En gång i tiden en av världens högsta byggnader. Nu blott en plutt.

I watched you suffer a dull aching pain
Now you’ve decided to show me the same
But no sweet, vain exits or offstage lines
Could make me feel bitter or treat you unkind

Tar en sekund från mitt hittepåskrivande för att dela lite erfarenheter från min resa i Texas. Det är underbart här och jag får både visuella liksom kulturella intryck den här resan som jag har saknat i vardagen. Min resa började minst sagt skakigt då jag klockan 7.30 på morgonen jag skulle resa upptäckte att jag tappat bort min plånbok.

Kvällen innan hade jag betalat taxin som tog mig fram till dörren hemma. Så att jag hade haft plånboken med mig så långt var det ingen tvekan om. Jag vände upp och ner på min lägenhet. Hittade den inte. Jag måste ha tappat den på väg ut ur taxin. Så kan det gå när man är trött och lite stressad.

Fick hur som helst magisk panik och ringde min mamma för lite stöd. Nu skulle det ju inte bli någon resa då jag varken kunde ta mig till flygplatsen eller till USA utan pengar. Jag tog mig dock samman och sprang ut på gatan. Började springa fram och tillbaka i en rabatt. Därefter gick jag ut i själva vägen. Ögonen följde trotoaren… och så plötsligt… där var den… min zebra-randinga plånbok i bästa kohud!! Jag SKREEEK av lycka så att tokarna inne på S:t Görans sjukhus glodde på mig med avund.

Iväg på tåget med mig. Fram med iPhonen. Några sentimentala meddelanden till människor i min absoluta närhet. Därefter var det bara iväg med mig.

Sista vyn av Stockholm talar för sig själv. Det kändes mer än skönt att lyfta från Arlanda klockan 10.05 och veta att jag inte skulle se det här jävla landet på 12 dagar. Semestern hägrade.

Lika talande som sista Stockholmsbilden var, såg landningen ut i Amsterdam. Det enda problemet var att vi var försenade med ca 35 minuter och den långa väntan i mellanpasskontroll och säkerhetskontroll gjorde att jag nästan missade flyget. Det löste sig dock efter en av de längsta intervjuer jag haft i en säkerhetskontroll. 25 minuter tog den minst. Hade tydligen pratat med någon arabliknande tjej när jag stod i kön vilket hade uppfattats som om vi var vänner som inte ville verka känna varandra. Facismen på flygplatserna är överhängande de här dagarna.

Landningen

Säkerhetskontrollen

Efter mycket om och men kom jag med planet. Det var lite lustigt då flygresan gav mig en försmak av det lite smått speciella tonläget här i Texas. Till vänster framför mig satt en man och pratade om rådjursjakt med någon snubbe han precis gjort bekantskap med. Boken han hade med sig hade titeln ”God, Guns and Rock’n'roll”. Det kan nog sammanfatta en hel del av hur härlig den här delstaten är i sin självbild. En kyrka och en ATM på varje hörn. Gå till ATM och ta ut pengar som du sedan lämnar i kollekten.

Helt klart värt att klicka för att förstora

Ett byte i Memphis där jag åt den i särklass äckligaste kattfisk jag någonsin ätit och en nervös väntan för att få komma med på nästa plan som skulle gå från gaten C4. Liksom att höghus saknar våningen nummer 13 tycker jag man borde ta bort den gaten från flygplatserna såhär i spänningens tider… (försök till dålig humor…)

Min kära gate

Jag var tydligen inte inbokad på flighten men efter lite åskblickar, suckar och en hel del hot om stämningar så fick jag i alla fall plats längst bak i ett propellerplan. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar att flyga propellerplan. Det är fan ta mig det vidrigaste jag vet. Fy fäckel. Hur som helst.

Ett par misslyckade landskapsbilder från skyn senare landade jag så i Lubbock, Texas och kunde le mot min första värd under den här resan.

Början på en härlig semester jag kommer skriva mer om senare.

//Jesper

Som ni kanske sett, har Halebop helt och hållet bytt manér. Honesty står bakom reklamen och efter ett par månader av samarbete med Halebop har vi nu lanserat de första filmerna. De ligger ute på YouTube för den som vill titta. Jag kommer löpande skriva om våra tankar kring Halebop-lanseringen. Det här kommer bli kul som attan. Detta är bara en liiiiten början

Kinden var lite röd. Eller båda. Fast den ena var bara lite rosig. Den andra hade inga begränsningar. Den lät blodet flyta ut längst med varenda millimeter hud. En stum överläpp. En blick som låg stilla, men som ändå var full av händelse. En blank yta, en hy vars alla porer nu slöt sig. En liten bubbla i mungipan. Vad den gjorde där kan bara Picasso förklara.

