Who would have known. The elasticity of forgettable events would pass this kind of shadow over my present. He sat there, looking at the screen infront of him. Couldn’t move. Couldn’t think. Just a pragmatic, work alike looking kind of gaze. The repetitiveness of his lifeline was beginning to exert its sense of boredom on every tick of the clock.
It was a while back he had realized that everything was moving in circles. Regardless if he wanted it too or not, life tended to bend things into unavoidable patterns that were next to impossible to break free from. He had hopes for the future in his diminishing short term memory which at least gave him the periodically timed sense that he was actually moving forward. He tilted his head and looked at her picture. It was taken 3 years prior to the now elapsing seconds. She was beautiful as she appeared on the screen. It amazed him how some people could look so beautiful, regardless of dimension.
She was looking out of the screen as to say with her eyes that she was moving his way. He thought ”Come, I’m not moving a single bit…”. Stranded in that thought he felt a sudden increase in his pulse. Considering the time was nearing the end of work day, he could not remain in this state of mind for long. Kakis do not permit work hour arousal. But sure, she was one beautiful creation of God. And boy, he wasn’t.
Many times he wondered why the elementary school comments of ”you’re going to make it big one day” never seemed to come true. If this was big, it must be referring to his oversized belly rather than social status. He had always hoped for the later, but gotten stuck with the first.
He let his fingers dwell away with some random searches. Euphoria is supposedly ”..recognized as a mental and emotional condition in which a person experiences intense feelings of well-being..” Not applicable, he thought. He tried something more close to heart… Pizza is associated with Dominos. True that!! he almost said out loud as he high fived the empty pizza box still resting on his cubical workplace desk. Giggeling from his own excitement over absolutely nothing. ”Just started laughing about absolutely nothing…”, he posted to Facebook.
Vanessa Parkinson likes your status.
Peter Franklin: Must have another view than the one I have from over here…
He clicked Like on Peters comment and followed up with a ”LOL, you know how accounting really is the schizzl… how’s your wife by the way…?”
Replies came fast. Then nothing. He stopped and reflected for a while. What the heck was he doing. Was this really what would become of life, he asked himself. Who was he… really? Perhaps Google has the answer to that as well.
Han gick längst med gatan mot den där platsen han sällan lämnar. Långa steg. Ett efter ett i en slags svävande vals över marken. Solen värmde hans kinder och senvinterns klädmängd började göra sig kännbar under hans armhålor och mellan hans stjärthalvor. Det var början av våren.
Plötsligt såg han en fjäril flyga upp brevid honom där han gick. Med små nätta gupp följde den längst med vägen. Först på höger sida om honom. Sen på vänster sida om honom. Fjärilen kvittrade tyst med sina vingslag. Först höger sida. Sen vänster sida. Fjärilens kvicka små rörelser stod i kontrast till hans egna långa. Så vacker, så liten, så graciös trots sitt energiska rörelsemönster. Han var så stor, så klumpig, sedan länge långt från bildskön.
Han njöt av att se fjärilen. Den gav honom en känsla av värme. Något så litet, men som just i stunden var pricken över iet som gjorde dagen extra värd att leva.
Så helt plötsligt dök en till liten fjäril upp. Nu på höger sida, sen på vänster sida. Sen på varsin sida. Med sitt citrongula vingpar var den mer av en syrlig liten krabat som stack till i ögat. Svid. En solstråle tog sig friheten att kolla fram bakom de klappande små vibrationer till armlängder den tog sig fram med. Först på höger sida, sen på vänster sida. Sen på samma sida båda två.
Och så kom en tredje fjäril. Följd av en fjärde. En femte. En sjätte. Sjunde. Åttonde. Nionde. Tionde. Elfte. Tolfte. Trettonde fjäril kom flygande från ingenstans. Känslan inom honom blev olugnare. Hans steg blev snabbare. Gruppen fjärilar fortfarande oberörd.
