utanför.

Det är lätt att falla in i dystopiernas verser när jag tänker på de kommande månaderna och åren. Jag tror inte längre att vi kommer skapa något bra ihop. Förutsättningarna för att de parallella världarna som nu byggs upp ska hamna i krig med varandra, snarare än acceptera varandra, är för stora.

Den digitaliserade världen, med finansvärlden i spetsen, har redan brutit sig loss från den institutionella. De som är kvar i den sistnämnda förstår inte vad som händer.

Politiker förstår inte varför väljarna inte vill rösta. Företagen förstår inte varför folk inte längre vill köpa deras produkter. Arbetarna förstår inte varför jobben försvinner.

Samtidigt som den digitaliserade delen av världen, inte tar sig tiden att förklara.

I en värld där vi organiserar oss själva, behövs det ingen institutionaliserad demokrati. Den tar vi hand om själva. Det behövs inga gränser, där jag inte är geografiskt knuten till en plats. Politiker och dess institutioner, såsom partier, som var ett sätt att hitta rättvisa där folk inte kunde röra sig fritt, behövs inte längre där jag väljer att organisera mig med vem jag vill, var femte minut.

Företagen förstår inte längre att deras produkt inte längre löser det problem den en gång skapades för att lösa. Skivbranschen och dess skivor. Klädföretagen och dess kläder. Medieföretagen och dess medieformat. Ingen av dem förstår att skivorna var underhållning, som idag inte längre kommer pressad, att kläderna var mode, som idag inte kommer utan ett justerbart filter och att medierna var plattformen för att distribuera nyheter, som idag inte kan tryckas imorgon.

Och så arbetarna, som inte förstår att jobbet aldrig kommer tillbaka. I alla fall inte det jobb som kräver en åker eller en maskin, alltså ett ”riktigt jobb”.

Och det är ju egentligen inte så konstigt att de undrar eller inte förstår. Det är ju inte så konstigt att de förfäras och försöker hitta någon att skylla på.

Politikerna skyller på Sverigedemokraterna. Företagen skyller på konkurrensen. Och arbetarna skyller på utlänningarna. Yttre hot, som liksom bitit sig fast, som accepteras och som göds av de verklighetsfiltrerande informationskällor som vi vänder oss till för att få svar.

Söker jag på invandring som vit man, får jag ett annat svar än om jag söker som kontrastfärgad dito.

Och ingen förstår någon! Och alla söker vi svaren där vi får stöd!

Rasifiering! Våldtäktskultur! Sjuklövern! Trigger warning! Toblerone-effekten! Jobbskatteavdrag! Ingångsjobb! Marknadsliberalism! Länge leve Tengil! Zara Larsson! Sven Nylander! Hen!

Allt har en förklaring som är sann. Men ingen tar sig tiden att lyssna. Ingen vill förstå. Ingen vill #barabacka och hålla käft. Ingen orkar klicka sig en sida bort från informationsbuffén som serveras.

Min sanning är den som jag alltid haft. Den sanning som jag förstår och som jag nu har stöd för. 1500 människor håller med och då måste det ju vara sant!

Men där 1500 människor är en på miljonen, blir vår skeva uppfattning om mängd ett problem som gör att det som tidigare var ”en enskild galning”, nu framstår som en upplyst härförare.

Och mitt i all självbejakelsehysteri utvecklas drönare som kan kriga och därför inte behöver människor som kan säga nej på slagfälten. Det byggs robotar som kan göra de allra flesta av de kvarvarande jobben. Det programmeras artificiella intelligenser som kan göra det robotarna inte klarar av att lösa med greppklorna.

I den världen ställer utvecklas motsättningar mellan de gamla institutionella huvudspelarna, istället för att hitta smörjmedel för samexistens i den världen som kommer. Människa mot maskin, stat mot individ, företag mot arbetare, arbetare mot lön, svensk mot icke-svensk… och den nya världens möjligheter glöms bort, förbjuds och avfärdas som overkligheter och galenskaper. Eller i värsta fall används, för att befästa de rådande maktstrukturer som vi är vana vid från den värld vi vuxit upp i.

