• Background Image

    News & Updates

    Jesper Åström

augusti 19, 2015

Att bli ”Nackad” – En berättelse om trollning, Nacka Kommun och väldigt engagerade fans

Morgonen började nog precis som vanligt för de allra flesta av oss. Det var onsdag, halvvägs till helgen, solen lyste ovanför medan minnet av semestern började blekna så smått .

På Nacka kommun öppnade Sam locket till sin PC och tryckte på ON-knappen. Han gick till köket för att ta en kopp kaffe, småprata lite med Gittan och rätta till några post-it-lappar som hamnat fel på kommunkontorets interntavla. Han log över sig själv, sin egen förmåga att existera och att dagen var precis där den alltid var. Helt och hållet förutsägbar.

Gårdagen hade spenderats på allehanda avslag. Han hade slagit rekord. De hade stolt gett honom menande blickar i korridoren på väg mot utgången. Ytterligare en dag i medborgarbegränsningarnas tjänst hade kommit till sin ända och han hade gjort det riktigt bra. Rent utav bäst.

Sam kom tillbaka till sin dator och slog sig ner för att njuta av de sista 5 minuterna Microsoft-intro hans arbetsstation förgyllde dagen med varje morgon.

Pling

Som det var på den här tiden i Sverige, så brukade medborarna höra av sig som mest när kommunen hade stängt sitt kontor för dagen. Även om det var ett ytterst märkligt beteende enligt Sam (de borde ju höra av sig på kontorstid) så var det inte ovanligt att det där låg ett trettiotal mejl från invånarna i hans inbox.

Just den här dagen var det dock något som var annorlunda.

147 olästa mejl.

Pling.

Ett till.

Pling.

Ett till.

Pling.

Ett till.

Alla med rubriken: #rättattdansa

Sam som hade en förkärlek för Talibansk samhällsordning kände med ens att nacknerven spände till. Själv hade han dansat när han var ung. På fritidsgårdens diskotek. Med Maria. Hon hade haft vita Levis 501:or på sig och en parfym som likt ett nervgift slagit ut hans fundamentala kroppsfunktioner. Det hade varit fantastiskt och fruktansvärt på en och samma gång. Sen hånglade hon med Stefan.

Dans hade sedan dess haft en viss plats i de inre dikena av Sams nostalgiska kärna. Konstant förknippat med den olustighetskänsla han känt när han ensam vandrat hem den kvällen i sina blå Crocker och ljusgula Sketchers.

Docklands, Sam läste mejlen som kom in. Knarkklubben från 90-talet som fått någon slags renaissance i takt med att svensk rejvkultur börjat få luft under vingarna. Han hade tagit emot beslutet om avslag med ett förnöjt leende dagen innan. Det var så pass definitivt att han inte ens bemödat sig formulera en kreativare form av ”inga kommentarer”. Han hade kort och gott levererat ett ”avslag”, utan att behöva ta en endaste klunk vatten för att motverka torrmunslätet som annars var så närvarande på grund av kommunens tåliga ventilationssystem.

Det var lunchtid. Sam hade precis öppnat sin matlåda när Gittan med smått stirriga ögon tittade drog lunchrumsdörren åt sidan. Hon hade inte sin sedvanliga kommunkopp med Lipton svans i handen, vilket redan där gav Sam signalen att detta måste vara allvarligt.

Har du sett vad de gör mot oss på Facebook?”, frågade hon med lite lätt darr på rösten.

Sam hade som pressansvarig besökt kommunens sida på Facebook en gång sedan den lanserades för några månader sedan. Den var fin och representabel för de kommuninvånare som just nu bodde i Nacka. Kommunens slogan hade fått en extra tydlig plats i toppen på sidan och kunde för en gångs skull känna sig i framkant.

Sidan kom till efter en inspirationsföreläsning de haft om digital transformation. ”Always on”… ”365 dagar om året, 24/7…”, något case från Volvo Trucks, något från Coca Cola och så ett från Helsingborgs kommun där Internet var på väg att bli fritt.

Det fick bli en sida på Facebook. Det fanns ju inga resurser. Men stolta var de ändå. Nästa SKL-möte kunde de likt gårdagens vandring genom korridoren, få möjligheten att räcka upp handen i luften när det var dags att höra sig för vilka som fanns var på Internet.

Men sedan dess hade han inte riktigt tänkt på sidans existens.

Han tittade djupt i Gittans ögon. ”Jag tar hand om det..

In på Facebook-sidan. 35 minuters analys av läget. Det var många som hörde av sig just nu. Många som hade åsikter. Åsikter som låg väldigt nära de där mejlen som tidigare inkommit till hans inkorg.

Han tänkte snabbt. Han gick till motattack.

11899784_10153683188110730_6250093399363987626_n

BOOM… One man down… 56 to go…

11898767_10153683188100730_8421067370447886326_n

Next one… rattatattataaaa….

11899989_10153566058492264_7327677109104912626_n

Poff!!!

Sam var i eld och lågor. Han nickade fram och tillbaka. Han bytte från P3 till Mix Megapol på radion. Detta behövde rätt typ av soundtrack.

11903626_1632835556988102_1055909342_o

Right back at ya…

11873042_1632836263654698_1867393544_o

Say whooooot!!!

11881395_1632823826989275_874390607_o

RIDÅÅÅ!!!

Sam slog armarna i kors.

Gittaaaan”…, han ropade ut i korridoren.

Gittan tittade in genom dörren.

