• Background Image

    News & Updates

    Ventilation

december 29, 2015

Existens

IMG_3710

En flyktig själ tillhör inte någon, den tillhör alla. Har du bestämt dig för att det obestämda, oklara och obundna är ditt ljus bland alla brustna argument, så får jag väl låta dig vara. Ett flyktigt hjärta kan inte hållas, bara hållas.

Jag försöker men misslyckas att förklara, kanske inte har orden, men jag vill förklara, även om det inte finns något kvar att förklara. Viljor är olika. Perspektiv är olika. Allt är alltid så jävla olika. Och i bitterheten maler tanken att det inte är mig du behöver. Och trots att jag inte vill sluta, så skicka inga sms, jag är van, det är ändå alltid är jag som blir över.

Inombords drar sammanfattningen av min inadekvata existens ut livslustens gummiband som så länge torkats av ett allt för ihärdigt tålamod. Det nästan kliar. Och i sitt fnöskeslikna tillstånd knarrar de bäst som ovälkomna rapar. Ett skrik, en tår, en deciliter svett. Ljuden och vätskorna. Kroppens Voltaren för det brustna hjärtat.

Men det är lugnt. Det är alltid lugnt med mig. Allt är alltid lugnt med mig. Förutom när ingenting är lugnt med mig. Stunder då min närvaro blåser sönder rummet med sin mullrande kraft och allt blir sådär tyst. Men det är lugnt. De här såren varar bara på insidan.

Så. Jag är borta när du behöver, alltid där när några timmarna blir över. Jag, och mina drömmar om fyrklöver. Jag vet att jag borde vara värd, något annat än det här. Men hjärnan och hjärtat spelar inte alltid samma melodi när du är olyckligt kär.

Några vårvindar kommer knappast blåsa nu på ett tag. Hösten försvann i ett rus där dina pupiller höll mig fast i en låda rött. Tror jag inte ens såg löven på träden falla. Vem gjorde det? Vintern är här och istället för dina fotsteg vid min sida, hörs bara ljudet av tangenter som med emo-texter vill få käft på ett hjärta, in en kropp, i en person, som vet hur du betalar priset för att inte vara begriplig.

Pip pip. Skärmen lyser. Drar handen över ansiktet och sucken blir djupare än jag önskar. När jag ser att det inte är från dig.

november 4, 2015

Jag ville bara inte fastna i ditt undantag

Stå still medan jag säger det jag vill, få sagt.

Nej jag tänker inte gå någonstans.

Vill inte andas varannat. Du vet, du måste förstå. 

Jag hatar sånt. Det vet du.

Jag ville, eller vill explodera i dig och att du skulle eller att du vill explodera i mig. 

Va?

Nej alltså. Som en bomb i bröstet.

Va?

Fast inte så det sticks. Nej, bara explodera.

Aha. Så. Menar du.

Ja. Så menar jag.

Förstår du mig nu?

Nej, jag gör inte det. Jag förstår ingenting.

Det skär i mig.

Det skär i mig med.

Har du ont?

Nej. Men det skär. Det gör inte ont. Men det skär…

Såhär!!?

Vafan gör du? Nej… det där gör ju ont… är du dum i huvudet?

Ja. Jag är nog det.

Ja det är du fan. Hatar dig.

Gör du?

Nej.

Ja vet. Men…

Men vad?

Äh…

…det spelar ingen roll?

Nej inte längre. Inte längre.

Ja vet. Inte längre.

Fuck ”inte längre”.

Ja. Fuck det.

Fast du.

Ja?

Vill du?

Ja.

Men ”vill du”?

Ja. Det ”vill” jag!

Säker?

Ja. Säker. Jag vill bara inte fastna…

I vaddå?

… i ditt undantag.

 

 

 

november 2, 2015

Ett slag för lagomfalden

I gränslandet mellan enfald och mångfald finner jag det lämpligt att lansera uttrycket lagomfald. Precis som många andra hjälpsamma ord såsom ”hen” och ”googla” som kommit de senaste åren, ser jag ordet lagomfald som förhandlingsresultatet av en allt för polariserad samhällsdebatt som pågått allt för länge.

Folk orkar helt enkelt inte längre med samhället där det handlar om att hitta fel hos den andres argument utan att först ha lyssnat, tänkt och sedan resonerat.

Hans Roslings nyvunna stjärnstatus, tillsammans med SDs minskande väljarstöd, ska ses som en tydlig indikation på att det enfaldiga uttrycket som bejakas av avpixlat-folket inte längre når ut i samma utsträckning som tidigare.

På samma sätt är vi dödligt trötta på PK-folkets hindrande retorik som får oss att må dåligt över att gå på Hip-hop-klubb om vi inte ”lived the struggle”, eller som fråntar oss rätten att kalla oss feminister och antirasister om vi inte själva är rätt typ av kvinna eller har en viss nyans i vårt skinn.