”Låt oss digitalisera oss och lägga ut den här pdf-en på webben. Låt oss använda Facebook för att marknadsföra oss. Fildelning borde vara olagligt. Kan vi inte optimera det här krigssystemet för att bomba alla som tycker fel.”

Vi behöver äga så väldigt lite, i en framtid där vi kan dela så väldigt mycket!

Så, varför kommer jag då inte med en ”10 best ways to fix this…”-post? Varför har jag inte svaren? Varför skriver jag ett vemodigt inlägg om välviljans extremism istället för att ”göra något åt saken”?

Det är för att jag inte vet vad som kan eller borde göras… Jag har faktiskt ingen anting. Jag är ett mellanbarn… en person som ser bägge världar utan att riktigt ha makt eller förstånd att leva i någon av dem.

Jag måste acceptera att jag för första gången i livet måste lita på att andra löser detta åt mig, och vara redo att följa de som klarar av att göra det. Människor som tar den nya världen som en självklarhet och inte har referenspunkten från uppväxten i den gamla världen.

Samtidigt måste jag hjälpa till att förklara den nya världen för den gamla världen för att minska friktionen dem mellan. Makten måste lämnas över, utan att den som just nu sitter på den, vill begränsa den som morgondagen otvivelaktigt kommer att ge den.

Där hittar jag min roll i det som nu sker. Följare och ledare. Student och lärare. Lika motsägelsefullt som det är naturligt, i en tid som förändras snabbare än någonsin, utan att det för den delen byggs en enda till märkbar profilbyggnad, fabrik eller maskin som visar på dess utvecklingstakt i den värld jag är van vid som den verkliga.

augusti 31, 2016

Skaffa och vårda leads – Business to business & Business to consumer

I sju år har det här innehållet legat på YouTube. Simon Sundén hade fixat så att jag skulle få dela med mig av lite tankar på en helt fantastisk konferens som hette Searchmeet. Det som var lite sjukt med Searchmeet var att folk som kunde saker, kom dit och berättade hur de gjorde. Folk delade friskt. Det var fint.

Det var också en av de första gångerna jag hängde med Judith för första gången. Det var också fint. Allt var så på riktigt, och såhär i nostalgins tecken tycker jag inte att det är mer än rimligt att dela.

Problemet med det som togs upp på konferensen var att mycket av det fortfarande upplevs vara framtiden på många Svenska företag. Varför går det så långsamt?

Video 1

Video 2

juli 5, 2016

Intervju: Michael Kazarnovicz – Om Robotetik, tro och politiska visioner – Almedalen 2016

Under min andra dag i Almedalen fick jag möjligheten att sätta mig med Michael och prata om robotetik, hur vår syn på tro har förändrats i en förvånande nog gemensam riktning och att det finns flera utmaningar med att politiken och visionen ligger så långt ifrån varandra. Det behövs liksom ingen pragmatisk framtidsminister, snarare behöver vi få tillåta oss själva att drömma, att ha fel och att ändra oss.

Den här intervjun var likt samtalet med Brit en av de mest inspirerande samtalen jag haft på mycket länge och jag ser fram emot att träffa fler underbara människor de kommande dagarna.

En sak som jag kommer jobba på till nästa inspelning är ljudet. Jag har en lösning, och får testa till nästa inspelning.

 

Intervjuerna gör jag under temat ”saker du inte riktigt vet, men som du tror och därför vill dela”. De är en del i min satsning på att dela kunskap för att fler ska kunna få möjlighet att använda digitaliseringens fördelar. Fler intervjuer kommer göras under veckan och läggas ut på min YouTube-kanal. Där postar jag i vanliga fall ”How to’s..” på engelska.

Vill du lära dig mer om hur du jobbar med viral mekanik och viral spridning på nätet kan du göra det genom min gratis kurs på viralhack.com.

Må bra, idag!

juli 4, 2016

Intervju: Brit Stakston – Almedalen 2016

Jag fick möjlighet att intervjua Brit Stakston. Det blev ett långt samtal om demokrati och almedalen, om Blank Spot Projects framtid och om Wikimedia.

Se hela intervjun nedan. Kortare klipp kommer senare.

