Tankar från tangentbordet

Anders Borg är en tillsynes sympatisk människa. Han har hästsvans, ring i örat och uttalar sig i frågor på ett myndigt och ofta värdigt sätt. Han väljer enkla ord som många förstår. Han lägger in det i en retorik som bygger på känsloargumentation såsom ”det är orättvist” och ”oansvarigt”. Inte sällan ler han på ett sätt som andra politiker misslyckas med fatalt. Det ser nämligen äkta ut.

Och jag tror leendet är äkta. Borg håller nämligen på att förverkliga en pojkdröm han en gång hade. Han är svensk finansminister och spenderar nu dagarna med att skapa jobb genom att öka efterfrågan på dem samtidigt som han ökar efterfrågan på produktion genom att sänka skatterna. Dvs. folk tvingas ta jobb de egentligen inte vill ha för att de inte har råd att vara arbetslösa. Det skapar bättre statsfinanser automatiskt. Antingen genom lägre kostnader i form av bidrag, eller genom ökade skatteintäkter på grund av att folk köper saker som de betalar moms på eller som ett resultat av skatt som dras från lönechecken.

På så sätt, tänker Borg, kan Sverige fortsätta ha en hög offentlig servicefunktion, samtidigt som skatterna är låga.

Nu hade allting varit perfekt för Borg, om det inte varit så att han hade ett litet stort problem. Bankernas bolåneräntor är på tok för höga. De äter upp det konsumtionsutrymme som skapats genom skattesänkningarna. Attans pankaka. Om inte bankerna sänker sina räntor blir det ingen ökad konsumtion. Om det inte blir någon ökad konsumtion så blir det heller inte några fler jobb. Blir det inga fler jobb så blir det inte några fler personer  som betalar skatt. Om det inte blir fler personer som betalar en lägre skatt så blir den totala summan skatteintäkter lägre. Om de totala skatteintäkterna blir lägre så måste man spara. Behöver man spara så gör man folk arga.

Och detta hade inte normalt varit ett problem för Borg. Detta hade hänt ändå. Det vet Borg. Det är bara det att räntorna inte skulle gå upp förrän ekonomin var bra igen, som en funktion av att inflationen går upp. Inflationen går upp när handlare tar ut mer pengar för sina varor och tjänster. Vanligtvis är den typen av prishöjningar ett resultat av lönehöjningar eller ökningar i inköpskostnader. Borg tänkte ju att det skulle vara fine att räntan gick upp när många var i arbete. Då hade det påverkat Svensk ekonomi marginellt, och med en balanserande effekt på befolkningen.

Dessvärre har Borg ett ännu lite större problem än bankernas räntor. Det är att Svensson lärt sig att låna till just konsumtion. Svensson är faktiskt så jävla belånad att vår totala ekonomi står i större skuld än den amerikanska i förhållande till hur mycket vi producerar. Om då räntan är hög kommer Sverige att påverkas bra mycket mer än ett land där räntan är relativt låg.

Men det här hade inte heller varit något problem för Borg. Det enda problemet är att det händer just nu. Detta skulle ju hända efter nästa val. Som det ser ut kommer bostadsmarknaden börja påverkas avsevärt under de kommande månaderna som ett resultat av att väldigt många kommer börja förlora sina jobb, vilket i sig är ett resultat av att vi inte kommer kunna låna mer för att handla. Vi har liksom inte råd att låna längre. Då minskar handeln och folk kommer gå.

Det innebär att Sverige kommer vara på dekis i god tid inför nästa riksdagsval. Då räcker det inte att Borg har ring i örat och Reinfeldt har hundögon. Svensson röstar som vanligt med plånboken och om Svensson är nära att mista sitt jobb så kommer han eller hon inte vara jättebenägen att rösta på partiet som hatar arbetslösa. Detta vet Borg och därför vill han att bankerna sänker sina vinster. Så att han kan vinna nästa val. Då Sverige – trots finanskris – inte har en tilltagande arbetslöshet.

Men så kommer inte vara fallet. För bankerna är giriga. De har dessutom full rätt att ta ut vilken ränta de vill. Och i takt med att det i princip är omöjligt att starta konkurrerande bankverksamhet i Sverige, kommer också bankerna att roffa så mycket som möjligt då de inte får någon ny konkurrens. För Anders kan ju inte på fullaste allvar tro att vi köper att han tycker det är fel att sko sig på andras bekostnad. Han är väl för fanken kapitalist….? Och som sådan är ju hela grejjen att den med kapital är en likvärdig part som den som faktiskt utför arbetet. Likvärdig, eller mer värd i de flesta fall. De är ju möjliggörarna. Så han kan ju inte ha något principiellt emot att bankerna tjänar pengar om de kan.

Nej Borg har försatt sig i en jäkla knipa. Han har sänkt skatterna för arbetstagare vilket gör att statens intäkter blivit mindre. Han har samtidigt sänkt ersättningarna till den som är arbetslös så den tvingas ta ett jobb den inte vill ha till en lägre lön då jobben är få. I och med att folk tvingas in i arbete istället för att jobba med vad de vill så minskar produktiviteten och företagen får sämre investeringsmöjligheter då de måste ha fler som jobbar för att få samma jobb utfört. Samtidigt erbjuds inga skattelättnader för företagen vilket gör att de känner sig arga och flyttar utomlands där både arbetskraft och kompetens är billigare än i Sverige. Och han har heller inget utrymme i sina egna finanser att anställa dessa nyarbetslösa människor inom offentlig sektor och på så sätt få igång ekonomin igen. Nej Anders borg har bajsat där han käkar. Han kontrollerar inte bankerna och just nu förstör de för honom på ett sätt som gör att han inte kommer kunna vinna nästa val åt moderaterna.

