Tankar från tangentbordet

Fullt med folk. Vi dansar. En armbåge i ryggslutet och en spilld öl utan att det var meningen. Vätska som är kall som rinner längst med bröstkorgens vägg. En flirt. En stunds eftertanke och en stunds baktanke. En stilla hemgång och ett Stockholm i avtagande rörelse.Vi höll varandras hand där vi gick i något fridfullt yttre och med inre galenskap.

Vacklande tog vi oss uppför trappan, in i huset. I hallen vände jag mig om. Jag gick ut igen. Vände mig om och log, du log tillbaka och förstod. Det var bra, fint och vackert, tiden var bara sen och helt otajmat obra. Men ögonen glimrade ändå samtidigt som kropparna sakta men säkert kom längre ifrån varandra. Ett halvvarv med huvudet följt av ett likadant med axlarna. En sista blick och en överenskommelse om morgondagen. Blicken mot skorna, och gipdrag mot öronen. Soundtrack i huvudet och flytande steg.

Sommar.

Det regnade i sidled och hans nacke var kladdig av inre värme blandat av nattlig molndagg. I huvudet hade han tankar som snurrade. Rätt eller fel. Sanningen var att han bestämt sig för att skriva in allt han tänkt i en bok, men han hade liksom aldrig gjort slag i saken. Mest av allt rullade tankarna från öra till öra och sedan ut i något som mest kan liknas vid glömska.

Det handlade inte om lathet, men det fanns liksom någon slags barriär som gjorde att det som var bra bara blev bagetalliserat när det väl kom till att skriva ned det. Varenda mening blev en klyscha och varenda kvalificerad analys blev en banal iaktagelse. Risken att misslyckas var alltid större än möjligheten att lyckas.

Kanske inte just den här kvällen då tankarna som löpte amok i hans hjärna var av ett ytterst utilitaristiskt slag. Han slog ganska snart fast att det fanns glädje i alla val. Det handlade mer om att värdera befintliga strategier för att se vilken av dem som skulle ge mest glad-känsla i kroppen. Idag och om 10 år.

Han slog iväg det mesta, tänkte om och tänkte rätt. Slog ut med armarna och blundade. Tog emot regnet i ansiktet för en stund och tog emot kylan likt en mor omfamnar sitt barn. Asfalten luktade åska och de metallbeslagna broräckena blänkte nysprejjat. Tanken om att hoppa slog honom kort, men så tänkte han om, det hade blivit allt för kallt, även om ett bad nog skulle sitta som en keps just nu.

Han tittade åt vänster och såg en man som försökte luta sig i 45-graders riktning i alla väderstreck. Han tittade åt höger och möttes av framlyktorna av en förbipasserande bil. Doppler-effekten gjorde revy och mannen till vänster satte sig ned. Han ruskade på huvudet och förde handflatan över ansiktet. Det var som om blicken ville överallt, men tankarna behölls fokuserade kring det som var den inombördes agendan.

Det var god natt. Han blundade igen. Drog handen genom dropparna som samlats vid ögonbrynen. Han log. Det var en bra tanke, hans ben var möra, det var en bra tanke.

I nästa vecka kommer Björn Alberts hit och föreläser här på Berghs om relevant trafik. Jag tar tillfället i akt och genomför ett litet experiment samtidigt som jag visar på vikten av länkar, innehåll och hur man faktiskt arbetar med SEO i kombination med Sociala medier för att uppnå någon slags google ranking.

Som vanligt har jag min utgångspunkt ur en gammal beprövad taktik om inlänkning från olika källor. Man skulle kunna kalla metoden för spam (posten jag länkar till har fått en kommentar och vi länkbetar nu genom att kalla honom för douchebag) då den sker i en sån här organiserad form, men den är egentligen en upp-speedad version av hur man bör jobba med innehåll på webben idag.

1. Hitta ett nyckelord du vill ranka för
2. Skapa innehåll, gärna flertalet olika typer av innehåll
3. Publicera det där användarna finns

Deltagarna som går på den här skolan har bloggar har bloggat, alla har sig ett Pusha-konto, vi har jobbat genom Sumbleupon och efter pausen ska vi titta på lite hur man använder Twitter i syfte att få sitt innehåll att ranka.

