juli 6, 2010

En Zebra har inga ränder

Per hade precis börjat skolan. Han var knappt sju år, kolloklippt och bar sin storebrors nedärvda jeans med färgglad revär. Dörrar kan vara skrämmande när man ser dem nedifrån, tänkte Per där han stod framför den svartlackerade entrédörren till den nya klassrumshallen.

Fostrad av sin ensamstående mamma, i en förort där Svenssons var i minoritet och yalla var lika vanligt som hej. Det var inte alltid enkelt att förstå sin plats i den här världen. Per hade tagit sin tillflykt i lillgammalheten och fick ofta höra det sägas att han verkade bra mycket äldre än han såg ut. Han tog det som en komplimang. Han förstod det som något bra. De vuxna log mot honom. Ett ganska så konstigt och vridet leende. Men de log och det var ju naturligtvis en bra sak.

Per tog ett stadigt grepp om det silverkromade dörrhandtaget och lutade sig tillbaka. Han fick spjärna med en fot mot väggen innan dörren gav med sig. Väl på insidan stod det 1a på en av dörrarna och 1b på den andra. Lite hade han lärt sig om hur aktier delas upp i bra och dåliga, i a och b, där den ena får tio gånger fler röster på sina stämband. Då han inte ville vara sämre, utan ville vara bättre, gick han in genom dörren det stod 1a på.

Efter en tillrättavisning av en tant, som senare skulle visa sig vara från Turkiet, fann sig Per tillro på platsen brevid en flicka vars namnskylt sa Sara. Hej, sa Per. Hej, sa Sara. Per blev varm i kroppen och torr i munnen. Oförstående inför vad som just inträffat började han pilla med kanterna på skolbänken och slå lite i locket.

Fröken kom in. Ett sudd och två blyerts var. Fram med den lila pärmen med Olof Palme och socialdemokratisk ros på omslaget. Första pappret sattes in efter noggrann hålslagning. Sara hade blå pärm med glitter. Idag skulle det tränas på bokstaven Z. Fröken förklarade att det fanns fler alfabet än ett och att det var mest solidariskt att börja med en bokstav som alla i klassen uttalade ungefär lika. På tavlan projecerades nu en bild på en Zebra. Ah, tillämpning av teori, tänkte Per. ”Så använder du Z:a”, stod det med stora bokstäver brevid.

Sara, som nu satt vänd med ryggen mot Per, vände sig mot fröken och började vifta med sin högra hand. Zebror finns i Afrika. Fröken nickade instämmande och svarade med ett leende och ett Jättebra Sara, Jättebra!

Som att en bomb briserat i klassrummet började nu all världens olika vetskaper om Zebror poppa upp från de andra barnen. Antonia sa att Zebror är som hästar fast svarta och vita. Angeliqa hävdade att hon hade en Zebra hemma, fast på landet. Mustaffa sa att Zebror bajsar gräs, och så skrattade alla. Fröken skrattade inte. Hon bad Mustaffa tänka efter vad han säger innan han säger det.

Per tänkte efter. Han tänkte och tänkte och tänkte. Zebror har inga ränder, sa Per.