juli 8, 2010

Den förlorade känslan, du minns, fast senare, när det inte spelar någon roll

Hon satt helt stilla i sin soffa. Hon hade precis kommit hem ifrån jobbet. Hon satt där med fötterna pekandes mot väggen som stirrade tillbaka. Hon hade haft en bra dag. Ändå gick det små svall av kylda viskningar längst med sidorna av nacken på henne. Det var något som inte riktigt stod rätt till. Det var något som saknades.

Hungrig var hon inte då hon hade haft en underbar middag på väg hem från jobbet. Hon hade två glas rött Pinot Noir i kroppen och en mun som var lite bortdomnad efter det kryddiga smör som kommit med steken. Hon hade skämts lite när hon beställde stek. Han hade kommenterat att han gillade tjejer som ”åt rejält”. Hon tog det som en förolämpning. Han var störtnöjd. Han var snygg också, och hade ett par riktigt dyra glasögon. Och rena skor.

Ändå var det något som inte stämde. På jobbet hade hon levererat till en stor kund. Hon hade fått beröm. Kunden gillade henne på fler sätt än ett. Det hade han med all framfusighet visat under en workshophelg där han satt handen på det där höftstället som bara är så fel och frågat om hon ville följa med tillbaka till rummet. Hon hade avböjt med ett snett leende och ett skämt om att det måste varit något i vinet. Han hade tagit det som en invit till senare samkväm. Hon hade låst dörren.

Hon la upp sin MacBook Pro i knäet och loggade in på Facebook. ”Känner mig konstigt tom, trots en fantastisk dag”, blev sammanfattningen i statusuppdateringen. Två notifications. ”Daniela Fröjdlund likes your status”. ”Daniela Fröjdlund commented on your status”. Klick på den senare. ”meh.. gullu.. e du nere.. jag och Ki sitter på Kåken och äter.. kom hiiiiit”. Ny notification. ”Thomas Paakh commented on your status”. Klick. ”tar det som en invit”. Hon klickade på Thomas bild. Han var mycket snyggare nu än när de setts för ett par år sedan. Vältränad. Han hade varit lika bufflig då som han fortfarande var. Hon brukade stöta på honom lite då och då på krogen. Han hade alltid lite för unga tjejer runt sig. Daniela såg ut som 19, så det var säkerligen en bra match om hon skulle fatta tycke. Ny notification. ”Daniela commented on your status”. ”meh, lillthompa.. kom hit om du törs så ska jag stoppa tungan i örat på dig…”.

Hon slog igen datorn. Hade ingen lust att följa den fortsatta dialogen mellan Daniela och Thomas. Det var inte det hon ville ha. Hon var tom inuti. Det blev bara värre och värre dessutom. Var det vinet? Nej, det var det nog inte. Den berusande känslan hade sedan länge avtagit och försvunnit. Det var något annat. Hon öppnade datorn igen.

Efter några timmars slöstirrande på skärmen. Ett par meddelanden fram och tillbaka på MSN med någon snubbe hon träffat på Match.com och ytterligare några minuters genomgång av Daniela och Thomas korrespondens var hon helt färdig. Hon la sig ner i soffan, tog fram en tidning och tittade bårtåt platsen där teven brukade stå.

Magen knep till. Axlarna brände och någon slags blytung känsla spred sig ner längst med trapezius. Jordens dragningkraft tog tag i henne och hon sögs ner genom soffans alla flikar på en och samma gång. Likt en vätska drev hon igenom kuddarna och skapade surlukt längst med färden. Dunet kändes plötsligt tungt och lite köttigt istället för mjukt och bejakande. Taket var långt borta och soffans rygg kändes allt för högt upp för att ta tag i och dra sig upp.

Teven. Den hade han tagit med sig när han lämnade. Han hade tagit med sig teven. Det var det enda han tog. Han hade stått där i dörren och lett mot henne, klappat på teveapparaten och sagt att ”det här var minsann det enda vi gjorde och då jag vill ha så mycket kvar av dig som möjligt, så är det denna jag tar med mig när jag går..”. Då kändes det logiskt. Just nu kändes det bara orättvist och grymt. Han tog allt av det som var deras. De stunder då de njöt. Då det bara var de två. I soffan där hon nu låg och försökte undvika att flyta igenom hela vägen ner till golvet.

På rygg och med svaga armar förstod hon att hon faktiskt inte längre låg där med någon som kunde dra henne upp ur den sankmark hon själv hade skapat. Hon låg nu där. Försökte desperat att sträcka sig efter mobilen, som låg bara några centimeter in från soffbordets kant.

Tillslut mötte mobilen hennes arma försök att nå den. ”hjälp vad jag saknar dig” var det hon fick ur sig. Säkerligen skulle han svara. Han hade ju alltid gjort det förut. Men det var ju månader sen sist. Hon väntade. Minuter som kändes som timmar gick. Hon väntade. Hon kunde inte röra sig, hon kunde inte sova. Hon försökte, men den obekväma tyngd hennes kropp utmejslat i soffan var nu allt för obehaglig för att tillåta sömn. Hon tittade på mobilen. För trettiosjätte gången. Hon tittade en gång till. Nummer trettiosju. Inget svar.

Hon öppnade datorn. Facebook-stalkade honom. Senaste uppdatering; ”Ut med packet, älska cracket”. Vad i helvete menade han med det? Hade han gått och blivit knarkare? Vad hade hänt med hennes lilla nallebjörn?

Slog igen datorn. Inget svar ännu. Hon kollade hur länge hon väntat genom att gå in i skickat mappen på telefonen. Klockan hade gått i fem minuter sedan meddelandet hon skickat. Hon tittade upp i taket. Ensamt. Inte själv. Hon var ensam. Han var och älskade cracket. Hon var ensam. Själv, och ensam. Bara Daniela och Thomas såg henne nu, eller varandra. På Facebook.

Hon tittade på mobilen. Klockan var strax över halv elva. Hon slöt ögonen och började räkna får. Eller om det var lamm. Eller kor. Hon räknade och räknade och somnade. Ensam. Utan han som valde att aldrig svara. För honom spelade hennes situation längre ingen roll. Hon, hennes förlorade känsla, som hon nu mindes, fast senare, spelade inte längre någon roll.