Who would have known. The elasticity of forgettable events would pass this kind of shadow over my present. He sat there, looking at the screen infront of him. Couldn’t move. Couldn’t think. Just a pragmatic, work alike looking kind of gaze. The repetitiveness of his lifeline was beginning to exert its sense of boredom on every tick of the clock.

It was a while back he had realized that everything was moving in circles. Regardless if he wanted it too or not, life tended to bend things into unavoidable patterns that were next to impossible to break free from. He had hopes for the future in his diminishing short term memory which at least gave him the periodically timed sense that he was actually moving forward. He tilted his head and looked at her picture. It was taken 3 years prior to the now elapsing seconds. She was beautiful as she appeared on the screen. It amazed him how some people could look so beautiful, regardless of dimension.

She was looking out of the screen as to say with her eyes that she was moving his way. He thought ”Come, I’m not moving a single bit…”. Stranded in that thought he felt a sudden increase in his pulse. Considering the time was nearing the end of work day, he could not remain in this state of mind for long. Kakis do not permit work hour arousal. But sure, she was one beautiful creation of God. And boy, he wasn’t.

Many times he wondered why the elementary school comments of ”you’re going to make it big one day” never seemed to come true. If this was big, it must be referring to his oversized belly rather than social status. He had always hoped for the later, but gotten stuck with the first.

He let his fingers dwell away with some random searches. Euphoria is supposedly ”..recognized as a mental and emotional condition in which a person experiences intense feelings of well-being..” Not applicable, he thought. He tried something more close to heart… Pizza is associated with Dominos. True that!! he almost said out loud as he high fived the empty pizza box still resting on his cubical workplace desk. Giggeling from his own excitement over absolutely nothing. ”Just started laughing about absolutely nothing…”, he posted to Facebook.

Vanessa Parkinson likes your status.

Peter Franklin: Must have another view than the one I have from over here…

He clicked Like on Peters comment and followed up with a ”LOL, you know how accounting really is the schizzl… how’s your wife by the way…?”

Replies came fast. Then nothing. He stopped and reflected for a while. What the heck was he doing. Was this really what would become of life, he asked himself. Who was he… really? Perhaps Google has the answer to that as well.

Started typing…. ”Peter is a…”

*sigh…*

Han gick längst med gatan mot den där platsen han sällan lämnar. Långa steg. Ett efter ett i en slags svävande vals över marken. Solen värmde hans kinder och senvinterns klädmängd började göra sig kännbar under hans armhålor och mellan hans stjärthalvor. Det var början av våren.

Plötsligt såg han en fjäril flyga upp brevid honom där han gick. Med små nätta gupp följde den längst med vägen. Först på höger sida om honom. Sen på vänster sida om honom. Fjärilen kvittrade tyst med sina vingslag. Först höger sida. Sen vänster sida. Fjärilens kvicka små rörelser stod i kontrast till hans egna långa. Så vacker, så liten, så graciös trots sitt energiska rörelsemönster. Han var så stor, så klumpig, sedan länge långt från bildskön.

Han njöt av att se fjärilen. Den gav honom en känsla av värme. Något så litet, men som just i stunden var pricken över iet som gjorde dagen extra värd att leva.

Så helt plötsligt dök en till liten fjäril upp. Nu på höger sida, sen på vänster sida. Sen på varsin sida. Med sitt citrongula vingpar var den mer av en syrlig liten krabat som stack till i ögat. Svid. En solstråle tog sig friheten att kolla fram bakom de klappande små vibrationer till armlängder den tog sig fram med. Först på höger sida, sen på vänster sida. Sen på samma sida båda två.

Och så kom en tredje fjäril. Följd av en fjärde. En femte. En sjätte. Sjunde. Åttonde. Nionde. Tionde. Elfte. Tolfte. Trettonde fjäril kom flygande från ingenstans. Känslan inom honom blev olugnare. Hans steg blev snabbare. Gruppen fjärilar fortfarande oberörd.

De flög där kring hans huvud. En till höger. En till vänster. Tre ovanför. Fem strax bakom och tre framför näsan. En efter en turades de om att göra en inflygning, en loop framför blicken på honom. En ensam hade blivit en svärm. Ett hopp hade blivit en börda. Hans arm fladdrade till framför honom, såsom för att säga schas utan ord. Hans gångsteg ännu lite snabbare. Hans andning ännu lite tyngre. Hans värme nära kokpunkten.

Ett armflax, två armflax, sedan båda armarna samtidigt. Först till höger sida, sen till vänster sida, sen till båda sidorna samtidigt. Kraftigare. Häftigare. Snabbare. I stötar utväxlande. Nu mer som vrålanden än som väsningar. Nu mer som desperation än som bestämdhet. Fort. Kvickt. Men aldrig snabbt nog för att nå riktigt ända fram.

Så var de borta. Alla fjärilar.

Hans takt avstannade. Han stapplade i snubblande och minskande steg tills han stod helt stilla. Hans huvud vred sig i en halvcirkel över den ena axeln. Först till höger. Sen till vänster. Sen i en långsam cirkel runt hela kroppen.

Inga fjärilar någonstans. Han var återigen i sin soliga dag. Nu lite lugnare än just nyss. Men ändå lite ensammare. Lite mindre nöjd med att solens strålar värmde hans kinder, precis som innan. Först den högra, sen den vänstra. Precis som innan mellan, fast nu som efter mellan, var det som var innan mellan, tiden. Tiden då allt som var innan mellan var samma som efter, fast annorlunda för att mellan hade varit. Varit en fjäril. Eller flera. Flera fjärilar. Fast för många, tillslut. Fjärilar.

Stegen återtog sin gång. Armhålor och skinkhalvor var intakt vätskebärande. Allt var precis som innan. Innan fjärilarna kom och försvann.

