• Background Image

    Fastna, fixa, fånga

    juli 30, 2014

juli 30, 2014

Fastna, fixa, fånga

Ögon säger allt. Det behövs inte mycket ord när du ser någons ögon. På en brun brits, vid Gate B6 på Bankoks flygplats, är de tomma blickarna från semestersvenskarnas fasansfulla verklighetsåterkoppling många.

En liten pojke går omkring bland familjerna och pillar på deras grejer. Plötsligt försvenskas rummet och det som för bara några timmar sedan var exotiskt och lite roligt, omvandlas nu till frågeställningar kring var den lille pojkens föräldrar egentligen håller hus.

Själv slår jag mig till ro. Jag har ju aldrig varit i Thailand. Jag bara mellanlandar här. Mina ögon är trötta då jag redan rest i många timmar för att ta mig hit. Ett tag överväger jag att lägga mig bland högen indiska män som tagit upp dubbelsätena ett par rader bort. Men jag gör det inte. De luktar svett, och även om jag också gör det, så befinner även jag mig i förvandlingens värld.

Ett Singapore som har så många otroliga möjligheter ska nu bytas mot ett Sverige där vardagslunket åter ska ta tag i mig. Där jag ska åka tunnelbana som oftast tas ur bruk vid Högdalen. Där jag ska hålla samtal om hur många Likes något har fått, istället för att gräva ner mig i beräkningsmodeller som kraftigt ifrågasätter effekten av all kommunikation som inte bygger på innovation.

Jag antar att det är därför resande känns så bra. För att vi, oavsett om vi måste jobba dubbelskiftet varje dag för att hinna med det ”där hemma också”, får möjligheten att leta upp det vi gillar som mest. Har iofs aldrig känt mig hemma i Sverige. Och när systemet som gjorde det Svenska vädret uthärdligt är på väg att brytas ned, well, då kanske det är dags att lyfta blicken. Så. Fötterna blir tyngre och tyngre för varje steg jag måste ta mot gaten.

Och precis som det semestrande svenskparet Annette och Kenneth, som av någon anledning är namnen på 30% av oss i vänthallen, inser även jag att jag någonstans i hjärtat är på väg hem till den där ”bistra verkligheten”.

Så hur tar jag nu tag i det här? Blir det bastuaggregat och sollampa på kontoret? Vi har ju satt ljusrigg tidigare liksom. Eller handlar det mer om innehållet i vad som görs? Tar jag verkligen alla möjligheter, när jag låter det jag gör bli min vardag?

MEN DITT PATETISKA JÄVLA EMO!!!

Fixa! Sluta gny. Gört bara! För kan du förvanska världen, lille Jesper, så borde du också kunna fokusera mer tid på att förädla den. I synnerhet den allra närmaste världen. Det här ÄR verkligheten. Det där hemma och det där borta. Allt! ALLT är verkligheten, och det är kontrasterna som gör det så himla vackert. Även om det vackra där borta känns som Dali, medan det vackra där hemma känns mer som Norén.

Den lille pojken kommer förbi igen och sätter sin kladdiga hand rakt på min skärm. ”Väääässsszzzz”… känner jag inom mig. Sen bara glor han på mig. Jag garvar lite åt mig själv. Jag garvar åt Kenneth och Annette. Alla 30% av dem.

Nu kör vi! Nu ska jag bli sådär härligt askblek igen! Nu ska det banne mig åkas tunnelbana med stolthet. Och faaaan vad jag ska kolla snett som den allra bästa av bästa när någon snackar lite för högt. Och så kan jag längta efter rapande uncles och rena trottoarer där inne i mitt huvud.

För. Det är ju bara 3 månader kvar tills jag är där igen.