En hand som förs långsamt genom ett hår som inte var borstat. Ett stopp i en tova. Ett litet skratt som bryter spänningen. En nästipp mot en annan och två andedräkter som möts. Smaken av nära. En arm som skakar då den av ovana inte är stark nog att bära en annan kropp. En förändrad kroppslutning. Ett torftigt skämt om Parkinson. Ett huvud som tilltar bakåt. Ett hjärtligt gurgel till skratt som ingen vet var det kommer ifrån. Ögonen som slutits kommer tillbaka i strålar när huvudet sakta förs tillbaka till utgångsläget.

Ett fastare tag runt en höft, ett underverk av stillhet. Tre darrande utandningar. En dragningskraft starkare än jordens. Två läppar möter två andra. Först mjukt, för att sedan öppnas och fullkomligen förenas. En dans mellan två oskiljaktiga cylindrar. Två tungspetsar som likt åskmoln utdelar elektriska stötar varje gång spänningen blir för stark. En avmattning. En sakta, avstannande avtrappning. Läpparna skiljs långsamt tills dess de bara berör varandra med minsta lilla möjliga millimeter.

Två blickar som åter möts. Möjligheten att för en sekund älska det okända. En stund som aldrig kommer tillbaka är delad. En början på en framtid är skapad.

Följ min blogg med bloglovin

Tio minuter efter att bomben briserat satt jag där och kollade på hur Zlatan insiktlöst stod och tog emot bollar från sina medspelare. Det var som om all min energi fokuserades kring denna nationalikon och att allt annat var oviktigt just då. Nyheten jag behagat ta till mig bara minuterna innan var som bortblåst och min hjärna ville mest av allt bara koncentrera sig på färgvalet som den Svenska landslagsledningen stått inför när de skapade landslagets dräkter.

Klockan var sent på eftermiddagen. Jag hade glömt att kleta på deoderant på morgonen. Armhålorna vittnade om bättre tider och även om dagen var ljus och solig så var det en smolkad verklighet jag hade att ta ställning till. Min far hade precis dött. Hans fru var i upplösningstillstånd och jag hade precis skällt ut henne för att hon inte respekterat mitt blod då hon velat ringa och berätta för min farmor hur läget låg till, istället för att åka över till henne och berätta.

Cancer. Vem fan kan skydda sig emot cancer? Det är som om hela världens värld är skapad av enkelhet… plus cancer. AIDS är ett val att få. Du väljer om du har kondom eller om du ligger oskyddat. Cancer däremot kommer likt vädret, helt utan beställning och biter sig fast i de minst välförtjänta själarna.

Jag är någonstans rädd att drabbas själv. Samtidigt har min nära kontakt med dödligheten skapat en förståelse för att jag aldrig behöver vara rädd. Det värsta som kan hnäda är att livet tar slut och då jag inte har någon aning om hur en sådan upplevelse är så har jag heller inget emot det.

Det stormar utanför fönstret. Det är kallt trots att sommaren då och då gör sig påminnd genom vindar från södre orter.

Är trött och vill sova. Blundar men vaknar snart igen. Det är vår.

Någonstans är det helt sjukt hur man känner sig när man separerat med sin respektive. Det är som om man imploderar totalt och att till och med den enklaste aktivitet som att dra på sig de skosnörslösa skorna på morgonen blir en fullskalig battle. Jag har verkligen sålt smöret och tappat pengarna. Det finns ingen vinstlott, inget uppdrag, ingen flirt eller stund som kan kompensera för den enorma förlust som ett uppbrutet förhållande motsvarar.

Jag försöker ferbrilt koncentrera mig på det som för stunden är viktigt. Men även om det är det viktigaste för stunden så är det samtidigt fullständigt oviktigt. Jag vaknar när klockan ringer på morgonen, går upp och rakt in i duschen. Det varma vattnet som vanligtvis tar mig från obehaglig morgonkänsla till he-man, känns mest av allt som kladdig slajm som flyter ut över mina axlar. Testar att borsta tänderna för att uppnå någon slags fräschet men sätter tandborsten för högt upp i gomen och kräkreflexerna tar vid.