Därför bryr sig Borg nu om de giriga bankerna. Inte för att han bryr sig om dig som varit dum nog att låna till ditt boende. Du som varit dum nog att gå på klyschan om att ”det är skönt att äga mitt eget hem”, när det egentligen är banken som äger dig. Du som stått leende när ombildningen av din hyreslägenhet realiserats. Du som röstat på Borg i det senaste valet för att du fått behålla en lägre fastighetsskatt samtidigt som pensionärerna som varit med och byggt det Sverige som nu försämras får äta saftsoppa och dela på en blöja per avdelning. Dig bryr sig inte Borg om. Han bryr sig bara om att det här inte får hända just nu.

Nej Borg kan måhända framstå som en sympatisk person, men bakom manen finns en helt vanlig gammelmoderat som inte tänker längre än näsan räcker. Det är dags att Borg slutar agera som en ideolog och börjar fatta lite beslut som faktiskt hjälper Svensk ekonomi och människorna i den snarare än att bara putta problemen på framtiden.

Eller vafan… varför inte bara låta folk göra precis vad de vill.. helt själva…

Margret Thatcher är en av mina stora idoler. Inte för den politik hon drev, utan snarare för att hon gick sin egen väg. Jag måste respektera den som går sin egen väg, även om jag inte håller med den i sak. Hon argumenterade för att den som inte har något ekonomiskt incitament, inte har något incitament alls. Hon argumenterade också att ett samhälle där inte somliga tillåts springa i väg, blir ett samhälle som inte når sin fulla potential.

På samma sätt hör vi Fredrik Reinfeldt argumentera i Sverige. Han blandar det med någon slags ny tolkning av social ordning i samhället där den som jobbar är människa och den som inte jobbar är mindre människa. Samhället når bara sin fulla potential om man har ekonomiska incitament nog att göra vad som helst för att få ett jobb.

Jag tror det är dags att vända på steken lite. Jag kommer nämligen aldrig igen att söka ett jobb. Möjligtvis kommer jag bli erbjuden ett jobb som jag väljer att ta, men jag kommer aldrig att söka ett. Jag är egenföretagare och för mig är arbetsmarknaden inte ett alternativ. Jag har fattat beslutet att jag aldrig kommer vilja att någon annan sätter min lön, jag vill att mitt lön ska stå i direkt relation till hur framgångsrik jag är. Jag vill också kunna lägga fullt fokus på det jag gör, och jag vill kunna satsa helhjärtat på de drömmar jag har. Det tycker jag alla borde få.

I vårt samhälle finns det allt för många människor som är inlåsta i sina arbeten. Man ser sig själv som ett offer. Retoriken är ju sådan. Så det är inte konstigt att man får en skev självbild. Det är inte konstigt att folk förlorar hoppet när de står i valet mellan att vara urfattigt arbetslösa eller tröstlöst anställda. I synnerhet inte när LAS finns där som en inlåsningsmekanism som gör att den som är äldst i gemet är den som sitter säker.

LAS är ju ett jävla otyg, liksom fackens roll. All data talar sitt tydliga språk. Decennier av fackliga förhandlingar och LAS-drivna verksamheter har lett till att unga inte har en plats på arbetsmarknaden och att kvinnodominerade yrkesgruppers löner släpat efter. Nej, det handlar inte om något annat. Det handlar inte om elaka arbetsgivare utan snarare om politiskt styrda fackliga organisationer som får order om att hålla tillbaka inflationen i högkonjunkturer genom att hålla igen löneökningarna för de största löntagargrupperna. Den sektor där detta efterföljs är den offentliga, där det arbetar flest kvinnor, och då behöver vi ju traditionellt sett inte bry oss, för att det är kvinnor det handlar om.

Lika lite är det förvånande eller arbetsgivarnas fel att ungdomsarbetslösheten är så hög. Så länge vi har LAS kommer detta leda till att den som arbetat längst inte kommer få sparken då man behöver dra ner. Detta leder i de allra flesta fall till att den unge och inspirerade, den som kommer med nya lösningar på gamla problem, stängs utanför arbetsmarknaden, när den som bäst behövs. Dvs. när det blir dåliga tider kommer de som kanske har ett nytt sätt att se på saken och som är billigast i drift att få gå först. Det vare sig låter eller känns som en logisk lösning på ett problem.

Så vad är min lösning? Ska vi sätta de som arbetat längst på ”att sparkas listan” när det blir dåliga tider? Ska vi ta bort fackförbunden och låta arbetsgivarna härska såsom på slutet av 1800-talet? Både ja och nej. Systemen måste inte slopas, men de måste förändras. Vi som människor har förändrats och vårt samhälle har blivit annorlunda. Vi måste därför hitta nya lösningar på gamla problem. Det är de nya lösningarna som leder till förbättringar. Vi kan inte hålla kvar vid gamla ideologiska ställningstaganden i ett samhälle där dess tillämpning betyder att vi går emot vår ideologi.

LAS och facken hade betydelse tidigare för de jämnade ut förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Idag råder förändrade förutsättningar. Idag finns fler möjligheter för individen och för kollektivet. Idag finns det en chans att som ensam skapa sin egen framtid, att bli sin egen arbetsgivare och att slippa bry sig om något annat än att utöva det man själv älskar. För det förutsätter jag, till skillnad från Thatcher och Reinfeldt, att det som driver oss människor inte är pengar. Det är där min ideologi finns, det är där skillnaden mellan mig och Fredrik ligger.

Jag tror på människan i människan. Jag tror att vi har inre drivkrafter som måste motiveras genom motivation, inte genom straff. Jag tror att vi alla föds med drömmar som sedan formas av det samhälle vi växer upp i. Jag tror att om människan lyckades flyga till månen på 60-talet så har vi möjlighet att göra vad som helst 50 år senare.

Fredrik och Margret anser att människan är lat, att den vill spendera sin hjärnkapacitet till att hitta kryphål och till att fuska. De anser att människan inte klarar av att fatta sina egna beslut och att de helst av allt chillar på soffan. Att det enda vi bryr oss om är pengar.