De flög där kring hans huvud. En till höger. En till vänster. Tre ovanför. Fem strax bakom och tre framför näsan. En efter en turades de om att göra en inflygning, en loop framför blicken på honom. En ensam hade blivit en svärm. Ett hopp hade blivit en börda. Hans arm fladdrade till framför honom, såsom för att säga schas utan ord. Hans gångsteg ännu lite snabbare. Hans andning ännu lite tyngre. Hans värme nära kokpunkten.
Ett armflax, två armflax, sedan båda armarna samtidigt. Först till höger sida, sen till vänster sida, sen till båda sidorna samtidigt. Kraftigare. Häftigare. Snabbare. I stötar utväxlande. Nu mer som vrålanden än som väsningar. Nu mer som desperation än som bestämdhet. Fort. Kvickt. Men aldrig snabbt nog för att nå riktigt ända fram.
Så var de borta. Alla fjärilar.
Hans takt avstannade. Han stapplade i snubblande och minskande steg tills han stod helt stilla. Hans huvud vred sig i en halvcirkel över den ena axeln. Först till höger. Sen till vänster. Sen i en långsam cirkel runt hela kroppen.
Inga fjärilar någonstans. Han var återigen i sin soliga dag. Nu lite lugnare än just nyss. Men ändå lite ensammare. Lite mindre nöjd med att solens strålar värmde hans kinder, precis som innan. Först den högra, sen den vänstra. Precis som innan mellan, fast nu som efter mellan, var det som var innan mellan, tiden. Tiden då allt som var innan mellan var samma som efter, fast annorlunda för att mellan hade varit. Varit en fjäril. Eller flera. Flera fjärilar. Fast för många, tillslut. Fjärilar.
Stegen återtog sin gång. Armhålor och skinkhalvor var intakt vätskebärande. Allt var precis som innan. Innan fjärilarna kom och försvann.
Kanske är det en ny kärleksförklaring. Kanske är det bara något tecken på att vi inte borde prata. Men jag vill dricka kaffe och läsa Filter med dig. Långa stunder av tystnad, varvade med insikter som delas utan att för den delen kräva något annat alls av varandra. Liksom att googla blivit synonymt med att hitta svar, har tidningen Filter blivit ett uttryck för vardagslyx i termer av tid. Att då känna en djup lust av att vilja läsa Filter med en annan människa, blir därför, i mitt huvud, en näst intill romantisk handling.
Jag sa en gång till en tjej att hon hade ”stora saker i ett litet ansikte”. För mig var det glasklart att detta var en komplimang. Hon kände inte fullt likadant inför kommentaren. Det finns egentligen inte så mycket man kan säga om saken. Jag säger korkade grejjer, som bara jag förstår meningen av. Anti-kommunikation. Jag trivs i det. Så har det varit sedan mina vänner myntade begreppet ”jespers halvtimma” när jag var liten. Det var det epitet jag lyfte för att jag minst en gång i halvtimman sa någonting som fick stiftet i diskussionen att skippa ett beat.
Men när alla meningar har använts, hur skapar vi då nya för att tydliggöra vikten i det vi säger? Hur visar vi genom vårt språk att en person är unik? Vanlighetens klyschighet är inte tillräcklig för att uttrycka känslor genom språket. ”Dina föräldrar måste vara tjuvar...”. Nej, jag kan inte ta det. Så det enda sättet jag har kvar att uttrycka mig på blir därför genom att använda just de ord, i den följd, som de kommer in i mitt skrala huvud. Om det kräver en förklaring, after the fact, så får det vara så. Men, när känslan ska hitta fram genom orden som kommer ut ur min mun så krävs det att jag får låta dem leka ihop. Det krävs att jag ger dem möjligheten att paras likt ormar. Att inte blanda in hjärnan. Att inte tänka efter. Låta känslan få styra vad som sägs. Det blir det viktigaste.
För vad händer när vi tänker efter. Då vi försöker finna format för vad vi vill säga. Det är då som klyschan hägrar. Den står där och knackar oss på axeln. Och när vi vänder oss om så ler den mot oss och säger ”Mig har du använt med framgång förut…”. Och med ett hångiggle ligger han sedan där på marken och skrattar när jag förgäves står och svär åt en ytterligare försakad stund som våldtagits av det allt för säkra uttrycket.
