februari 22, 2012

En underbaraste av kärleksberättelser

I veckor hade hennes känslor varit som växelström i bröstet. Tyckte han verkligen som hon, eller sa han bara de där sakerna, för att det var vad han trodde hon ville höra. Vad ville han egentligen? Det kunde ju inte vara så att han, liksom hon, kände det där som hon nu kände. För hon visste ju inte ens. I alla fall inte hur det kunde gå till. Han var ju inte alls hennes typ.

Hon greppade telefonen men det kändes som om små fingerborgar av cement satt fast vid fingerspetsarna. Det var svårt att hitta orden. Än mer var det svårt att hitta kraften att skriva något alls. Panikblandad apati. Det fanns inte ord som på ett tillräckligt sätt kunde beskriva känslorna som rullade likt vågor inom henne. ”Jag tänker på dig”. Sudda. ”Jag vill ha dig”. Sudda. Sudda. Sudda. Så kunde hon ju inte skriva. Hur visar man någon att man vill något utan att visa något alls, frågade hon sig. Sårbarhet är ju inte direkt på modet. Men det var modet hon inte hade som behövdes just nu.

Rädslan över att stå där med svarte petter i hand, dövade hennes förmåga att uttrycka sig. Något hon aldrig upplevt tidigare. Likt slutscenen i Mio min Mio, såg hon sig stå som Kato och titta ned på ett svärd som stuckits in i hennes bröstkorg. Långsamt skulle hon förstenas om hon blev sårad en gång till. Och liksom Kato skulle hon  falla till marken i tusen bitar. Det gick ju inte för sig. Så fick det ju inte bli. Så kunde inte ske. Panik. Handsvett. Olustigaste känslan i hela kroppen.

Isande bajsnödighet. Inbillad kräkdoft och svettlukt. Ett hjärta som sved och en nacke som masserade sig själv. Kärleken är grym mot den som väntar, tänkte hon.

Hon tittade ner på mobilen igen. Det VAR hon som skickat det senaste meddelandet. Vad fan väntade han på. Ett ”DU e…”, hade hon skickat och förväntat sig åtminstone en bekräftelse på att hon själv var lika mycket. Han hade liksom inte skickat någonting. Det hade minst gått 10 minuter. Kanske elva. Möjligtvis nio och en halv. Men varje sekund kändes vid det här laget som en timma.

Han hade ångrat sig. Han hade fått kalla fötter. Det fanns ingen i världen som kunde älska henne. I synnerhet inte han. Hon var ensammast av alla. Ultimataste av alla självömkanstankar slog rot i bröstet på henne. Äntligen en känsla hon kunde kontrollera helt på egen hand. En känsla hon kände igen. Något hon kunde känna sig trygg i.

Hon gick ut på balkongen och tittade ner på folket som gick där nedanför. En kille och en tjej. En hund som släpade dem fram över gatan. Hon skulle aldrig få bli som dom. Hon ville det inte. Absolut inte. Verkligen inte. Typ bara gå sådär utan något som helst syfte. De hade säkert bråkat innan. Han ville säkert inte ens gå, men gav efter tillslut då hon fällt en olycklig tår och hans tumme fått dåligt samvete nog att stänga av teven.

En ensam tant gick längre bort. Hon stannade till vid busstationen. Hon såg nervös ut. Hade en stor handväska som var mintgrön. Den såg heltom ut. Varför hade hon en så stor väska. Tankarna vandrade. Kanske hade hon en dynamit däri. Kanske var den full med tusenlappar som nu skulle delas med barnban eller sättas in på ett bankkonto. Finanskrisen hade säkert skrämt skiten ur tanten som tagit ut pengarna bara för att inse att hon inte kunde ha dem hemma längre när hemtjänstjobbaren kanske, möjligtvis, plötsligt skulle visa sig vara gamlingstjuv.

Pip pip…

Telefonen.

Finaste avsändaren.

Du e… också

  • 😀 En fin historia med hög igenkänningsfaktor. Ett bra sätt att börja en grå torsdag tycker jag. Tack!

  • midea

    sjukt bra berättelse. den inspirerade mig jätte mycket när jag skulle skriva själv. jag tycker att du borde fortsätta skriva

  • admin

    Tack! 🙂