Självklart förklarar jag nackdelarna med det här beteendet…. Det viktigaste idag är att visa på att det är möjligt att jobba med sitt innehåll på ett riktat sätt för att få det att ranka.

//Jesper

Jag har världens bästa liv. Ändå är jag sjukt ensam.

För några dagar sedan satt jag bittert vid min sängkant och funderade kring livets mening. Inget konstigt i det. Jag är ju 30 år, har sumpat varenda förhållande jag varit i, på grund av att jag valt att fokusera på arbetet. Jag har varken barn eller bil eller lägenhet jag äger själv. Jag har en läcka i badrummet och en kyl som aldrig vill fungera. Dessutom har jag inte några vänner jag haft mer än något år. Jag är med andra ord en helt normal Stockholmare. Sjukt framgångrik, men sjukt ensam.

Jag brukade trivas i ensamheten. Den var trygg. Jag visste att det var bara jag själv som kunde svika mig, så om jag inte gjorde det skulle jag förbli obesviken. Men med åren börjar ensamhet att kännas. För ensamhet, i kontrast till självhet, är ovald. Ensamheten tränger sig på även om det finns folk i rummet. Ensamheten handlar mer om att uppfatta en situation på ett sätt som ingen annan gör, än att befinna sig själv i en annan.

Ensamhet är förknippat med skam. Som framgångsrik ska du helst av allt vara social, utåtriktad och socialt kompetent. Du ska vara stark och tro på dig själv och bygga ett fort av ogenomtränglig styrka kring din personlighet. Du ska vara som Al Capone, med en twist av Betty Boop. Men detta skiter ensamheten i. Den kommer i alla fall. Även om det som finns runt omkring dig är så äkta att du kan ta på det med händerna.

Vi fäktar bort ensamheten. Vi försöker glömma den, eller i bästa fall sätta den på paus. Ibland är ensamheten kortare än andra gånger, men allt som oftast ligger den kvar som en varningens blinkande rödljust på horizonten. Ensamheten är starkare än allt annat. Den finns där. I synnerhet när ingen annan vill vara där. Då… Då ställer ensamheten alltid upp.

På så sätt är det egentligen väldigt konstigt att jag är så obekväm i ensamheten. Att jag håller den ifrån mig och inte tar den till mig som min bästa vän i hela världen. Ensamheten. Den som aldrig sviker. Den som finns där när vi känner oss missförstådda, berådda, och samvetskrossade. Ensamheten. Som likt isande kyla svalkar oss efter raseriutbrottets inträde i stunden.

Ensamheten. Den som jag känner för att mitt nyckfulla inre spelar ett spratt med informationen som finns lagrad i mitt övre.

Att tycka illa om ensamheten är bara självdestruktivt. Och trots att ensamheten känns mer med åren, så börjar jag ändå någonstans att vänja mig vid den. Jag börjar nästan bejaka den. Ensamheten är nämligen inte bara ett säkert kort. Ensamheten är också väldigt underhållande. Den tar tag i oss och förför oss till känslor som frambringar en kreativitet som vi annars inte hade besuttit. Den skapar en känsla av vanmakt som frigör oss från sådant vi tidigare värderade för högt för att våga riskera. Ensamheten för somliga i fördärvet. Mig ger ensamheten en behaglig tillvaro för min sökande själ.

Jag är närvarande, underhållen, och ensam. Jag tror vi är fler än jag.

Och vad kan väl vara bättre än en trudelutt av Björn Afzelius efter en orgie av självömkande ordbajseri….

Han följde den stora stenbumlingen med ögonen. Hela vägen från gräsets omfamnande bädd på marken, till den lavabeklädda toppen långt uppe över huvudet. Den kändes så massiv. Så kall, men ändå så fruktansvärt inbjudande. Tänk om han bara skulle putta lite på den. Se om något hände. Sådär litegrann bara.

Med händerna framför sig och efter en flämtande stunds anspänning, satte han handflatorna mot den kallblöta stenen och tryckte ifrån.