Nej. Det är dags för lagomfaldens tid. En tid då vi fullkomligt skiter i både enfald och mångfald och fokuserar på att vara goda, trevliga och glada människor. Vi är lyhörda och tar in resonemang för att berika oss själva, snarare än för att hitta ett sätt att vinna ett argument.

Vi är Alex & Sigge blandat med Malou von Sieverts. Vi kränker ogärna medvetet folk, men vi säger också ”lägg av” när någon drar för långsökta paralleller mellan vad vi sagt och vad vi kanske menat, eller vad det kanske skulle kunnat uppfattas som. Vi är snälla och vi är sådär obrytt lagom som bara riktigt lagom människor kan vara.

Vi köper Otaly för att det kommer i en snygg förpackning snarare än att det ger en röst åt djuren, vi ger pengar till flyktinghjälpen för att någon sa åt oss att göra det på Facebook, vi återvinner för att det blivit en vana och vi tycker Christer Sandelin var kokko långt innan han ville att riksdagens mest enfaldige man skulle bli statsminister.

Vi är helt jävla lagom och det är helt jävla ok.

augusti 13, 2015

Permanent – häshtäg

Var försvann du?

Rationaliteten var som bortsprungen. Känslorna svällade över. ”Jag hatar dig”, tänkte han medan hans andetag tog två surplar luft istället för ett. Svetten pressade ut genom axelkörtlarna och t-shirten blev långsamt genomskinlig.

Tretton sekunder, femton ord. Klick, publish, fuck you.

Allt är så enkelt. System 1 har fått leva ut sin fulla verkanseld på en canvas som råkar visas för hela världen.

När viljan att älska alla, misstas för dumdristig naivitet, slår hjärtats bultande slag en extra takt för hatets retorik.

Han lät tungan smaska gomen av hans torra mun en omgång till. En kommentar, ett svar, ett privat meddelande senare. Elden löd. Glöden täckte alla glömda vinklar. Inget vatten inom räckhåll för att släcka. Aggregerad passion i termer av mellanmjölksanalys. Vääääs. Psssss. Inte där.

Men jag känner en som…”. Hur felaktig sampling kan kännas så rätt i en mening som träffar hårdare än en riktad splitterbomb. Värde får en helt annan betydelse. Och betydelse behöver inte vara på riktigt så länge den känns, så länge den betyder något. Avsändare, utan betydelse, blir som fnittrande skuggor till storpixlad klickretorik.

Du kan inte förstå vad som hände sen…”

Västsvensk man i….”

Sexchock i sekt mord på platsnamn…”

Du är vad du äter” – finkultur.

Och när du slutligen låter ångern och ångesten ta tag i ditt plötsliga initiativ. Då finns det ingen möjlighet att sudda.

#permanent

juli 21, 2015

Jag satte mig på Kulturhuset för att finna inspiration och fann den i en stor röv som gav mig insikt om den förutsättningslösa kärleken

Kulturhusets andaktsfulla klyschor omsluter mig den här eftermiddagen. På våning tre sitter jag. Inte bara för att det är gratis påtår och hon som står bakom disken har balla tatueringar längst med hela armarna. Nej, jag sitter här för att kunna se ut över plattan. En plats vars olika människotyper är lika många som pixlarna på TV-skärmen.

Jag sitter här för att finna inspiration till skrivandet. För att komma tillbaka till passionen där svulstigheten i uttrycket är viktigare än betydelsen av det jag försöker kommunicera. Att fånga känslan. Det där som vi sällan, eller på riktigt, tar oss tiden att verkligen formulera. Såsom att porerna kräks när du är riktigt förälskad, eller att magen kittlar dig när du själv behöver hulka.

Framför mig sitter en kvinna vars röv får betydande bergsmassiv att framstå som minimalistiska. Hennes sonotter (motsvarigheten till hen för ett könlöst barn) ställer lika varierande frågor som en sportreporter och deras bakelser är sedan länge inmundigade, i full färd att omvandlas till överskottsenergi som ska göda behovet av ytterligare en flygstol vid framtida semesterresor.

Det råder ingen nöd på dem. De visar varandra tålamod och förutsättningslös kärlek i en nutid som annars präglas av motsatser och missförstånd. Så, på sätt och vis står jag emot reptilreaktionen som förkastar deras existens, såsom hångelljud på bussen kan göra, och jag inspireras.

Förutsättningslös kärlek. Den där som får dig att ständigt vilja leva i kokongen som minnet av samlade stunder du delat med en människa du älskar skapar. Det är inte ofta du varesig känner den eller ser den yttras i det allmänna rummet. Människa till människa. Människa till bakelse. Bakdel till stol.

Mitt 35-åriga jag räds ofta över tanken på att jag kanske aldrig kommer få känna den igen. I den konstruktion jag lever finns det mycket tid för tankar, lite tid att uttrycka dem. Än mindre tid att uppleva dem då antingen förståelsen av stunderna eller de rätta orden oftast kommer i efterhand.