Men säg, där har de helt fel. Och de vet också om det. För om fallet hade varit så att vi helst av allt ville ligga på soffan och lata oss, då hade aldrig Fredrik eller Margret nått en majoritet i valen på sin argumentation. Det enda logiska hade ju varit att människan som lat, då hade röstat ned Fredrik och Margret. Att de inte vunnit några val, då alla vill ha system där man kan lata sig. Men så är ju inte fallet, och rent logiskt, dvs. utan att ta till några krusiduller, så måste det ju innebära att de vinner på att de har fel. Människan är inte lat, och vill därför, om de nu gått på Fredriks retorik, inte belöna den som är arbetslös genom en dräglig levnadsstandard.

Och det är här det farliga ligger i de Nya Moderaternas retorik. För trots att de själva måste veta att de har fel, så kan de vinna val på att argumentera emot sig själva. Retorik, ett par hundögon och ett par lögner senare. Några ”inga kommentarer”, ett par partipiskor och omdöpning av skattesänkning till ”jobbskatteavdrag” senare står de där med makten i hand att förstöra samhället. För det är precis det som håller på att hända. Istället för att fokusera på varje individ, på varje människa, håller de Nya Moderaterna, likt kommunismens värsta exempel, på att förvärra för oss människor då de packar ihop oss som ett kollektiv. De fattar beslut som bestraffar människor oavsett inställning, med enda urval att de inte har en anställning.

De behåller det värsta av det gamla, så att de kan kontrollera arbetaren. Samtidigt öppnar de upp möjligheten för den riktigt rike att sko sig på våra gemensamma resurser. De skiter i att skapa nya möjligheter, till nya lösningar, genom att strunta i att investera i de unga. De skiter i att ge var man och kvinna möjligheten att skapa sin egen verklighet i ett eget företag och de straffar ut den som är sjuk eller som inte har en anställning genom att göra det omöjligt för den att överleva på de pengar den får.

Jag vill tänka nytt. Varför inte avskaffa LAS och istället erbjuda en hög medborgarlön. En peng som gör att du kan leva trots att du inte jobbar. Du får möjligheten att säga upp dig när du helst vill och kan lämna dåliga arbetsgivare. Du kan välja att byta spår när du börjat tröttna på det du gör till vardags. Du kan bli egenföretagare, våga satsa, trots att du har räkningar som ligger på hög där hemma. En slags bootstrap-bidrag som kombineras med en arbetsgivarförmedling som hjälper dig som ny egenföretagare med allt från juridik till ekonomi, som tar hand om det jobbiga och låter dig fokusera på verksamheten. Om du lyckas kan du motsägelsefullt nog anställa den som vill vara anställd eller hyra in en person som hyr ut sig själv till uppdrag inom din sektor.

Facken blir i en sådan värld mer av en rådgivande verksamhet. De blir en folkröresle igen. Dvs. de består i råd, dialog och samordning snarare än politisk likströmning. De förhandlar inte åt dig utan hjälper dig förhandla för dig själv. Du behöver ju inte längre ha kvar din anställning, så fackens kollektiva förhandlande behövs ju inte.

Och det behöver inte kosta mer än det gör idag. Jag är nämligen övertygad om att vi ganska snabbt skulle få bort en stor del av de 50% som idag står utanför arbetsmarknaden. Inte bort såsom de Nya Moderaterna vill, dvs. att de ska trilla ut ur samhällets ansvar. Vi skulle snarare få bort dem ur arbetslösheten. Vi skulle kunna spendera mer tid att komma på nya metoder att fånga den som fuskar istället för att straffa ut den som bara haft otur.

Genom att lösa folks problem med nya idéer och lösningar når vi ett bättre samhälle. Det är värt att testa att justera andra saker än nivån på skatter. Det är dags att vi därför för diskussionen därifrån då plånboken endast är ett av många styrmedel i samhället. Låt oss ta bort den ur ekvationen och se vad vi kan hitta för lösning. Jag tror Marx var inne på rätt väg när han argumenterade för att den som arbetade i fabrikerna skulle få ta del av det överskott de producerade, såsom ett progressivt optionsprogram – vilket visat sig ytterst framgångsrikt (läs Handelsbanken, Southwest Airlines m.fl.).

Jag kan ha helt fel i mina lösningar och jag kanske låter lite naiv i min argumentation, men i grund och botten behöver vi hitta NYA lösningar på gamla problem snarare än att gräva ned oss i ideologiska träsk där vi glömmer bort människan bakom siffrorna, där princip går före praktik och där balansräkningen saknar mänskliga värden.

Och för er som behöver lite data för att fatta att Thatcher och Reinfeldt har fel kring att klyftor i samhället är bra för samhällsutvecklingen kan kolla här:

 

Ångestens krampaktiga klovar slår tag i den trötte arbetaren som ansträngt kämpar sig genom arbetsdagen för att förtjäna sitt levebröd.

Meningen ovan skulle kunna vara tagen ur vilket vänsterideologiskt dokument, eller partiprogram som helst. Så har det sett ut i 100 år snart. En ständig plåga, en kamp, ett hot från någon slags läskig och våldsbejakande borgerlighet. Låt oss kortfattat sammanfatta de senaste 100 årens utveckling. Det har blivit bättre.

Vänsterpolitik har å andra sidan blivit jobbigt. Det har blivit tråkigt. Det har blivit kallt. Det har varit en kamp, en strävan, en fight, en fäktning mot något stort och obehagligt. Eller… så har det nog alltid varit. Och i en nöjesdriven politisk värld, är det jobbigt tråkiga inte längre aktuellt, spännande eller värt att rösta på.

Ja menar… URRRRSCH!! Vem fan vill va socialdemokrat när allt som görs är att beskriva en kamp mellan klasser i toner av Orwell. Vem vill lyssna på Juholt när han rynkar pannan och lägger an gnällrösten. Vem vill följa den som klagar, vem vill lyssna på den som gnäller och vem vill rösta på den som inget nytt säger. Inte jag. Därför har jag bestämt mig för att ge mig in i politiken och förändra det jag tycker är fel. Inte bara i sättet man kommunicerar, utan även i sättet man utvecklar det som ska kommuniceras. Jag tror på demokrati. En öppen sådan. Det är vad jag kommer jobba för.

