Tankar från tangentbordet

Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.

Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.

Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.

Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.

Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.

Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord .

Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.

Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.

Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.

Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.

Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.

Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.

På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.

Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.

Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.

Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.

”Lev varje dag som om den vore din första…”

Tänk om det fanns ett sätt att alltid uttrycka sig på när man möter det sista. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Så många olika känslor som finns inom mig just nu. Sista dagen såhär i vad som verkar vara det som var mitt. Går ett steg i stan och känner att jag äger den här staden. Det här är min stad. Så fuck you om du vill ta min stad ifrån mig för jag kommer alltid vara kung över den här staden.

Våga, jag säger bara våga. Våga ta min stad ifrån mig. I hjärtat finns min stad. Den som jag önskar fanns där när jag slår mig till ro och tänker på hur staden borde vara. En ärofylld stad. En stad där hjärtat får härja. En stad där allt som finns är till för att finnas och inte bara synas.

Kanske är det tanken om att det är den vackraste staden i världen. Kanske är det vad som gör staden till så ful i själen. Den vet om att den är vacker, så den har inte lärt sig vara vacker, på riktigt. Den bara står där. Men vet inte vad den ska prata om, så den väljer att dissa, väljer att inte dela, väljer att slå ifrån sig och väljer att febrigt ställa sig själv som martyr i hörnet av världen. Staden där alla ser dig men inte bryr sig. Staden som jag äger. Staden som är min men som jag inte vill kännas vid. Sista dagen i den staden. Där jag är. Just nu.

Jag säger fuck you stan för att du svek mig. För att du bara visade mig din fula sida, trots att du var så fruktansvärt vacker när du var tyst. När jag bara gick där och beskådade dig i all min ensamhet. Du skulle inte ha låtit, för när du lät så började jag mer och mer att tycka illa om dig. Du har aldrig lärt dig att beté dig. Du tror att du är bland stjärnorna även om du inte ens har gjort det minsta för att ens synas. Att vara snygg tar dig bara så långt. Vi som bor här och inte är en del av dig, vi som bemästrar dig, vi kommer också att lämna dig. För du har bara det du ser ut. Det kan vi fotografera, kopiera och ta med oss. När vi lämnar dig.

Så fuck you Stockholm. Jag har dig i min ficka när jag behöver dig, och du kommer vänta tills jag kommer tillbaka. Du behöver mig mer än vad jag behöver dig. Gatans änglar, betongens viskningar, asfaltens droppar, elskåpens klotter, järnvägens visslingar, tunnlarnas mullrande, vattnets strömmar, skärgårdens vägval, förortens blickar, himlens suckar, slottets tunga skugga… jag kommer tillbaka.

#1. Stop producing bullets, guns don’t kill people, bullets do

#2. Stop preaching fear and prejudice in media

#3. Start lecturing 50% history of love in schools instead of 100% history of war

#4. Let’s put empathy in front of economics in political discussion, there is nothing wrong with caring

#5. Stop trying to solve problems with bombs, they hurt

#6. Don’t judge people you don’t want to be judged by

#7. Let’s start living every day as though it was our first instead of living as though it was our last, we’ll care more that way

#8. Never turn the other cheek, look into the eyes of the other person and ask why, then listen

#9. Don’t dress up for other people, dress how you feel so that people know how to approach you

#10. continue in the comments….

Igår såg vi Aftonbladet snabbt byta titel på löpet från ”terrordåd” till ”attackerna” i Norge så snart de förstod att det inte var en muslimsk arab som stod bakom attentatet. Vi såg bilder på vita människor i säckar och bilder på vita människor som grät. Vi grät säkert en tår vi också. Det gör ont att se människor gråta. I synnerhet att se vita människor gråta. Sådana som ser ut som du och jag. Det gör ont att se människor blöda. I synnerhet vita människor i säckar. Sådana som ser ut som du och jag. Vi har dock lärt oss att se vita människor döda. Sådana som ser ut som du och jag. Men det vi inte vant oss vid är att se bilder på en vit, snygg man som den skyldige mördaren.