Det är känslan i det osäkra och oförståeliga som skapar spänningen värdigt stunden. Det är när orden inte skapar någon som helst tydlighet och när meningsuppbyggnaden är fullkomligt obegriplig. En obegriplighet som gör tillfället och alla intryck tillsammans, med det du just sa, så attans vackert att det inte går att bortse från.
Jag vill läsa Filter med dig. Det är det finaste. Mest tidsgivande. Underbaraste.
En inte allt för ovanlig syn. Undersidan på ett golv. Läten från rummet där ovanför. En duns. Någonting som rörde sig snabbt. Tystnad och sedan ett par dunsar till. Hotelldöden kunde vara olidlig. Tick, tack. Tick, tack. Det sista man ville göra var att kolla på klockan. Sömnen fanns ju aldrig att hitta. Det var vakenhet, nakenhet och ensamhet. Hotelldöden. Känslan av att vara på väg till absolut ingenstans.
I stark kontrast till väntan på en flygplats, var hotelldöden bland det värsta jag visste. På rummet hölls jag sällskap av välkomstskärmen på teven. Jag förundrades alltid över hur smaklöst dessa TV-apparater användes för kommunikation. Det var samma på varje hotell jag kom till. Överallt var den där jävla porrmusiken och opersonligt skrivna välkomsttexten som en garanti man aldrig önskade sig. Ett sämsta, första intryck. Att det sedan var lika framgångsrikt att försöka byta kanal som att låta en CP-skadad vinna i plockepinn spelade mindre roll. Rummet var ändå den bästa platsen för att uthärda tiden som aldrig tycktes gå lika snabbt som annars. Visst hade fysiken någon gång slagit fast att tiden går långsammare nära stora meteria, men att de syftade på hotell när de formulerade sina slutsatser hade jag inte riktigt varit med på.
Jag drog mig med handen genom håret. Jag hade inte druckit tillräckligt idag. Eller så hade jag det. Oavsett törstade munnen efter en öl och den motbjudande tanken på att gå ner till hotellbaren började mer och mer framstå som en lockelse. Jag la mig i fosterställning och sköt ut benen framför mig. Lät fötterna dimpa till golvet, en efter en innan jag slutligen satte mig up på sängkanten. Suck. Jag kom på att det överkast jag nu legat på i ett par halvtimmar troligtvis är det enda de inte tvättar i den här sängen. Såg kvalster framför mig. En tjock tant från USA som tagit en eftermiddagsvila. Svettfetto som legat där och spritt sina kroppsvätskor. Kroppsvätskor som nu fungerade som föda till sängkvalstrens förökande jidderlekar.
Fan va äckligt.
Jag ställde mig upp och gick ut i hallen för att åka ner till lobbyn. I baren satt som vanligt någon stekare som inte kunde sluta snacka med den dåligt sminkade snyggtjejen bakom baren. Att hon inte tog bättre hand om sig själv hade kunnat vara ett mysterium för vem som helst. Men med tanke på att hon jobbade sina 15-timmarspass fick hon någon slags romantisk och speciell plats i mitt hjärta ändå. Hon kämpade. Hon jobbade. Hon hade i alla fall en dröm. Dessutom var det här hennes hemmaplan. Jag var tvungen att hålla mig väl med henne. Både jag och stekarkillen, även om den senare hade helt andra planer än vad jag i min vildaste fantasi skulle kunna förmå mig att tänka.
Vid ett ensamt bord satt en kransprydd man i kostym. Han hade lättat på slipsen. Det var ett tag sedan han hade ätit upp. Han tittade på telefonen. Så en gång till. Och så en gång till. Han skruvade på sig och lät blicken vandra genom rummet. Han drog ett finger över sin iPad och tog sedan tag i telefonen en gång till. Det verkade inte som om han fick det svar han ville. Han drog en djup suck och andades ut sådär som om det fanns ett hack i mitten av utandningen. Han såg sogsen ut. Troligtvis klarade han inte av känslan. Kanske hade han haft den för mycket. Kanske hade han barn hemma som han inte sett på allt för länge. Tankarna flög iväg ett tag och jag våndades över tanken på att göra det här när jag har barn.