Stänger av vattnet. Svettlukt ligger som ett inbillat smegm i näsan på mig och jag blir tvungen att sätta igång duschen igen och tvåla om mig. Slutligen ut ur duschen med handduken under armhålorna. Passerar spegeln, stort misstag, tjockis. Går in i sovrummet och plockar fram ett par riktiga svennekallingar och drar dem över röven samtidigt som jag låter handduken falla till golvet. Med en så osexig 30-årskropp finns det inte en chans i hela världen att personen som precis vaknat i sängen brevid mig kan få den minsta vilja att åropa ångerrätten.

På med ett gäng ostrykta kläder. Rakning, hårtilltuffsning och sakihopsamling. 5 minuter senare är jag redo att möta världen. Känns riktigt onajs. Första gänget jag möter utanför dörren är ett gäng hucklebeprydda tjejer som snackar om någon snubbe de spanat in. Jag går vidare och funderar på kontrasten i deras ordval och mina egna fördomar om kuvade muslimska kvinnor med sjal runt huvudet. Blir med ens generad över min inneboende enkelhet och komplicerar det hela med en självanalys där jag förklarar min reaktion med en separationsprocess från min multikulturella uppväxt.

För även om min reaktion troligtvis skulle kunna beskrivas som fullständigt vanlig är jag då ingen vanlig människa i vanlig mening. Jag är en helt ovanlig person i helt vanlig bemärkelse. Även om jag gärna skulle vara 100% annorlunda så får jag ändå förhålla mig till mina egna brister och arbeta för att skapa möjligheter för framtiden.

Den positiva självmotivationen avbryts av att SL-kortet inte vill fungera i spärren. Går fram till luckan och får veta att mitt 700 spänn hårt ansatta passerkort minsann behövde ackompanieras av kvitto.

BrainNinja!!!

Efter att kontemplerat total anarki och brandbomber mot riksdagen i 4 sekunder accepterar jag och betalar genom en SMS-biljett istället. Småsvärandes rullar jag ner för trappan mot T-banan som jag naturligt nog missat för att kortets teknologiska utveckling uppenbarligen inte var ofelbar.

En snygg tjej passerar och jag råkar för en sekund glömma min nyfunna avsky till tvåsamheten. Det passerar dock snart när hennes snubbe dyker upp som från ingenstans och de börjar gulla med varandra. Olustigheten inför publikt gullande sprider sig i kroppen med illfart medan T-banan rullar in.

Tjocka människor överallt. Svettiga är de också. Samhällscancer tänker jag medan jag hittar en centimeter att handas syre ur. T-banan anländer vid Hornstull, jag går av och ser till att ge en ordentlig axelstöt mot den flottiga killen som står mitt framför dörrarna utan att flytta på sig när de öppnar.

In på kontoret, slår mig ner framför datorn och zappar profiler på Facebook. Blundar, tar tre djupa suckliknande andetag och öppnar Google Docs. Horan Jesper, 30 år, singel och äcklig har precis påbörjat sitt dagsverke. Klockan är 7.30 och arbetsdagen har börjat.

Det spelar egentligen ingen roll

Du finns ju inte

Du är liksom helt bortblåst från historien

Du existerar ju inte

Du var ju precis som jag

Men nu finns du inte mer

Du har ju inte funits på länge

Men nu när jag söker på dig så finns du inte alls

Det är som om allt annat finns

Men du finns inte

Du som var så lik mig

Men som valde att inte vara som jag

Du var ju bäst

Men du valde att bli sämst

Du valde självmant att skita i att du var bäst

Bara för att välja att bli sämst

Hur fan kunde du välja att bli sämst?

Om jag var stark då, va fan hade du varit idag

Du hade ju styrkan redan då

Men så bestämde du dig för att vara sämst i hela världen

Det spelade ju egentligen ingen roll att du fanns till

Men du var ju typ bäst

Varför valde du att vara sämst?

Vi var ju så lika

Du var ju så smart, och du var ju precis lika desillusionerad som jag

Nu finns du inte längre, och du finns ju inte alls

Du finns ju inte ens i Google, inte ens i bildsök

Någon annan med samma namn har tagit din plats

Någon som jag inte vet vem det är

Och jag kan inte få honom att bli du

För du är ju död din jävel, utan att ha lämnat ett enda spår i Google

Hur fan tänkte du då?

