juni 28, 2015

Du hade kunnat vara jag

Med ett hål i blicken, lika djupt som avståndet från kanten på branten och botten på Grand Canyon. Hans amfetamin-härjade ansikte tittade tillbaka på mitt.

Har du en cigg… jag försöker börja snusa… men mina vän…

Självklart…”, svarar jag.

Mitt svar är halvskamset men sant. Semesterrökning är en del av min personlighet och jag är i alla fall delvis på semester även om en tredjedel av mig fortfarande planerar för nästkommande veckas jobb i Singapore.

Jag tar upp ciggpaketet och sätter en camel silver till hans läppar. Liksom bjussar på lite cancer såhär på kvällningen. Han har större problem än så. Jag tänker, det gör inget. Hans armar är sargade från något buskage, en sen kväll genom en krossad glasskiva eller kort och gott ett långt jävla kort liv.

…alltså mina kompisar hade ingen snus kvar… jag bara undra…

Jag tänder hans cigarett och hans hand rör vid min. Vi skrattar till och nickar baklänges såsom coola killar gjorde på högstadiet. Han är säkert 25 och ser ut som 40. Jag är helt säkert 35 och ser ut som 27.

Jag kallar det för monkeydancing, han för abstinens. Vanan att måla verkligheten i regnbågens färger istället för att berätta hur du egentligen tar dig genom dagen. Och det slår mig hur nära det var, att han blev jag och jag blev han.

En bloggpost kommer inte utan 15 mejl. En lyckad viralkampanj kommer inte utan 300. En app kommer inte utan elva dagars väntan i appstore-kön.

Hans sil kommer inte utan stöld. Hans ångest botas inte utan mer. Och hans resa kanske slutar om elva dagar.

Liknelsen är lika banal som den är sann. För jag hade lika gärna kunnat vara han.

Det är samma kvaliteter som gör en bra kriminell som gör en bra entreprenör. Skillnaden är tillfälligheter. Det är samma sökande som gör att en knarkare hittar sitt gift, som gör att en entreprenör hittar sitt kall.

När nu människor samlas i Almedalen för att prata om ett samhälle i mångfald, och jag förbereder en resa genom sydostasiens mest accepterade diktaturer, får vi inte glömma hela mångfalden och de vars tillfälligheter inte varit desamma som våra egna. Alla blir liksom inte födda till Kung, även om vi alla ibland känner oss som Queens.

Även inför solen är vi alla olika.

Min iPhone 6 är varm i fickan. Hans fickor är fyllda av något annat. Min röst är full av heder, hans rosslar av baciller.

Det känns bra i stunden, obra i eftertanken. Han har säkert redan glömt mig. Men han lämnar mig full av känslor. Lättnaden över att jag blev jag, och inte han, samtidigt som jag motstridigt nog önskar att jag känt verkligheten på det sätt han gör. 100% på riktigt. Trots levande, hans blick är ändå död.

Båda lever vi väl på vårt respektive sätt i kallets korridor. Vi har både valt, och inte valt, att vara där vi är idag. Medvetenhet och tillfällighet. Tillsammans blir de vår verklighet.