Ingenting.

Han tog lite mer sats och med lite ytterligare bestämdhet tryckte han ifrån med höften.

Ingenting.

In med axeln i stenen. Ta spjärn med benen. Tryck tills han blev röd i ansiktet. Ett litet stånk och en uhfh. Stenen gav vika. Men bara så lite att en gråsugga kunde kila ut och ge honom skrämselhicka. Ett sånt äckligt litet kryp. Han följde det med blicken tills det försvann in under en annan sten lite längre bort.

Det var sådär höstkallt och kladdigt i luften som det bara kan vara i en skog mitt i stan. De gamla Puma-dojjorna var genomsura och trots att han hade galonisar på sig hade han vatten ända upp till knäna. Det var som om vätskan kom både inifrån och utifrån där han nu stod och begrundade vad han skapat.

Stenen hade inte flyttat sig mer än ett par centimeter. Men det gjorde inte så mycket i hans värld. Det var ett hål efter den. Ett stort jordbäddat hål där stenen tidigare stått. Eller det var bara ett bananformat hål egentligen, för stenen hade ju inte flyttats helt. Den hade ju bara rört sig en liten bit.

Han log för sig själv. Hade han haft krita och ett papper så hade han försökt kalkera sitt alster. Men pappret hade nog blivit blött då. Det hade nog inte blivit så fint heller. Detta fick förbli en hemlighet mellan honom och skogen. Skogen mitt i stan. En hemlighet mellan honom och lavan som växte på stenen, och som nu satt i flisor på den oranga gallonjackan.

Hungern började sätta sig i magen. En våt prickikorvmacka fanns någonstans nedstoppad i ryggsäcken där borta i gläntan där de andra barnen hade samlats. Han tog en sista titt på hålet som med ett Zlatan-leende log tillbaka mot honom. Nöjd. Nöjd var han.

Han står där. Han förstår inte riktigt varför han står där. Förstår egentligen inget mer än den där känslan av riktighet som känns inombords av att stå där. Det är egentligen inte meningen att han ska stå där. Det är liksom inte riktigt normalt att stå där. Inte att stå där eller att göra såsom han gör.

Han håller fingret instoppat mellan byxkanten och kalsonkanten. Det vilar bra där. I brist på att hänga med andra, hänger fingret bra där. Det har parat sig med många andra fingrar den här kvällen. Det har rört vid insidan på många nya händer. Det där fingret som nu vilar mellan byxlinning och kalsongresor.

Lutar sig mot väggen. Sneglar på det slaskiga golvet och sedan upp på lokalen. En tjej står och lutar sig mot en lätt överförfriskad kille. Hon ser förälskad ut. Han ser mest ut att vara där med sin vän. Hon verkar känna honom från förut. Han verkar inte känna samma sak. Hon börjar bli desperat. Han verkar bry sig mindre. Han går därifrån.

En annan kille står och andas djupt. Han vet nog inte riktigt var i världen han är. Kanske inombords. Men utombords har han sedan långt tidigare på kvällen förlorat alla möjliga möjligheter att maskera sin berusade tillvaro. Målinriktat stirrar han på punkter. Frustrationen över att punkterna rör sig har han sedan länge lagt bakom sig. Överlevnad. Det är där han befinner sig just nu. Rå och skär öerlevnad.

En annan står och vinkar på han bakom baren. Hon kom just. Barkillen bryr sig inte.

Ytterligare en grupp människor verkar känna varandra. De ler och skrattar hela tiden. Han funderar kring vad som kan vara konstant roligt. Rör sig närmre. Han rör sig riktigt jävla nära. Han hör ingenting. Ställer sig precis brevid. Musikdunk. Inget jävla roligt alls. Ingen pratar ens. Men de står där och skrattar och ler och dricker och skrattar och ler. Utan att säga någonting. De känner nog varandra.