Jag blir ibland tokig när jag möts av företag som fortfarande jobbar i enlighet med det gamla, trots att det nya finns. Och det handlar alltså inte om att de ska ha stora fina sidor på Facebook där de kommunicerar på det allra finaste av fina sätt. Det handlar om när deras tjänster är så ålderdomliga att jag får press-svettningar genom alla mina porer på hela kroppen.

SEB hantering av datautdrag och årsuppgifter

Senast i raden av idiotiska system är det där man ska få ut gamla uppgifter om transaktioner från ditt bankkonto. Självklart tar de ut en avgift för den typen av tjänster, vilket är ok med mig, så det är inte pengar det handlar om, även om det är vansinnigt dyrt med 150 kr för ett pappersark.

Nej det är faktumet att du behöver beställa utdraget via webben. Du kan alltså varken se det på skärmen eller gå in på ett bankkontor och få ett utdrag. Du måste beställa det, och det tar flera dagar innan det kommer hem till dig. WTF!!! Det är 2011, de har datan på skärmen, den finns ju uppenbarligen i något system. GIMMIE!!

Trams trams och åter trams att jag ska tvingas vänta på något som jag i enlighet med all logik inte ska behöva vänta på alls.

Flygbolagens hantering av förlorat gods

För ungefär en vecka sedan förlorade jag min mobiltelefon på en av Norwegians flighter. Jag älskar att flyga med Norwegian och har därför ganska så hög smärttröskel när det kommer till småfel längst med resans gång. I det här fallet blev det dock extra tydligt att även solen har sina fläckar.

Jag hade glömt telefonen i en seat brevid mig. Jag gick ut ur planet, kom på det i rulltrappan, vände om, bara för att inte kunna ta mig ända fram till planet. Faaan… Jag skyndade ner till informationsdisken. De ringde planet. De hade hittat telefonen. Problemet var bara att de inte kunde lämna den till Gatwick. De var tvugna att flyga tillbaka telefonen till citat ”Arlanda i Norge”. Jasså… finns det ett sådant där med… hmmm… Jag fick dessutom rådet att det kanske inte stämde. Av den vänlige medarbetaren på Gatwick fick jag beskedet att jag borde ringa till Gatwicks ”lost and found” nästa dag för att vara säker att den inte lämnats in där.

Suck.

Jag fick spendera två dagar på att försöka hitta var de tagit min mobil. Istället för att lägga upp på webbplatsen hur de gör när de hittar saker på flyget så fanns det ingen mer information än några tråkiga formulär och lite länkar. Istället för att exempelvis ha en mobiltelefon med QR-möjlighet ombord på planet och en sådan kod kopplad till varje säte. Ett foto, en kort beskrivning och ett klick bort. Poff, indexering till webbplatsen med ”claim-möjligheter”, så var jag alltså tvungen att leka detektiv.

Först Gatwick där de inte hade någon möjlighet att hjälpa mig då de ”fick in för många artiklar varje dag” och att de endast skulle höra av sig ”om de hittade min mobil”. Hmm… ok. Låt gå. Jag testade Oslo, Gardemoen, ingen mobil hade inkommit. Fick veta att jag skulle besöka en webbplats där de la upp alla saker. Efter lite letande insåg jag att de bara la upp en bråkdel där. Sen testade jag Arlanda lost and found som tydligen var den plats på jorden dit man ska höra av sig om man tappat något på ett utgående flyg. Bara adressen bagport.se gör att min mage vänder sig ut och in… men det har inte med det här blogginlägget att göra eftersom jag inte ska nätmobba något mer…

Så. När ingen visste någonting och när bagport-folket endast hade öppet på telefon mellan 12-16 och jag fått in mina skype-krediter så jag kunnat ringa från datorn… DÅ… när jag var på väg hem så fick jag veta hur det egentligen förhöll sig. I incheckningen på Gatwick möter jag en underbar Norwegian-medarbetare. De flesta av dem är underbara. Som säger: ”Vi flyger alltid tillbaka upphittade artiklar till den flygplats där planet kom ifrån.” Jag tänkte – AHA!! – och – JAG ÄLSKAR DIG – sen tänkte jag – borde de inte bara skriva detta på webbplatsen så att man vet?

Hur som helst. Om man använt sig av modern – gratis – och enkel – teknologi så hade man kunnat underlätta något oerhört för konsumenten. När jag sätter på mig konsumenthatten vill jag att saker ska vara enkla, inte krångliga. När konsumenthatten åker på skiter jag i kampanjer och tävlingspriser. Då vill jag ha det jag vill ha, varken mer eller mindre. Det tar jag med mig i mitt fortsatta arbete!

Kanske är det en ny kärleksförklaring. Kanske är det bara något tecken på att vi inte borde prata. Men jag vill dricka kaffe och läsa Filter med dig. Långa stunder av tystnad, varvade med insikter som delas utan att för den delen kräva något annat alls av varandra. Liksom att googla blivit synonymt med att hitta svar, har tidningen Filter blivit ett uttryck för vardagslyx i termer av tid. Att då känna en djup lust av att vilja läsa Filter med en annan människa, blir därför, i mitt huvud, en näst intill romantisk handling.

Jag sa en gång till en tjej att hon hade ”stora saker i ett litet ansikte”. För mig var det glasklart att detta var en komplimang. Hon kände inte fullt likadant inför kommentaren. Det finns egentligen inte så mycket man kan säga om saken. Jag säger korkade grejjer, som bara jag förstår meningen av. Anti-kommunikation. Jag trivs i det. Så har det varit sedan mina vänner myntade begreppet ”jespers halvtimma” när jag var liten. Det var det epitet jag lyfte för att jag minst en gång i halvtimman sa någonting som fick stiftet i diskussionen att skippa ett beat.