Mhm… har du sett…”, frågade hon…

Japp, sett och utrett..”, svarade han och lade till en byråkratisk dubbelhaka som bara en riktigt viktig kommunpamp kan samtidigt som han plirade med läpparna…

Solen sken åter på Nacka Kommuns kontor. Sam hade ställt saker och ting tillrätta. Livet kunde gå vidare.

Men självklart var verkligheten inte så enkel

Det du läst fram till nu är en blandning av påhitt och skärmdumpar. Något vi ser ganska mycket av på dagens Internet. Men dagens trollning av Nacka kommun föranleder mig att ta ut svängarna litegrann och försöka mynta begreppet ”att bli nackad”. För det var vad som hände med Nacka Kommuns Facebook-sida idag.

Detta har hänt:

  • Nacka Kommun avslog Docklands ansökan om att få arrangera diskotek på kommunens mark
  • Dockland uppmanade sina otroligt engagerade fans att engagera sig för att få kommunen på bättre tankar
  • I en uppdatering senare kom följande på Docklands Facebook-sida

11891270_921039654619102_5647134023598581252_n

  • Följden blev en hord av människor som på bästa hyss-manér gick in och tryckte ner snittbetyget för Nacka Kommun till bottennivåer. Alla med kommentarer kring kommunens restriktiva hållning till Docklandsarrangermanget
  • Det är nu det riktigt intressanta börjar
  • Någon tar sig nämligen an att skapa en Facebook-profil med exakt samma branding som Nacka Kommun, bestämmer sig för att kalla sig Nacka Kommun och börjar besvara alla ratings som inkommit
  • Det ser således ut som om det är sidan själv som besvarar alla inläggen
  • Bakom spakarna sitter dock inte någon från Nacka Kommun utan ett helt vanlig dödligt troll som bestämt sig för att detta är ett perfekt läge för att skapa ett svenskt exempel av detta
  • Reaktionerna tar inte lång tid och dialogen som följer kan ni se ovan i de få skärmdumpar jag lyckades ta innan personen deletade fejkprofilen och exemplet försvann

Så till min frågeställning – hur ska du undvika att bli ”Nackad”?

Detta väcker en rad frågor.

  1. Vilket ansvar har en kommun att bemöta frågor på Facebook?
  2. Hur ska en kommun reagera om den märker att någon utger sig för att vara dem – alltså… när de blir ”nackade”?
  3. Förstår Svenska kommuner att det som händer offline, får bäring online om historien bara kan engagera? Och om så, vad finns det för beredskap att ta hand om det?

Själv tycker jag frågan är svår. Nu var det ju inte så allvarligt i detta fallet utan mest ett harmlöst prank som redde ut sig tillslut. Jag vet inte om jag som skattebetalare är beredd att betala för att någon ska sitta och vänta på den här typen av reaktioner, samtidigt så känner jag att det finns ett ansvar i att bemöta kommuninvånare via de kanaler och på de tider då medborgare kan och vill kommunicera. Det är svårt. Vad tycker ni?

Hur grupper är organiserade kan ni läsa i min bloggpost om de tre användarbeteendena jag skrev som gästpost hos Joakim Jardenberg för något år sedan.

För att understryka. Det jag inledde den här posten med är satir kring hur det kan gå på Internet ibland. Jag vet inte alls hur Nacka Kommun fungerar men lånade Sams namn i min berättelse. Här kan ni läsa Sams svar på en lite mer sansad version av berättelsen.

Uppdatering: Den riktige Sam svarar på satiren:

Och med ens blir jag lite rosig om kinderna:

(Till historien ska tilläggas att Docklands var ganska sena med sin ansökan till både kommunen och till polismyndigheten. Jag tar inte ställning i frågan men tycker bara att detta var så vansinnigt intressant att jag var tvungen att skriva något om det.)

 

augusti 13, 2015

Permanent – häshtäg

Var försvann du?

Rationaliteten var som bortsprungen. Känslorna svällade över. ”Jag hatar dig”, tänkte han medan hans andetag tog två surplar luft istället för ett. Svetten pressade ut genom axelkörtlarna och t-shirten blev långsamt genomskinlig.

Tretton sekunder, femton ord. Klick, publish, fuck you.

Allt är så enkelt. System 1 har fått leva ut sin fulla verkanseld på en canvas som råkar visas för hela världen.

När viljan att älska alla, misstas för dumdristig naivitet, slår hjärtats bultande slag en extra takt för hatets retorik.

Han lät tungan smaska gomen av hans torra mun en omgång till. En kommentar, ett svar, ett privat meddelande senare. Elden löd. Glöden täckte alla glömda vinklar. Inget vatten inom räckhåll för att släcka. Aggregerad passion i termer av mellanmjölksanalys. Vääääs. Psssss. Inte där.

Men jag känner en som…”. Hur felaktig sampling kan kännas så rätt i en mening som träffar hårdare än en riktad splitterbomb. Värde får en helt annan betydelse. Och betydelse behöver inte vara på riktigt så länge den känns, så länge den betyder något. Avsändare, utan betydelse, blir som fnittrande skuggor till storpixlad klickretorik.

Du kan inte förstå vad som hände sen…”

Västsvensk man i….”

Sexchock i sekt mord på platsnamn…”

Du är vad du äter” – finkultur.

Och när du slutligen låter ångern och ångesten ta tag i ditt plötsliga initiativ. Då finns det ingen möjlighet att sudda.