Jag intalar mig själv att den väg jag valt är ett fullgott alternativ. Samtidigt finner jag mig åter och igen i vanan av att söka något som bara tvåsamheten kan ge. Det där förutsättningslösa som inte är inledningen till ett möte du vill ska leda till dit du har planerat. Möjligheten att säga ”mhm…” och få ett ”aha..” tillbaka, där både avsändare och mottagare nöjer sig med att tonen i lätet säger allt som behöver sägas och man egentligen vet, utan att orden behöver falla sig mer komplexa än så.

Samtiden söker konflikt i jakten på de klick som fått ersätta lösnummer. Som individer söker vi bara förståelse och rätten till vår egen existens. I hjärtat söker vi kärleken som trots alla Hollywood filmer i hela världen, aldrig riktigt blir en rush i en regnig allé med en vältajmad hoppkram och tungkyss som slutpunkt.

Alternativkostnaden till tvåsamheten blir självskapet som konstant balanserar på ensamhetens tunna linje. Jag intalar mig att jag hellre lever som ensamvarg än att leva i en falsksjungande duett. Men jag vet att jag någonstans ljuger för mig själv.

För även om publiken skruvar sig i sina säten, så blir du mer än ofta tondöv då hjärtats bultande tar hela din uppmärksamhet från det faktum att ni inte kan sjunga ihop. Och det är den bästa känslan som finns.

Kanske är det den otroliga sommarvärmen vi upplever just nu, eller så är det åldern som gjort mig mindre manisk. Men på något sätt känns det hela väldigt odramatiskt i stunden där jag sitter och vältrar mig i tungrullande ordlekar.

Och även om jag came in like a wrecking ball i det här livet, är raderna jag nu har framför mig sammanfattningen av den stillhet jag känner i tron att det någon gån ändå löser sig helt av sig självt. Om än inte i känslan, så i alla fall i beskrivningen av den.

Svart kaffe och poesi. Ett par stycken text i bloggen och ett par ögon som leder huvudets vridningar i letandet efter en toalett. De brukade ha stans bästa.

Kvinnan och barnet har gått. En kille i sprakande brallor har satt sig i deras ställe. Jag vrider mig tillbaka till boken och motstår mina pressande behov för att skriva ett par sista rader orimmad kotlett innan jag packar ihop och går hem.

juli 17, 2015

Hemma från Asien

Han såg ned på sina fötter och fann att asfalten var sprucken mellan sulorna på skorna. Han var hemma. Bakom sig lämnaden han 15 timmars resa, 18 dagars arbete och en rad oförglömliga tillfällen som liksom fanns till hundra procent just då de skedde.

Det är inte ofta jag gillar något längre. Ja vet. Det låter lite skitnödigt. Men jag har inte på länge, haft lust att göra någonting alls. Saker som tidigare betytt något har liksom bleknat bredvid den där känslan av att inte göra någonting över huvud taget.

När den känslan kommer. Då behöver jag resa. Inte så mycket för att jag upptäcker en massa nya saker när jag reser, utan för att jag av någon anledning kan vara precis såsom jag vill vara. Nästan alla jag möter, träffar mig för första gången. De vet ju inte hur jag är, så jag kan vara precis såsom jag vill, utan att för den sakens skull vara konstig. Inte i deras ögon och inte i mina egna ögon.

På avstånd har jag följt Sara Larsson-debatten som florerat här hemma i Sverige. Har tänkt lägga mig i, men blotta tanken på att åter gå tillbaka i min postmoderna hjärna har gjort mig illamående. Så jag har låtit bli.

Det är bröstkorgen som kommer först när jag går ner för gatan just nu. Inte pannan. Och jag vet att det kommer vara på det sättet i någon vecka till innan jag åter assimileras med mina gamla vanor. Har anlitat en coach som ska hjälpa mig att reda ut mina tankar och hjälpa mig förverkliga de beslut jag någonstans redan har fattat. Lite knasigt. Att du först vid 34-års ålder inser att du inte klarar allt själv, och att du vid 35-års ålder börjar se nyttorna med att be någon om hjälp.

Du ska ju vara så nedrans stark jämt. Jag är stark. Men så snart mina styrkor blir överdrivna, så blir de svagheter. Balansen har aldrig varit min bästa vän och därför känns det skönt att ha någon som jag litar på, som kan hjälpa mig sätta punkt, där punkerna behöver sättas.

ADHD. Kanske har en släng av det iaf. För några veckor sedan skickade en tjej en länk till mig ”Att älska någon med ADHD”. Hon skrev ”när jag läser den här så tänker jag på dig”. Kanske inte helt i linje med mina tidigare vanföreställningar om att inte bundla folk i diagnoser… men det var någonstans skönt att det var någon annan som också såg att jag, kanske inte var helt enkelt att ha att göra med. Inte ens för mig själv.

Igår var jag lycklig. Alltså på riktigt. Jag hade en sista liten sammankomst med några av mina vänner där nere i Singapore. De har så coola namn. Uma, Premika, Savita, Jose… alltså… På biljetten stod det ”Jesper Joak Åström”… Jag nöjer mig med det. Ett coolt namn till mig också.. Joak… Bättre än Jeppe eller Joppe eller Milton… Även om Milton klingar ganska trevligt det med.