Men när alla meningar har använts, hur skapar vi då nya för att tydliggöra vikten i det vi säger? Hur visar vi genom vårt språk att en person är unik? Vanlighetens klyschighet är inte tillräcklig för att uttrycka känslor genom språket. ”Dina föräldrar måste vara tjuvar...”. Nej, jag kan inte ta det. Så det enda sättet jag har kvar att uttrycka mig på blir därför genom att använda just de ord, i den följd, som de kommer in i mitt skrala huvud. Om det kräver en förklaring, after the fact, så får det vara så. Men, när känslan ska hitta fram genom orden som kommer ut ur min mun så krävs det att jag får låta dem leka ihop. Det krävs att jag ger dem möjligheten att paras likt ormar. Att inte blanda in hjärnan. Att inte tänka efter. Låta känslan få styra vad som sägs. Det blir det viktigaste.

För vad händer när vi tänker efter. Då vi försöker finna format för vad vi vill säga. Det är då som klyschan hägrar. Den står där och knackar oss på axeln. Och när vi vänder oss om så ler den mot oss och säger ”Mig har du använt med framgång förut…”. Och med ett hångiggle ligger han sedan där på marken och skrattar när jag förgäves står och svär åt en ytterligare försakad stund som våldtagits av det allt för säkra uttrycket.

Det är känslan i det osäkra och oförståeliga som skapar spänningen värdigt stunden. Det är när orden inte skapar någon som helst tydlighet och när meningsuppbyggnaden är fullkomligt obegriplig. En obegriplighet som gör tillfället och alla intryck tillsammans, med det du just sa, så attans vackert att det inte går att bortse från.

Jag vill läsa Filter med dig. Det är det finaste. Mest tidsgivande. Underbaraste.

En inte allt för ovanlig syn. Undersidan på ett golv. Läten från rummet där ovanför. En duns. Någonting som rörde sig snabbt. Tystnad och sedan ett par dunsar till. Hotelldöden kunde vara olidlig. Tick, tack. Tick, tack. Det sista man ville göra var att kolla på klockan. Sömnen fanns ju aldrig att hitta. Det var vakenhet, nakenhet och ensamhet. Hotelldöden. Känslan av att vara på väg till absolut ingenstans.

I stark kontrast till väntan på en flygplats, var hotelldöden bland det värsta jag visste. På rummet hölls jag sällskap av välkomstskärmen på teven. Jag förundrades alltid över hur smaklöst dessa TV-apparater användes för kommunikation. Det var samma på varje hotell jag kom till. Överallt var den där jävla porrmusiken och opersonligt skrivna välkomsttexten som en garanti man aldrig önskade sig. Ett sämsta, första intryck. Att det sedan var lika framgångsrikt att försöka byta kanal som att låta en CP-skadad vinna i plockepinn spelade mindre roll. Rummet var ändå den bästa platsen för att uthärda tiden som aldrig tycktes gå lika snabbt som annars. Visst hade fysiken någon gång slagit fast att tiden går långsammare nära stora meteria, men att de syftade på hotell när de formulerade sina slutsatser hade jag inte riktigt varit med på.

Jag drog mig med handen genom håret. Jag hade inte druckit tillräckligt idag. Eller så hade jag det. Oavsett törstade munnen efter en öl och den motbjudande tanken på att gå ner till hotellbaren började mer och mer framstå som en lockelse. Jag la mig i fosterställning och sköt ut benen framför mig. Lät fötterna dimpa till golvet, en efter en innan jag slutligen satte mig up på sängkanten. Suck. Jag kom på att det överkast jag nu legat på i ett par halvtimmar troligtvis är det enda de inte tvättar i den här sängen. Såg kvalster framför mig. En tjock tant från USA som tagit en eftermiddagsvila. Svettfetto som legat där och spritt sina kroppsvätskor. Kroppsvätskor som nu fungerade som föda till sängkvalstrens förökande jidderlekar.

Fan va äckligt.

Jag ställde mig upp och gick ut i hallen för att åka ner till lobbyn. I baren satt som vanligt någon stekare som inte kunde sluta snacka med den dåligt sminkade snyggtjejen bakom baren. Att hon inte tog bättre hand om sig själv hade kunnat vara ett mysterium för vem som helst. Men med tanke på att hon jobbade sina 15-timmarspass fick hon någon slags romantisk och speciell plats i mitt hjärta ändå. Hon kämpade. Hon jobbade. Hon hade i alla fall en dröm. Dessutom var det här hennes hemmaplan. Jag var tvungen att hålla mig väl med henne. Både jag och stekarkillen, även om den senare hade helt andra planer än vad jag i min vildaste fantasi skulle kunna förmå mig att tänka.

Vid ett ensamt bord satt en kransprydd man i kostym. Han hade lättat på slipsen. Det var ett tag sedan han hade ätit upp. Han tittade på telefonen. Så en gång till. Och så en gång till. Han skruvade på sig och lät blicken vandra genom rummet. Han drog ett finger över sin iPad och tog sedan tag i telefonen en gång till. Det verkade inte som om han fick det svar han ville. Han drog en djup suck och andades ut sådär som om det fanns ett hack i mitten av utandningen. Han såg sogsen ut. Troligtvis klarade han inte av känslan. Kanske hade han haft den för mycket. Kanske hade han barn hemma som han inte sett på allt för länge. Tankarna flög iväg ett tag och jag våndades över tanken på att göra det här när jag har barn.

Konsten att klara hotelldöden handlar lika mycket om att inte känna panik i nuet som att inte ha något att längta till. Det värsta kan vara att se fram emot något alls. Det viktigaste är att vara som nöjdast i och med sig själv. Annars står man inte ut. Det blir inte värt det. Jag hade ofta funderat på hur det kunde vara värt det ändå, men alltid gett mig själv svaret att det fanns en mening med allt som hände i livet. I samma tanke tänkte jag att jag valde allt och att inget bara hände. Då jag valt att vara där jag var så MÅSTE det ju vara det bästa för mig. Jag visste att jag ljög för mig själv. För liksom alla andra längtade även jag. Liksom gubben med den oringande mobilen.