#permanent

juli 22, 2015

När jorden tar slut, blir det inga fler mobiler

1655041_10153466608872264_4302944294601098673_o

Den digitala utvecklingen är sannerligen fantastisk. Så mycket nya och balla prylar, så många fina och härliga baby-bilder. I liksom love it. All day, every day. Jag är inte heller ensam. Allt från tillväxtdyrkare och framtidssiare talar om den nya värld som öppnar upp sig i takt med att fler och fler saker kopplas upp mot nätet.

I teorin är jag benägen att springa längst fram i den här utvecklingen för att hitta möjligheter till nya lösningar. Men. Det finns ett problem som får mig att vrida blicken mot konsekvenserna av digitaliseringen snarare än dess möjligheter. Och nu snackar jag inte om att en trött Aftobladet-journalist kommer förlora sitt jobb, utan snarare om den faktiska utmaning vi står inför när vi ska bygga alla system som ska klara av att härbärgera kopplingarna mellan alla dessa prylar.

Internet är inget spöke. Det kräver infrastruktur i form av master, servrar, sladdar (kablar) och en massa mottagare. Alla dessa prylar består av material. Tyvärr, kan man tycka, råkar det vara så att de allra bästa materialen för dessa prylar inte är något som växer på träd.

Det hade varit najs om vi kunnat odla fram koppar eller gödsla fram koltan. Men verkligheten är en annan.

Dessa naturresurser, mineraler och metaller är på väg att ta slut. Japp. De är på väg att ta slut. Det är kanske inte så konstigt att det är på det sättet heller. Idag förbrukar vi ungefär 1.5 gånger vad jorden orkar producera på ett år.

Och visst. Resultatet blir en massa tillväxt i excelark och robotar som nästan kan göra samma saker som oss. Det är coolt, vi får råd att köpa en ny bil, båt, micro, fjärris och ca 13 nya digitala skärmar att koppla upp för att leva det molnbaserade livet.

Baksidan är förutom ett och annat kongolesiskt, uzbekiskt och pakistanskt barn i arbete, också en jord som inte längre orkar med. Och det tar liksom lite charmen från allt det som blinkar framför mina ögon.

Och då pratar jag bara om den teknologiska överproduktionen. När det kommer till mat och vatten är det ännu lite sämre.

I tillväxtens namn producerar vi så mycket mer än vad vi behöver för att leva bra, i tron om att framtiden kommer bli så mycket bättre. Men, mitt inre ställer sig oftare och oftare frågor kring vilket pris vi är villiga att betala för ett fix som tillslut inte kommer vara tillgängligt. Vad blir då konsekvenserna?

För trots att Elon Musk, Andrea Rossi och alla andra tokstollar har börjat paketera lösningen på energifrågan, så är det bara en liten bit av vad som behöver göras för att jorden ska kunna vara bebolig om 20 år. Alltså, när jag är 55 och du som läser detta är din egen ålder plus 20 år. Alltså… tänk dig hur nära bronset 94 känns i tiden… så långt eller kort in i framtiden.

Vad jag försöker säga är att det är dags att vi lyfter blicken från de mantran som skapat den här världen av upplevt överflöd och försöker hitta en ny modell där vi lever i samklang med jorden som fött oss tills nu. Jag försöker säga… att jag börjat bry mig om miljön. Sent ska den inspirerande nörden titta upp från skärmen. Ja vet. Men liksom det tog mig 2 år att inse att en ökad konverteringsgrad på en casino-sajt, troligtvis innebär motsvarande belastning på en familjeekonomi, har jag äntligen börjat se bortom de split-test och prototyper som annars fyller mina dagar.

juli 21, 2015

Jag satte mig på Kulturhuset för att finna inspiration och fann den i en stor röv som gav mig insikt om den förutsättningslösa kärleken

Kulturhusets andaktsfulla klyschor omsluter mig den här eftermiddagen. På våning tre sitter jag. Inte bara för att det är gratis påtår och hon som står bakom disken har balla tatueringar längst med hela armarna. Nej, jag sitter här för att kunna se ut över plattan. En plats vars olika människotyper är lika många som pixlarna på TV-skärmen.

Jag sitter här för att finna inspiration till skrivandet. För att komma tillbaka till passionen där svulstigheten i uttrycket är viktigare än betydelsen av det jag försöker kommunicera. Att fånga känslan. Det där som vi sällan, eller på riktigt, tar oss tiden att verkligen formulera. Såsom att porerna kräks när du är riktigt förälskad, eller att magen kittlar dig när du själv behöver hulka.

Framför mig sitter en kvinna vars röv får betydande bergsmassiv att framstå som minimalistiska. Hennes sonotter (motsvarigheten till hen för ett könlöst barn) ställer lika varierande frågor som en sportreporter och deras bakelser är sedan länge inmundigade, i full färd att omvandlas till överskottsenergi som ska göda behovet av ytterligare en flygstol vid framtida semesterresor.

Det råder ingen nöd på dem. De visar varandra tålamod och förutsättningslös kärlek i en nutid som annars präglas av motsatser och missförstånd. Så, på sätt och vis står jag emot reptilreaktionen som förkastar deras existens, såsom hångelljud på bussen kan göra, och jag inspireras.

Förutsättningslös kärlek. Den där som får dig att ständigt vilja leva i kokongen som minnet av samlade stunder du delat med en människa du älskar skapar. Det är inte ofta du varesig känner den eller ser den yttras i det allmänna rummet. Människa till människa. Människa till bakelse. Bakdel till stol.