Jag föddes till, fostrades till och ska nu engagera mig som Socialdemokrat

För mig handlar Socialdemokrati om framgång. Det är en livsstil som gör det bättre för människor. Både idag och imorgon. Vi som lyckligt kallar oss för Socialdemokrater (något jag i några år har skämts för att kalla mig) tar ansvar för att hela samhället ska må bra, så att vi själva får må bra. Det är så långt ifrån kamp som det kan komma. Det kan vara fest. Det kan vara inspiration. Det kan vara skatt. Det kan vara utveckling. Men det är fan inte k(r)amp.

Jag tror att man kan kombinera medborgarlön med friare anställningsformer på arbetsmarknaden. Jag tror att man kan kvotera A-listans styrelser samtidigt som man skiter i att göra detsamma i småföretag. Jag tror att man kan göra det mycket enklare och bättre att skapa företag, utan att sänka arbetsgivaravgiften med en enda krona. Jag tror på statligt ägande i bolag och skattefinansierat riskkapital, samtidigt som jag tror på entreprenörens rätt att få köpa ut staten till ett förutbestämt belopp. Jag anser att migrationsprocessen för nyanlända inte ska ta längre tid än att deklarera och kunna göras via SMS. Jag tror på att ta bort all lagstiftning kring begränsning av forskning och låta akademierna gemensamt sätta de etiska gränserna för vad vi bör veta mer om i framtiden. Men jag tycker samtidigt att staten äger del i eventuella produkter som kommer av forskningsresultaten. Precis lika mycket tror jag på begränsade patent som gör att uppfinnaren alltid har en royalty att hämta i kommersialiseringen av allehanda alster. En salig röra med andra ord… dags att se vad av det som är möjligt!

Allt sådant och många tokigheter därtill tycker jag. Allt på en gång. Allt idag. Men imorgon kan jag ändra mig på stubben om det visar sig att jag har fel. Det är nämligen så att jag tänker fortsätta vara människa, även om jag engagerar mig politiskt. Det handlar nämligen i slutänden väldigt lite om vad jag tycker. Som politiker kommer jag att få representera andras vilja och sätta ord på den viljan när så behövs. Men om någon frågar mig vad jag tycker, då kommer jag alltid att svara. Oavsett om det jag tycker inte står med i ett partiprogram eller inte. Jag kommer alltid vara jag och så måste det också vara inom politiken. Tyckandet måste alltid få vara fritt.

Om den öppna debatten

Och det är därför helt rätt av socialdemokrater att ställa sig upp och öppet säga att de inte håller med Håkan Juholt. Vi har ingen lojalitet mot någon ledare. Vi har däremot lojalitet mot våra ideal, mot våra väljare och mot det samhälle vi har lovat att försöka bygga. Det samhället bygger på fri och öppen debatt. Det samhället bygger på att vara en god medmänniska – att vara snäll. Och det bygger på att ta ansvar för att man lever såsom man lär, och om man inte gör det så tar man konsekvenserna av sitt handlande.

Om Håkan Juholt

Och det är därför en person som Håkan Juholt exempelvis inte kan vara kvar som Socialdemokratisk ledare. I mina ögon finns det ingen ensam ledare för socialdemokratin. Att den rör sig framåt är ett gemensamt ansvar. Det är i det avseendet som Håkan Juholt har misslyckats. Han beter sig nämligen inte som en socialdemokrat när han anser det rätt att staten, tillika du och jag, står för hans sambos hyreskostnader. Han anser att folk ska sluta upp… ”bakom honom” och stötta ideal och handlingar som partiet lovat ställa sig emot.

Därför kan han inte heller vara talesperson för partiet. Han delar nämligen inte idealen som partiet står för. Han representerar inte socialdemokrati. Det är DET som är problemet. Inte att han inte visste.

Och det ÄR INTE samma sak när exempelvis Carl Bildt sitter och beslutar om massaker av barn i Sudan för att få del av mer olja. Carl Bildt är Moderat och det är så deras politik fungerar. Alltså känns det heller inte konstigt. Därför upprör vi oss mindre. Därför kan Carl Bildt sitta kvar, medan Juholt måste gå.

Visst. Som vanligt kan jag ha jättefel i allt, men när jag nu sitter här och funderar… nu när jag ska in och engagera mig på riktigt igen… sådär 19 år efter jag var med och startade min första SSU-klubb i Skogås utanför Stockholm. så kan jag inte göra annat än att fundera högt. Dvs. om jag nu tror på öppenhet och demokrati.

Dags för k(r)ampen att gå över. Dags för en ny tid Socialdemokrati att födas. Inte genom att lida utan genom att le hela vägen in i riksdagshuset.

Fredrik Reinfeldt och övriga ministrar i Alliansregeringen har gjort allt i sin kraft för att sätta fokus på jobben. De vill driva ekonomisk tillväxt genom att öka antalet pengar vi handlar saker för genom att sänka skatten. Fair enough, jag gillar också jobbskatteavdragen. De har gett mig mer pengar att leva för, och staten verkar ju klara sig bra ändå, så det borde ju inte vara något felaktigt i deras handlande. Dvs. ur ett känslomässigt perspektiv.

Ur ett teoretiskt perspektiv finns det dock flera olika saker som inte hänger ihop i deras resonemang. Anders Borg kan måhända framstå som en relativt sympatisk person med sina örhängen och hästsvans, men det verkar inte som om han har alla käppar på plats när det kommer till att få till tillväxt genom skattesänkningar. Det förutsätter nämligen att folk har jobb, eller i alla fall att det finns många jobb för folk att söka. Och med en jobbmarknad som är lika slö som penisen på en impotent, leder skattesänkningarna bara till ökat sparande eller inflation. Vad Sverige behöver är en rejäl dos av viagra. Vi behöver tänka nytt och vi behöver bli pragmatiska.

