mars 14, 2012

En fjäril

Han gick längst med gatan mot den där platsen han sällan lämnar. Långa steg. Ett efter ett i en slags svävande vals över marken. Solen värmde hans kinder och senvinterns klädmängd började göra sig kännbar under hans armhålor och mellan hans stjärthalvor. Det var början av våren.

Plötsligt såg han en fjäril flyga upp brevid honom där han gick. Med små nätta gupp följde den längst med vägen. Först på höger sida om honom. Sen på vänster sida om honom. Fjärilen kvittrade tyst med sina vingslag. Först höger sida. Sen vänster sida. Fjärilens kvicka små rörelser stod i kontrast till hans egna långa. Så vacker, så liten, så graciös trots sitt energiska rörelsemönster. Han var så stor, så klumpig, sedan länge långt från bildskön.

Han njöt av att se fjärilen. Den gav honom en känsla av värme. Något så litet, men som just i stunden var pricken över iet som gjorde dagen extra värd att leva.

Så helt plötsligt dök en till liten fjäril upp. Nu på höger sida, sen på vänster sida. Sen på varsin sida. Med sitt citrongula vingpar var den mer av en syrlig liten krabat som stack till i ögat. Svid. En solstråle tog sig friheten att kolla fram bakom de klappande små vibrationer till armlängder den tog sig fram med. Först på höger sida, sen på vänster sida. Sen på samma sida båda två.

Och så kom en tredje fjäril. Följd av en fjärde. En femte. En sjätte. Sjunde. Åttonde. Nionde. Tionde. Elfte. Tolfte. Trettonde fjäril kom flygande från ingenstans. Känslan inom honom blev olugnare. Hans steg blev snabbare. Gruppen fjärilar fortfarande oberörd.

De flög där kring hans huvud. En till höger. En till vänster. Tre ovanför. Fem strax bakom och tre framför näsan. En efter en turades de om att göra en inflygning, en loop framför blicken på honom. En ensam hade blivit en svärm. Ett hopp hade blivit en börda. Hans arm fladdrade till framför honom, såsom för att säga schas utan ord. Hans gångsteg ännu lite snabbare. Hans andning ännu lite tyngre. Hans värme nära kokpunkten.

Ett armflax, två armflax, sedan båda armarna samtidigt. Först till höger sida, sen till vänster sida, sen till båda sidorna samtidigt. Kraftigare. Häftigare. Snabbare. I stötar utväxlande. Nu mer som vrålanden än som väsningar. Nu mer som desperation än som bestämdhet. Fort. Kvickt. Men aldrig snabbt nog för att nå riktigt ända fram.

Så var de borta. Alla fjärilar.

Hans takt avstannade. Han stapplade i snubblande och minskande steg tills han stod helt stilla. Hans huvud vred sig i en halvcirkel över den ena axeln. Först till höger. Sen till vänster. Sen i en långsam cirkel runt hela kroppen.

Inga fjärilar någonstans. Han var återigen i sin soliga dag. Nu lite lugnare än just nyss. Men ändå lite ensammare. Lite mindre nöjd med att solens strålar värmde hans kinder, precis som innan. Först den högra, sen den vänstra. Precis som innan mellan, fast nu som efter mellan, var det som var innan mellan, tiden. Tiden då allt som var innan mellan var samma som efter, fast annorlunda för att mellan hade varit. Varit en fjäril. Eller flera. Flera fjärilar. Fast för många, tillslut. Fjärilar.

Stegen återtog sin gång. Armhålor och skinkhalvor var intakt vätskebärande. Allt var precis som innan. Innan fjärilarna kom och försvann.