Mitt 35-åriga jag räds ofta över tanken på att jag kanske aldrig kommer få känna den igen. I den konstruktion jag lever finns det mycket tid för tankar, lite tid att uttrycka dem. Än mindre tid att uppleva dem då antingen förståelsen av stunderna eller de rätta orden oftast kommer i efterhand.

Jag intalar mig själv att den väg jag valt är ett fullgott alternativ. Samtidigt finner jag mig åter och igen i vanan av att söka något som bara tvåsamheten kan ge. Det där förutsättningslösa som inte är inledningen till ett möte du vill ska leda till dit du har planerat. Möjligheten att säga ”mhm…” och få ett ”aha..” tillbaka, där både avsändare och mottagare nöjer sig med att tonen i lätet säger allt som behöver sägas och man egentligen vet, utan att orden behöver falla sig mer komplexa än så.

Samtiden söker konflikt i jakten på de klick som fått ersätta lösnummer. Som individer söker vi bara förståelse och rätten till vår egen existens. I hjärtat söker vi kärleken som trots alla Hollywood filmer i hela världen, aldrig riktigt blir en rush i en regnig allé med en vältajmad hoppkram och tungkyss som slutpunkt.

Alternativkostnaden till tvåsamheten blir självskapet som konstant balanserar på ensamhetens tunna linje. Jag intalar mig att jag hellre lever som ensamvarg än att leva i en falsksjungande duett. Men jag vet att jag någonstans ljuger för mig själv.

För även om publiken skruvar sig i sina säten, så blir du mer än ofta tondöv då hjärtats bultande tar hela din uppmärksamhet från det faktum att ni inte kan sjunga ihop. Och det är den bästa känslan som finns.

Kanske är det den otroliga sommarvärmen vi upplever just nu, eller så är det åldern som gjort mig mindre manisk. Men på något sätt känns det hela väldigt odramatiskt i stunden där jag sitter och vältrar mig i tungrullande ordlekar.

Och även om jag came in like a wrecking ball i det här livet, är raderna jag nu har framför mig sammanfattningen av den stillhet jag känner i tron att det någon gån ändå löser sig helt av sig självt. Om än inte i känslan, så i alla fall i beskrivningen av den.

Svart kaffe och poesi. Ett par stycken text i bloggen och ett par ögon som leder huvudets vridningar i letandet efter en toalett. De brukade ha stans bästa.

Kvinnan och barnet har gått. En kille i sprakande brallor har satt sig i deras ställe. Jag vrider mig tillbaka till boken och motstår mina pressande behov för att skriva ett par sista rader orimmad kotlett innan jag packar ihop och går hem.

juli 17, 2015

Hemma från Asien

Han såg ned på sina fötter och fann att asfalten var sprucken mellan sulorna på skorna. Han var hemma. Bakom sig lämnaden han 15 timmars resa, 18 dagars arbete och en rad oförglömliga tillfällen som liksom fanns till hundra procent just då de skedde.

Det är inte ofta jag gillar något längre. Ja vet. Det låter lite skitnödigt. Men jag har inte på länge, haft lust att göra någonting alls. Saker som tidigare betytt något har liksom bleknat bredvid den där känslan av att inte göra någonting över huvud taget.

När den känslan kommer. Då behöver jag resa. Inte så mycket för att jag upptäcker en massa nya saker när jag reser, utan för att jag av någon anledning kan vara precis såsom jag vill vara. Nästan alla jag möter, träffar mig för första gången. De vet ju inte hur jag är, så jag kan vara precis såsom jag vill, utan att för den sakens skull vara konstig. Inte i deras ögon och inte i mina egna ögon.

På avstånd har jag följt Sara Larsson-debatten som florerat här hemma i Sverige. Har tänkt lägga mig i, men blotta tanken på att åter gå tillbaka i min postmoderna hjärna har gjort mig illamående. Så jag har låtit bli.

Det är bröstkorgen som kommer först när jag går ner för gatan just nu. Inte pannan. Och jag vet att det kommer vara på det sättet i någon vecka till innan jag åter assimileras med mina gamla vanor. Har anlitat en coach som ska hjälpa mig att reda ut mina tankar och hjälpa mig förverkliga de beslut jag någonstans redan har fattat. Lite knasigt. Att du först vid 34-års ålder inser att du inte klarar allt själv, och att du vid 35-års ålder börjar se nyttorna med att be någon om hjälp.

Du ska ju vara så nedrans stark jämt. Jag är stark. Men så snart mina styrkor blir överdrivna, så blir de svagheter. Balansen har aldrig varit min bästa vän och därför känns det skönt att ha någon som jag litar på, som kan hjälpa mig sätta punkt, där punkerna behöver sättas.

ADHD. Kanske har en släng av det iaf. För några veckor sedan skickade en tjej en länk till mig ”Att älska någon med ADHD”. Hon skrev ”när jag läser den här så tänker jag på dig”. Kanske inte helt i linje med mina tidigare vanföreställningar om att inte bundla folk i diagnoser… men det var någonstans skönt att det var någon annan som också såg att jag, kanske inte var helt enkelt att ha att göra med. Inte ens för mig själv.

Igår var jag lycklig. Alltså på riktigt. Jag hade en sista liten sammankomst med några av mina vänner där nere i Singapore. De har så coola namn. Uma, Premika, Savita, Jose… alltså… På biljetten stod det ”Jesper Joak Åström”… Jag nöjer mig med det. Ett coolt namn till mig också.. Joak… Bättre än Jeppe eller Joppe eller Milton… Även om Milton klingar ganska trevligt det med.