Att ge mer pengar till de som redan har

Såhär funkar Borgs politik idag. Om man sänker skatten för de som jobbar får de mer pengar att handla för. Det innebär enligt teorin att de är villiga att betala mer för samma vara än tidigare. Dvs. De bryr sig inte om koppen kaffe kostar 27 kr istället för 25 kr för de har ju ändå fått 250 kr mer att handla för.

Detta fattar ju handlaren, så den höjer sitt pris till 27 kr istället för 25 kr. Detta kallas för inflation. Dvs. att vi producerar lika mycket saker, fast till ett dyrare pris. Det leder inte till att fler får jobb, då man inte behöver producera mer för att tjäna mer pengar. Möjligtvis höjer det lönen för arbetaren, men i de allra flesta fall kan företagaren istället öka sin vinst.

Ökade vinster innebär ökat sparande i ekonomin vilket, enligt Borg och andra som tillhör deras ekonomiska skola, är en bra sak.

Att sätta fler i arbete, öka utbudet av jobb

Alternativet till detta är att staten använder sina pengar till att försätta fler personer i anställning. Det finns egentligen tre sätt för dem att göra det. 1. Genom att öka antalet personer som är anställda av staten, eller 2. Genom att göra investeringar i infrastruktur och köpa detta i privata bolag eller 3. Genom att öka investeringarna i nya företag genom att exempelvis ge mer pengar till Industrifonden.

Om man sätter fler personer i jobb, men till samma löneläge som tidigare kommer inte inflationen att dra iväg. Folk har nämligen inte fått mer pengar i plånboken och är därför inte beredda att betala mer för samma sak. Däremot kommer fler personer att efterfråga samma sak. I en ekonomi där det hade funnits brist på produkter, såsom i gamla Sverige, så hade det lett till att priset ökat och att inflationen därför gått upp. I det Sverige vi lever i idag, så har vi överskott i de flesta produktområden, eller möjligheten att skala produktionen (producera mer eller mindre) väldigt långt beroende på efterfrågan, vilket gör att priset inte påverkas av en ökad efterfrågan.

Visst, den första färskpotatisen kommer fortfarande vara svindyr, och hummer kommer troligtvis vara en brisvara, men de allra flesta varorna finns i överskott vilket gör att det allmänna prisläget, det som påverkar oss gemensamt, inte kommer att påverkas genom att vi sätter fler personer i arbete.

Däremot kommer det att konsumeras mer saker, vilket på lite sikt innebär att den som producerar kommer behöva anställa fler människor, vilket i sin tur innebär tillväxt.

Hur gör man då för att sätta fler i arbete

Att öka antalet statligt anställda personer är en väldigt dålig metod då den medför att staten måste fortsätta att göda ekonomin. Staten kan således inte minska sina utgifter utan att påverka ekonomin negativt. Dvs. Anställer de 100 personer som kostar ca 25 000 000 per år kommer det påverka ekonomin om de tar bort de tjänsterna.

Om de investerar i infrastruktur så är den effekten också temporär. Det innebär bara att mer pengar kommer in i ekonomin och att den stimuleras så länge som antalet arbetare är sysselsatta med att bygga vägen, järnvägen eller bron som staten beslutat att investera i. Varför det här anses vara en bra metod är för att det faktiskt går att använda den typen av investeringar för att förbättra handelsmöjligheterna för andra företag och verksamheter så att de på ett smidigare sätt kan köpa och sälja saker. Det är förståeligt att om man bygger en ny järnväg, så kan fler tåg gå, vilket gör att utrymmet för att köra fler transporter ökar, vilket leder till att folk får möjligheten att producera och sälja mer. Därav en bra investering, på lång sikt, men den förutsätter också att företagen som köper och säljer produkter har möjligheten att utöka sin produktion, eller om fler företag skapas som också vill använda samma transportvägar för att skeppa sina varor och tjänster (typ internettjänster behöver infrastruktur såsom master och bredband… samma princip).

Den vägen jag förordar är den tredje vägen. Dvs. att staten faktiskt ska ge sig an att stimulera skapandet av fler jobb. Det gör det bäst enligt mig genom att ge företag stöd i tidiga lägen. Dvs. när företagen ännu inte tjänar tillräckligt med pengar för att kunna växa av egen kraft. Alla som har varit företagare vet att de första åren är jävligt jobbiga. Det är kärvt ekonomiskt och det är ofta krångligt då man inte kan fokusera på att producera när man måste vara byråkrat, ekonomiansvarig, arbetsgivare och jurist samtidigt. Man har ju inte råd att anställa de personerna från början. Det är sånt som kommer när man blivit stor.

Idag investerar Industrifonden i bolag i de tidiga lägena. Pengarna kommer från staten. Det finns andra sådana organisationer som också får pengar från staten för att hjälpa företagare med pengar eller expertis. Summan är dock försvinnande liten, trots att de tillsynes ständigt visar sig vara en vinstdrivande affär. Risken är hög när man investerar i många små bolag, men klarar sig bara ett på hundra av bolagen så brukar det innebära att man går jämnt upp på den direkta investeringen. Samtidigt innebär det att staten skapat jobb som de inte behöver betala för i framtiden. Vinsten för staten bör därför räknas som summan de får tillbaka på investeringen plus sparade utbetalningar av arbetslöshetskassa plus moms och andra skatteintäkter.

Så vad betyder detta då?

För mig är det urdumt att inte utöka den verksamheten innan man sänker skatterna för folk. Har man råd att göra bägge så fine by me. Jag vill behålla så många pengar som möjligt av de jag tjänat. Det finns inget egenvärde i att vare sig ha en stat eller att betala skatt. Det som skrämmer mig i sammanhanget är att det inte finns ett enda riksdagsparti som förespråkar den här linjen.