Lite längre bort satt en typisk konferens-Krister i gulrutig kavaj och grön polo och pratade med en konferens-Kerstin i dräkt. De drack rödvin till fisk. Självklart en aningens för varmt och surt. Självklart hade bägge familjer som väntade på dem där hemma och lika självklart skulle de ligga med varandra ikväll. Det vände sig i magen på mig. Kunde inte förstå hur folk kunde med att göra så mot folk som de älskade. Grymmaste sympati för mobilgubben. Värsta hatkänslan mot konferens-Krister och konferens-Karin.

De fnittrade och pratade med röst som kom från långt ner i halsen. Han svajjade lite sådär med huvudet från ungefär samma balanspunkt som rösten kom ifrån. Han rättade till sin guldklocka och lutade sig lite framåt och lät sitt skratt gnägga ut genom den bakdragna underkäken samtidigt som han lät ögonbrynens yttre kanter falla mot marken i en nonchalant ”så lätt var det”-blick. Hon rörde sig som en katt. Prrr… prrr…. och satt och snirklade sig framför honom. Det som saknades hade varit att hon suttit och slickat sig själv på händerna innan hon som nu satt och drog dem genom håret.

”Aha, är du här på affärer eller privat”. En solariestekt kille bakom baren hade kommit upp till mig utan att jag sett varifrån. ”Eller det är ju klart. Ingen semestrar ju här i Stockholm… det är jobb… eller hur… var kommer du från?… Jag kommer från Malmö… fan va fina tjejerna är här i Stockholm… så jävla lätta på foten… går att knulla vem som helst.. tretton horor på en kväll...”, fortsatte bartendern utan att invänta något svar alls. Dövläge påslaget. Ett stilla blyg-fuck-you till honom genom att rätta till mina glasögon med långfingret. Där fick han minsann.

Hur fan kan man ta upp något sådant. Är det inte han som ska lyssna på mitt jävla skitsnack. Prata horor med mig. Vilket jävla äckel. Kanske ska jag visa mitt medlemskort i F!, lägga an en ilsken ton och säga att jag är här på ”anti-trafficking-konferens” som representant för FBI. Vilket as.

Adrenalinet var välkommet. Det var en skön kontrast till den apati som tidigare belägrat mig kropp. Hotelldöden var för en stund bruten och tiden hade i takt med starkölen börjat rinna på väldigt mycket fortare. Det var sent. Jag var trött. Om inte äckelbartendern hade dragit igång ilskan i mig hade jag troligtvis fortfarande suttit där och tittat på klockan. Den hade varit sexton minuter över sju. Nu var klockan sjutton minuter över tolv. Dags att gå upp till rummet igen. Dags att försöka sig på att bemästra de omöjliga. Att sova.

I veckor hade hennes känslor varit som växelström i bröstet. Tyckte han verkligen som hon, eller sa han bara de där sakerna, för att det var vad han trodde hon ville höra. Vad ville han egentligen? Det kunde ju inte vara så att han, liksom hon, kände det där som hon nu kände. För hon visste ju inte ens. I alla fall inte hur det kunde gå till. Han var ju inte alls hennes typ.

Hon greppade telefonen men det kändes som om små fingerborgar av cement satt fast vid fingerspetsarna. Det var svårt att hitta orden. Än mer var det svårt att hitta kraften att skriva något alls. Panikblandad apati. Det fanns inte ord som på ett tillräckligt sätt kunde beskriva känslorna som rullade likt vågor inom henne. ”Jag tänker på dig”. Sudda. ”Jag vill ha dig”. Sudda. Sudda. Sudda. Så kunde hon ju inte skriva. Hur visar man någon att man vill något utan att visa något alls, frågade hon sig. Sårbarhet är ju inte direkt på modet. Men det var modet hon inte hade som behövdes just nu.

Rädslan över att stå där med svarte petter i hand, dövade hennes förmåga att uttrycka sig. Något hon aldrig upplevt tidigare. Likt slutscenen i Mio min Mio, såg hon sig stå som Kato och titta ned på ett svärd som stuckits in i hennes bröstkorg. Långsamt skulle hon förstenas om hon blev sårad en gång till. Och liksom Kato skulle hon  falla till marken i tusen bitar. Det gick ju inte för sig. Så fick det ju inte bli. Så kunde inte ske. Panik. Handsvett. Olustigaste känslan i hela kroppen.

Isande bajsnödighet. Inbillad kräkdoft och svettlukt. Ett hjärta som sved och en nacke som masserade sig själv. Kärleken är grym mot den som väntar, tänkte hon.

Hon tittade ner på mobilen igen. Det VAR hon som skickat det senaste meddelandet. Vad fan väntade han på. Ett ”DU e…”, hade hon skickat och förväntat sig åtminstone en bekräftelse på att hon själv var lika mycket. Han hade liksom inte skickat någonting. Det hade minst gått 10 minuter. Kanske elva. Möjligtvis nio och en halv. Men varje sekund kändes vid det här laget som en timma.

Han hade ångrat sig. Han hade fått kalla fötter. Det fanns ingen i världen som kunde älska henne. I synnerhet inte han. Hon var ensammast av alla. Ultimataste av alla självömkanstankar slog rot i bröstet på henne. Äntligen en känsla hon kunde kontrollera helt på egen hand. En känsla hon kände igen. Något hon kunde känna sig trygg i.

Hon gick ut på balkongen och tittade ner på folket som gick där nedanför. En kille och en tjej. En hund som släpade dem fram över gatan. Hon skulle aldrig få bli som dom. Hon ville det inte. Absolut inte. Verkligen inte. Typ bara gå sådär utan något som helst syfte. De hade säkert bråkat innan. Han ville säkert inte ens gå, men gav efter tillslut då hon fällt en olycklig tår och hans tumme fått dåligt samvete nog att stänga av teven.