Även om de flesta mördare i våra länder är vita män som slår ihjäl sina kvinnor, så är vi inte vana vid att se den delen av verkligheten. Vi skyler oss, vi gör som Aftonbladet och byter ord för att fjärma oss. Det är inte en kristen eller nazistisk fundamentalist vi har att göra med. Inget kollektiv. Det är en ensamvarg. Ingen gruppering som står bakom, eller som bär skuld. Ingen religion som skamset får bekänna färg. Det är en ensam, vit man, som helt olikt oss andra har mördat nära ett hundra människor.

Det är inte kristendomen, eller ens en fundamentalistisk gren inom den som utövat terror i det demokratiska samhället. Det är kanske nazismen och rasismen, men det är vi inte riktigt säkra på. I alla fall inte lika säkra som vi är på den fundamentalistiska islamismen. Den är kollektiv. Eller i alla fall vill vi mena det. I Aftonbladet står det att det är terror när en muslim mördar oskyldiga, men att det är en attack när det är kristna.

Vi försöker hitta andra samtalsämnen. Vi orerar kring hur många det är som har dött. Vi fokuserar diskussionen kring om detta är det värsta. Vi försöker komma ifrån att diskutera varför eller vem och fokuserar istället på vem som sa det först och om vi nått högst upp på topplistan i dödstal ännu. Är det det värsta, eller är det just det som är det värsta?

Varje gång jag ser en bild från Israel, där oskyldiga judar mördas besinningslöst av galningar som indoktrinerats till att det är den enda utvägen. Varje gång jag ser ett till plundrat och rivet Palestinskt territorium. Varje gång jag ser en Somalisk barnsoldat. Varje gång jag ser en utmärglad Kroat. Varje gång jag ser en bedjande Kines. Varje gång jag ser en kvinna som gråter för att hon våldtagits av en granne i en krigshärjad by. Då blöder jag inombords. Jag klarar inte av mer dödande. Jag klarar inte av att se fler människor som lider. Och jag klarar inte av den polariserade, högst spekulativa och i alla lägen lösnummerdrivna journalistiken mer.

Den skiter i att granska innan den skriker. Den skiter i att förstå innan den dömer. Den skiter i att förhålla sig objektivt. Den skiter i allt som är värdigt ett grundlagsskydd. Den bidrar till det högst otrevliga samhälle vi lever i idag. Den föder fördomarna istället för att hjälpa oss se den andra sidan av myntet.

Det är måhända tid till sorg, men jag kan inte känna annat än en blandning av ilska och hopplöshet. När ska de relevanta frågorna ställas? Hur i helsike fick han tag på vapnen han använde och vem var det som producerade dem? Vem är det som livnär sig på nästan 100 människors död?

Vi är alla kålsupare som gör det möjligt för den här typen av aktiviteter att äga rum. Vi bygger vårt samhälle på rädsla och hot istället för att bygga det på kärlek och omtanke.

Är du arbetslös ska du fråntas möjligheten att försörja dig, trots att där inte finns några jobb. Begår du ett brott ska du straffas för att andra ska avskräckas att göra samma sak. Är du rädd ska du vara mer vaksam och skaffa vapen om inget annat hjälper. Blir din regering rädd ska den bomba.

Jag är så trött på dödande. Jag är så förbannat jävla trött på att folk ska behöva dö, svälta, våldtas eller leva sina liv i konstant rädsla. Jag är arg på svenska journalisters sätt att inte göra sitt jobb och på deras redaktörer för att de uppmuntrar och befordrar fel folk.

Jag känner att den här bloggposten kanske inte ”makes any sense”, men vad i helvete gör det i den här situationen.