Det finns alltså inte ett enda parti som vill satsa på att varaktigt skapa jobb i den Svenska ekonomin. Det är klart att Borg och Reinfeldt pratar om att arbetslösa är en börda då de inte är villiga att lösa problemet. De väljer en väg som bevisligen inte fungerar särskilt bra om man ser till var deras samhällsystem tidigare implementerats, istället för att satsa på något nytt som kanske fungerar. Juholt & Co har ju heller inte en aning. De vill i och för sig jobba på att skapa jobb i ekonomin, men de vill göra det genom den sämsta typen av satsning och anställa fler människor i statlig verksamhet samtidigt som de vill höja lönerna för statligt och kommunalt anställda. Burr säger jag. Det verkar som om de har fattat vad som måste göras, men inte hur man gör det. Under Persson-eran var det möjligt att föda ekonomin på det sättet då vi hade en skattebas för det. Nu har Borg och Reinfeldt tagit bort en stor del av den kakan genom att sänka skattetrycket. Att ta ut mer skatt innan man ser resultat är politiskt ogenomförbart. Därför är det heller inte någon hållbar lösning.

För att nå ekonomisk tillväxt, för att sänka skatterna, för att ge medelsvensson en bättre tillvaro behöver vi skapa jobb genom att öka möjligheten för att skapa företag inom den privata sektorn. Staten får gärna vara med och stå för kulorna som krävs för att sätta igång det hela, men de bör inte vara huvudaktören som föder dem.

När Friedrich Engels, eller om det nu var Marx som sa att ”Religionen är opium för folket” så var han nog inte så långt borta från sanningen. Genom årtionden, eller århundraden har vi som människor haft en vilja att haka upp oss vid definitioner av vad vi är. I de flesta fall agerar våra hang ups som stöttestenar och referenspunkter för att bedöma vad som är rätt och vad som är fel och ger oss trygghet när vi fattar beslut i vardagen. Men det är också just den tryggheten som gör oss så förbannat svaga då den ibland förhindrar oss att fatta beslut från det underlag vi har framför oss.

Svenska politiker är bland de mest förblindade personerna i världen. Eller de verkar i alla fall tävla i att framstå som det. Genom att driva realpolitik utifrån ideologi bortser de från verkligheten de faktiskt lever i. De sätter upp sig på idealistiska hästar som galopperar så fort att de inte kan se vad som finns omkring dem. De låter sig korrumperas av sin maktställning och sluter sig i den lilla verklighet de delar med ytterst få andra personer som valt att leva i samma koloni.

Det är ganska logiskt att samhället inte fungerar perfekt när du inser att den mest moderna ideologin som styr våra politiker skapades för över 130 år sedan. De äldsta har flera hundra år på nacken. Socialism, konservatism, nyliberalism… liksom fossiler bör de betraktas som historiska inslag i den samhälleliga utvecklingen. Men istället betraktas de som eftersträvansvärda sanningar.

Vilket företag tror ni skulle fungera om det drevs utifrån principer som skapades för 130 år sedan? Tror ni att någon arbetare frivilligt skulle ta anställning i en fabrik som fortfarande tillät spöstraff och där maskinerna var så farliga att man löpte hög risk att dö när man gick till jobbet, mot en väldigt mager ersättning.

Liksom många andra områden i samhället måste även den politiska sfären bryta sig ur det som varit och börja fokusera på det som är. Politiker måste börja skapa nya visioner för ett samhälle som utgår från möjligheterna som finns idag istället för att grunda sina beslut i det som nostalgin ger dem utrymme till.

Jag pratar om realpolitik. Jag pratar om att folk faktiskt svälter i vårt land, att folk slår andra för att glömma sin egen misär, att folk går till skolan utan att lära sig något och att folk går till jobbet utan att vilja göra sitt jobb. Jag pratar också om politikernas värdelösa insatser för att försöka lösa dessa problem. Genom att utgå från politisk ideologi istället för att se till lösningar som är riktiga lösningar, skapar de mer problem än just lösningar.

Det värsta exemplet av dem alla är ekonomisk politik. Ekonomi borde likt kyrkan skiljas från staten då det demokratiska inflytandet över statsmakten har försvunnit för länge sedan. Det är som om de politiska ekonomiska ideologierna har fått allt om bakfoten. I synnerhet när det kommer till arbetsmarknadspolitik och skattefrågor. Det är som om de tagit de två olika saker de inte kan kombinera och slaskat ihop dem på det mest grövsta och oansvariga sätt man kan tänka sig.

Du kan inte kombinera ett högt skattetryck med en hög anställningstrygghet och stora bidrag till den som går utan anställning. Detta leder till att folk pacificeras eller mister drivkraften att byta eller söka arbete. Du kan inte heller kombinera ett lågt skattetryck utan att garantera den som går utan arbete möjligheten att söka jobb. Med andra ord, du kan inte tvinga någon att hoppa i vattnet om den står i en öken.

Den enda lösning som verkar rimlig är att antingen ha ett lågt skattetryck och ett högt utbud av jobb eller att ha ett högt skattetryck och en låg statlig inblandning i marknadsstrukturen. Inte den andra blandningen.

Har du ett lågt skattetryck så kommer du inte ha råd att ersätta människor som går utan arbete. Ditt jobb blir i ett sådant läge att skapa piskor och incitament för att föra så många folk i arbete som möjligt. Detta blir endast möjligt om det finns jobb att söka. Därför behöver staten under en övergångsfas gå in och garantera att det också finns jobb tillgängliga.

I ett läge där vi accepterar en hög arbetslöshet är det ok att ta ut en högre skatt för att finansiera de personer som går utan arbete med en slags medborgarlön. Men för att ett sådant system ska kunna nå tillväxt krävs att den som har arbete eller den som har entreprenöriell glöd ska kunna agera fritt, utan inblandning från staten. Dvs. inget LAS eller krav på hur verksamheten bedrivs förutom marknadens egna krafter.

Vad vi behöver är mindre kapitalism och mindre socialism. Vi behöver mer realpolitik anpassad för 2011. Blockpolitiken är död och framtidens politik behöver utformas för folket och inte för politikerna.

Politiker måste börja strunta i politisk ideologi och börja agera som representanter av folket. Annars kommer de även fortsättningsvis förlora sin legitimitet gradvis allt eftersom åren går.

