januari 15, 2010

En natt jag drömde något som…

Hur funkar du när du får en chans? En sån liten chans som ger dig det där du behöver, det där du vill. Hur liten chansen än må vara? Hur fungerar du då?

Jag vet hur jag fungerar. Om jag inte tar chansen precis när den uppdagar sig så tar jag den aldrig. Det är enkelt att fastna i det som känns tryggt. Det är enkelt att inte våga slänga sig ut i det okända.

Men somliga av oss gör ändå det. Hur kommer det sig att så är fallet. Hur kan till exempel jag säga upp mig från en väldigt prestigefull anställning för att kasta mig ut i ingenmansland. Hur i helsike har jag mage att tacka nej till något som andra bara kan drömma om att få.

Det enkla svaret på den frågan är väl att ingen får någonting. Det är bara den som jobbar mot sina egna mål som får det den förtjänar. I den rollen jag landade så fanns det inga hållbara alternativ för mig. Således bestämde jag mig för att det enda sättet jag skulle kunna bli lycklig på, var om jag gjorde det som min mage sa åt mig att göra.

Jag tror det någonstans handlar om att skapa en omgivning som går att leva med. Jag tror också att många företag har svårt att förstå denna hållning. De är vana vid Jante och att folk håller sig till en arbetsplats. De är också vana vid att folk stannar, trots att de inte trivs. I synnerhet om de som företag är ett sådant som man borde vilja jobba på.

Men så finns då de som är som jag. DAMP-rester från en mittimellangeneration som aldrig riktigt fick någonting att kämpa för. När vi växte upp fanns allt som serverat på ett bord och det har givit oss en omättelig törst efter sinnesnärvaro som endast kan motas genom konstant aktivitet och motvindsblås.

Jag växte upp i en miljö som var allt annat än enkel. Som svensk i betongen mår man nog aldrig riktigt bra. Jag hade dock turen att ha möjligheten till en genväg bort från det som annars hade varit ett naturligt öde. Frågan är vart jag hamnat annars. Troligtvis där jag är idag då det jag är mycket varit ett val av mina egna handlingar.

För det som känns enkelt känns på något sätt svårt. Det som känns möjligt känns alltid lite för tråkigt. Det som känns rätt, känns alltid alldeles för fel.

Hur kan vi ha skapat en så besynnerlig generation människor, där till och med de mest intelligenta personer är som klyschor i sin egen verklighet. Hur har vi som individer mäktat med att infinna oss i en situation där vi besynnerligt nog accepterar oss själva som otacksamma as, vars känslor får styra mer än våra vett och ve.

Jag tror vår verklighet är just en verklighet. Det är därför vi inte finner oss i det enkla. Verkligheten är svårare än så.

Vi vägrar vara till lags för att det är den enkla vägen ut. Vi vägrar blunda då vi hoppas att något ska hända som ger oss ett skäl att hålla ögonen öppna.

Jag tror att den smitta vår generation av maskrosbarn bär med sig är en längtan att få tillhöra något större.

Där möjligheten till att uppfylla den längtan har en plats, där finner vi oss också som en del, men där möjligheterna begränsas av organisatoriska normer. Där har vi ingen plats.

Endast framtiden kan visa i vems verklighet vi befinner oss. Jag tänker då inte skämmas över att jag valt att inmundigas i min generations verklighet. Även om jag mot bakgrund av mina förfäders verklighet borde tycka att det jag omges av är en dans på rosor.

Jag är en klyscha. Jag är en 80-talist. Det är jag stolt över och jag tänker aldrig acceptera att världen ska vara lagom bra. Vi som människor kan göra den bättre och det är den som har viljan att skapa, som i slutänden kommer lägga sig till ro och känna att den i alla fall gjorde sitt bästa för att världen skulle bli en acceptabel plats att leva i.

God natt!

//Jesper