september 28, 2010

Bajsnödigt och bittert men behövligt

Brunt hår, brun hy, mörka ögon som ändå var av annan färg. Många gånger hade han tittat på henne och förbluffats av hur han påverkades. Det som börjat som en smärtsam känsla i bröstet hade omvandlats till den varmaste av känslor som fanns. Det var egentligen inget speciellt med henne. Samtidigt var allt så himla speciellt att det inte fanns ord att beskriva det. Han försökte formulera sig lite då och då, men det lät allt som oftast som en förolämpning. När orden inte räcker till är svordomar och fnitter den enda utvägen. I synnerhet när man står handfallen inför faktumet att man är sin egen enkelhet närmast när känslornas extrema inverkan överfaller oss.

Han hade länge trott sig kunna se skimmer kring människor. Som en aura. Fast han trodde ju inte på sånt. Stjärnglans. Det trodde han på. Han hade flera gånger sagt att hon var en stjärna. Hon hade inte lyssnat. Det spelade ju liksom ingen roll vad han tyckte och ju fler gånger han sa det desto mindre blev det värt. Försökte hitta sätt att omformulera sig. ”Du är en jättestjärna”. Fungerade föga.

Det var dom. Ett tag i alla fall.

Nu stod han där som en Cyrano de Bergerac och kollade på sin långnäsa i profil. Han hade verkligen försökt den här gången. Försökt att förstå och inte bara lyssna. Orden var ju oviktiga när det handlade om tjejer, hade han förstått. Du skulle förstå meningen med vad som sades och inte bara lyssna till ordens bokstavliga betydelse. I hans inre semi-autistiska, hade detta översatts till analys baserad på beprövad erfarenhet.

Alla människor är unika och hans analys hade uppfattats som överanalys och hans frågor för att förstå hade blivit jobbiga att besvara. Människor är bra konstiga. De går lätt på spel. Men ärlighet och naiv lust är bara jobbigt och dåligt. Han var för stolt för att spela. Lite för naiv. Varför känna sig som en klyscha när den ”rätte” fanns där ute någonstans. Det handlade bara om att köra på så skulle den uppenbara sig likt en soluppgång på horisonten.

Just nu kändes dock soluppgångar väldigt långt borta. Just nu fixerades ögonen på en bajskorvsmetafor. Visserligen var den kylande känslan från en gryning närvarande. Fast inuti och inte utanpå. Han var lost.

Han plockade upp telefonen och bläddrade fram hennes nummer. Stirrade ett tag, men sket i att ringa. Han hade ju sagt att han inte skulle det. Han bläddrade upp telefonnummret igen och tänkte att ett SMS inte skulle vara detsamma som att ringa. Slog sig själv i bakhuvudet, svalde en klump i halsen och skrattade till en stund för sin dåliga självkontroll. Han gjorde 20 armhävningar istället. Sen 20 till för att avslutas med ännu 20 stycken. Eller det blev bara 19 sista gången, men han skrev 20 i sin dagbok då den lögnen bara var en sanning för han och pappret han skrev ner siffran på. Den ende man kan ljuga för och det är ok, är sig själv tänkte han.

Han struntade i att duscha då det ändå inte spelade någon roll. Sen gick han och duschade i alla fall för att han drog tröjjan över huvudet och inte kunde förmå sig själv till att gå omkring med den underarmsdoften i mer än några minuter. Han var bra patetisk. Inte ens bitterheten var konsekvent. Han som baserat hela sitt livsverk på rationella analysmodeller.

Han flippade upp mobilen och kollade missade samtal. 13 st. Det innebar ett var tredje minut. Det var vanligt. Han kollade mejlen. 97 olästa sedan i morse, 36 den senaste timman. Det var också vanligt. Han funderade kring hur han skulle kunna jobba när han behövde besvara alla dessa mejl. Eller kanske det var därför han läste på högskola i 6 år. För att besvara mejl. Waste of time. Han drömde att diskussionen kring e-post porto inte dött ut eller fått en annan slutsats. Det fanns ingen begränsning i kollektiva nyttor och därför misbrukades de brutalt. Just nu kände han sig som en kollektiv nytta, eller snarare som en entrématta som inte gör någon nytta under sommarmånaderna men som likväl måste ligga där och stampas på.

Han kollade Facebook. Surfade in på hennes profil och stalkade runt lite. En uppdatering idag. Ett ord. Vad betydde det? Saknade hon honom ändå, eller var det bara en självständighetsförklaring. Det knöt sig i magen på honom. Han tittade ner på sin putande mage och tittade upp på sig själv i spegeln.

Enough!!

Likt en av slutscenerna i filmen Love Actually kom fokus tillbaka. Han tog ett djupt andetag. Det han höll på med var fan inte friskt. Fullt naturligt, men ändå inte friskt. Nu fick det vara. Den bajsnödiga bitterhet som genomsyrat kroppen den senaste timman var behövlig, men nu fick det fan ta mig vara slut på den.

  • Underbar bloggpost. Igenkänningsfaktor 1000.

  • admin

    😀