juni 6, 2010

Det vackra som slutar vara vackert

En blick mot taket, en djup suck och en axel som vrider sig från mig. Jag klättrar lite närmre för att trycka min bröstkorg mot hennes rygg. Hennes hår luktar gott, men surheten från munnens andhämntning ligger kvar i det utrymme min näsa placerar sig i. Det luktar kattpiss och kebab blandat med någon färgglad Wella-produkt. Kontrasternas morgon.

Jag är bakfull och tror mig stinka bensin. Hon är inte vacker längre och jag har aldrig känt mig mer lurad. Här ligger jag och kompenserar mitt förnuft med att borra näsan i nacken på henne samtidigt som det sticker i ögonen från det hårt tärda hårtopparna. Vad ska detta vara bra för? , tänker jag där jag ligger och sniffar henne i bakhuvdet. Jag kan knappt komma ihåg hur samtalet inleddes kvällen innan. Än mindre kan jag komma på varför min blick föll just på henne. Försöker komma ihåg hennes namn.

Hon verkar vara lika entusiastisk inför vår gemensamma framtid som jag. Kanske bäst att dra på sig byxorna. Kalsongerna har jag på mig fortfarande. Skönt. Inget allvarligare att oroa mig för. Ingen frasig yta på juvelerna att drömma mardrömmar om.

Igår var jag kungen av allt. Igår stod jag på toppen av ett väldigt högt berg och kunde titta ut över mänskligheten som låg vid mina fötter. De älskade mig och jag föraktade dem. Jag hade allt planerat och kunde exekvera mina handlingar såsom en kirurg skär sig in i en människokropp. Jag var vacker, jag var eftertraktad. Jag hade det där jobbet som alla andra pratade om att de skulle skapa sig. Jag ägde universum och mina undersåtar bar mig fram längst med vägen mot den ljusa framtiden.

Nu låg jag här. Så långt från den verkligheten jag ville vara en del av. Det här var mardrömmen i vaket läge. Igår var drömmen i slumrande tillstånd. Jag… den underbaraste… förtjänade jag verkligen detta? Någonstans inom mig gjorde jag nog det. Jag visste att min yta inte var mitt inre och den livsstil jag förde inte var representativt för vad jag ville vara. Ändå fortsatte jag. Jag visste att min blotta närvaro gav eko mellan de ihåliga kulisser människorna runt mig skapade. När så kulisserna försvinner och jag sitter i ensamhetens tomma lokaler finns det inget min aura kan studsa mot. Jag hör inte mig själv, vet inte vart jag ska. Som en u-båt utan sonar.

Min hand klättrade längst sängkanten. Yttersta sovplatsen. Hon låg invänd mot väggen. Tunga andetag och avslappnade axelrörelser. Hon sov. Min chans. Två sekunder senare stod jag i hallen och drog på mig mina skor. Klockan var tidig, och vredet till dörren var gnisslande. Livrädsla att behöva möta blicken av min nattliga motståndare. Utanför dörren nu. Trapporna är det säkrare kortet då hissen kan vara oberäkneligt långsam.

Utanför. Solljus mot bakfulla ögon. Hetsig puls och hångest mot insidan av ryggmärgen. Underbaraste skylten i hela världen. T-bana. Ner i underjordens kyla. Bort från omvärldens förväntningar.

En skuggas största fiende mörkret omsvepte mig. Tåget rullade in och jag for iväg.