//Jesper – som blir mer och mer irriterad för varje PR-tränad politiker från Almedalen han tvingas lyssna på…

På väg hem från Göteborg stannade vi till i Sävsjö. Det kan också varit Stavsjö. Men det slutade i alla fall på -sjö. Där stod jag med den lilla hunden och tittade på människorna som passerade förbi påväg till sina bilar. De var glada, de åt glass, de sprang mot restaurangen med nöden i blicken. Det var en fin eftermiddag. Det var kallt och lite krispigt höstväder.

Samtidigt började vallokalerna att stänga runt om i Sverige. De första indikationerna kom att Sverigedemokraterna hade tagit sig in i riksdagen. Det kändes tungt i bröstet. Det kändes tyngre än jag hade väntat mig. Rasister i Sveriges riksdag. Sådana som jag som femåring blev mörbultad av när jag tillsammans med min mamma försökte tränga mig igenom en folkskock den 30 november på väg till saxofonträning.

Den dagen var dagen jag bestämde mig för att aldrig acceptera facismen. Det var som om skinnjackan som pressades mot mitt ansikte, mina fötters panikartade sökande efter yta och de skanderande rösterna ”bevara Sverige svenskt, bevara Sverige svenskt” inpräntade sig djupt inom mig. Det var en mycket otäck händelse. Jag skrek åt polisen att göra sin plikt. De stod stilla och tittade på. Jag var fem år. Många intryck från den dagen formade min framtida politiska gärning.

Så sitter vi här med ett rasistiskt parti i riksdagen. Kanske inte för att folk vill ha ett rasistiskt parti i riksdagen, utan kanske snarare på grund av att människor vill ha ett alternativ till den rådande politiska ordningen. Oavsett skäl ges rasismen ett skyltfönster där de kan förvränga verkligheten och förenkla problemen såsom de helst behagar. Vi måste lyssna. Vi måste lyssna och argumentera emot. Vi behöver hitta ett sätt som slår hål på tomma argument. Det är svårare än att slå hål på argument med substans. Den som inte har något att säga, behöver inte heller försvara sig då det inte finns några argument som biter. Det finns helt enkelt inte någonting att säga som svar till det som inte är någonting.

Det är en kall natt jag möter när jag vandrar från ICA med min paj som ska värmas i ugnen. Sveriges kristallnatt har bara börjat. Jag kommer aldrig acceptera att Sverigedemokraterna får inflytande över Svensk politik. Det får fan kosta vad som helst. Jag vägrar. Historien har lärt mig att acceptansen gör att åsikterna… de ogrundade, faktalösa och fördomsfulla åsikterna får slå rot och sätta sig som sanningar i det politiska samhället. Aldrig igen ska vi låta rasismen få slå rot såsom den gjorde under Hitlers tyskland. Aldrig igen ska vi driva folk på flykt i Europa eller någon annanstans i världen. Aldrig igen ska vi behöva uppleva en kristallnatt.

Bevara Sverige Blandat!!

Det är för mycket pessimism i årets valrörelse. Det handlar om partier som inte kommer in och partier som är på väg att åka ur. Det handlar om den ekonomiska krisen och det handlar om pensionärer som ändå alla partierna pissar på mellan valen. Det handlar om nedskärningar och 12 eller 4 miljarder som det aldrig riktigt är tydligt var de ska gå.

Det är för lite optimism. Det är för lite ”ta ut segern i förskott”. Det är för lite osvenskt. Vi måste bli bättre på att le från hjärtat. En valrörelse är kul, och ett valresultat är bra, oavsett vad det i slutänden säger.

För mig spelar det ingen roll om det kommer in Sverigedemokrater i riksdagen. Låt dem hänga där i 4 år, lära sig någonting om världen och mänskliga rättigheter. Låt dem läsa buntar av papper och skriva tokiga motioner. Bättre att ha dem där än ute på gatorna där de kan göra verklig skada. I Sveriges riksdag kommer de inte få något att säga till om just för att de inte har något att säga.

På Söndag röstar vi därför taktiskt rätt om vi röstar på F!. Det är det enda rätta. För mig spelar 4% spärren inte så stor roll. 2.5% spärren är desto viktigare. Jag rekryterade en person till F! idag. Det var ganska så enkelt. Allt jag gjorde var att förklara att de får partistöd i 8 år om de får 2.5%. Ingen löser några strukturella problem på 4 år i alla fall. Det viktiga är att vi färdas i rätt riktning.

Jag är optimist! Därför sjunger jag ”We are the champions” på Söndag kväll oavsett om vi kommer in i riksdagen eller inte. Jag lyckades övertyga en person. På så sätt har F!’s inflytande vuxit med 100% om jag utgår från mig själv. Sug på den ni!

Kör så det ryker! 4 dagar kvar!

Idag är det 14 år sedan Tupac Amaru Shakur dog efter 6 dagar på intensiven. Skadorna blev för stora och hans stora vision om att sprida kunskapen om ”Thug Life” strandade till rytmen av skotten från en automatkarbin. Det finns många åsikter om Tupac. Där jag är uppväxt, ristade de mest osäkra killarna in hans namn på armarna. Samma killar begick brott och tog ut sin frustration över sin bristande samhällsnärvaro på vad som än kom i deras väg. För dem representerade ”Thug Life” en livsstil som gick ut på att skita i alla, då de kände som om alla sket i dem. För mig representerade ”Thug Life” att alltid gå min egen väg.

Det känns konstigt att som vit, 30 årig, egenföretagare med förhållandevis god ekonomi, fortfarande känna mer för Tupacs texter än vad jag gör för exempelvis en text av Mikael Wiehe, Lars Winnerbäck eller för den delen Cornelis. Det är som om det Tupac representerade gav mig en alldeles egen kraft att fatta mina egna beslut över min egen vardag.

Det är kanske också tillsynes konstigt att jag sympatiserar så med en person som rappade om ”bitches” and ”hoes” varannan låt. I synnerhet med tanke på mitt förra inlägg. Men det många glömmer är att Tupac också skrev låtar som ”keep your head up” och ”brenda’s got a baby” som bär med sig ett helt annat budskap än det mer dansanta club hitsen.