Jo. Just ja… jag är hemma nu. Det var ju det jag skulle säga. Men som vanligt blir ett ord så lätt mundiarré… och så sitter vi här. Jag och mina stjärthalvor och väntar på att klockan ska ticka några slag till innan vi tar oss ut, och ger os i akt, med att fajtas med jetlagen.

juni 28, 2015

Du hade kunnat vara jag

Med ett hål i blicken, lika djupt som avståndet från kanten på branten och botten på Grand Canyon. Hans amfetamin-härjade ansikte tittade tillbaka på mitt.

Har du en cigg… jag försöker börja snusa… men mina vän…

Självklart…”, svarar jag.

Mitt svar är halvskamset men sant. Semesterrökning är en del av min personlighet och jag är i alla fall delvis på semester även om en tredjedel av mig fortfarande planerar för nästkommande veckas jobb i Singapore.

Jag tar upp ciggpaketet och sätter en camel silver till hans läppar. Liksom bjussar på lite cancer såhär på kvällningen. Han har större problem än så. Jag tänker, det gör inget. Hans armar är sargade från något buskage, en sen kväll genom en krossad glasskiva eller kort och gott ett långt jävla kort liv.

…alltså mina kompisar hade ingen snus kvar… jag bara undra…

Jag tänder hans cigarett och hans hand rör vid min. Vi skrattar till och nickar baklänges såsom coola killar gjorde på högstadiet. Han är säkert 25 och ser ut som 40. Jag är helt säkert 35 och ser ut som 27.

Jag kallar det för monkeydancing, han för abstinens. Vanan att måla verkligheten i regnbågens färger istället för att berätta hur du egentligen tar dig genom dagen. Och det slår mig hur nära det var, att han blev jag och jag blev han.

En bloggpost kommer inte utan 15 mejl. En lyckad viralkampanj kommer inte utan 300. En app kommer inte utan elva dagars väntan i appstore-kön.

Hans sil kommer inte utan stöld. Hans ångest botas inte utan mer. Och hans resa kanske slutar om elva dagar.

Liknelsen är lika banal som den är sann. För jag hade lika gärna kunnat vara han.

Det är samma kvaliteter som gör en bra kriminell som gör en bra entreprenör. Skillnaden är tillfälligheter. Det är samma sökande som gör att en knarkare hittar sitt gift, som gör att en entreprenör hittar sitt kall.

När nu människor samlas i Almedalen för att prata om ett samhälle i mångfald, och jag förbereder en resa genom sydostasiens mest accepterade diktaturer, får vi inte glömma hela mångfalden och de vars tillfälligheter inte varit desamma som våra egna. Alla blir liksom inte födda till Kung, även om vi alla ibland känner oss som Queens.

Även inför solen är vi alla olika.

Min iPhone 6 är varm i fickan. Hans fickor är fyllda av något annat. Min röst är full av heder, hans rosslar av baciller.

Det känns bra i stunden, obra i eftertanken. Han har säkert redan glömt mig. Men han lämnar mig full av känslor. Lättnaden över att jag blev jag, och inte han, samtidigt som jag motstridigt nog önskar att jag känt verkligheten på det sätt han gör. 100% på riktigt. Trots levande, hans blick är ändå död.

Båda lever vi väl på vårt respektive sätt i kallets korridor. Vi har både valt, och inte valt, att vara där vi är idag. Medvetenhet och tillfällighet. Tillsammans blir de vår verklighet.

april 26, 2015

Ett Söndagsresonemang om Podd, KD, FP och rasism

Det är väldigt lite resonerande i världen.

Så tänkte jag inleda den här bloggposten. Såsom jag hade intentionen att säga något meningsfullt, genomtänkt och stort. Jag försöker ofta göra det. Eller, inte alltid så jäkla genomtänkt, men jag vill att det ska låta smart. Kanske kommer jag också göra det någon gång i framtiden i den här bloggen, men efter att ha gått en längre tid runt stan idag känner jag att jag har tappat kärleken till bloggandet just för att jag känt att jag hela tiden behövt vara så nedrans smart.

Det är som om folk (läs: min egen hjärna) förväntar sig av mig att det finns någon slags under av geni-ighet där inne som varje gång måste göra sig gällande. Jag får helt enkelt inte vara lika korkad som jag ibland känner att världen omkring mig är. Men. MEN. MÄÄN (som Bianca Kronlöf hade formulerat det). Jag är ju precis lika korkad som alla andra. Jag är ju trots allt människa.

Så. Förvänta dig inga under framöver, men förvänta dig kanske lite mer bloggande.