En ensam tant gick längre bort. Hon stannade till vid busstationen. Hon såg nervös ut. Hade en stor handväska som var mintgrön. Den såg heltom ut. Varför hade hon en så stor väska. Tankarna vandrade. Kanske hade hon en dynamit däri. Kanske var den full med tusenlappar som nu skulle delas med barnban eller sättas in på ett bankkonto. Finanskrisen hade säkert skrämt skiten ur tanten som tagit ut pengarna bara för att inse att hon inte kunde ha dem hemma längre när hemtjänstjobbaren kanske, möjligtvis, plötsligt skulle visa sig vara gamlingstjuv.

Pip pip…

Telefonen.

Finaste avsändaren.

”Du e… också…”

Anders Borg är en tillsynes sympatisk människa. Han har hästsvans, ring i örat och uttalar sig i frågor på ett myndigt och ofta värdigt sätt. Han väljer enkla ord som många förstår. Han lägger in det i en retorik som bygger på känsloargumentation såsom ”det är orättvist” och ”oansvarigt”. Inte sällan ler han på ett sätt som andra politiker misslyckas med fatalt. Det ser nämligen äkta ut.

Och jag tror leendet är äkta. Borg håller nämligen på att förverkliga en pojkdröm han en gång hade. Han är svensk finansminister och spenderar nu dagarna med att skapa jobb genom att öka efterfrågan på dem samtidigt som han ökar efterfrågan på produktion genom att sänka skatterna. Dvs. folk tvingas ta jobb de egentligen inte vill ha för att de inte har råd att vara arbetslösa. Det skapar bättre statsfinanser automatiskt. Antingen genom lägre kostnader i form av bidrag, eller genom ökade skatteintäkter på grund av att folk köper saker som de betalar moms på eller som ett resultat av skatt som dras från lönechecken.

På så sätt, tänker Borg, kan Sverige fortsätta ha en hög offentlig servicefunktion, samtidigt som skatterna är låga.

Nu hade allting varit perfekt för Borg, om det inte varit så att han hade ett litet stort problem. Bankernas bolåneräntor är på tok för höga. De äter upp det konsumtionsutrymme som skapats genom skattesänkningarna. Attans pankaka. Om inte bankerna sänker sina räntor blir det ingen ökad konsumtion. Om det inte blir någon ökad konsumtion så blir det heller inte några fler jobb. Blir det inga fler jobb så blir det inte några fler personer  som betalar skatt. Om det inte blir fler personer som betalar en lägre skatt så blir den totala summan skatteintäkter lägre. Om de totala skatteintäkterna blir lägre så måste man spara. Behöver man spara så gör man folk arga.

Och detta hade inte normalt varit ett problem för Borg. Detta hade hänt ändå. Det vet Borg. Det är bara det att räntorna inte skulle gå upp förrän ekonomin var bra igen, som en funktion av att inflationen går upp. Inflationen går upp när handlare tar ut mer pengar för sina varor och tjänster. Vanligtvis är den typen av prishöjningar ett resultat av lönehöjningar eller ökningar i inköpskostnader. Borg tänkte ju att det skulle vara fine att räntan gick upp när många var i arbete. Då hade det påverkat Svensk ekonomi marginellt, och med en balanserande effekt på befolkningen.

Dessvärre har Borg ett ännu lite större problem än bankernas räntor. Det är att Svensson lärt sig att låna till just konsumtion. Svensson är faktiskt så jävla belånad att vår totala ekonomi står i större skuld än den amerikanska i förhållande till hur mycket vi producerar. Om då räntan är hög kommer Sverige att påverkas bra mycket mer än ett land där räntan är relativt låg.

Men det här hade inte heller varit något problem för Borg. Det enda problemet är att det händer just nu. Detta skulle ju hända efter nästa val. Som det ser ut kommer bostadsmarknaden börja påverkas avsevärt under de kommande månaderna som ett resultat av att väldigt många kommer börja förlora sina jobb, vilket i sig är ett resultat av att vi inte kommer kunna låna mer för att handla. Vi har liksom inte råd att låna längre. Då minskar handeln och folk kommer gå.

Det innebär att Sverige kommer vara på dekis i god tid inför nästa riksdagsval. Då räcker det inte att Borg har ring i örat och Reinfeldt har hundögon. Svensson röstar som vanligt med plånboken och om Svensson är nära att mista sitt jobb så kommer han eller hon inte vara jättebenägen att rösta på partiet som hatar arbetslösa. Detta vet Borg och därför vill han att bankerna sänker sina vinster. Så att han kan vinna nästa val. Då Sverige – trots finanskris – inte har en tilltagande arbetslöshet.

Men så kommer inte vara fallet. För bankerna är giriga. De har dessutom full rätt att ta ut vilken ränta de vill. Och i takt med att det i princip är omöjligt att starta konkurrerande bankverksamhet i Sverige, kommer också bankerna att roffa så mycket som möjligt då de inte får någon ny konkurrens. För Anders kan ju inte på fullaste allvar tro att vi köper att han tycker det är fel att sko sig på andras bekostnad. Han är väl för fanken kapitalist….? Och som sådan är ju hela grejjen att den med kapital är en likvärdig part som den som faktiskt utför arbetet. Likvärdig, eller mer värd i de flesta fall. De är ju möjliggörarna. Så han kan ju inte ha något principiellt emot att bankerna tjänar pengar om de kan.

Nej Borg har försatt sig i en jäkla knipa. Han har sänkt skatterna för arbetstagare vilket gör att statens intäkter blivit mindre. Han har samtidigt sänkt ersättningarna till den som är arbetslös så den tvingas ta ett jobb den inte vill ha till en lägre lön då jobben är få. I och med att folk tvingas in i arbete istället för att jobba med vad de vill så minskar produktiviteten och företagen får sämre investeringsmöjligheter då de måste ha fler som jobbar för att få samma jobb utfört. Samtidigt erbjuds inga skattelättnader för företagen vilket gör att de känner sig arga och flyttar utomlands där både arbetskraft och kompetens är billigare än i Sverige. Och han har heller inget utrymme i sina egna finanser att anställa dessa nyarbetslösa människor inom offentlig sektor och på så sätt få igång ekonomin igen. Nej Anders borg har bajsat där han käkar. Han kontrollerar inte bankerna och just nu förstör de för honom på ett sätt som gör att han inte kommer kunna vinna nästa val åt moderaterna.