Han knäpper sin rock. Låter fingrarna smeka några fler händer. Rör sig mot dörren och rör sig ut i natten. Det är kallt och folk går som bambi. Han kommer att tänka på att Göran Persson gjort två höftoperationer och funderar en stund på om Göran Persson kan gå ut när det är tillfryst och nysnöat i stan. Han bestämmer sig för att skita i Göran Persson.

Han tittar på sin klocka. Den är halv fyra på morgonen. Han vinkar in en taxi och åker hem.

Låtsas, det är bara på låtsas. Livet kan inte vara såhär grymt.

De refflade plankorna på parkbänken hade karvat djupa sår i huden på honom. Det hade varit en fuktig natt och huden hade lossnat och krullat sig. Han försökte sätta sig upp men blodskorpan höll taget om bänken. Det sved och smärtade. Det sköt ilningar upp till ögonen. Det var många år sedan han grät senast men nu pep han som en liten hund genom det orakade skägget. Han var bajsnödig. Klockan var halv fem på morgonen och det skulle vara nog så svårt att hitta en utomhustoalett som inte var upptagen av någon av de andra i gatans bostadskollektiv.

Han satt nu upp. Vilken orutin. Blodet sipprade ut längst med högersidan på kroppen. Inte livshotande, men persen från att sätta sig upp hade gjort honom orkeslös. Att ligga på en av stadens gröna bänkar av stänger var som att lägga sig i en snödriva på vintern. Fullkomligt självmord. Han hade varit full och hög igår. En annars ganska så behaglig kombination. Men när omdömet svek honom som ett resultat, kompenserade knappast en dags frånvaro för eftereffekten.

SÖS eller häktet, ställde han sig frågan? Antingen gick han in och drog runt på ett köpcentrum när de öppnade för att om möjligt bli arresterad, eller så tog han sig själv till SÖS och satt i kö. Det var något med statsmakten som var oroväckande enkelt. Om staten tog dig någonstans gick allt snabbt. Om du tog dig dit på egen hand, gick det långsamt. Därför var det oftast enklare att åka poliseskort till sjukan. Man behövde inte längre göra så mycket för att åka dit. Räckte med en skrämselhicka på en gammal dam så var det dags för häktningsförhandling. I alla fall om man suttit några år tidigare. Han längtade ibland tillbaka till innanför väggarna. Det var kallt här ute. Just nu sved det.

Toalett. Han var i oerhört behov av en toalett. Den fick komma i vilken form som helst, bara det var en toalett. En busstation, en papperskorg med hål ovanpå. Ingen som kollade och byxorna vid knäna. Bara inte kissa samtidigt. Det var nöd nu så det var bara att verkställa. Den kalla mässingsramen mot den sargade baken var det minsta att oroa sig för just nu. Han var färdig. Den största krisen var över. Hungern började komma och han kollade i vad han samlat på sig från kvällen innan. En femma i ena fickan och en tia i den andra. Det räckte till en korv, eller en stor stark när systemet öppnade senare. Det fick nog bli en folköl på seveneleven. Även om vätskan bara mättade ett tag, så tog det sargade leverfiltret inte bort så mycket av alkoholeffekten längre. Den som är full, haver aldrig hunger, skojjade han med sig själv.

Han tog höger, längst med utsidan på TeliaSonera vid Stureplan. Kungsgatan fram. Han lyfte en sten som låg där cyklisterna vanligtvis satt och drog till. Ljudet från det sönderfallande entrefönstret var tjockt och dyrt. De fönstren skulle minst ge en vecka innanför grindarna. Snuten stod bara ett par meter ifrån. Här var det ”housing by cop” som gällde. Det var dags att få duscha. I den riktiga världen där alla har ett hem.

Brunt hår, brun hy, mörka ögon som ändå var av annan färg. Många gånger hade han tittat på henne och förbluffats av hur han påverkades. Det som börjat som en smärtsam känsla i bröstet hade omvandlats till den varmaste av känslor som fanns. Det var egentligen inget speciellt med henne. Samtidigt var allt så himla speciellt att det inte fanns ord att beskriva det. Han försökte formulera sig lite då och då, men det lät allt som oftast som en förolämpning. När orden inte räcker till är svordomar och fnitter den enda utvägen. I synnerhet när man står handfallen inför faktumet att man är sin egen enkelhet närmast när känslornas extrema inverkan överfaller oss.