Just den kvällen var de odödliga. Just den kvällen var det inget som skulle få rubba deras uppskattning av världen. Just den kvällen var det meningen att meningen var allt som var meningen. Det spelade liksom ingen roll, ingenting. Allt som spelade roll fanns liksom inte. Verkligheten låg som en dov och dunkel overklighet kring dem där de svävade fram längst med den regnvåta asfalten.

Det luktade sommar. Våt sommar. En sådan sommar som svensk sommar ska vara. Det var den mest lyckliga och kompletta samvaro som vännerna annars bortsåg från som en riktig plats. Därför fick den bero i stunden av overklighet som omgärdade den här natten. Vi har alla upplevt de nätterna då livet känns som fulländat. Då varje mening och blick avslutas med ett leende, ett skratt eller en tår av lycka. De glädjande små stunder då vi vet att det borde vara exakt som så hela tiden.

Ovanan av ren lycka liksom sköljer över oss och vi kan säga ordet ”ostpastej” nittonhundrasjuttiosex gånger inom loppet av en timma och det känns lika nytt och fantastiskt för varje gång vi säger det. Lättjans ansikte lyser med sin breda, välvårdade glipa mot oss. Oansvarlighetens stund svallar in över oss och vi liksom kramar oss själva invärtes och utvärtes tills dess vi i ren fröjd står nakna och beskådar våra svallande organ i sommarluften.

Plask, plask, plask. En stunds svalkande bad. Vi går hemåt längst med kajen och tittar aldrig bakåt. Vi glömmer en sko och vi tar inte på oss tröjjan trots att det blivit lite kallt. Vi bara går där. I lycka, i gråt, och i glädje av att få uppleva natten med varandra.

Fullt med folk. Vi dansar. En armbåge i ryggslutet och en spilld öl utan att det var meningen. Vätska som är kall som rinner längst med bröstkorgens vägg. En flirt. En stunds eftertanke och en stunds baktanke. En stilla hemgång och ett Stockholm i avtagande rörelse.Vi höll varandras hand där vi gick i något fridfullt yttre och med inre galenskap.

Vacklande tog vi oss uppför trappan, in i huset. I hallen vände jag mig om. Jag gick ut igen. Vände mig om och log, du log tillbaka och förstod. Det var bra, fint och vackert, tiden var bara sen och helt otajmat obra. Men ögonen glimrade ändå samtidigt som kropparna sakta men säkert kom längre ifrån varandra. Ett halvvarv med huvudet följt av ett likadant med axlarna. En sista blick och en överenskommelse om morgondagen. Blicken mot skorna, och gipdrag mot öronen. Soundtrack i huvudet och flytande steg.

Sommar.

Det regnade i sidled och hans nacke var kladdig av inre värme blandat av nattlig molndagg. I huvudet hade han tankar som snurrade. Rätt eller fel. Sanningen var att han bestämt sig för att skriva in allt han tänkt i en bok, men han hade liksom aldrig gjort slag i saken. Mest av allt rullade tankarna från öra till öra och sedan ut i något som mest kan liknas vid glömska.

Det handlade inte om lathet, men det fanns liksom någon slags barriär som gjorde att det som var bra bara blev bagetalliserat när det väl kom till att skriva ned det. Varenda mening blev en klyscha och varenda kvalificerad analys blev en banal iaktagelse. Risken att misslyckas var alltid större än möjligheten att lyckas.

Kanske inte just den här kvällen då tankarna som löpte amok i hans hjärna var av ett ytterst utilitaristiskt slag. Han slog ganska snart fast att det fanns glädje i alla val. Det handlade mer om att värdera befintliga strategier för att se vilken av dem som skulle ge mest glad-känsla i kroppen. Idag och om 10 år.

Han slog iväg det mesta, tänkte om och tänkte rätt. Slog ut med armarna och blundade. Tog emot regnet i ansiktet för en stund och tog emot kylan likt en mor omfamnar sitt barn. Asfalten luktade åska och de metallbeslagna broräckena blänkte nysprejjat. Tanken om att hoppa slog honom kort, men så tänkte han om, det hade blivit allt för kallt, även om ett bad nog skulle sitta som en keps just nu.