Konsten att klara hotelldöden handlar lika mycket om att inte känna panik i nuet som att inte ha något att längta till. Det värsta kan vara att se fram emot något alls. Det viktigaste är att vara som nöjdast i och med sig själv. Annars står man inte ut. Det blir inte värt det. Jag hade ofta funderat på hur det kunde vara värt det ändå, men alltid gett mig själv svaret att det fanns en mening med allt som hände i livet. I samma tanke tänkte jag att jag valde allt och att inget bara hände. Då jag valt att vara där jag var så MÅSTE det ju vara det bästa för mig. Jag visste att jag ljög för mig själv. För liksom alla andra längtade även jag. Liksom gubben med den oringande mobilen.
Lite längre bort satt en typisk konferens-Krister i gulrutig kavaj och grön polo och pratade med en konferens-Kerstin i dräkt. De drack rödvin till fisk. Självklart en aningens för varmt och surt. Självklart hade bägge familjer som väntade på dem där hemma och lika självklart skulle de ligga med varandra ikväll. Det vände sig i magen på mig. Kunde inte förstå hur folk kunde med att göra så mot folk som de älskade. Grymmaste sympati för mobilgubben. Värsta hatkänslan mot konferens-Krister och konferens-Karin.
De fnittrade och pratade med röst som kom från långt ner i halsen. Han svajjade lite sådär med huvudet från ungefär samma balanspunkt som rösten kom ifrån. Han rättade till sin guldklocka och lutade sig lite framåt och lät sitt skratt gnägga ut genom den bakdragna underkäken samtidigt som han lät ögonbrynens yttre kanter falla mot marken i en nonchalant ”så lätt var det”-blick. Hon rörde sig som en katt. Prrr… prrr…. och satt och snirklade sig framför honom. Det som saknades hade varit att hon suttit och slickat sig själv på händerna innan hon som nu satt och drog dem genom håret.
”Aha, är du här på affärer eller privat”. En solariestekt kille bakom baren hade kommit upp till mig utan att jag sett varifrån. ”Eller det är ju klart. Ingen semestrar ju här i Stockholm… det är jobb… eller hur… var kommer du från?… Jag kommer från Malmö… fan va fina tjejerna är här i Stockholm… så jävla lätta på foten… går att knulla vem som helst.. tretton horor på en kväll...”, fortsatte bartendern utan att invänta något svar alls. Dövläge påslaget. Ett stilla blyg-fuck-you till honom genom att rätta till mina glasögon med långfingret. Där fick han minsann.
Hur fan kan man ta upp något sådant. Är det inte han som ska lyssna på mitt jävla skitsnack. Prata horor med mig. Vilket jävla äckel. Kanske ska jag visa mitt medlemskort i F!, lägga an en ilsken ton och säga att jag är här på ”anti-trafficking-konferens” som representant för FBI. Vilket as.
Adrenalinet var välkommet. Det var en skön kontrast till den apati som tidigare belägrat mig kropp. Hotelldöden var för en stund bruten och tiden hade i takt med starkölen börjat rinna på väldigt mycket fortare. Det var sent. Jag var trött. Om inte äckelbartendern hade dragit igång ilskan i mig hade jag troligtvis fortfarande suttit där och tittat på klockan. Den hade varit sexton minuter över sju. Nu var klockan sjutton minuter över tolv. Dags att gå upp till rummet igen. Dags att försöka sig på att bemästra de omöjliga. Att sova.
I veckor hade hennes känslor varit som växelström i bröstet. Tyckte han verkligen som hon, eller sa han bara de där sakerna, för att det var vad han trodde hon ville höra. Vad ville han egentligen? Det kunde ju inte vara så att han, liksom hon, kände det där som hon nu kände. För hon visste ju inte ens. I alla fall inte hur det kunde gå till. Han var ju inte alls hennes typ.