Jo. Just ja… jag är hemma nu. Det var ju det jag skulle säga. Men som vanligt blir ett ord så lätt mundiarré… och så sitter vi här. Jag och mina stjärthalvor och väntar på att klockan ska ticka några slag till innan vi tar oss ut, och ger os i akt, med att fajtas med jetlagen.

juni 28, 2015

Du hade kunnat vara jag

Med ett hål i blicken, lika djupt som avståndet från kanten på branten och botten på Grand Canyon. Hans amfetamin-härjade ansikte tittade tillbaka på mitt.

Har du en cigg… jag försöker börja snusa… men mina vän…

Självklart…”, svarar jag.

Mitt svar är halvskamset men sant. Semesterrökning är en del av min personlighet och jag är i alla fall delvis på semester även om en tredjedel av mig fortfarande planerar för nästkommande veckas jobb i Singapore.

Jag tar upp ciggpaketet och sätter en camel silver till hans läppar. Liksom bjussar på lite cancer såhär på kvällningen. Han har större problem än så. Jag tänker, det gör inget. Hans armar är sargade från något buskage, en sen kväll genom en krossad glasskiva eller kort och gott ett långt jävla kort liv.

…alltså mina kompisar hade ingen snus kvar… jag bara undra…

Jag tänder hans cigarett och hans hand rör vid min. Vi skrattar till och nickar baklänges såsom coola killar gjorde på högstadiet. Han är säkert 25 och ser ut som 40. Jag är helt säkert 35 och ser ut som 27.

Jag kallar det för monkeydancing, han för abstinens. Vanan att måla verkligheten i regnbågens färger istället för att berätta hur du egentligen tar dig genom dagen. Och det slår mig hur nära det var, att han blev jag och jag blev han.

En bloggpost kommer inte utan 15 mejl. En lyckad viralkampanj kommer inte utan 300. En app kommer inte utan elva dagars väntan i appstore-kön.

Hans sil kommer inte utan stöld. Hans ångest botas inte utan mer. Och hans resa kanske slutar om elva dagar.

Liknelsen är lika banal som den är sann. För jag hade lika gärna kunnat vara han.

Det är samma kvaliteter som gör en bra kriminell som gör en bra entreprenör. Skillnaden är tillfälligheter. Det är samma sökande som gör att en knarkare hittar sitt gift, som gör att en entreprenör hittar sitt kall.

När nu människor samlas i Almedalen för att prata om ett samhälle i mångfald, och jag förbereder en resa genom sydostasiens mest accepterade diktaturer, får vi inte glömma hela mångfalden och de vars tillfälligheter inte varit desamma som våra egna. Alla blir liksom inte födda till Kung, även om vi alla ibland känner oss som Queens.

Även inför solen är vi alla olika.

Min iPhone 6 är varm i fickan. Hans fickor är fyllda av något annat. Min röst är full av heder, hans rosslar av baciller.

Det känns bra i stunden, obra i eftertanken. Han har säkert redan glömt mig. Men han lämnar mig full av känslor. Lättnaden över att jag blev jag, och inte han, samtidigt som jag motstridigt nog önskar att jag känt verkligheten på det sätt han gör. 100% på riktigt. Trots levande, hans blick är ändå död.

Båda lever vi väl på vårt respektive sätt i kallets korridor. Vi har både valt, och inte valt, att vara där vi är idag. Medvetenhet och tillfällighet. Tillsammans blir de vår verklighet.

juni 6, 2015

Hugo.

Det finns en butik som har fångat mig. Hugo heter den och ligger vid Fridhemsplan. För första gången i livet är jag sugen på mode. Här är mina senaste två kärleksobjekt.

Processed with VSCOcam with a4 preset

NN07

Processed with VSCOcam with a4 preset

NN07

april 26, 2015

Ett Söndagsresonemang om Podd, KD, FP och rasism

Det är väldigt lite resonerande i världen.

Så tänkte jag inleda den här bloggposten. Såsom jag hade intentionen att säga något meningsfullt, genomtänkt och stort. Jag försöker ofta göra det. Eller, inte alltid så jäkla genomtänkt, men jag vill att det ska låta smart. Kanske kommer jag också göra det någon gång i framtiden i den här bloggen, men efter att ha gått en längre tid runt stan idag känner jag att jag har tappat kärleken till bloggandet just för att jag känt att jag hela tiden behövt vara så nedrans smart.

Det är som om folk (läs: min egen hjärna) förväntar sig av mig att det finns någon slags under av geni-ighet där inne som varje gång måste göra sig gällande. Jag får helt enkelt inte vara lika korkad som jag ibland känner att världen omkring mig är. Men. MEN. MÄÄN (som Bianca Kronlöf hade formulerat det). Jag är ju precis lika korkad som alla andra. Jag är ju trots allt människa.

Så. Förvänta dig inga under framöver, men förvänta dig kanske lite mer bloggande.

Jag vill starta en podd jag aldrig kommer starta

Jag är sugen på att spela in en podd tillsammans med min kollega Peter. Inte för att jag tror att han och jag skulle kunna ha en så mycket bättre dialog, än exempelvis jag och Judith skulle kunna ha i en podd. Nej. Det är kort och gott så att jag inte känner att vi tar oss tiden att prata tillräckligt med varandra. I en situation där du jobbar väldigt intensivt ihop, krävs det ju att du får möjligheten att prata om absolut ingenting alls också. Eller snarare. Bland alla nyttiga samtal finns det behov att prata skit.

