februari 24, 2012

En droppe i taket

En inte allt för ovanlig syn. Undersidan på ett golv. Läten från rummet där ovanför. En duns. Någonting som rörde sig snabbt. Tystnad och sedan ett par dunsar till. Hotelldöden kunde vara olidlig. Tick, tack. Tick, tack. Det sista man ville göra var att kolla på klockan. Sömnen fanns ju aldrig att hitta. Det var vakenhet, nakenhet och ensamhet. Hotelldöden. Känslan av att vara på väg till absolut ingenstans.

I stark kontrast till väntan på en flygplats, var hotelldöden bland det värsta jag visste. På rummet hölls jag sällskap av välkomstskärmen på teven. Jag förundrades alltid över hur smaklöst dessa TV-apparater användes för kommunikation. Det var samma på varje hotell jag kom till. Överallt var den där jävla porrmusiken och opersonligt skrivna välkomsttexten som en garanti man aldrig önskade sig. Ett sämsta, första intryck. Att det sedan var lika framgångsrikt att försöka byta kanal som att låta en CP-skadad vinna i plockepinn spelade mindre roll. Rummet var ändå den bästa platsen för att uthärda tiden som aldrig tycktes gå lika snabbt som annars. Visst hade fysiken någon gång slagit fast att tiden går långsammare nära stora meteria, men att de syftade på hotell när de formulerade sina slutsatser hade jag inte riktigt varit med på.

Jag drog mig med handen genom håret. Jag hade inte druckit tillräckligt idag. Eller så hade jag det. Oavsett törstade munnen efter en öl och den motbjudande tanken på att gå ner till hotellbaren började mer och mer framstå som en lockelse. Jag la mig i fosterställning och sköt ut benen framför mig. Lät fötterna dimpa till golvet, en efter en innan jag slutligen satte mig up på sängkanten. Suck. Jag kom på att det överkast jag nu legat på i ett par halvtimmar troligtvis är det enda de inte tvättar i den här sängen. Såg kvalster framför mig. En tjock tant från USA som tagit en eftermiddagsvila. Svettfetto som legat där och spritt sina kroppsvätskor. Kroppsvätskor som nu fungerade som föda till sängkvalstrens förökande jidderlekar.

Fan va äckligt.

Jag ställde mig upp och gick ut i hallen för att åka ner till lobbyn. I baren satt som vanligt någon stekare som inte kunde sluta snacka med den dåligt sminkade snyggtjejen bakom baren. Att hon inte tog bättre hand om sig själv hade kunnat vara ett mysterium för vem som helst. Men med tanke på att hon jobbade sina 15-timmarspass fick hon någon slags romantisk och speciell plats i mitt hjärta ändå. Hon kämpade. Hon jobbade. Hon hade i alla fall en dröm. Dessutom var det här hennes hemmaplan. Jag var tvungen att hålla mig väl med henne. Både jag och stekarkillen, även om den senare hade helt andra planer än vad jag i min vildaste fantasi skulle kunna förmå mig att tänka.

Vid ett ensamt bord satt en kransprydd man i kostym. Han hade lättat på slipsen. Det var ett tag sedan han hade ätit upp. Han tittade på telefonen. Så en gång till. Och så en gång till. Han skruvade på sig och lät blicken vandra genom rummet. Han drog ett finger över sin iPad och tog sedan tag i telefonen en gång till. Det verkade inte som om han fick det svar han ville. Han drog en djup suck och andades ut sådär som om det fanns ett hack i mitten av utandningen. Han såg sogsen ut. Troligtvis klarade han inte av känslan. Kanske hade han haft den för mycket. Kanske hade han barn hemma som han inte sett på allt för länge. Tankarna flög iväg ett tag och jag våndades över tanken på att göra det här när jag har barn.

Konsten att klara hotelldöden handlar lika mycket om att inte känna panik i nuet som att inte ha något att längta till. Det värsta kan vara att se fram emot något alls. Det viktigaste är att vara som nöjdast i och med sig själv. Annars står man inte ut. Det blir inte värt det. Jag hade ofta funderat på hur det kunde vara värt det ändå, men alltid gett mig själv svaret att det fanns en mening med allt som hände i livet. I samma tanke tänkte jag att jag valde allt och att inget bara hände. Då jag valt att vara där jag var så MÅSTE det ju vara det bästa för mig. Jag visste att jag ljög för mig själv. För liksom alla andra längtade även jag. Liksom gubben med den oringande mobilen.

Lite längre bort satt en typisk konferens-Krister i gulrutig kavaj och grön polo och pratade med en konferens-Kerstin i dräkt. De drack rödvin till fisk. Självklart en aningens för varmt och surt. Självklart hade bägge familjer som väntade på dem där hemma och lika självklart skulle de ligga med varandra ikväll. Det vände sig i magen på mig. Kunde inte förstå hur folk kunde med att göra så mot folk som de älskade. Grymmaste sympati för mobilgubben. Värsta hatkänslan mot konferens-Krister och konferens-Karin.

De fnittrade och pratade med röst som kom från långt ner i halsen. Han svajjade lite sådär med huvudet från ungefär samma balanspunkt som rösten kom ifrån. Han rättade till sin guldklocka och lutade sig lite framåt och lät sitt skratt gnägga ut genom den bakdragna underkäken samtidigt som han lät ögonbrynens yttre kanter falla mot marken i en nonchalant ”så lätt var det”-blick. Hon rörde sig som en katt. Prrr… prrr…. och satt och snirklade sig framför honom. Det som saknades hade varit att hon suttit och slickat sig själv på händerna innan hon som nu satt och drog dem genom håret.

Aha, är du här på affärer eller privat”. En solariestekt kille bakom baren hade kommit upp till mig utan att jag sett varifrån. ”Eller det är ju klart. Ingen semestrar ju här i Stockholm… det är jobb… eller hur… var kommer du från?… Jag kommer från Malmö… fan va fina tjejerna är här i Stockholm… så jävla lätta på foten… går att knulla vem som helst.. tretton horor på en kväll...”, fortsatte bartendern utan att invänta något svar alls. Dövläge påslaget. Ett stilla blyg-fuck-you till honom genom att rätta till mina glasögon med långfingret. Där fick han minsann.

Hur fan kan man ta upp något sådant. Är det inte han som ska lyssna på mitt jävla skitsnack. Prata horor med mig. Vilket jävla äckel. Kanske ska jag visa mitt medlemskort i F!, lägga an en ilsken ton och säga att jag är här på ”anti-trafficking-konferens” som representant för FBI. Vilket as.

Adrenalinet var välkommet. Det var en skön kontrast till den apati som tidigare belägrat mig kropp. Hotelldöden var för en stund bruten och tiden hade i takt med starkölen börjat rinna på väldigt mycket fortare. Det var sent. Jag var trött. Om inte äckelbartendern hade dragit igång ilskan i mig hade jag troligtvis fortfarande suttit där och tittat på klockan. Den hade varit sexton minuter över sju. Nu var klockan sjutton minuter över tolv. Dags att gå upp till rummet igen. Dags att försöka sig på att bemästra de omöjliga. Att sova.