Hon greppade telefonen men det kändes som om små fingerborgar av cement satt fast vid fingerspetsarna. Det var svårt att hitta orden. Än mer var det svårt att hitta kraften att skriva något alls. Panikblandad apati. Det fanns inte ord som på ett tillräckligt sätt kunde beskriva känslorna som rullade likt vågor inom henne. ”Jag tänker på dig”. Sudda. ”Jag vill ha dig”. Sudda. Sudda. Sudda. Så kunde hon ju inte skriva. Hur visar man någon att man vill något utan att visa något alls, frågade hon sig. Sårbarhet är ju inte direkt på modet. Men det var modet hon inte hade som behövdes just nu.
Rädslan över att stå där med svarte petter i hand, dövade hennes förmåga att uttrycka sig. Något hon aldrig upplevt tidigare. Likt slutscenen i Mio min Mio, såg hon sig stå som Kato och titta ned på ett svärd som stuckits in i hennes bröstkorg. Långsamt skulle hon förstenas om hon blev sårad en gång till. Och liksom Kato skulle hon falla till marken i tusen bitar. Det gick ju inte för sig. Så fick det ju inte bli. Så kunde inte ske. Panik. Handsvett. Olustigaste känslan i hela kroppen.
Isande bajsnödighet. Inbillad kräkdoft och svettlukt. Ett hjärta som sved och en nacke som masserade sig själv. Kärleken är grym mot den som väntar, tänkte hon.
Hon tittade ner på mobilen igen. Det VAR hon som skickat det senaste meddelandet. Vad fan väntade han på. Ett ”DU e…”, hade hon skickat och förväntat sig åtminstone en bekräftelse på att hon själv var lika mycket. Han hade liksom inte skickat någonting. Det hade minst gått 10 minuter. Kanske elva. Möjligtvis nio och en halv. Men varje sekund kändes vid det här laget som en timma.
Han hade ångrat sig. Han hade fått kalla fötter. Det fanns ingen i världen som kunde älska henne. I synnerhet inte han. Hon var ensammast av alla. Ultimataste av alla självömkanstankar slog rot i bröstet på henne. Äntligen en känsla hon kunde kontrollera helt på egen hand. En känsla hon kände igen. Något hon kunde känna sig trygg i.
Hon gick ut på balkongen och tittade ner på folket som gick där nedanför. En kille och en tjej. En hund som släpade dem fram över gatan. Hon skulle aldrig få bli som dom. Hon ville det inte. Absolut inte. Verkligen inte. Typ bara gå sådär utan något som helst syfte. De hade säkert bråkat innan. Han ville säkert inte ens gå, men gav efter tillslut då hon fällt en olycklig tår och hans tumme fått dåligt samvete nog att stänga av teven.
En ensam tant gick längre bort. Hon stannade till vid busstationen. Hon såg nervös ut. Hade en stor handväska som var mintgrön. Den såg heltom ut. Varför hade hon en så stor väska. Tankarna vandrade. Kanske hade hon en dynamit däri. Kanske var den full med tusenlappar som nu skulle delas med barnban eller sättas in på ett bankkonto. Finanskrisen hade säkert skrämt skiten ur tanten som tagit ut pengarna bara för att inse att hon inte kunde ha dem hemma längre när hemtjänstjobbaren kanske, möjligtvis, plötsligt skulle visa sig vara gamlingstjuv.
Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.
Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.
Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.
Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.
Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.
Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord .
Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.
Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.
Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.
Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.
Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.
Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.
På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.
Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.
Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.
Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.
Tänk om det fanns ett sätt att alltid uttrycka sig på när man möter det sista. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Så många olika känslor som finns inom mig just nu. Sista dagen såhär i vad som verkar vara det som var mitt. Går ett steg i stan och känner att jag äger den här staden. Det här är min stad. Så fuck you om du vill ta min stad ifrån mig för jag kommer alltid vara kung över den här staden.