Det tråkiga i sammanhanget är ju att jag troligtvis inte kommer vara med om att den här podden händer. Faktum är att väldigt få av de idéer jag kommer på, faktiskt blir verklighet. Ibland leder det till och med till att folk blir arga på mig. Där har jag under 4 timmars tid haft en monolog som inspirerat dem och gett dem en idé om storverk, för att i nästa sekund vara helt fokuserad vid en helt annan sak. Alltså.

Det är ju inte med flit jag blir inspirerad eller inspirerande. Eller jo. Det är kanske med flit, men det är ju inte meningen att det ska vara till det negativa. Själva inspirationen i sig är ju inspirerande och har sin dopamintillförande effekt. Ibland känner jag att jag inte vill ta ansvar för det som kommer ut på andra sidan av inspirationen eftersom jag är i full färd med att ta hand om det som inspirationen tidigare har medverkat till att skapa.

Hur som helst. En podd med min knubbige skäggbjörn till kollega hade varit en fröjd. Mest för att jag någonstans fantiserat kring alla detaljer.

Han skulle komma på ett ämne och jag skulle komma på ett ämne. Personen som pratar, får prata om sitt ämne och den andra får bara ställa frågor. Alltså. Inte lägga sig i, utan rollen du tar som lyssnare blir att ställa alla de frågor som du behöver för att berättelsen eller monologen (vilket den med frågor inte blir), ska kunna ta ca en kvart att gå igenom. Och därefter är det den andres tur att delge sin spaning.

Kan handla om vad som helst, men jag tror att vi skulle prata en blandning av marknadsföring och relationer. Som en publik feedbacksession.

Men. MEN. MÄÄN. Den blir nog som sagt bara en del av en plan, snarare än en del av en framtida verklighet.

Kristdemokraterna har fått en ny partiledare

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Alliansens vänner. Där brukar jag låtsas att jag är en vän av alliansen. Alltså. Jag är ju Centerpartist och helt klart med på att vi med hjälp av socialliberal politik når längre än med socialism. Men, med det sagt är jag ju inte Moderat. Nej jag är snarare en klassisk pragmatist.

Hur som helst. I den här gruppen publicerades idag en post som handlar om att KD fått en ny partiledare som av allt att döma är en redig jubelidiot. Det är lite som att ta tillbaka allt som är dåligt med allt som är dåligt, och ge det makt. Första frågan: Läkares rätt att neka abort. HEPP!! Alltså, av profilfrågor känns det väldigt absurt att inom en allians för jobb, argumentera för att en person ska ha en lagstadgad rätt att inte göra sitt. Bara för att den känner att det är olustigt.

Konstigt. Alltså, hade förslaget kommit från Vänsterpartiet hade jag förstått det på något slags ideologiskt plan. En arbetstagares rätt att må bra ska vara överställt arbetsgivarens möjlighet att påverka dennes arbetsuppgifter. Men nu kommer det alltså ur någon slags mellanmjölksförklaring där KD vill ta rätten från kvinnan att bestämma över sin egen kropp. Alltså, de vågar ju inte gå ut och föreslå att vi ska ta bort aborträtten utan gör det helt enkelt svårare att göra abort.

Nej. KD och SD 2018? För ett nedrigare, mer normbesudlat Sverige? Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag troligtvis får avstå från att rösta i nästa val om det är så att det pratas allians som innehåller den där typen av värderingar till nästa val.

FP har inte bytt ut någonting

I ett av de mer konstigare inläggen i Svensk invandringsdebatt, kom så Folkpartiet med någon slags nedslag härom dagarna. De vill att vi ska lösa problemen ”där” istället för att få dem här. Med en debattartikel som mest kan liknas en flirt med rasister tar de sats för en mer ”human” migrationspolitik som lösning på Rumänska romers situation.

Alltså.

Självklart ligger lösningen i en mer solidarisk fördelning av resurser över världen. Det är ju ingen kioskvältare. Internationell solidaritet är ju knappast något nytt i Sverige.

När den däremot används för att sätta fina kläder på rasism är det dock äckligt. Det FP och SD behöver förstå är att det inte finns något ”vi och dem”. Det finns bara vi. Det handlar om att ta väl hand om de människor som kommer hit OCH att inte skapa hinder för ekonomisk och social utveckling i de länder varifrån folk kommer.

Idag är vi inget annat än en skadeskjuten sparv på den internationella scenen, vilket gör att vi får fokusera på att bete oss värdigt på hemmaplan och ta väl hand om de som kommer hit.

Kanske åker folk som kom hit tillbaka hem som välutbildade och med ekonomiska resurser att göra något åt situationen i det land de kom ifrån. ELLER så är de med och skapar bättre förutsättningar för att ta hit fler människor till i Sverige. Då har vi på bästa sätt exporterat välstånd till världen.

Så ska vi göra istället för att tro att vi med bistånd eller genom retoriska ordlekar kan skapa bestående förändring i en skadad värld som vi varit med och skapat.

MEN. Det slutar inte där. För om detta är ett sätt att locka väljare från SD, har de valt liiiiite fel strategi.

Det de etablerade partierna eller medierna inte förstår är att folk röstar på SD TROTS att de är rasister. SD upplevs idag som det enda partiet i riksdagen som driver en politik som ligger ”nära folket”. Det är klantigt, det är bråkigt, det är stabbigt – DET ÄR FOLKLIGT.