Jag vill starta en podd jag aldrig kommer starta

Jag är sugen på att spela in en podd tillsammans med min kollega Peter. Inte för att jag tror att han och jag skulle kunna ha en så mycket bättre dialog, än exempelvis jag och Judith skulle kunna ha i en podd. Nej. Det är kort och gott så att jag inte känner att vi tar oss tiden att prata tillräckligt med varandra. I en situation där du jobbar väldigt intensivt ihop, krävs det ju att du får möjligheten att prata om absolut ingenting alls också. Eller snarare. Bland alla nyttiga samtal finns det behov att prata skit.

Det tråkiga i sammanhanget är ju att jag troligtvis inte kommer vara med om att den här podden händer. Faktum är att väldigt få av de idéer jag kommer på, faktiskt blir verklighet. Ibland leder det till och med till att folk blir arga på mig. Där har jag under 4 timmars tid haft en monolog som inspirerat dem och gett dem en idé om storverk, för att i nästa sekund vara helt fokuserad vid en helt annan sak. Alltså.

Det är ju inte med flit jag blir inspirerad eller inspirerande. Eller jo. Det är kanske med flit, men det är ju inte meningen att det ska vara till det negativa. Själva inspirationen i sig är ju inspirerande och har sin dopamintillförande effekt. Ibland känner jag att jag inte vill ta ansvar för det som kommer ut på andra sidan av inspirationen eftersom jag är i full färd med att ta hand om det som inspirationen tidigare har medverkat till att skapa.

Hur som helst. En podd med min knubbige skäggbjörn till kollega hade varit en fröjd. Mest för att jag någonstans fantiserat kring alla detaljer.

Han skulle komma på ett ämne och jag skulle komma på ett ämne. Personen som pratar, får prata om sitt ämne och den andra får bara ställa frågor. Alltså. Inte lägga sig i, utan rollen du tar som lyssnare blir att ställa alla de frågor som du behöver för att berättelsen eller monologen (vilket den med frågor inte blir), ska kunna ta ca en kvart att gå igenom. Och därefter är det den andres tur att delge sin spaning.

Kan handla om vad som helst, men jag tror att vi skulle prata en blandning av marknadsföring och relationer. Som en publik feedbacksession.

Men. MEN. MÄÄN. Den blir nog som sagt bara en del av en plan, snarare än en del av en framtida verklighet.

Kristdemokraterna har fått en ny partiledare

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Alliansens vänner. Där brukar jag låtsas att jag är en vän av alliansen. Alltså. Jag är ju Centerpartist och helt klart med på att vi med hjälp av socialliberal politik når längre än med socialism. Men, med det sagt är jag ju inte Moderat. Nej jag är snarare en klassisk pragmatist.

Hur som helst. I den här gruppen publicerades idag en post som handlar om att KD fått en ny partiledare som av allt att döma är en redig jubelidiot. Det är lite som att ta tillbaka allt som är dåligt med allt som är dåligt, och ge det makt. Första frågan: Läkares rätt att neka abort. HEPP!! Alltså, av profilfrågor känns det väldigt absurt att inom en allians för jobb, argumentera för att en person ska ha en lagstadgad rätt att inte göra sitt. Bara för att den känner att det är olustigt.

Konstigt. Alltså, hade förslaget kommit från Vänsterpartiet hade jag förstått det på något slags ideologiskt plan. En arbetstagares rätt att må bra ska vara överställt arbetsgivarens möjlighet att påverka dennes arbetsuppgifter. Men nu kommer det alltså ur någon slags mellanmjölksförklaring där KD vill ta rätten från kvinnan att bestämma över sin egen kropp. Alltså, de vågar ju inte gå ut och föreslå att vi ska ta bort aborträtten utan gör det helt enkelt svårare att göra abort.

Nej. KD och SD 2018? För ett nedrigare, mer normbesudlat Sverige? Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag troligtvis får avstå från att rösta i nästa val om det är så att det pratas allians som innehåller den där typen av värderingar till nästa val.

FP har inte bytt ut någonting

I ett av de mer konstigare inläggen i Svensk invandringsdebatt, kom så Folkpartiet med någon slags nedslag härom dagarna. De vill att vi ska lösa problemen ”där” istället för att få dem här. Med en debattartikel som mest kan liknas en flirt med rasister tar de sats för en mer ”human” migrationspolitik som lösning på Rumänska romers situation.

Alltså.

Självklart ligger lösningen i en mer solidarisk fördelning av resurser över världen. Det är ju ingen kioskvältare. Internationell solidaritet är ju knappast något nytt i Sverige.

När den däremot används för att sätta fina kläder på rasism är det dock äckligt. Det FP och SD behöver förstå är att det inte finns något ”vi och dem”. Det finns bara vi. Det handlar om att ta väl hand om de människor som kommer hit OCH att inte skapa hinder för ekonomisk och social utveckling i de länder varifrån folk kommer.

Idag är vi inget annat än en skadeskjuten sparv på den internationella scenen, vilket gör att vi får fokusera på att bete oss värdigt på hemmaplan och ta väl hand om de som kommer hit.

