juni 7, 2010

Biografen som förväntningarnas Mekka

Det finns inte många platser på jorden som rymmer så många förväntningar som biografen. Du har de tisslandes och tasslandes. Från parens naggande om filmval till nyförälskelsens små gurgel som liksom fastnar i halsen för att man inte har någon som helst aning om varför man egentligen skrattar. Du har de unga som för första gången ska se barnförbjudet och de gamla som förundras över hur popcorn och läsk kan kosta 69 kronor.

Förväntningar på om filmen ska leva upp till det man föreställt sig. Eller om boken var bättre i alla fall. Förväntningar på den där handen som trevar sig fram över armstödet, förbi läsken i hållaren och ner på den andra sidan för att möta den väntande handen på andra sidan. Förväntningarna att handen ska finnas där och förväntningarna att handen ska komma.

Förväntningar på vad som inte sägs men som någonstans känns. Tillflykten till fantasin som tillåter oss sitta bland främlingar och dela ett skratt, en tår, ett hat en kärlek. En kollektiv stund som vi delar utan att tänka efter.

Utan ord vi behöver skapa själva. Om det inte varit för ett förväntanslöst leende som möter oss och ber oss stänga av mobiltelefonen hade förväntan legat som ett totalt paralyserande don i lokalen. Men som i alla berättelser behövs det kontraster för att skapa dynamik i historien. För även reklamen har sina förväntningar, om än ställda utanför väggarna av biografen.

Förväntningarnas underhållning dit vi vallfärdar likt muslimer reser genom världen för att besöka Mekka. Biografen.