Våga, jag säger bara våga. Våga ta min stad ifrån mig. I hjärtat finns min stad. Den som jag önskar fanns där när jag slår mig till ro och tänker på hur staden borde vara. En ärofylld stad. En stad där hjärtat får härja. En stad där allt som finns är till för att finnas och inte bara synas.
Kanske är det tanken om att det är den vackraste staden i världen. Kanske är det vad som gör staden till så ful i själen. Den vet om att den är vacker, så den har inte lärt sig vara vacker, på riktigt. Den bara står där. Men vet inte vad den ska prata om, så den väljer att dissa, väljer att inte dela, väljer att slå ifrån sig och väljer att febrigt ställa sig själv som martyr i hörnet av världen. Staden där alla ser dig men inte bryr sig. Staden som jag äger. Staden som är min men som jag inte vill kännas vid. Sista dagen i den staden. Där jag är. Just nu.
Jag säger fuck you stan för att du svek mig. För att du bara visade mig din fula sida, trots att du var så fruktansvärt vacker när du var tyst. När jag bara gick där och beskådade dig i all min ensamhet. Du skulle inte ha låtit, för när du lät så började jag mer och mer att tycka illa om dig. Du har aldrig lärt dig att beté dig. Du tror att du är bland stjärnorna även om du inte ens har gjort det minsta för att ens synas. Att vara snygg tar dig bara så långt. Vi som bor här och inte är en del av dig, vi som bemästrar dig, vi kommer också att lämna dig. För du har bara det du ser ut. Det kan vi fotografera, kopiera och ta med oss. När vi lämnar dig.
Så fuck you Stockholm. Jag har dig i min ficka när jag behöver dig, och du kommer vänta tills jag kommer tillbaka. Du behöver mig mer än vad jag behöver dig. Gatans änglar, betongens viskningar, asfaltens droppar, elskåpens klotter, järnvägens visslingar, tunnlarnas mullrande, vattnets strömmar, skärgårdens vägval, förortens blickar, himlens suckar, slottets tunga skugga… jag kommer tillbaka.
Igår såg vi Aftonbladet snabbt byta titel på löpet från ”terrordåd” till ”attackerna” i Norge så snart de förstod att det inte var en muslimsk arab som stod bakom attentatet. Vi såg bilder på vita människor i säckar och bilder på vita människor som grät. Vi grät säkert en tår vi också. Det gör ont att se människor gråta. I synnerhet att se vita människor gråta. Sådana som ser ut som du och jag. Det gör ont att se människor blöda. I synnerhet vita människor i säckar. Sådana som ser ut som du och jag. Vi har dock lärt oss att se vita människor döda. Sådana som ser ut som du och jag. Men det vi inte vant oss vid är att se bilder på en vit, snygg man som den skyldige mördaren.
Även om de flesta mördare i våra länder är vita män som slår ihjäl sina kvinnor, så är vi inte vana vid att se den delen av verkligheten. Vi skyler oss, vi gör som Aftonbladet och byter ord för att fjärma oss. Det är inte en kristen eller nazistisk fundamentalist vi har att göra med. Inget kollektiv. Det är en ensamvarg. Ingen gruppering som står bakom, eller som bär skuld. Ingen religion som skamset får bekänna färg. Det är en ensam, vit man, som helt olikt oss andra har mördat nära ett hundra människor.
Det är inte kristendomen, eller ens en fundamentalistisk gren inom den som utövat terror i det demokratiska samhället. Det är kanske nazismen och rasismen, men det är vi inte riktigt säkra på. I alla fall inte lika säkra som vi är på den fundamentalistiska islamismen. Den är kollektiv. Eller i alla fall vill vi mena det. I Aftonbladet står det att det är terror när en muslim mördar oskyldiga, men att det är en attack när det är kristna.
Vi försöker hitta andra samtalsämnen. Vi orerar kring hur många det är som har dött. Vi fokuserar diskussionen kring om detta är det värsta. Vi försöker komma ifrån att diskutera varför eller vem och fokuserar istället på vem som sa det först och om vi nått högst upp på topplistan i dödstal ännu. Är det det värsta, eller är det just det som är det värsta?