Kanske åker folk som kom hit tillbaka hem som välutbildade och med ekonomiska resurser att göra något åt situationen i det land de kom ifrån. ELLER så är de med och skapar bättre förutsättningar för att ta hit fler människor till i Sverige. Då har vi på bästa sätt exporterat välstånd till världen.

Så ska vi göra istället för att tro att vi med bistånd eller genom retoriska ordlekar kan skapa bestående förändring i en skadad värld som vi varit med och skapat.

MEN. Det slutar inte där. För om detta är ett sätt att locka väljare från SD, har de valt liiiiite fel strategi.

Det de etablerade partierna eller medierna inte förstår är att folk röstar på SD TROTS att de är rasister. SD upplevs idag som det enda partiet i riksdagen som driver en politik som ligger ”nära folket”. Det är klantigt, det är bråkigt, det är stabbigt – DET ÄR FOLKLIGT.

Samtliga andra partier har ett gäng som framstår som stoppade självälskare som främsta talespersoner. Nu har ju SD lyckats få det de också, men när Jimmie var partiledare höll han sig till att framstå som den bortkomne i klassen. Och om det är något som Svenskar älskar så är det en underdog. Det är således inte rasismen som partierna ska ta efter om de vill fiska röster från SD. Snarare är det ödmjukheten i resonemangen. (om en nu kan kalla rasism för ödmjuk… jaja… men tonen den lyfts fram med).

Lösningen på våra problem, partipolitiska såsom befolkningsdemografiska, är att vi saknar ödmjukhet inför hur folk upplever politiker och sin situation. Det är detta som politiken behöver bli bättre på istället för att bli mer och mer rasistisk. Det hjälper liksom inte att för 476 gången konstatera i scoop-liknande artiklar att ”AHA, NU kan vi bevisa att de är rasister – igen.” För det blir inte bättre än ”nu kommer kylan”… vilket i och för sig kan vara ganska bra…

Så. Mer ödmjukhet och bättre politisk analys tack.

aftonbladet-expressen-nu-kommer-kylan

oktober 10, 2014

Normativitet och pruttljud

Det är de små konstiga motsägelsefullheterna jag inte blir klok på. Nysa = prosit, hicka = böh, hosta = ryggdunk… men rapa och fisa.. nej det får du inte göra. Om du inte är i Singapore eller Kina då… Men i Sverige. Nej, bollen är rund, en match är 90 minuter, men, i Sverige får du inte rapa och fisa. Dessa två minst sagt ofrivilliga kroppsljud är tydligen förpassade till tabuns landmarker.

Jag menar… som om någon VILL fisa bland andra människor, undantaget eventuell skidresa då någon känner för att lägga av en i bastun för att sedan gurgelskratta åt att alla utom hen springer ut… eller… som om någon VILL rapa… vafan… låt det pysa, eller explodera, och låt oss hitta ”jag-förstår-vad-du-gjorde-och-vill-typ-peta-på-dig”-ritualer kring de ljuden också.

Jag menar… tänk om vi sagt ”pruttsit” när någon lagt av en kall stinkare i en hiss. Som ett sätt att bekräfta att vi hört, och velat ta kredd för att vi önskade att det inte hände igen. Eller om vi klappat någon på stjärten när den obetänkt lagt av en rap i kön till bankomaten, som om vi bestämt ville påvisa att vi minsann brydde oss om den som just lagt av den sure.

Näe. Det är konstigt hur somliga ljud väger annorlunda än andra.

Såsom idag när jag stod i en hiss och en kinesisk dam kommer in och smackar på en Yoghurt. Tydlig klunk. Tydlig smackning. Jag ser henne i reflektionen av hissdörren där hon står bakom mig i hissen, dit hon klämt sig för att kunna stödja sig mot räcket. Hon kollar in mitt ass och sedan mina skor, tillbaka till ass:et med blicken, sedan ny djup klunk, ny smack-smack-smack, Yoghurt-torr mun, och så tillbaka till ass-stirrning. Hon såg inte att jag såg. Hon såg ut som 80 år plus. Vilket i Asien innebär att hon troligtvis är 120 eller äldre. Men. Jag blev irriterad på hennes smackande. Inte på att hon glodde in min stjärt. Den liksom är där och om hon vill stirra så, ja, varsågod, men smackandet.

Samtidigt i tanken: POFF…. MOTHERFUCKER-SMASKER-BASTARD-YOU…

Samtidigt i verkligheten: – inte ett ljud –

Men jävlar vad tanken liksom tänkte hårt kring det där lite mer diskutabla kroppsljudet – smask. Vars äckelhet liksom inte fastställts av tillräckligt många kulturer och vi därför inte riktigt vet om det ska anses som äckligt eller värdigt en notis-ceremoni.

Min grövsta överaggression mot smasket känns ju i sammanhanget ganska löjlig. I den hissen spenderade jag mellan 45 och 75 sekunder. Jag måste vara guds minst bemedlade tålamodsverk.