Texter som:

She’s 12 years old and she’s having a baby
In love with the molester, who’s sexing her crazy
And yet she thinks that he’ll be with her forever
And dreams of a world with the two of them are together,
whatever
He left her and she had the baby solo, she had it on the
bathroom floor

Eller

And since we all came from a woman
Got our name from a woman and our game from a woman
I wonder why we take from our women
Why we rape our women, do we hate our women?
I think it’s time to kill for our women
Time to heal our women, be real to our women
And if we don’t we’ll have a race of babies
That will hate the ladies, that make the babies
And since a man can’t make one
He has no right to tell a woman when and where to create one
So will the real men get up
I know you’re fed up ladies, but keep your head up

Det finns så mycket i Tupacs texter som får dig att tänka till lite extra på hans exceptionella karaktär. Den persona han skapade för att representera en hel frustrerad ung svart kultur. En känsla av desperation som med tiden även sådde frön av tankar om förändring hos andra grupper i samhället. Svarta, bruna, vita som gula. Alla stod vi där tillslut och boppade med våra händer i luften, fingrarna kringlade som ett dubbel-v.

We could feel it… även om vi inte var ”real to it”.

Gatans språk.

Jag tänkte vi skulle avsluta med ett YouTube-klipp som samlar lite av den fighting spirit som Tupac försökte kommunicera under sina år i livet.

Det är inte vanligt att jag uttalar mig politiskt längre. Jag slutade egentligen med det efter att jag kom tillbaka till Stockholm 2006. Det var för mycket som stod på spel helt enkelt och jag ville inte stöta mig med någon potentiell kund eller någon kollega. Jag höll mina politiska sympatier för mig själv.

Egentligen har ingenting förändrats. Jag riskerar fortfarande att stöta mig med människor som inte har samma politiska åskådning som jag, men i det här valet känner jag att det är viktigare än någonsin att ta ställning. Det är vår rättighet, liksom vår skyldighet att bry oss om i vilken riktning politikerna tar Sverige. Jag tänker göra mitt för att påverka, trots att jag i vardagen inte alls är särskilt politisk längre.

Jag har bestämt mig för att rösta på Feministiskt Initiativ. Av någon anledning känner jag att jag behöver försvara det ställningstagandet. Som man med liberala värderingar kanske inte det förefaller helt naturligt att lägga rösten på ett parti med en gammal ex-kommunist, ex-alkis som partiledare. För mig är dock Gudrun Schyman en väldigt liten del av vad F! står för och jag tänkte här lista mina främsta skäl till varför jag röstar på F!.

1. Män ges idag inte samma rätt att komma nära sina barn som kvinnor. Som man blir du hyllad om du är hemma med dina barn, men om skilsmässan står för dörren så är det kvinnan som får ungarna. Detta beror inte på att män är sämre än kvinnor att ta hand om sina barn utan snarare på att domstolen tror att de är det. Vi har skapat ett samhälle där män och kvinnor anses ha olika färdigheter baserat på vilket kön de har. Det tycker jag är fel och jag tror att F! är det enda parti som tar frågan på allvar. Rätten till våra barn borde vara den viktigaste frågan av alla. Tycker inte du det?
2. I ett samhälle där våra individuella friheter sätts på prov genom lagstiftning, övervakning och inflytande som står utanför våra demokratiska möjligheter att påverka, behövs det ett parti som lyfter de sociala fri och rättigheterna till ytan. Jag är trött på kommunister som hela tiden pratar om förstatligande av företagen. Jag är lika trött på konservativa smygbrunskjortor som pratar om hårdare tag i skolorna och i domstolarna. F! står för allas rätt att välja sina egna liv. Folk fokuserar på kvotering, men jag tar mycket hellre kvoterade arbetsplatser än förbud mot vilken hund jag äger, avlyssnade telefonlinjer och återinförandet av aga i skolorna. F! är det enda partiet som kraftigt vågar ställa sig för att vi ska få välja våra egna liv. Oavsett om vi är moderater, transexuella, bibliotekarier eller förskoleelever.
3. Miljöpartiet är det enda parti förutom F! som bryr sig om papperslösa invandrare. F! är det enda partiet som tagit debatten med SD om annat än invandrarpolitiken. För ett mångkulturellt, mångfacetterat Sverige väljer jag F!.
4. Kvinnor och män tjänar idag inte lika för lika arbete. Jag förstår varför. Samtidigt så ogillar jag det system som vi alla ställer upp på. Ett system där män och kvinnor systematiskt värderas olika. Vi är mycket mer kritiska mot kvinnor. I synnerhet kring valtider. Om Mona varit man hade hon framstått som trovärdig och lugn. Som kvinna gör hon sig mest tråkig. Vad beror det på? Maud är en annan person som vi älskar att hata. En man med samma profil hade troligtvis lyfts fram som passionerad visionär. Med Maud kan det handla om dialekten också… men vafan… det är ju såhär så fort en kvinna är på väg att få inta en maktställning. Hon ifrågasätts från alla håll och kanter. Hon måste vara som en könlös Marianne Nievert för att inte totalsågas av både media och ”experter”. Som män behöver vi vara på ett visst sätt vi också. Bryter vi mot det mönstret anses vi inte trovärdiga. Jag vill själv välja hur jag ska vara. Därför röstar jag på F!. För jämställda löner och möjligheten att gå i mjukisar till jobbet.
5. Blockpolitiken. Jag vill lika lite ha Lars Ohly som socialminister som jag vill ha Göran Hägglund i den rollen. Kommunism och kyrkan hoppas jag att vi för alltid kan få bort från statsmakten.

Och en rad andra skäl. Diskutera gärna med mig. Det är fortfarande en hel del dagar kvar till valdagen och du kanske kan få mig att ändra uppfattning. Eller så får jag dig att ändra uppfattning. En röst på F! är en röst på en bättre framtid. Som man och liberal finns det inget annat parti att rösta på.