december 15, 2012

Det flygande spaghettimonstret dödade barnen

Återigen har ett massmord skett på vår planet. Tidningarna väljer att göra det till en massaker. Vi förfäras och vi rycks med. Bilder på gråtande barn, vilsna rörelsemönster, rullande ljusjuiceblandare från polisbilar och ambulanser. Engagemang. Underhållning på bästa sändningstid.

Vi hittar en skyldig. Men återigen, till skillnad från de vanliga fallen. De vi inte bryr oss om. Ser förövaren i det här fallet, liksom vid de flesta andra innerstadsmassmord, ut som oss själva. Så vi tvingas titta. Vi tvingas ta till oss. Och vi kan omöjligt slå ifrån oss och inte engageras. Han är en han. Han är vit. Och som för att döva vårt dåliga samvete blir vi tvingade att fråga oss själva varför? Hur kunde detta hända? Detta fasansfulla, förskräckliga och onaturliga? Vi väljer att distansera oss genom att tänka att det aldrig skulle kunnat vara vi. Något annat måste ha skett här. Personen som gjorde detta måste vara speciell. För det kan ju inte vara så att vem som helst kan göra det här. Inte en sådan som vi i alla fall.

Han måste vara psykopat. En psykiskt störd person. Någon som inte alls är som vi, även om han ser ut som du och jag.

Men han visar sig vara precis som du och jag. Vare sig sjuk eller annorlunda. På något sätt alls. Han är arg, vit och beväpnad.

För det måste ju vara så – säger vår hjärna til oss – Det hände ju i USA. Landet med de många vapnen. Det är ju därför. Det måste ju vara tillgången på vapen som gör att han mördat. Eller i alla fall att han mördat så många. För det finns ju ingen plats på jorden där det finns så liberal vapenlagstiftning och så många skolmassakrer. I alla fall inte på vita människor.

Jag menar. Om man tar antalet vapen per capita. Antalet mord per capita. Då ser man ju att det finns ett samband. Jag menar. För ett par år sedan var det ju många som ifrågasatte att vi hade en växthuseffekt i världen. Det krävdes att vi hittade en inverterad korrelation mellan antalet pirater och växhusgaser för att människor skulle börja förstå. Självklart är det ju så att värmen stiger ju färre pirater det finns. Datan är ju tydlig.

Det blir med ens logiskt. Han kanske inte ens behövde vara störd. Han bara råkade ha tillgång till vapen och ilska. Och det vet vi ju alla, att om du har tillgång  till vapen och ilska, då blir det ju mord? Eller? Blir det verkligen det?

… Här slutar vi tänka. Lösningen finns ju där och den är så enkel. Varför ställa oss frågan om det verkligen beror på tillgången på vapnen? Varför bemöda oss risken att inse att det kanske inte alls beror på att han vare sig är psykopat eller har tillgång till vapen. Jobbigast av allt. Hemskheten i att inse att det skulle kunna hända vem som helst av oss. Oavsett om vi har vapen i handen eller inte. Dvs. Om vi inte väljer att göra annorlunda.

Och det är ju där orsakssambandet till skillnad från korrelationen ligger. Grafen kan säga vad den vill. Liksom i fallet med pirater och värme. Men vi låter bara korrelationen få vara sanningen så länge den är tillräckligt bekväm för oss och inte låter allt för galen. Pirater. Det skulle aldrig kunna passera i en diskussion. Det hör man ju att det är tokigt. Men vapen. Däri finner vi den enklaste av alla samband. PANG! Aj. Skott. Död. Många pang, många död. Men vi struntar i att tänka efter. Varför någon som du och jag, kan döda andra.

För vi har det alla i oss. Både det bra och det dåliga. Det goda och det onda. Men vi väljer att i somliga fall göra det onda framför det goda.

… jag vet inte varför jag skriver det här. Kanske för att jag rycks med jag också. Kanske för att jag känner att vi går för långt, men ändå alltid strandar så jävla kort i vår medierapportering. Hitta de underhållande citaten och bilderna. Hitta den skyldige. Hitta det enklast möjliga varför. Sen gör vi infographics och rubriker av skiten i fyra veckor. Sen tar vi julmatstipsen och årets julklapp på det och så har vi försäljning in på mellandagsrean då vi kör ”tio omöjliga nyårslöften”, magasin 2012 och ”så går du ner i vikt” fram till mitten av januari och hoppas på en ny Tsunami för att ta oss genom nyhetstorkan innan nästa politiker supit sig full på krogen och fotats naken med Camilla Henemark.

Men journalister är ju också människor och jag vet inte om jag hade gjort annorlunda. Liksom jag inte vet om jag gjort annorlunda om jag varit han. Han som pangade borta i USA, om jag var han. För det är ju så. Att dagen jag slutar förstå att jag har i mig, allt det han har i sig, så har jag förlorat möjligheten att välja… att inte göra som han.