Men ändå. Dessa ojämlikt samhälleligt normskeva kroppsljud. Dessa ofrivilliga ting som vi alla bär med oss och som alla utövar och utsätts för. Som vi alla någonstans vet om att vi kommer möta igen och döma, eller om vi varit i Göteborg domma… domma ljuden. Som alla ofrivilligt släpps ut från vår kropp, men som vi valt att normativt behandla så olika.

Normer ja… de är fan ta mig ologiska och intressanta på en och samma gång.

juli 8, 2014

Till SvP, Sverigedemokrater och du som funderar på dem

När jag vaknar den här morgonen, känns det inte som vanliga morgnar. Klockan är 05.45, vilket i sig inte är sådär jätteovanligt, men jag har liksom en klump inom mig som måste ut. Och då menar jag inte ur ändtarmen, även om det egentligen hade varit det enklaste. Nej, jag behöver få ur mig något som gnager inom mig. Försöka formulera det i text och förklara hur jag känner.

Jag vill inte vara rasist, men…

Jag växte upp i ett av den Socialdemokratiska integrationens misslyckade ghetton i södra Stockholm. Ni vet en sådan plats där kommunpolitikerna luktar alkohol och där indelningen mellan fattig och rik delas med ett stycke infrastruktur, i det här fallet ett pendeltågsspår, som går rakt genom orten. På ena sidan har vi vatten, fina radhus och villor, på den andra har vi höghus, alkisbänkar och Schäferhundar.

I Sverige finns det många sådana platser. Platser där politikernas vilja att vinna val, står över deras vilja att bry sig om vad som verkligen är viktigt.

För demokrati handlar om så mycket mer än möjligheten att rösta. Den handlar också om känslan av att en kan påverka.

Jag började på fel sida spåret. Fast, jag visste det inte. Inte än. När jag var liten, alltså, riktigt liten, spelade sidan av spåret, ingen roll. På gården lekte alla barn med varandra. Vi skrattade och vi grät. Vi kastade sand i varandras ögon. En förälder kom ut och drog sitt barn hårt i armen. En stund senare, när vi plingade på, fick hen inte komma ut och leka igen. Men det spelade ingen roll. För i ekot av dunsarna från små barnfötter som hoppade de tre sista trappstegen tillbaka mot gården och räckets schwungande läte då händerna släppte det att svaja fritt för en stund, glömdes liksom den dekadenta blandningen av trappurin och doften av bakverk bort.

Vi var barn. Allt vi såg, och upplevde, var så som de var. Det var inte annorlunda. Det bara var. Och även om inte alltid pengarna tycktes räcka, så fanns det alltid något som bröt den unkna verkligheten. Mammas potatis- och löksoppa. Pappas kinagryta. 80-talets Stockholm var så fyllt av klyschor och tydligheter som för oss barn cementerades som självklarheter.

Jag vill inte vara rasist, men…

Åren gick, och vi flyttade från den ena, till den andra sidan av järnvägen. Det som tidigare känts som hemma, började av någon anledning kännas främmande. Vägen till skolan blev längre, mer fylld av ångest. Jag hade förflyttats från att vara dom, till att nu vara vi. Att vara dom, hade aldrig berört mig tills jag blev som vi. Kanske var det pubertetens benägenhet att lägga märke till detaljer som gjorde viljan att söka likhet mer påtaglig. Kanske var det mina otroligt fula glasögon, eller min ärvda kofta som fick mig att känna mig som en vandrande måltavla. Kanske var det den nu påtagligt utvecklade sexuella driften som gjorde det. För någonstans i allt det här blev jag förändrad, jag blev en Svenne. Alltså, inte i mina egna ögon, men i de andras.

Jag vill inte vara rasist, men…

Och det var inte bara jag som blev vit. Tjejerna blev tjejer. Vi blev turkar, finnar, chilenare, kurder, juggar, syrianer, syrier, assyrier (även om ingen någonsin fattade vad skillnaden var på de tre sista). Och systemet stöttade indelningen såsom den var det mest naturliga av allt. Jag fick inte längre följa med på turkiska hemspråk, även om alla mina kompisar skulle dit. Det blev färre och färre piroger, inproppade av en tjock chilensk mammahand i min mun. Färre och färre möten med livremmar från arga syrianfarsor och fler och fler möten med föräldrar som inte blev arga, utan besvikna.

Jag vill inte vara rasist, men….

Någonstans i allt det här blev det skillnad. Vi började till och med prata olika. Alltså, vi och dom. Vår ekonomiska situation blev gradvis bättre. Vi fick Internet, medan de hade kvar sin parabol. Vi handlade amerikanska paket från ICAs närbutik, de handlade nötter i omärkta påsar från turkshoppen som ägdes av en kurd.

Jag fick ordentligt med spö. Inte från någons förälder för att jag var ett olydigt barn, utan från tidigare barndomskamrater för att jag nu var en svenne. Jag fick spö för att jag var annorlunda, och för att de var annorlunda. Det smärtfria i den tidiga barndomen hade blivit skillnader vars orättvisa nu skapade frustration. Det som tidigare glömts bort i takt med att trappstegen tog slut i trapphuset, behövdes nu skämtas bort då skillnaderna matade skammen.