Därför bryr sig Borg nu om de giriga bankerna. Inte för att han bryr sig om dig som varit dum nog att låna till ditt boende. Du som varit dum nog att gå på klyschan om att ”det är skönt att äga mitt eget hem”, när det egentligen är banken som äger dig. Du som stått leende när ombildningen av din hyreslägenhet realiserats. Du som röstat på Borg i det senaste valet för att du fått behålla en lägre fastighetsskatt samtidigt som pensionärerna som varit med och byggt det Sverige som nu försämras får äta saftsoppa och dela på en blöja per avdelning. Dig bryr sig inte Borg om. Han bryr sig bara om att det här inte får hända just nu.

Nej Borg kan måhända framstå som en sympatisk person, men bakom manen finns en helt vanlig gammelmoderat som inte tänker längre än näsan räcker. Det är dags att Borg slutar agera som en ideolog och börjar fatta lite beslut som faktiskt hjälper Svensk ekonomi och människorna i den snarare än att bara putta problemen på framtiden.

Eller vafan… varför inte bara låta folk göra precis vad de vill.. helt själva…

Margret Thatcher är en av mina stora idoler. Inte för den politik hon drev, utan snarare för att hon gick sin egen väg. Jag måste respektera den som går sin egen väg, även om jag inte håller med den i sak. Hon argumenterade för att den som inte har något ekonomiskt incitament, inte har något incitament alls. Hon argumenterade också att ett samhälle där inte somliga tillåts springa i väg, blir ett samhälle som inte når sin fulla potential.

På samma sätt hör vi Fredrik Reinfeldt argumentera i Sverige. Han blandar det med någon slags ny tolkning av social ordning i samhället där den som jobbar är människa och den som inte jobbar är mindre människa. Samhället når bara sin fulla potential om man har ekonomiska incitament nog att göra vad som helst för att få ett jobb.

Jag tror det är dags att vända på steken lite. Jag kommer nämligen aldrig igen att söka ett jobb. Möjligtvis kommer jag bli erbjuden ett jobb som jag väljer att ta, men jag kommer aldrig att söka ett. Jag är egenföretagare och för mig är arbetsmarknaden inte ett alternativ. Jag har fattat beslutet att jag aldrig kommer vilja att någon annan sätter min lön, jag vill att mitt lön ska stå i direkt relation till hur framgångsrik jag är. Jag vill också kunna lägga fullt fokus på det jag gör, och jag vill kunna satsa helhjärtat på de drömmar jag har. Det tycker jag alla borde få.

I vårt samhälle finns det allt för många människor som är inlåsta i sina arbeten. Man ser sig själv som ett offer. Retoriken är ju sådan. Så det är inte konstigt att man får en skev självbild. Det är inte konstigt att folk förlorar hoppet när de står i valet mellan att vara urfattigt arbetslösa eller tröstlöst anställda. I synnerhet inte när LAS finns där som en inlåsningsmekanism som gör att den som är äldst i gemet är den som sitter säker.

LAS är ju ett jävla otyg, liksom fackens roll. All data talar sitt tydliga språk. Decennier av fackliga förhandlingar och LAS-drivna verksamheter har lett till att unga inte har en plats på arbetsmarknaden och att kvinnodominerade yrkesgruppers löner släpat efter. Nej, det handlar inte om något annat. Det handlar inte om elaka arbetsgivare utan snarare om politiskt styrda fackliga organisationer som får order om att hålla tillbaka inflationen i högkonjunkturer genom att hålla igen löneökningarna för de största löntagargrupperna. Den sektor där detta efterföljs är den offentliga, där det arbetar flest kvinnor, och då behöver vi ju traditionellt sett inte bry oss, för att det är kvinnor det handlar om.

Lika lite är det förvånande eller arbetsgivarnas fel att ungdomsarbetslösheten är så hög. Så länge vi har LAS kommer detta leda till att den som arbetat längst inte kommer få sparken då man behöver dra ner. Detta leder i de allra flesta fall till att den unge och inspirerade, den som kommer med nya lösningar på gamla problem, stängs utanför arbetsmarknaden, när den som bäst behövs. Dvs. när det blir dåliga tider kommer de som kanske har ett nytt sätt att se på saken och som är billigast i drift att få gå först. Det vare sig låter eller känns som en logisk lösning på ett problem.

Så vad är min lösning? Ska vi sätta de som arbetat längst på ”att sparkas listan” när det blir dåliga tider? Ska vi ta bort fackförbunden och låta arbetsgivarna härska såsom på slutet av 1800-talet? Både ja och nej. Systemen måste inte slopas, men de måste förändras. Vi som människor har förändrats och vårt samhälle har blivit annorlunda. Vi måste därför hitta nya lösningar på gamla problem. Det är de nya lösningarna som leder till förbättringar. Vi kan inte hålla kvar vid gamla ideologiska ställningstaganden i ett samhälle där dess tillämpning betyder att vi går emot vår ideologi.

LAS och facken hade betydelse tidigare för de jämnade ut förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Idag råder förändrade förutsättningar. Idag finns fler möjligheter för individen och för kollektivet. Idag finns det en chans att som ensam skapa sin egen framtid, att bli sin egen arbetsgivare och att slippa bry sig om något annat än att utöva det man själv älskar. För det förutsätter jag, till skillnad från Thatcher och Reinfeldt, att det som driver oss människor inte är pengar. Det är där min ideologi finns, det är där skillnaden mellan mig och Fredrik ligger.

