september 7, 2012

Det är logiskt

Hösten kryper sig på i Sverige. Det går undan. Fönstret som nyss kunde stå vidöppet under nattens småtimmar, måste nu stängas för att inte kylan ska ta över. Det är September. Redan. Snart är vi inne på år 13 i tvåtusentalet och mycket har hänt sedan diskussionerna om y2k och millenniumfestfixeri.

Jag var 20 år då. Eller. När vi gick över krönet var jag 19. Jag hade precis flyttat hem från Beligen, där jag spenderat min tid de senaste 3 åren. Jag var ihop med en tjej som hette Tiffany och jag jobbade med webben. Med Internet. Det var fortfarande nytt då. Stockholm regerades av Hallänningar som på mer eller mindre förståelig Svenska försökte övertyga världen om att framtidens ekonomiska utveckling hade kopplingar till hockey.

Jag kommer ihåg när jag 2001, strax före Boo.coms krasch, satt i ovala rummet på Folkkungagatan och tittade ut på människorna där nedanför. På chatten hade jag någon tjej från Jönköping som kallade sig för bejbmo. Upplevde min första Internetförälskelse. Hon hade snygg profilbild på Lunarstorm och visste hur man skulle sätta ihop orden i meningar som trängde innanför huden på läsaren. Jag var bara en i mängden. Då som nu. Det var ju de där åren då man gick från att vara en till en, till att bli en med hela världen. Ofta förstår vi nog inte vilka konsekvenser det sociala Internet har haft på vår syn på tvåsamhet. En vän gick från att vara en långsiktigt upparbetad relation, till att vara ett knapptryck. Du och jag känner varandra. Därför är vi vänner.

En sympatisk tanke kanske. Men samtidigt en ganska så förminskande idé. Ju mer du har av något, desto mindre värdesätter du varje enhet av det. Helheten brukar få ungefär lika mycket uppskattning, men när man har många av något så gör det inget om ett par försvinner. Det är inte bara en av grundbultarna i vår ekonomiska teori. Dvs. den som Sverige bygger på. Utan även något väldigt universellt. Något som korsar samvetets begränsande linjer.

Det finns många svältande afrikanska barn. Därför gör det mindre om ett av dem dör, än om ett Svenskt barn dör av svält. Det finns ju så många färre Svenska barn. Ungefär så resonerar vi. Eller, självklart gör vi det inte medvetet, men vi gör det någonstans i det undermedvetna. Och för att vara alldeles för övertydlig, så har det ingenting med Internet att göra. Min koppling handlar snarare om att vi genom vår globalisering av det sociala, tillskriver mindre nytta i varje ny, gammal och befintlig relation. I alla fall enligt logiken ovan.

Men så vet man ju inte om den är rätt för alla. Somliga kanske tycker att varje enhet smicker är viktig för dess blotta existens. Det verkar så. Jag har träffat många människor vars bekräftelsetörst aldrig slutar sina. Människor som ser sin tillflykt i otillräckligheten. Som gillar när det svider och driver sig dit, likt heroinistes avtagande rus. De beroende.

Men om de beroende nu är exkluderade ur den ekonomiska samhällsmodell vi skapat. Där mycket betyder mindre, och där lite betyder mycket. Ska de då anses vara sjuka eller bara annorlunda? Är varje människa som bryter mot att mycket är lite och lite är mycket, anses vara sjuk? För det måste ju vara så. Enligt logikens alla rimlighetsgränser. Och är då verkligen de rikaste i samhället att beskyllas då de ändå verkar vilja ha mer av detsamma som de redan har.

För ja. Det är ju egentligen sjukt. Varför jobbar den som är miljardär? Borde det inte finnas mer intressanta saker att göra än att få mer av det den har mycket av? Har de blivit beroende av pengar? Eller är det kanske så att alla är beroende av pengar. För att överleva. Upp till en viss nivå. Och att rikedom egentligen bara är ett tecken på folk som spårat ur när de har mer än de egentligen behöver. För så fungerar ju en nyttomodell. Inom ekonomin. Den som vi bygger vårt samhälle på. Den som skulle krossas där under åren i slutet av 90-talet och början av 2000-talet.

Logiken. Det var den som skulle krossas. Den skulle inte bara krossas. Den skulle försvinna. ”If we build it, they will come.” Och det gjorde de. Eller vi kom. Först de anställda som älskade fredagsöl, internationella titlar och obegränsade koppar kaffe från knapptryckningsautomater. Eller. Vi älskade alla automater. Mat på jobbet. Vatten. Läsk. Sprit. Och allt fanns där. På platsen där logiken skulle krossas och resten av världen skulle häpna. Medan vi krossade den. För det var vi. Alla på en gång. I medgång och i motgång. Nästan lite socialdemokratiskt. Framgång betydde ovärderlig tillgång i form av optioner. Motgång betydde innestående lön och kravbrev från skatteverket.

Efter de anställda kom användarna. Fast först efter att allt brakat samman. Då kom användarna på att de gillade det som skapats. De ville bara inte betala för det. Inte för att de var snåla, utan för att de inte litade på det. Väldigt lite visste jag om sådant där när jag satt där i fönstret och skrev mina första LOL och byggde hjärtan av stjärnor. Senare. 2006. Skulle jag förstå allt på en och samma gång. Det där som händer när många litar på vad du gör, och skillnaden i resultat som kommer utav det.

32 år. Det var tolv år sedan jag satt där i fönstret på Folkkungagatan. Ikväll är det ett tal från Obama på teve. En världspresident. Eller i alla fall i Sverige och USA är han det. Undra om någon kommer lita på honom. Undra om de som där borta trotsar logikens alla rimliga ramar kommer lyckas bättre än vad vi gjorde för tolv år sedan. Jag hoppas inte det.