Samtliga andra partier har ett gäng som framstår som stoppade självälskare som främsta talespersoner. Nu har ju SD lyckats få det de också, men när Jimmie var partiledare höll han sig till att framstå som den bortkomne i klassen. Och om det är något som Svenskar älskar så är det en underdog. Det är således inte rasismen som partierna ska ta efter om de vill fiska röster från SD. Snarare är det ödmjukheten i resonemangen. (om en nu kan kalla rasism för ödmjuk… jaja… men tonen den lyfts fram med).

Lösningen på våra problem, partipolitiska såsom befolkningsdemografiska, är att vi saknar ödmjukhet inför hur folk upplever politiker och sin situation. Det är detta som politiken behöver bli bättre på istället för att bli mer och mer rasistisk. Det hjälper liksom inte att för 476 gången konstatera i scoop-liknande artiklar att ”AHA, NU kan vi bevisa att de är rasister – igen.” För det blir inte bättre än ”nu kommer kylan”… vilket i och för sig kan vara ganska bra…

Så. Mer ödmjukhet och bättre politisk analys tack.

aftonbladet-expressen-nu-kommer-kylan

oktober 21, 2014

Resa genom Asien

Så vad i bänkarnas mammor gör jag i Asien i 6 veckor mitt under hösten. Well. Jag är här för att saker händer här borta. Vad det leder till vet jag inte riktigt, men att saker händer här borta är helt klart. Resan började i Singapore i ett par dagar där jag fick möjlighet att möta upp med mina Singporeanska vänner. Tog en sväng förbi Hyper Island och höll en kvällsföreläsning om mina 5 C för viral marknadsföring.

Galna galna jobbandet Tokyo

Hade pratat med min vän Sam om att komma upp till Tokyo och hjälpa honom med en pitch han höll på med, så nästa steg i resan blev att åka dit. 10 dagar senare visste jag inte riktigt vad som hade slagit mig i huvudet. Alla mina vänner som varit i Tokyo älskade det. Jag hade ju i och för sig mest jobbat och käkat Ramen, men jag hade nog lite för höga förväntningar på den staden. (och… ja… pitchen gick toppen…)

IMG_9123

Tokyo innehöll förutom Ramen och Akihabara, en utekväll där JAG var den som tillslut krävde att vi alla skulle gå hem.

IMG_9084

Iväg till Kyoto

 

Fick två dagar ledigt hur som helst då jag tog mig ner till Kyoto och fick njuta av det traditionella Japan.

Gick turistiskt nog in på en irländsk pub för att ta mig en öl och något att äta. En Japan kommer fram till mig.

Mannen: ”Hey, you from where?”

Jespers hjärna: ”Meeeeeh… ja äääter…”

Jespers mun: ”I am from Sweden”

Mannen: ”Ooooh!! Sweeedeeen. I have friend who comes here to our club from Sweden. Maybe she come tonight.”

Jespers hjärna: ”Meeeeh jag ääääääääter…”

Jespers mun: ”Ok. What club is that?”

Mannen: ”Come join. Do you speak French. This French club.”

Jespers hjärna: ”Skjut mig.”

Jespers mun: ”Ehhh….”

Mannen: ”Yes, it will be fun!! Other Swede always join.”

Jespers hjärna: ”Hold on nu för fan. Jag har ju lovat mig själv att säga ja till allt som kommer min väg, även om det känns trist, jobbigt eller konstigt under den här resan. Vafan… lite fransk klubb på irländsk bar i japanska Kyoto… det kan väl inte bli konstigare än så…”

Jespers mun: ”Ok. Yes, speak some french. I’ll join. Just let me finish eating. I have a lousy sense of humor when I am hungry.”

Mannen: ”Ok, ok, ok, ok, ok, ok…”

IMG_9252

Jag skulle nog vilja hävda att det var där någonstans den här resan började. För även om jag redan varit borta i över en vecka vid det här laget, så var det under Kyoto-biten av resan som jag slutade tänka och bara lät tankarna flöda. Det var där någonstans jag började slappna av och låta tankarna springa iväg i olika riktningar, till platser där de inte varit på länge, för att sedan ta en ny sväng, där jag inte varit alls. Jag började hålla käften. Sluta tänka proaktivt, gå ned för en mörk gränd oavsett om det stod ett par lurkers i gränden som såg läskiga ut. Någonstans tänkte jag: ”Gud har en plan. Jag ska bara tillåta den att hända.”

Ja vet. Lite creepy är det att tänka sådana tankar. Men det tillåter mig att ta risker jag annars inte tar, i det vanliga livet, när jag är taktik-jeppe i vardagen.

Tillbaka i Tokyo

Och kanske var det detta som också gjorde att jag några dagar senare satte mig i ett kareokebås, helt nykter, med en, till en, början främmande man. Och tillslut blev det ju bra. Om det berodde på alkoholen eller på vår sång låter jag vara osagt. Men bra var det.

IMG_9342

Annars bestod Japan som sagt mest av jobb. Både i Tokyo och hemma i Sverige. Det är lustigt hur bra det går för vår lilla byrå just nu. Tror vi kommer slå i taket med vårt mål på att max bli 12 personer ganska så snart. Vi får se vad vi kommer ta för beslut då.

