maj 29, 2010

En isande blixt från vänster käkben

Du har ingen aning om vem jag är” hörde jag mig säga samtidigt som jag lutade mig framåt och höll ett pekfinger i 3 graders lutning mot mitt eget öga. Stort misstag, jag lutade mig framåt. En knall i skallen som om någon öppnat ett gigantiskt och vakumsatt glasburkslock. ”Klock”. Det är alltid samma mysterium hur underbart fridfullt det är att dala mot marken efter en ordentlig käftsmäll. Lika förvånande är det att man bara en hundradel efter at ha nått marken grips av en hjärtkramande dödsrädsla som är bland de mest extrema känslor jag någonsin haft.

Kontrasterna i bara några futtiga tidsmoment är så enorma att känslan nästan borde rekommenderas. Men det gör man inte. Och lika lite är det behagligt att känna slagskämpens röst komma klättrande in genom örongångarna. Först som ett dovt mumlande för att tillslut höras som den otrevligaste väsningen av väsningar… ”Fattaru.. aldrig tjaffsa… aldrig…

Adrennalinets bedövande krafter börjar sakteligen avta och tinitus visslingen har liksom spritt sig ända ut i fingrarna. Killen med stora klubban har vänt ryggen till händelsen för länge sedan, och marken där jag ligger delas bara av mig själv, en ölburk och den parkerade bil jag lägligt gav en buckla med bakhuvudet under min färd mot marken. Vilken oerhörd fjant jag är. Så fruktansvärt amatörmässigt. Där ligger jag nu och fosterställer mig samtidigt som jag känner efter att inga vitala delar misshandlats under bortsvimningen. Det mesta verkar vara helt och resten känns bara mörbultat. Om några dagar kommer jag kunna stå rakt och de flesta blåmärkena kommer vara gulgröna och döljas av den stundande solbrännan.

Det finns något osnyggt i att vara över 35 och åka på spö. Det finns något farligt i att ens slåss vid den här åldern. Kroppsmassan är så annorlunda idag från när man var 18 och ens knytnävar bröts när de träffade ett höftben eller en lite för skrovlig käke. Idag kan man lätt förstöra ett liv med en enkel putt. Konsekvenserna av den typen av handlingar som inbegrips i slagsmålet är på något vis amplifierade med några tusentals procent.

Jag kliar mig i bakhuvudet och märker att jag blött kladdigt blod. Inte sånt fint blod som kommer när man kliat sönder ett myggbett eller skurit sig i fingret. ”jag-har-fått-spö”-blodet är mycket tjockare, kladdigare, skrämmande och fastnar alltid i håret som en dålig DAX-vax från mitten av 90-talet. Efter en snabb studie av marken bakom mig förstår jag att jag kan andas ut. Endast ett par kladd från mitt inre blå ligger som röda vaxstämplar i asfalten.

Fyllan och utknockningen gör att jag inte riktigt vågar ställa mig upp ännu. Gör ett försök ändå. Det går bra. Jag står upp och blir bländad av en förbipasserande bil. Verkligheten träder fram. Jag är inte ensam. Stan är full av folk helt plötsligt och skammen kommer in över mig. ”Är du okej...” frågar en tillstannande tjej som jag är övertygad om vill hångla. En back hand senare förstår jag att mitt försök till spontan romantik var ovälkommen. Träff på samma punkt som den tidigare knytnäven. Ouch. Det snurrar till igen. Försöker börja röra på mig. Ser nog ut som jag bajsat ner mig där jag stapplar framåt. Bara träniningsoverallsöverdelen i rosa, turkost och mörkblått saknas för att jag skulle se ut som ett riktigt alkislöfte.

Kungsgatan är aldrig öde. Min stapplande gång blir starkare. Dagen börjar framträda över hustaken och det är dags att vända hemåt igen.