Jag tror på människan i människan. Jag tror att vi har inre drivkrafter som måste motiveras genom motivation, inte genom straff. Jag tror att vi alla föds med drömmar som sedan formas av det samhälle vi växer upp i. Jag tror att om människan lyckades flyga till månen på 60-talet så har vi möjlighet att göra vad som helst 50 år senare.

Fredrik och Margret anser att människan är lat, att den vill spendera sin hjärnkapacitet till att hitta kryphål och till att fuska. De anser att människan inte klarar av att fatta sina egna beslut och att de helst av allt chillar på soffan. Att det enda vi bryr oss om är pengar.

Men säg, där har de helt fel. Och de vet också om det. För om fallet hade varit så att vi helst av allt ville ligga på soffan och lata oss, då hade aldrig Fredrik eller Margret nått en majoritet i valen på sin argumentation. Det enda logiska hade ju varit att människan som lat, då hade röstat ned Fredrik och Margret. Att de inte vunnit några val, då alla vill ha system där man kan lata sig. Men så är ju inte fallet, och rent logiskt, dvs. utan att ta till några krusiduller, så måste det ju innebära att de vinner på att de har fel. Människan är inte lat, och vill därför, om de nu gått på Fredriks retorik, inte belöna den som är arbetslös genom en dräglig levnadsstandard.

Och det är här det farliga ligger i de Nya Moderaternas retorik. För trots att de själva måste veta att de har fel, så kan de vinna val på att argumentera emot sig själva. Retorik, ett par hundögon och ett par lögner senare. Några ”inga kommentarer”, ett par partipiskor och omdöpning av skattesänkning till ”jobbskatteavdrag” senare står de där med makten i hand att förstöra samhället. För det är precis det som håller på att hända. Istället för att fokusera på varje individ, på varje människa, håller de Nya Moderaterna, likt kommunismens värsta exempel, på att förvärra för oss människor då de packar ihop oss som ett kollektiv. De fattar beslut som bestraffar människor oavsett inställning, med enda urval att de inte har en anställning.

De behåller det värsta av det gamla, så att de kan kontrollera arbetaren. Samtidigt öppnar de upp möjligheten för den riktigt rike att sko sig på våra gemensamma resurser. De skiter i att skapa nya möjligheter, till nya lösningar, genom att strunta i att investera i de unga. De skiter i att ge var man och kvinna möjligheten att skapa sin egen verklighet i ett eget företag och de straffar ut den som är sjuk eller som inte har en anställning genom att göra det omöjligt för den att överleva på de pengar den får.

Jag vill tänka nytt. Varför inte avskaffa LAS och istället erbjuda en hög medborgarlön. En peng som gör att du kan leva trots att du inte jobbar. Du får möjligheten att säga upp dig när du helst vill och kan lämna dåliga arbetsgivare. Du kan välja att byta spår när du börjat tröttna på det du gör till vardags. Du kan bli egenföretagare, våga satsa, trots att du har räkningar som ligger på hög där hemma. En slags bootstrap-bidrag som kombineras med en arbetsgivarförmedling som hjälper dig som ny egenföretagare med allt från juridik till ekonomi, som tar hand om det jobbiga och låter dig fokusera på verksamheten. Om du lyckas kan du motsägelsefullt nog anställa den som vill vara anställd eller hyra in en person som hyr ut sig själv till uppdrag inom din sektor.

Facken blir i en sådan värld mer av en rådgivande verksamhet. De blir en folkröresle igen. Dvs. de består i råd, dialog och samordning snarare än politisk likströmning. De förhandlar inte åt dig utan hjälper dig förhandla för dig själv. Du behöver ju inte längre ha kvar din anställning, så fackens kollektiva förhandlande behövs ju inte.

Och det behöver inte kosta mer än det gör idag. Jag är nämligen övertygad om att vi ganska snabbt skulle få bort en stor del av de 50% som idag står utanför arbetsmarknaden. Inte bort såsom de Nya Moderaterna vill, dvs. att de ska trilla ut ur samhällets ansvar. Vi skulle snarare få bort dem ur arbetslösheten. Vi skulle kunna spendera mer tid att komma på nya metoder att fånga den som fuskar istället för att straffa ut den som bara haft otur.

Genom att lösa folks problem med nya idéer och lösningar når vi ett bättre samhälle. Det är värt att testa att justera andra saker än nivån på skatter. Det är dags att vi därför för diskussionen därifrån då plånboken endast är ett av många styrmedel i samhället. Låt oss ta bort den ur ekvationen och se vad vi kan hitta för lösning. Jag tror Marx var inne på rätt väg när han argumenterade för att den som arbetade i fabrikerna skulle få ta del av det överskott de producerade, såsom ett progressivt optionsprogram – vilket visat sig ytterst framgångsrikt (läs Handelsbanken, Southwest Airlines m.fl.).

Jag kan ha helt fel i mina lösningar och jag kanske låter lite naiv i min argumentation, men i grund och botten behöver vi hitta NYA lösningar på gamla problem snarare än att gräva ned oss i ideologiska träsk där vi glömmer bort människan bakom siffrorna, där princip går före praktik och där balansräkningen saknar mänskliga värden.

Och för er som behöver lite data för att fatta att Thatcher och Reinfeldt har fel kring att klyftor i samhället är bra för samhällsutvecklingen kan kolla här:

 

Ångestens krampaktiga klovar slår tag i den trötte arbetaren som ansträngt kämpar sig genom arbetsdagen för att förtjäna sitt levebröd.

Meningen ovan skulle kunna vara tagen ur vilket vänsterideologiskt dokument, eller partiprogram som helst. Så har det sett ut i 100 år snart. En ständig plåga, en kamp, ett hot från någon slags läskig och våldsbejakande borgerlighet. Låt oss kortfattat sammanfatta de senaste 100 årens utveckling. Det har blivit bättre.