Sen ”hem” till Singapore

Efter Tokyo åkte jag tillbaka till Singapore för att genomföra det 5:e labbet tillsammans med Hyper Island i regionen. Lab är lite annorlunda än de andra sakerna som görs på Hyper. Mer hands on. Vi fokuserar på att ge deltagarna en brief de ska lösa under fyra dagar. Vår uppgift – min och Marias – blir att fylla på med kunskap genom föreläsningar och workshops. Det innebär att vi i princip sätter igång labbet dag 1 och sedan korrigerar allt under dag 2-4 för att möta deltagarnas nivå och utveckling.

IMG_9414

Det är det mest känslomässigt intensiva jag håller på med. Jag blir söndertrasad i hjärtat… fast på ett positivt sätt. Jag får sådan kontakt med alla deltagarna att det blir svårt att släppa dem. Och med 4 lab i ryggen så är det nästan 100 personer som jag redan känner i Singapore och som jag försöker träffa varje gång jag kommer tillbaka dit.

Den här gången blev det dock inte tid att träffa alla då jag var tvungen, precis som i Japan, att jobba både lokal tid och sedan Svensk tid. Mycket lättare att vara på den andra sidan av tidslinjen och kunna jobba Sverige på morgonen och ex. USA på amerika-dagen… alltså… när du är i USA.

Anyhow!

Semester på Bali

Och så blev det då ÄNTLIGEN dags för den där semestern jag väntat på i en hel massa år. Nu ligger jag här på Bali, med en sönderbränd kropp och en jävulsk träningsvärk efter gårdagskvällens BJJ-träning. Sjukt kul att träffa utanför jobbet Maria och för första gången på riktigt hänga med Gabbe som är hennes pojkvän.

IMG_9514

Imorgon ska jag åka iväg och snorkla. På torsdag kommer jag åka in till Kuta och bo på hotell de två sista nätterna eftersom jag känner att jag vill både ha hippie-grejen OCH turistgrejen när jag är här. Som vanligt har jag redan börjat planera för en flytt hit… såsom jag alltid gör när jag är utomlands och hittar ett ställe som verkar varmt året om och där folk är lite mer kaos än de är hemma i Sverige. Men men…

Saknar mina kära på For Sure lite för mycket för det.

Slut på den här rapporten.

oktober 10, 2014

Normativitet och pruttljud

Det är de små konstiga motsägelsefullheterna jag inte blir klok på. Nysa = prosit, hicka = böh, hosta = ryggdunk… men rapa och fisa.. nej det får du inte göra. Om du inte är i Singapore eller Kina då… Men i Sverige. Nej, bollen är rund, en match är 90 minuter, men, i Sverige får du inte rapa och fisa. Dessa två minst sagt ofrivilliga kroppsljud är tydligen förpassade till tabuns landmarker.

Jag menar… som om någon VILL fisa bland andra människor, undantaget eventuell skidresa då någon känner för att lägga av en i bastun för att sedan gurgelskratta åt att alla utom hen springer ut… eller… som om någon VILL rapa… vafan… låt det pysa, eller explodera, och låt oss hitta ”jag-förstår-vad-du-gjorde-och-vill-typ-peta-på-dig”-ritualer kring de ljuden också.

Jag menar… tänk om vi sagt ”pruttsit” när någon lagt av en kall stinkare i en hiss. Som ett sätt att bekräfta att vi hört, och velat ta kredd för att vi önskade att det inte hände igen. Eller om vi klappat någon på stjärten när den obetänkt lagt av en rap i kön till bankomaten, som om vi bestämt ville påvisa att vi minsann brydde oss om den som just lagt av den sure.

Näe. Det är konstigt hur somliga ljud väger annorlunda än andra.

Såsom idag när jag stod i en hiss och en kinesisk dam kommer in och smackar på en Yoghurt. Tydlig klunk. Tydlig smackning. Jag ser henne i reflektionen av hissdörren där hon står bakom mig i hissen, dit hon klämt sig för att kunna stödja sig mot räcket. Hon kollar in mitt ass och sedan mina skor, tillbaka till ass:et med blicken, sedan ny djup klunk, ny smack-smack-smack, Yoghurt-torr mun, och så tillbaka till ass-stirrning. Hon såg inte att jag såg. Hon såg ut som 80 år plus. Vilket i Asien innebär att hon troligtvis är 120 eller äldre. Men. Jag blev irriterad på hennes smackande. Inte på att hon glodde in min stjärt. Den liksom är där och om hon vill stirra så, ja, varsågod, men smackandet.

Samtidigt i tanken: POFF…. MOTHERFUCKER-SMASKER-BASTARD-YOU…

Samtidigt i verkligheten: – inte ett ljud –

Men jävlar vad tanken liksom tänkte hårt kring det där lite mer diskutabla kroppsljudet – smask. Vars äckelhet liksom inte fastställts av tillräckligt många kulturer och vi därför inte riktigt vet om det ska anses som äckligt eller värdigt en notis-ceremoni.

Min grövsta överaggression mot smasket känns ju i sammanhanget ganska löjlig. I den hissen spenderade jag mellan 45 och 75 sekunder. Jag måste vara guds minst bemedlade tålamodsverk.

Men ändå. Dessa ojämlikt samhälleligt normskeva kroppsljud. Dessa ofrivilliga ting som vi alla bär med oss och som alla utövar och utsätts för. Som vi alla någonstans vet om att vi kommer möta igen och döma, eller om vi varit i Göteborg domma… domma ljuden. Som alla ofrivilligt släpps ut från vår kropp, men som vi valt att normativt behandla så olika.

Normer ja… de är fan ta mig ologiska och intressanta på en och samma gång.