 

april 7, 2016

Digital Transformation på Taktiska

Höll en dragning på MEG16 (marknadsdagarna i Göteborg) om hur jag ser på den digitala transformationen. Mitt perspektiv är ju taktiskt och därför fokuserar jag gärna på situaitoner, problem och saker som behöver lösas NU för att företaget ska kunna vara med i transformationen och inte blir bortknuffat… eller… disruptat, som det så fint heter.

Som drivkraft har jag alltid haft min irritation. Irritationen när något inte funkar som det ska. Därför blev det fullt naturligt att också prata om transformationen utifrån irritation jag får när jag försöker lösa taktiska problem.

Sveriges Kommunikatörer hade lånat mig scenen. Ett stort förtroende med tanke på att i princip vad som helst kan trilla ur munnen på mig. Jag streamade live på Periscope och den filmen sparade jag. Längst ned på sidan hittar du mina slajds. (filmen blev dessvärre mest skrev, men men… du får skita i å titta å kolla slajdsen istället)

 

december 29, 2015

Existens

IMG_3710

En flyktig själ tillhör inte någon, den tillhör alla. Har du bestämt dig för att det obestämda, oklara och obundna är ditt ljus bland alla brustna argument, så får jag väl låta dig vara. Ett flyktigt hjärta kan inte hållas, bara hållas.

Jag försöker men misslyckas att förklara, kanske inte har orden, men jag vill förklara, även om det inte finns något kvar att förklara. Viljor är olika. Perspektiv är olika. Allt är alltid så jävla olika. Och i bitterheten maler tanken att det inte är mig du behöver. Och trots att jag inte vill sluta, så skicka inga sms, jag är van, det är ändå alltid är jag som blir över.

Inombords drar sammanfattningen av min inadekvata existens ut livslustens gummiband som så länge torkats av ett allt för ihärdigt tålamod. Det nästan kliar. Och i sitt fnöskeslikna tillstånd knarrar de bäst som ovälkomna rapar. Ett skrik, en tår, en deciliter svett. Ljuden och vätskorna. Kroppens Voltaren för det brustna hjärtat.

Men det är lugnt. Det är alltid lugnt med mig. Allt är alltid lugnt med mig. Förutom när ingenting är lugnt med mig. Stunder då min närvaro blåser sönder rummet med sin mullrande kraft och allt blir sådär tyst. Men det är lugnt. De här såren varar bara på insidan.

Så. Jag är borta när du behöver, alltid där när några timmarna blir över. Jag, och mina drömmar om fyrklöver. Jag vet att jag borde vara värd, något annat än det här. Men hjärnan och hjärtat spelar inte alltid samma melodi när du är olyckligt kär.

Några vårvindar kommer knappast blåsa nu på ett tag. Hösten försvann i ett rus där dina pupiller höll mig fast i en låda rött. Tror jag inte ens såg löven på träden falla. Vem gjorde det? Vintern är här och istället för dina fotsteg vid min sida, hörs bara ljudet av tangenter som med emo-texter vill få käft på ett hjärta, in en kropp, i en person, som vet hur du betalar priset för att inte vara begriplig.

Pip pip. Skärmen lyser. Drar handen över ansiktet och sucken blir djupare än jag önskar. När jag ser att det inte är från dig.

november 4, 2015

Jag ville bara inte fastna i ditt undantag

Stå still medan jag säger det jag vill, få sagt.

Nej jag tänker inte gå någonstans.

Vill inte andas varannat. Du vet, du måste förstå. 

Jag hatar sånt. Det vet du.

Jag ville, eller vill explodera i dig och att du skulle eller att du vill explodera i mig. 

Va?

Nej alltså. Som en bomb i bröstet.

Va?

Fast inte så det sticks. Nej, bara explodera.

Aha. Så. Menar du.

Ja. Så menar jag.

Förstår du mig nu?

Nej, jag gör inte det. Jag förstår ingenting.

Det skär i mig.

Det skär i mig med.

Har du ont?

Nej. Men det skär. Det gör inte ont. Men det skär…

Såhär!!?

Vafan gör du? Nej… det där gör ju ont… är du dum i huvudet?

Ja. Jag är nog det.

Ja det är du fan. Hatar dig.

Gör du?

Nej.