Han hade länge trott sig kunna se skimmer kring människor. Som en aura. Fast han trodde ju inte på sånt. Stjärnglans. Det trodde han på. Han hade flera gånger sagt att hon var en stjärna. Hon hade inte lyssnat. Det spelade ju liksom ingen roll vad han tyckte och ju fler gånger han sa det desto mindre blev det värt. Försökte hitta sätt att omformulera sig. ”Du är en jättestjärna”. Fungerade föga.

Det var dom. Ett tag i alla fall.

Nu stod han där som en Cyrano de Bergerac och kollade på sin långnäsa i profil. Han hade verkligen försökt den här gången. Försökt att förstå och inte bara lyssna. Orden var ju oviktiga när det handlade om tjejer, hade han förstått. Du skulle förstå meningen med vad som sades och inte bara lyssna till ordens bokstavliga betydelse. I hans inre semi-autistiska, hade detta översatts till analys baserad på beprövad erfarenhet.

Alla människor är unika och hans analys hade uppfattats som överanalys och hans frågor för att förstå hade blivit jobbiga att besvara. Människor är bra konstiga. De går lätt på spel. Men ärlighet och naiv lust är bara jobbigt och dåligt. Han var för stolt för att spela. Lite för naiv. Varför känna sig som en klyscha när den ”rätte” fanns där ute någonstans. Det handlade bara om att köra på så skulle den uppenbara sig likt en soluppgång på horisonten.

Just nu kändes dock soluppgångar väldigt långt borta. Just nu fixerades ögonen på en bajskorvsmetafor. Visserligen var den kylande känslan från en gryning närvarande. Fast inuti och inte utanpå. Han var lost.

Han plockade upp telefonen och bläddrade fram hennes nummer. Stirrade ett tag, men sket i att ringa. Han hade ju sagt att han inte skulle det. Han bläddrade upp telefonnummret igen och tänkte att ett SMS inte skulle vara detsamma som att ringa. Slog sig själv i bakhuvudet, svalde en klump i halsen och skrattade till en stund för sin dåliga självkontroll. Han gjorde 20 armhävningar istället. Sen 20 till för att avslutas med ännu 20 stycken. Eller det blev bara 19 sista gången, men han skrev 20 i sin dagbok då den lögnen bara var en sanning för han och pappret han skrev ner siffran på. Den ende man kan ljuga för och det är ok, är sig själv tänkte han.

Han struntade i att duscha då det ändå inte spelade någon roll. Sen gick han och duschade i alla fall för att han drog tröjjan över huvudet och inte kunde förmå sig själv till att gå omkring med den underarmsdoften i mer än några minuter. Han var bra patetisk. Inte ens bitterheten var konsekvent. Han som baserat hela sitt livsverk på rationella analysmodeller.

Han flippade upp mobilen och kollade missade samtal. 13 st. Det innebar ett var tredje minut. Det var vanligt. Han kollade mejlen. 97 olästa sedan i morse, 36 den senaste timman. Det var också vanligt. Han funderade kring hur han skulle kunna jobba när han behövde besvara alla dessa mejl. Eller kanske det var därför han läste på högskola i 6 år. För att besvara mejl. Waste of time. Han drömde att diskussionen kring e-post porto inte dött ut eller fått en annan slutsats. Det fanns ingen begränsning i kollektiva nyttor och därför misbrukades de brutalt. Just nu kände han sig som en kollektiv nytta, eller snarare som en entrématta som inte gör någon nytta under sommarmånaderna men som likväl måste ligga där och stampas på.

Han kollade Facebook. Surfade in på hennes profil och stalkade runt lite. En uppdatering idag. Ett ord. Vad betydde det? Saknade hon honom ändå, eller var det bara en självständighetsförklaring. Det knöt sig i magen på honom. Han tittade ner på sin putande mage och tittade upp på sig själv i spegeln.

Enough!!