Han tittade åt vänster och såg en man som försökte luta sig i 45-graders riktning i alla väderstreck. Han tittade åt höger och möttes av framlyktorna av en förbipasserande bil. Doppler-effekten gjorde revy och mannen till vänster satte sig ned. Han ruskade på huvudet och förde handflatan över ansiktet. Det var som om blicken ville överallt, men tankarna behölls fokuserade kring det som var den inombördes agendan.

Det var god natt. Han blundade igen. Drog handen genom dropparna som samlats vid ögonbrynen. Han log. Det var en bra tanke, hans ben var möra, det var en bra tanke.

I nästa vecka kommer Björn Alberts hit och föreläser här på Berghs om relevant trafik. Jag tar tillfället i akt och genomför ett litet experiment samtidigt som jag visar på vikten av länkar, innehåll och hur man faktiskt arbetar med SEO i kombination med Sociala medier för att uppnå någon slags google ranking.

Som vanligt har jag min utgångspunkt ur en gammal beprövad taktik om inlänkning från olika källor. Man skulle kunna kalla metoden för spam (posten jag länkar till har fått en kommentar och vi länkbetar nu genom att kalla honom för douchebag) då den sker i en sån här organiserad form, men den är egentligen en upp-speedad version av hur man bör jobba med innehåll på webben idag.

1. Hitta ett nyckelord du vill ranka för
2. Skapa innehåll, gärna flertalet olika typer av innehåll
3. Publicera det där användarna finns

Deltagarna som går på den här skolan har bloggar har bloggat, alla har sig ett Pusha-konto, vi har jobbat genom Sumbleupon och efter pausen ska vi titta på lite hur man använder Twitter i syfte att få sitt innehåll att ranka.

Självklart förklarar jag nackdelarna med det här beteendet…. Det viktigaste idag är att visa på att det är möjligt att jobba med sitt innehåll på ett riktat sätt för att få det att ranka.

//Jesper

Jag har världens bästa liv. Ändå är jag sjukt ensam.

För några dagar sedan satt jag bittert vid min sängkant och funderade kring livets mening. Inget konstigt i det. Jag är ju 30 år, har sumpat varenda förhållande jag varit i, på grund av att jag valt att fokusera på arbetet. Jag har varken barn eller bil eller lägenhet jag äger själv. Jag har en läcka i badrummet och en kyl som aldrig vill fungera. Dessutom har jag inte några vänner jag haft mer än något år. Jag är med andra ord en helt normal Stockholmare. Sjukt framgångrik, men sjukt ensam.

Jag brukade trivas i ensamheten. Den var trygg. Jag visste att det var bara jag själv som kunde svika mig, så om jag inte gjorde det skulle jag förbli obesviken. Men med åren börjar ensamhet att kännas. För ensamhet, i kontrast till självhet, är ovald. Ensamheten tränger sig på även om det finns folk i rummet. Ensamheten handlar mer om att uppfatta en situation på ett sätt som ingen annan gör, än att befinna sig själv i en annan.

Ensamhet är förknippat med skam. Som framgångsrik ska du helst av allt vara social, utåtriktad och socialt kompetent. Du ska vara stark och tro på dig själv och bygga ett fort av ogenomtränglig styrka kring din personlighet. Du ska vara som Al Capone, med en twist av Betty Boop. Men detta skiter ensamheten i. Den kommer i alla fall. Även om det som finns runt omkring dig är så äkta att du kan ta på det med händerna.

Vi fäktar bort ensamheten. Vi försöker glömma den, eller i bästa fall sätta den på paus. Ibland är ensamheten kortare än andra gånger, men allt som oftast ligger den kvar som en varningens blinkande rödljust på horizonten. Ensamheten är starkare än allt annat. Den finns där. I synnerhet när ingen annan vill vara där. Då… Då ställer ensamheten alltid upp.