När du bestämde dig för att bli sämst i hela världen

När du bestämde dig för att inte finnas alls mer

När du bestämde dig för att inte synas i Google

Du var ju bäst

Nu är du sämst

Sämst och borta

Du finns inte alls

Du finns inte ens i Google

Här är en av Andy Kaufmans sista föreställningar. Han gick bort 1984… somliga frågar sig om han verkligen gjorde det. För er som inte vet vem Andy är så kan jag rekommendera filmen Man on the Moon eller att titta på alla de klipp som ligger på YouTube. 80-talet var verkligen ett naivt decennium. En person som Andy som var lika arrogant och ego som han var känslig och medmänsklig, måste det varit brutala levnadsförhållanden.

På 80-talet kallades fortfarande personer med inlärningssvårigheter för efterblivna. På 80-talet hade main stream lyxen sin absoluta boom. På 80-talet var allt som snyggfasen på en ordentlig fylla. Andy gav en kontrast till detta absurda samhällsklimat. Därför är jag ett stort fan.

Part 1

Part 2

Part 3

Part 4

Part 5

Part 6

Part 7

Part 8

Part 9

Part 10 – MILK AND COOKIES

Man kan väl säga att mitt 2009 blev ganska så tumultartat för mig själv. Det var många saker som inträffade som gjorde att mitt liv på sätt och vis ställdes på kant mer än en gång. 2009 är ett mycket intressant stycke Jesper liv som jag tänkte spara där inom mig som en vägledare för många andra år.

Nu ligger jag i all min vanlighet och lyssnar på gangsterrap, har precis stängt av teven och inväntar kreativiteten. Det här blir min femte bloggpost för dagen. Ibland undrar jag själv hur jag hinner med eller hur jag får ur mig posterna. Om sanningen ska fram vet jag inte heller själv. Ibland får jag dagar som den här då jag sprutar ur mig text bara för att det behövs. Det är som om något inom mig börjar skrika högt och jag liksom kompulsivt vänder mig till datorn för att kunna frigöra mig från allt som finns där inne.

De senaste dagarna har jag fått en Wikipedia revival. Läser ett par artiklar om dagen nu. Det finns en sån mängd information där ute som bara är till för att stoppas in i hjärnan. Det behövs. Sitter med mina 2 (två) böcker och försöker få klart mina kapitel. Fackboken är nog egentligen färdig men jag behöver skära i den. 16 kapitel a 20 sidor (A4) är mer än någon där ute kan förväntas läsa. De enda böckerna som kan gå loss på en sådan sidmängd är skrivna av Stephen King eller har ordet ”Bible” i titeln om det råkar vara fackliteratur. Jag aspirerar inte på att mäta mig med någon av de två olika sorternas böcker. Så det blir till att skära.

Såg lite nyheter om min tidigare arbetsgivare i den sociala webben idag och jag kan inte mer än att upprepa den checklista på kriskommunikation som jag påmindes om i den här bloggposten tidigare idag:

Below are 10 principles to remember while executing a communications plan:

1. Choose a messenger that is credible, such as the CEO.
2. Make sure your message fits the context and the environment in which you are located.
3. Make sure your message is relevant to your audience.
4. Craft a clear, simple, straightforward message that will be long-lasting.
5. The continuity and consistency of the message is key for audience penetration.
6. Choose the correct channels and tools to communicate to your audience.
7. Answer the question in every consumer’s head: “What’s in it for me?”
8. Make sure your audience knows you care about the situation.
9. Be sure to create a message your audience can understand.
10. Have a clear call to action. What is the audience supposed to do now?

Men så finns det ju två tusen tolkningar på den där. Det enda riktiga rådet man kan ge någon människa är väl att de ska vara snälla mot varandra så kommer alla att vara glada i slutänden.

Ett av de uppdrag jag jobbar med just nu ger mig mycket glädje. Mest av allt är det medarbetarna på arbetsplatsen som gör att jag både skrattar och inspireras. Alla är så fruktansvärt kloka på sitt eget egendomliga sätt och samtliga personligheter får plats att verka. Jag är ju en ganska så skör individ innerst inne så jag behöver den typen av trygghet som den personliga miljö där jag nu befinner mig medger.

Hur som helst, det är dags att gå och lägga mig. Snart är det ju dags att vakna och då ska jag ju vara pigg även om kreativiteten kryper sig på såhär framåt småtimmarna.