Likt en av slutscenerna i filmen Love Actually kom fokus tillbaka. Han tog ett djupt andetag. Det han höll på med var fan inte friskt. Fullt naturligt, men ändå inte friskt. Nu fick det vara. Den bajsnödiga bitterhet som genomsyrat kroppen den senaste timman var behövlig, men nu fick det fan ta mig vara slut på den.

Kvinnan stirrade tillbaka på mannen i gul blazer med gröna streck på. Han hade en mörkgrön polotröja på sig och kragen hängde en bit från den annars bastanta dubbelhakan. Vad fan va det han hade sagt? ”Hur mycket har de där hjälpt dig i karriären…” Vad i helsike menade han med det?

38 år, ett par längre dejter, något man kunde kalla ett långvarigt förhållande med en snubbe som hette Johan. En abort, och ett liv inrutat av var nästa kaffe latte kunde inhämtas före nästa möte i kalendern. Det var fan ta mig inga tuttar som fått den här kvinnan till den position där hon nu stod bakåtlutad med extra mycket hatblick, fast stirrande på äckliga gubben vars anläte på de allra tydligaste sätten påvisade att han förstått sitt misstag. ”Ehrm.. det var inte så jag menade..” Så jävla lätt för honom att säga.

Bara för att jag fötts med ett par läckra boobies, innebär inte det att jag baserat min framgång på dem. Som om inte all ryggvärk och ömmande varit nog i tonåren. Nu skulle man minsann få lida för att man fötts med en framtung överkropp. Fuck you, äckelgubbe! Tänkte hon där hon stod och stirrade efter honom där han gick från lunchbaren på Scandic Anglais.

Det hade regnat hela dagen och hon hade glömt sitt paraply hemma. Som tur var hade hon inte möte på en halvtimma så hon skulle hinna förbi Sture Gallerian för att inhandla lämplig accessoar att skydda sig med mot de värsta skurarna. Inte för att hennes urblekta hår såg så värst mycket sämre ut när det var regnblött. Kanske till och med något att skylla på. Men det var hur som helst inte riktigt ok att bara springa omkring i trenchen när man hade den status hon uppnått. Det skulle se beräknat och fixat ut. Annars föll lite av fasaden.

En kladdig liten unge gick och tog på samtliga stolar i soffgruppen några meter ifrån henne. Ursch tänkte hon. Tur att man i alla fall inte är fast med en sån där bakteriebomb. Dagissjuka, kräksjuka, äckelsjuka. Barn var något hon aldrig förstått att hennes väninnor tjatat så mycket om genom åren. I hennes värld var barn lika med inlåsning. Det fick räcka med de sporadiska manliga kontakterna hon hade genom sitt nätdejtande. 2010 var året då kvinnan minsann fick ta för sig även på det lättfotade planet. Att knulla runt lite efter eget behag var något hon såg lite som en sport. Liksom mycket i annat i livet handlade det om att träna mycket för att lyckas bli bäst.

Äckelgubben fick säkert bara ligga om han betalade för det. Han såg sådan ut. En sån som passerar förbi i det där grodperspektivklippet i Lilja Forever. Stackars tjej. Den där filmjäveln var ju baserad på en sann historia. Eller var den det. Hur som helst hade Moodyson lyckats få henne att tro att den var sann. Säkerligen var den sann även om den inte var det på riktigt. Säkert låg någon stackars tjej ute i en lägenhet i Hökarängen och fick ta emot stötar från håriga män utan att ha en chans i världen att ta sig ur den världen.

Hon satt där och tänkte på traffickingens offer i ett par sekunder till. Nej, nu fick det vara nog. Man kan inte spilla tid på att fundera kring sådana saker när det fanns en annan verklighet som behövdes tas tag i just nu.

Hon drack den sista slurken ur kaffet. Snodde med sig en tidning på vägen ut genom dörrarna och gav sig av mot kommersens centrum. Äckelmannen var likt ett munsår efter en salvbehandling ett minne blott. Dags att ta tag i och äga dagen.

