• Background Image

    Alla vi mellanbarn i samhällsförändringens vagga

    oktober 16, 2016

oktober 16, 2016

Alla vi mellanbarn i samhällsförändringens vagga

Det händer mycket i Sverige just nu. Mycket och väldigt lite. Det är som att landet klyvs på flera håll samtidigt, som om ett big bang har splittrat upp landet i delar och skickat det åt olika håll.

På varje enskild liten partikel sitter en extremist och jollrar över sin egen bild av verkligheten. Såsom den upplever den.

Det är Internets fel att det har blivit såhär. Eller, näe, det är egentligen inte Internets fel. Det är vår välviljas fel. Kombinerat med ett Internet som vi inte förstår, blir välviljan en problematisk institution där alla jobbar för att göra det bättre för varje enskild individ, samtidigt som varje förbättring för den enskilde, leder till oförståelse för andras bild av verkligheten.

Alla har vi rätt i en värld av fullständig tillgång till all information. Alla kan vi hitta stöd till det vi själva tror. Oavsett vad vi tror. En på miljonen är 1500 personer på Facebook, och i min digitaliserade vardag står jag handfallen inför det stöd de ger mig. Vintern kommer. Jag behöver dem. De vill mig väl och jag vill med dem göra väl.

Det säger MITT Excel-blad. Ditt är fel.

Landet falukorv. Ett land som var känt för sin solidariska miljö och för sin förståelse för olikheter, har förbytts till ett ideologiskt förblindat land, där de praktiska lösningarna sätts på paus, till fördel för politiska, individuella och ekonomiska maktspel.

”Jag har mer rätt än du att ha det bättre än du”

Jag tror den meningen sammanfattar ungefär allt som sägs i media, från politiker och huvuddelen av mitt Facebook-flöde just nu.

Sammantaget bottnar det i att förändringen av samhället inte går i takt med de omättliga förväntningar vi har på att samhället ska ge oss lösningar, där vi själva förbjuder dem att träda in.

Individualismen äcklar mig och dess frihetliga förespråkare är blott charlataner till en maktordning där bara ett fåtal är inkluderade och resten står utanför.

Det är lätt att falla in i dystopiernas verser när jag tänker på de kommande månaderna och åren. Jag tror inte längre att vi kommer skapa något bra ihop. Förutsättningarna för att de parallella världarna som nu byggs upp ska hamna i krig med varandra, snarare än acceptera varandra, är för stora.

Den digitaliserade världen, med finansvärlden i spetsen, har redan brutit sig loss från den institutionella. De som är kvar i den sistnämnda förstår inte vad som händer.

Politiker förstår inte varför väljarna inte vill rösta. Företagen förstår inte varför folk inte längre vill köpa deras produkter. Arbetarna förstår inte varför jobben försvinner.

Samtidigt som den digitaliserade delen av världen, inte tar sig tiden att förklara.

I en värld där vi organiserar oss själva, behövs det ingen institutionaliserad demokrati. Den tar vi hand om själva. Det behövs inga gränser, där jag inte är geografiskt knuten till en plats. Politiker och dess institutioner, såsom partier, som var ett sätt att hitta rättvisa där folk inte kunde röra sig fritt, behövs inte längre där jag väljer att organisera mig med vem jag vill, var femte minut.

Företagen förstår inte längre att deras produkt inte längre löser det problem den en gång skapades för att lösa. Skivbranschen och dess skivor. Klädföretagen och dess kläder. Medieföretagen och dess medieformat. Ingen av dem förstår att skivorna var underhållning, som idag inte längre kommer pressad, att kläderna var mode, som idag inte kommer utan ett justerbart filter och att medierna var plattformen för att distribuera nyheter, som idag inte kan tryckas imorgon.

Och så arbetarna, som inte förstår att jobbet aldrig kommer tillbaka. I alla fall inte det jobb som kräver en åker eller en maskin, alltså ett ”riktigt jobb”.