Ja vet. Men…

Men vad?

Äh…

…det spelar ingen roll?

Nej inte längre. Inte längre.

Ja vet. Inte längre.

Fuck ”inte längre”.

Ja. Fuck det.

Fast du.

Ja?

Vill du?

Ja.

Men ”vill du”?

Ja. Det ”vill” jag!

Säker?

Ja. Säker. Jag vill bara inte fastna…

I vaddå?

… i ditt undantag.

 

 

 

november 2, 2015

Ett slag för lagomfalden

I gränslandet mellan enfald och mångfald finner jag det lämpligt att lansera uttrycket lagomfald. Precis som många andra hjälpsamma ord såsom ”hen” och ”googla” som kommit de senaste åren, ser jag ordet lagomfald som förhandlingsresultatet av en allt för polariserad samhällsdebatt som pågått allt för länge.

Folk orkar helt enkelt inte längre med samhället där det handlar om att hitta fel hos den andres argument utan att först ha lyssnat, tänkt och sedan resonerat.

Hans Roslings nyvunna stjärnstatus, tillsammans med SDs minskande väljarstöd, ska ses som en tydlig indikation på att det enfaldiga uttrycket som bejakas av avpixlat-folket inte längre når ut i samma utsträckning som tidigare.

På samma sätt är vi dödligt trötta på PK-folkets hindrande retorik som får oss att må dåligt över att gå på Hip-hop-klubb om vi inte ”lived the struggle”, eller som fråntar oss rätten att kalla oss feminister och antirasister om vi inte själva är rätt typ av kvinna eller har en viss nyans i vårt skinn.

Nej. Det är dags för lagomfaldens tid. En tid då vi fullkomligt skiter i både enfald och mångfald och fokuserar på att vara goda, trevliga och glada människor. Vi är lyhörda och tar in resonemang för att berika oss själva, snarare än för att hitta ett sätt att vinna ett argument.

Vi är Alex & Sigge blandat med Malou von Sieverts. Vi kränker ogärna medvetet folk, men vi säger också ”lägg av” när någon drar för långsökta paralleller mellan vad vi sagt och vad vi kanske menat, eller vad det kanske skulle kunnat uppfattas som. Vi är snälla och vi är sådär obrytt lagom som bara riktigt lagom människor kan vara.

Vi köper Otaly för att det kommer i en snygg förpackning snarare än att det ger en röst åt djuren, vi ger pengar till flyktinghjälpen för att någon sa åt oss att göra det på Facebook, vi återvinner för att det blivit en vana och vi tycker Christer Sandelin var kokko långt innan han ville att riksdagens mest enfaldige man skulle bli statsminister.

Vi är helt jävla lagom och det är helt jävla ok.

september 10, 2015

På tal om fokus

refugeehelp

Illustration: Poppe

Ikväll ska det på Debatt diskuteras om: ”…är det stora engagemanget vi ser början på en förändring i synen på flyktingpolitiken eller bara ett tillfälligt sätt att bota våra skuldkänslor?

Jag läser kommentarer på Facebook såsom: ”Har en skepsis mot de som går ut och berättar om att de skänker. Där finns nog ett inslag att mer positionera sig som extra goda människor.

Jag läser analyser där man frågar sig: ”Både Pressbyrån och Ubers kampanjer har hyllats i sociala medier och på bloggar och kampanjerna delas frenetiskt – alla verkar vilja vara med och sprida budskapet. Men är det helt okej att använda en katastrofsituation till att marknadsföra sitt varumärke? Och var går gränsen för det som är etiskt försvarbart?

Samtidigt tänker jag att… dagen det är ett allmänt problem att folk tävlar i godhet, så blir Västerbrons fallhöjd troligtvis inte fullt lika avskräckande att planera in under ”aktiviteter att testa på lördag…”

(Å andra sidan: Det enda vettiga perspektiv jag hört i den här debatten är det som kom från Brit Stakston i EFN TV och innan dess i Expressen härom dagen. Om hur de demokratiska institutionerna har en möjlighet, eller ett problem i hur de lyckas ta över när det spontana engagemanget slutligen lägger sig. Och det var å andra sidan det viktigaste som sagts i politisk debatt det här året.)