På så sätt är det egentligen väldigt konstigt att jag är så obekväm i ensamheten. Att jag håller den ifrån mig och inte tar den till mig som min bästa vän i hela världen. Ensamheten. Den som aldrig sviker. Den som finns där när vi känner oss missförstådda, berådda, och samvetskrossade. Ensamheten. Som likt isande kyla svalkar oss efter raseriutbrottets inträde i stunden.

Ensamheten. Den som jag känner för att mitt nyckfulla inre spelar ett spratt med informationen som finns lagrad i mitt övre.

Att tycka illa om ensamheten är bara självdestruktivt. Och trots att ensamheten känns mer med åren, så börjar jag ändå någonstans att vänja mig vid den. Jag börjar nästan bejaka den. Ensamheten är nämligen inte bara ett säkert kort. Ensamheten är också väldigt underhållande. Den tar tag i oss och förför oss till känslor som frambringar en kreativitet som vi annars inte hade besuttit. Den skapar en känsla av vanmakt som frigör oss från sådant vi tidigare värderade för högt för att våga riskera. Ensamheten för somliga i fördärvet. Mig ger ensamheten en behaglig tillvaro för min sökande själ.

Jag är närvarande, underhållen, och ensam. Jag tror vi är fler än jag.

Och vad kan väl vara bättre än en trudelutt av Björn Afzelius efter en orgie av självömkande ordbajseri….

Han följde den stora stenbumlingen med ögonen. Hela vägen från gräsets omfamnande bädd på marken, till den lavabeklädda toppen långt uppe över huvudet. Den kändes så massiv. Så kall, men ändå så fruktansvärt inbjudande. Tänk om han bara skulle putta lite på den. Se om något hände. Sådär litegrann bara.

Med händerna framför sig och efter en flämtande stunds anspänning, satte han handflatorna mot den kallblöta stenen och tryckte ifrån.

Ingenting.

Han tog lite mer sats och med lite ytterligare bestämdhet tryckte han ifrån med höften.

Ingenting.

In med axeln i stenen. Ta spjärn med benen. Tryck tills han blev röd i ansiktet. Ett litet stånk och en uhfh. Stenen gav vika. Men bara så lite att en gråsugga kunde kila ut och ge honom skrämselhicka. Ett sånt äckligt litet kryp. Han följde det med blicken tills det försvann in under en annan sten lite längre bort.

Det var sådär höstkallt och kladdigt i luften som det bara kan vara i en skog mitt i stan. De gamla Puma-dojjorna var genomsura och trots att han hade galonisar på sig hade han vatten ända upp till knäna. Det var som om vätskan kom både inifrån och utifrån där han nu stod och begrundade vad han skapat.

Stenen hade inte flyttat sig mer än ett par centimeter. Men det gjorde inte så mycket i hans värld. Det var ett hål efter den. Ett stort jordbäddat hål där stenen tidigare stått. Eller det var bara ett bananformat hål egentligen, för stenen hade ju inte flyttats helt. Den hade ju bara rört sig en liten bit.

Han log för sig själv. Hade han haft krita och ett papper så hade han försökt kalkera sitt alster. Men pappret hade nog blivit blött då. Det hade nog inte blivit så fint heller. Detta fick förbli en hemlighet mellan honom och skogen. Skogen mitt i stan. En hemlighet mellan honom och lavan som växte på stenen, och som nu satt i flisor på den oranga gallonjackan.

Hungern började sätta sig i magen. En våt prickikorvmacka fanns någonstans nedstoppad i ryggsäcken där borta i gläntan där de andra barnen hade samlats. Han tog en sista titt på hålet som med ett Zlatan-leende log tillbaka mot honom. Nöjd. Nöjd var han.