Transparens!! Skrek sociala mediegeniet från ena hörnet på rummet. I det andra stod marknadschefen med budgeten i handen och letade efter en motsvarighet i kalkylbladet. Inget om transparens där inte… Intäktsmål, bruttoräckvidd, marginaleffekt, viralkampanj… Transparens… nej det stod där ingenting om. Faktum är att marknadschefen bara sett det ordet en gång tidigare. Det var i ett utkast på vision som efter ett antal revideringar av den anlitade strategibyrån hade omformulerats till tre framtidsord.

Öppenhet – Enkelhet – Målmedvetenhet.

På de tre orden skulle nu verksamheten vila. På andra sidan rummet stod nu den lätt upphetsade sociala medier gurun och skuttade från sida till sida på sin vräkiga powerpoint. I och för sig hade han ju en hel del snygga slides. En på en gubbe med megafon, en på ett färgglatt spektrum med massa symboler, en på en exploderande sol och en föreställande en liten flicka som höll för öronen omgiven av gubbar i kostym som skrek på henne. Den sista sliden var en sådan som det kröp in en liten finurlig text på efter ett klick. ”När alla skriker, hörs ingen”…

Vid det här laget hade de flesta i rummet slutat lyssna på den mässande social medie experten. Det var lite av ödets ironi att ha en föreläsning om att ha utökad dialog med sina kunder. Där stod ju profeten, framför sina kunder, och någon dialog var det ju inte frågan om. Kunden hade dessutom fel i alla sina antaganden stod det i presentationen. Det handlade inte längre om att tjäna pengar utan snarare om att bygga tribes. Dessa tribes skulle senare hjälpa till att öka antalet medlemmar i triben och alla skulle samlas på en gigantisk digital grillfest där man INTE fick prata om produkter och sälja saker. Där fick man endast bygga relationer om sådant som triben hade bestämt, eller snarare sådant som hövdingarna i den triben hade bestämt.

Det var viktigt att lyssna på hövdingarna. Även om det var viktigt att lyssna på alla, så var det mest viktigt att lyssna på dem. De hade stor auktoritet i form av följeslagare och kunde minsann vända en hel opinion emot företaget om det så inte höll sig kuvat på mattan. Det fulaste som fanns var att prata pengar mot produkter. Produkter fanns inte. I den nya världen fanns bara content. Det var tydligen king. Sen fanns det länkar också. Sådana som håller ihop människor. Ju fler länkar man hade till sitt content desto starkare blev man. Ju fler man hade i sin tribe, desto fler länkar fick man.

Suck, tänkte marknadschefen. Tänk ett sådant trams. Vinst ut delat med pengar in. För varje investerad krona skulle det komma ett visst resultat i andra änden. Det var inte kortsiktigt att tänka på det sättet. Det var långsiktigt. Många framgångsrika kortsikter innebär en jävligt stor och framgångsrik långsikt. På andra sidan rummet stod den där jäveln nu och predikade om något som endast kan liknas vid en neoklassisk tillväxtkurva. Ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting… oj titta vilket enormt uppdämt equity av sparat förtroende vi har.

Någon egentlig tanke kring hur detta någonsin skulle omvandlas till färgglada buntar som betalar Thailandssemestern hade inte Marknadschefen lyckats snappa upp under dessa snart 45 minuter långt gångna presentation. Det var snart dags för fika. Nästa föreläsning skulle handla om KPI:er. Självklart inte konsument pris index. Det var någon slags nytt sätt att förklara balanserat styrkort på som någon klok jävel suttit och tänkt ihop.

…och om ni bara vågar, kommer ni inte bara få en fantastisk framgångsrik webbnärvaro. Ni kommer också få otroligt lojala och köpsugna kunder.

Mediegeniet var färdigt. Kaffe och bullar. Mums. Marknadschefen ställde sig i ett hörn och surade. Fram till föreläsningsdramaturgen gick några från främre raden och stod nu nickandes och tittade på extranumret framme vi projektorn. Geniet hade fått tag på en white board penna och kladdade nu friskt cirklar och streck på en annars så fin och ren yta. Fort gick det och blickarna som följde pennrörelsen verkade inse sitt misstag.

Klockan var 12:05 och dagen kunde bara bli bättre…