Och det är ju egentligen inte så konstigt att de undrar eller inte förstår. Det är ju inte så konstigt att de förfäras och försöker hitta någon att skylla på.

Politikerna skyller på Sverigedemokraterna. Företagen skyller på konkurrensen. Och arbetarna skyller på utlänningarna. Yttre hot, som liksom bitit sig fast, som accepteras och som göds av de verklighetsfiltrerande informationskällor som vi vänder oss till för att få svar.

Söker jag på invandring som vit man, får jag ett annat svar än om jag söker som kontrastfärgad dito.

Och ingen förstår någon! Och alla söker vi svaren där vi får stöd!

Rasifiering! Våldtäktskultur! Sjuklövern! Trigger warning! Toblerone-effekten! Jobbskatteavdrag! Ingångsjobb! Marknadsliberalism! Länge leve Tengil! Zara Larsson! Sven Nylander! Hen!

Allt har en förklaring som är sann. Men ingen tar sig tiden att lyssna. Ingen vill förstå. Ingen vill #barabacka och hålla käft. Ingen orkar klicka sig en sida bort från informationsbuffén som serveras.

Min sanning är den som jag alltid haft. Den sanning som jag förstår och som jag nu har stöd för. 1500 människor håller med och då måste det ju vara sant!

Men där 1500 människor är en på miljonen, blir vår skeva uppfattning om mängd ett problem som gör att det som tidigare var ”en enskild galning”, nu framstår som en upplyst härförare.

Och mitt i all självbejakelsehysteri utvecklas drönare som kan kriga och därför inte behöver människor som kan säga nej på slagfälten. Det byggs robotar som kan göra de allra flesta av de kvarvarande jobben. Det programmeras artificiella intelligenser som kan göra det robotarna inte klarar av att lösa med greppklorna.

I den världen ställer utvecklas motsättningar mellan de gamla institutionella huvudspelarna, istället för att hitta smörjmedel för samexistens i den världen som kommer. Människa mot maskin, stat mot individ, företag mot arbetare, arbetare mot lön, svensk mot icke-svensk… och den nya världens möjligheter glöms bort, förbjuds och avfärdas som overkligheter och galenskaper. Eller i värsta fall används, för att befästa de rådande maktstrukturer som vi är vana vid från den värld vi vuxit upp i.

”Låt oss digitalisera oss och lägga ut den här pdf-en på webben. Låt oss använda Facebook för att marknadsföra oss. Fildelning borde vara olagligt. Kan vi inte optimera det här krigssystemet för att bomba alla som tycker fel.”

Vi behöver äga så väldigt lite, i en framtid där vi kan dela så väldigt mycket!

Så, varför kommer jag då inte med en ”10 best ways to fix this…”-post? Varför har jag inte svaren? Varför skriver jag ett vemodigt inlägg om välviljans extremism istället för att ”göra något åt saken”?

Det är för att jag inte vet vad som kan eller borde göras… Jag har faktiskt ingen anting. Jag är ett mellanbarn… en person som ser bägge världar utan att riktigt ha makt eller förstånd att leva i någon av dem.

Jag måste acceptera att jag för första gången i livet måste lita på att andra löser detta åt mig, och vara redo att följa de som klarar av att göra det. Människor som tar den nya världen som en självklarhet och inte har referenspunkten från uppväxten i den gamla världen.

Samtidigt måste jag hjälpa till att förklara den nya världen för den gamla världen för att minska friktionen dem mellan. Makten måste lämnas över, utan att den som just nu sitter på den, vill begränsa den som morgondagen otvivelaktigt kommer att ge den.

Där hittar jag min roll i det som nu sker. Följare och ledare. Student och lärare. Lika motsägelsefullt som det är naturligt, i en tid som förändras snabbare än någonsin, utan att det för den delen byggs en enda till märkbar profilbyggnad, fabrik eller maskin som visar på dess utvecklingstakt i den värld jag är van vid som den verkliga.