Varje gång jag ser en bild från Israel, där oskyldiga judar mördas besinningslöst av galningar som indoktrinerats till att det är den enda utvägen. Varje gång jag ser ett till plundrat och rivet Palestinskt territorium. Varje gång jag ser en Somalisk barnsoldat. Varje gång jag ser en utmärglad Kroat. Varje gång jag ser en bedjande Kines. Varje gång jag ser en kvinna som gråter för att hon våldtagits av en granne i en krigshärjad by. Då blöder jag inombords. Jag klarar inte av mer dödande. Jag klarar inte av att se fler människor som lider. Och jag klarar inte av den polariserade, högst spekulativa och i alla lägen lösnummerdrivna journalistiken mer.
Den skiter i att granska innan den skriker. Den skiter i att förstå innan den dömer. Den skiter i att förhålla sig objektivt. Den skiter i allt som är värdigt ett grundlagsskydd. Den bidrar till det högst otrevliga samhälle vi lever i idag. Den föder fördomarna istället för att hjälpa oss se den andra sidan av myntet.
Det är måhända tid till sorg, men jag kan inte känna annat än en blandning av ilska och hopplöshet. När ska de relevanta frågorna ställas? Hur i helsike fick han tag på vapnen han använde och vem var det som producerade dem? Vem är det som livnär sig på nästan 100 människors död?
Vi är alla kålsupare som gör det möjligt för den här typen av aktiviteter att äga rum. Vi bygger vårt samhälle på rädsla och hot istället för att bygga det på kärlek och omtanke.
Är du arbetslös ska du fråntas möjligheten att försörja dig, trots att där inte finns några jobb. Begår du ett brott ska du straffas för att andra ska avskräckas att göra samma sak. Är du rädd ska du vara mer vaksam och skaffa vapen om inget annat hjälper. Blir din regering rädd ska den bomba.
Jag är så trött på dödande. Jag är så förbannat jävla trött på att folk ska behöva dö, svälta, våldtas eller leva sina liv i konstant rädsla. Jag är arg på svenska journalisters sätt att inte göra sitt jobb och på deras redaktörer för att de uppmuntrar och befordrar fel folk.
Jag känner att den här bloggposten kanske inte ”makes any sense”, men vad i helvete gör det i den här situationen.
Just den kvällen var de odödliga. Just den kvällen var det inget som skulle få rubba deras uppskattning av världen. Just den kvällen var det meningen att meningen var allt som var meningen. Det spelade liksom ingen roll, ingenting. Allt som spelade roll fanns liksom inte. Verkligheten låg som en dov och dunkel overklighet kring dem där de svävade fram längst med den regnvåta asfalten.
Det luktade sommar. Våt sommar. En sådan sommar som svensk sommar ska vara. Det var den mest lyckliga och kompletta samvaro som vännerna annars bortsåg från som en riktig plats. Därför fick den bero i stunden av overklighet som omgärdade den här natten. Vi har alla upplevt de nätterna då livet känns som fulländat. Då varje mening och blick avslutas med ett leende, ett skratt eller en tår av lycka. De glädjande små stunder då vi vet att det borde vara exakt som så hela tiden.
Ovanan av ren lycka liksom sköljer över oss och vi kan säga ordet ”ostpastej” nittonhundrasjuttiosex gånger inom loppet av en timma och det känns lika nytt och fantastiskt för varje gång vi säger det. Lättjans ansikte lyser med sin breda, välvårdade glipa mot oss. Oansvarlighetens stund svallar in över oss och vi liksom kramar oss själva invärtes och utvärtes tills dess vi i ren fröjd står nakna och beskådar våra svallande organ i sommarluften.
Plask, plask, plask. En stunds svalkande bad. Vi går hemåt längst med kajen och tittar aldrig bakåt. Vi glömmer en sko och vi tar inte på oss tröjjan trots att det blivit lite kallt. Vi bara går där. I lycka, i gråt, och i glädje av att få uppleva natten med varandra.
.