Ultima Thule sjöng att ”här vill jag leva, här vill jag dö”, och även om melodin var medryckande, kände jag att jag ville bort. Jag ville förstå vad som hade hänt. Jag ville veta varför sanden i ögonen, från sandlådan som lilleputt, återigen började kännas och svida. Vad var det för fel på mig? Alla de andra fick ju inte lika mycket spö som jag. Och varför gjorde ingen något. Varför sa jag inte åt någon att göra något? Varför lät jag skammen äta mig från inuti. Skammen av att jag inte fick vara en del av dom, utan numer gick runt som en röd finne i en blek feja. Ständigt på pass för vad som skulle hända härnäst.

Jag vill inte vara rasist, men…

…men i min uppväxt gick jag från att vara raslös till att bli vit. Min klassresa förtydligade skillnaderna, då jag genom varje lager i samhällsskiktet såg fler och fler som såg ut som jag, och färre och färre som såg ut som dem. Men ju mer jag reste, desto tydligare blev svartskallen inom mig.

För även om jag såg ut och kunde föra mig som de andra vita, var jag inte som dem. Jag kunde bara låtsas. Men när jag spenderade lite för lång tid med dem, så märkte de att jag inte var som dem.

På samma sätt, tog det tid innan de o-vita, förstod att jag inte var en vanlig av de vita, att jag var en missfärgad variant av dem, även om jag aldrig skulle bli en av dem på riktigt, för att svennen sitter på utsidan.

I den ena världen, en crazy, lite farlig och exotisk, färgad av min uppväxt i Stockholms södra förorter. I den andra världen, en crazy, lite stram och osäker, färgad av min ras.

Jag vill inte vara rasist, men jag har haft alla förutsättningar att bli det. Jag har hela mitt liv dragits med den tillhörighet jag känner på insidan och den ras jag ser i spegeln på utsidan. Det är enkelt att se på dig själv såsom din omgivning väljer att göra. Det är svårare att vara dig själv, trots att din omgivning försöker placera dig där du inte vill vara.

Jag har valt att älska mina bröder och systrar från hela världen, även om det ibland är svårt, då de ibland inte vill älska tillbaka. Jag förstår hur det känns när du inte släpps in i värmen du ser mellan männen som högljutt delar en kaffe på torget. Jag förstår hur det känns att vara främmande bland de som ser ut som du. Jag förstår att det kan skapa en känsla av orättvisa, att det kan skapa ilska och en vilja att slå tillbaka. Jag förstår det, eftersom att du ofta delar samma bakgrund som jag.

Du blir frustrerad när folk kallar dig för rasist, då det verkligen inte är något du vill vara. Det är inte heller någonting du egentligen är, men det är enklare så, då rasismen lyssnar på din ilska likt ”the dark side” lyssnar till ilskan i Luke. Det kan vara lika förförande att hata, att slåss och att kämpa, som det kan vara att älska och kyssas. Den enda skillnaden är att vi i hatet kontrollerar utfallet. Kärleken måste vara besvarad för att kännas bra. Därför är det enklare att hata.

Men trots att kärlekens väg är svårare och inte alltid känns bra, måste du göra det valet. Visst, du kan välja mellan att vilja vara din ras, eller att vara dig själv. Du kan välja att slå tillbaka, eller att möta slagen med disciplinen av en förälder som tröstar ett frustrerat barn. Du kan välja att blint hata, eller försöka förstå för att kunna älska. Det valet är ditt.

Och jag säger det här som en människa, där min tro på att du har ett val, står över allt det som andra försöker tvinga på dig. Jag tror inte att du är rasist för att du valt det. Det har bara blivit så. Men du har möjligheten att välja. Och tänk… bara tänk… om du istället skulle lägga all den kraft du lägger på att vara arg, på att vara försöka vara glad. Tänk om…. tänk om du, liksom jag, också skulle känna att du inte vill vara rasist, och därför valde att inte vara det. Även om det ibland kan kännas svårt.

Tänk om du istället valde, såsom Maya Angelou säger, att använda den styrka du har till något konstruktivt, istället för något destruktivt. Tänk om du valde att använda kraften bakom ilskan till något som du älskar?

Jag ska inte bli långrandig, även om jag säkert redan är det. Jag vet att du har mycket att tänka på och att kylan du känner inom dig, och vreden du vill uttrycka nästan sväller över. Men om jag får, vill jag ändå plantera ett frö.

Det är inte för sent att välja en annan väg. För även om jag inte håller med om det val du har gjort fram till nu, så förstår jag att förmågan att känna kärlek, också finns inom dig. Du kan välja en annan väg, och jag kan bara vädja till dig att göra det. Bort från hatet, bort från rasismen, hem till barndomens oskyldiga självklarheter där allting som var viktigt, och ingenting som var oviktigt spelade någon roll.