Vänsterpolitik har å andra sidan blivit jobbigt. Det har blivit tråkigt. Det har blivit kallt. Det har varit en kamp, en strävan, en fight, en fäktning mot något stort och obehagligt. Eller… så har det nog alltid varit. Och i en nöjesdriven politisk värld, är det jobbigt tråkiga inte längre aktuellt, spännande eller värt att rösta på.

Ja menar… URRRRSCH!! Vem fan vill va socialdemokrat när allt som görs är att beskriva en kamp mellan klasser i toner av Orwell. Vem vill lyssna på Juholt när han rynkar pannan och lägger an gnällrösten. Vem vill följa den som klagar, vem vill lyssna på den som gnäller och vem vill rösta på den som inget nytt säger. Inte jag. Därför har jag bestämt mig för att ge mig in i politiken och förändra det jag tycker är fel. Inte bara i sättet man kommunicerar, utan även i sättet man utvecklar det som ska kommuniceras. Jag tror på demokrati. En öppen sådan. Det är vad jag kommer jobba för.

Jag föddes till, fostrades till och ska nu engagera mig som Socialdemokrat

För mig handlar Socialdemokrati om framgång. Det är en livsstil som gör det bättre för människor. Både idag och imorgon. Vi som lyckligt kallar oss för Socialdemokrater (något jag i några år har skämts för att kalla mig) tar ansvar för att hela samhället ska må bra, så att vi själva får må bra. Det är så långt ifrån kamp som det kan komma. Det kan vara fest. Det kan vara inspiration. Det kan vara skatt. Det kan vara utveckling. Men det är fan inte k(r)amp.

Jag tror att man kan kombinera medborgarlön med friare anställningsformer på arbetsmarknaden. Jag tror att man kan kvotera A-listans styrelser samtidigt som man skiter i att göra detsamma i småföretag. Jag tror att man kan göra det mycket enklare och bättre att skapa företag, utan att sänka arbetsgivaravgiften med en enda krona. Jag tror på statligt ägande i bolag och skattefinansierat riskkapital, samtidigt som jag tror på entreprenörens rätt att få köpa ut staten till ett förutbestämt belopp. Jag anser att migrationsprocessen för nyanlända inte ska ta längre tid än att deklarera och kunna göras via SMS. Jag tror på att ta bort all lagstiftning kring begränsning av forskning och låta akademierna gemensamt sätta de etiska gränserna för vad vi bör veta mer om i framtiden. Men jag tycker samtidigt att staten äger del i eventuella produkter som kommer av forskningsresultaten. Precis lika mycket tror jag på begränsade patent som gör att uppfinnaren alltid har en royalty att hämta i kommersialiseringen av allehanda alster. En salig röra med andra ord… dags att se vad av det som är möjligt!

Allt sådant och många tokigheter därtill tycker jag. Allt på en gång. Allt idag. Men imorgon kan jag ändra mig på stubben om det visar sig att jag har fel. Det är nämligen så att jag tänker fortsätta vara människa, även om jag engagerar mig politiskt. Det handlar nämligen i slutänden väldigt lite om vad jag tycker. Som politiker kommer jag att få representera andras vilja och sätta ord på den viljan när så behövs. Men om någon frågar mig vad jag tycker, då kommer jag alltid att svara. Oavsett om det jag tycker inte står med i ett partiprogram eller inte. Jag kommer alltid vara jag och så måste det också vara inom politiken. Tyckandet måste alltid få vara fritt.

Om den öppna debatten

Och det är därför helt rätt av socialdemokrater att ställa sig upp och öppet säga att de inte håller med Håkan Juholt. Vi har ingen lojalitet mot någon ledare. Vi har däremot lojalitet mot våra ideal, mot våra väljare och mot det samhälle vi har lovat att försöka bygga. Det samhället bygger på fri och öppen debatt. Det samhället bygger på att vara en god medmänniska – att vara snäll. Och det bygger på att ta ansvar för att man lever såsom man lär, och om man inte gör det så tar man konsekvenserna av sitt handlande.

Om Håkan Juholt

Och det är därför en person som Håkan Juholt exempelvis inte kan vara kvar som Socialdemokratisk ledare. I mina ögon finns det ingen ensam ledare för socialdemokratin. Att den rör sig framåt är ett gemensamt ansvar. Det är i det avseendet som Håkan Juholt har misslyckats. Han beter sig nämligen inte som en socialdemokrat när han anser det rätt att staten, tillika du och jag, står för hans sambos hyreskostnader. Han anser att folk ska sluta upp… ”bakom honom” och stötta ideal och handlingar som partiet lovat ställa sig emot.

Därför kan han inte heller vara talesperson för partiet. Han delar nämligen inte idealen som partiet står för. Han representerar inte socialdemokrati. Det är DET som är problemet. Inte att han inte visste.

Och det ÄR INTE samma sak när exempelvis Carl Bildt sitter och beslutar om massaker av barn i Sudan för att få del av mer olja. Carl Bildt är Moderat och det är så deras politik fungerar. Alltså känns det heller inte konstigt. Därför upprör vi oss mindre. Därför kan Carl Bildt sitta kvar, medan Juholt måste gå.

Visst. Som vanligt kan jag ha jättefel i allt, men när jag nu sitter här och funderar… nu när jag ska in och engagera mig på riktigt igen… sådär 19 år efter jag var med och startade min första SSU-klubb i Skogås utanför Stockholm. så kan jag inte göra annat än att fundera högt. Dvs. om jag nu tror på öppenhet och demokrati.

Dags för k(r)ampen att gå över. Dags för en ny tid Socialdemokrati att födas. Inte genom att lida utan genom att le hela vägen in i riksdagshuset.

Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.

Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.

Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.

Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.

Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.

Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord .

Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.

Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.

Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.

Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.

Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.

Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.

På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.

Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.

Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.

Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.

”Lev varje dag som om den vore din första…”