maj 13, 2010

Butterflies stuck in my stomach

I’ve got some sanity left, but it leaves me, because you keep coming back…. heart breaker, heart breaker, and you’re making me want you. Om du inte har lyssnat på Nejra någon gång så ber jag dig allra ödmjukast att öppna Spotify och dubbelklicka igång underbara toner som kan sysselsätta dig i timmar.

Patetiska lilla jag sitter och lyssnar loss på ledsen musik, ser på ishockey och låtsas som om jag faktiskt inte bryr mig att jag sitter här ensam i mörkret. Vanlighetens möjligheter löper som en illusion genom min hjärna och jag andas planerat samtidigt som jag tvingar mig själv att inte tänka på det som spelar allra störst roll.

Dagarna blir lite längre såhär när sommaren börjar göra sig påmind. Det finns något som lockar runt hörnet, men de vanligtvis så vackra kvinnor som ploppar upp såhär års, är tillsynes mycket fulare i år. Jag har tappat viljan till att förföra dessa underbara underverk. Tidigare år har det verkligen funnits en styrka att hämta i alla dessa visuella intryck, men det är som om den lusten är lika bortblåst som funktionen av tvåsamheten i mitt liv. Saknar min andra hälft och vill ha den tillbaka, men den värme som tidigare fanns där på min högra sida om natten, började blåsa lika isande vindar som askmolnet skapade en skugga över island.

Finner någonstans ro i att jag är tillräckligt unik för att bli saknad när tristessen av den vanlige partnern slår in. För även om jag skulle önska att jag var den där vanlige lille saten så finns det mycket mer inom mig än viljor. Det finns styrkor som gör att mina mer banala sidor läggs åt sidan för att främja en personlighet som sprudlar av liv och glädje. Dagen den inre rösten tystnar är dagen då jag väljer en alternativ väg över Västerbron.

Men nu finns den där lilla viskande djävulen utplacerad på min axel. Konstant talar den till mig och irriterar mig sådär tillräckligt ur balans för att jag ska vara arbetsamt produktiv och hungrig. ”Aldrig tillbaka… aldrig tillbaka…” viskar den likt en manisk karriärist som funderar över vägvalet inom företaget.

Hockeymatchen på teve är lika tråkig som den är oviktig för mitt fortsatta liv. Allt som inte innehåller Zlatan är oviktigt när det går på teve. Dags att byta kanal… dags att lägga på linan till Internet och koppla ifrån. Som ung fick man en skön frånkopplingsserenad… numer kan man tyst och obemärkt bara stänga ner kontakten med resten av världen.

Tror mig ha hittat en lägenhet. Kanske, bara kanske… men ändock ett hopp om att ha tak över huduvet. Annars blir det jag och de andra luffarna på marken i Rolambshovsparken under bara himmelen i sommar. +1 på den.