Ångestens krampaktiga klovar slår tag i den trötte arbetaren som ansträngt kämpar sig genom arbetsdagen för att förtjäna sitt levebröd.

Meningen ovan skulle kunna vara tagen ur vilket vänsterideologiskt dokument, eller partiprogram som helst. Så har det sett ut i 100 år snart. En ständig plåga, en kamp, ett hot från någon slags läskig och våldsbejakande borgerlighet. Låt oss kortfattat sammanfatta de senaste 100 årens utveckling. Det har blivit bättre.

Vänsterpolitik har å andra sidan blivit jobbigt. Det har blivit tråkigt. Det har blivit kallt. Det har varit en kamp, en strävan, en fight, en fäktning mot något stort och obehagligt. Eller… så har det nog alltid varit. Och i en nöjesdriven politisk värld, är det jobbigt tråkiga inte längre aktuellt, spännande eller värt att rösta på.

Ja menar… URRRRSCH!! Vem fan vill va socialdemokrat när allt som görs är att beskriva en kamp mellan klasser i toner av Orwell. Vem vill lyssna på Juholt när han rynkar pannan och lägger an gnällrösten. Vem vill följa den som klagar, vem vill lyssna på den som gnäller och vem vill rösta på den som inget nytt säger. Inte jag. Därför har jag bestämt mig för att ge mig in i politiken och förändra det jag tycker är fel. Inte bara i sättet man kommunicerar, utan även i sättet man utvecklar det som ska kommuniceras. Jag tror på demokrati. En öppen sådan. Det är vad jag kommer jobba för.

Jag föddes till, fostrades till och ska nu engagera mig som Socialdemokrat

För mig handlar Socialdemokrati om framgång. Det är en livsstil som gör det bättre för människor. Både idag och imorgon. Vi som lyckligt kallar oss för Socialdemokrater (något jag i några år har skämts för att kalla mig) tar ansvar för att hela samhället ska må bra, så att vi själva får må bra. Det är så långt ifrån kamp som det kan komma. Det kan vara fest. Det kan vara inspiration. Det kan vara skatt. Det kan vara utveckling. Men det är fan inte k(r)amp.

Jag tror att man kan kombinera medborgarlön med friare anställningsformer på arbetsmarknaden. Jag tror att man kan kvotera A-listans styrelser samtidigt som man skiter i att göra detsamma i småföretag. Jag tror att man kan göra det mycket enklare och bättre att skapa företag, utan att sänka arbetsgivaravgiften med en enda krona. Jag tror på statligt ägande i bolag och skattefinansierat riskkapital, samtidigt som jag tror på entreprenörens rätt att få köpa ut staten till ett förutbestämt belopp. Jag anser att migrationsprocessen för nyanlända inte ska ta längre tid än att deklarera och kunna göras via SMS. Jag tror på att ta bort all lagstiftning kring begränsning av forskning och låta akademierna gemensamt sätta de etiska gränserna för vad vi bör veta mer om i framtiden. Men jag tycker samtidigt att staten äger del i eventuella produkter som kommer av forskningsresultaten. Precis lika mycket tror jag på begränsade patent som gör att uppfinnaren alltid har en royalty att hämta i kommersialiseringen av allehanda alster. En salig röra med andra ord… dags att se vad av det som är möjligt!

Allt sådant och många tokigheter därtill tycker jag. Allt på en gång. Allt idag. Men imorgon kan jag ändra mig på stubben om det visar sig att jag har fel. Det är nämligen så att jag tänker fortsätta vara människa, även om jag engagerar mig politiskt. Det handlar nämligen i slutänden väldigt lite om vad jag tycker. Som politiker kommer jag att få representera andras vilja och sätta ord på den viljan när så behövs. Men om någon frågar mig vad jag tycker, då kommer jag alltid att svara. Oavsett om det jag tycker inte står med i ett partiprogram eller inte. Jag kommer alltid vara jag och så måste det också vara inom politiken. Tyckandet måste alltid få vara fritt.

Om den öppna debatten

Och det är därför helt rätt av socialdemokrater att ställa sig upp och öppet säga att de inte håller med Håkan Juholt. Vi har ingen lojalitet mot någon ledare. Vi har däremot lojalitet mot våra ideal, mot våra väljare och mot det samhälle vi har lovat att försöka bygga. Det samhället bygger på fri och öppen debatt. Det samhället bygger på att vara en god medmänniska – att vara snäll. Och det bygger på att ta ansvar för att man lever såsom man lär, och om man inte gör det så tar man konsekvenserna av sitt handlande.

Om Håkan Juholt

Och det är därför en person som Håkan Juholt exempelvis inte kan vara kvar som Socialdemokratisk ledare. I mina ögon finns det ingen ensam ledare för socialdemokratin. Att den rör sig framåt är ett gemensamt ansvar. Det är i det avseendet som Håkan Juholt har misslyckats. Han beter sig nämligen inte som en socialdemokrat när han anser det rätt att staten, tillika du och jag, står för hans sambos hyreskostnader. Han anser att folk ska sluta upp… ”bakom honom” och stötta ideal och handlingar som partiet lovat ställa sig emot.

Därför kan han inte heller vara talesperson för partiet. Han delar nämligen inte idealen som partiet står för. Han representerar inte socialdemokrati. Det är DET som är problemet. Inte att han inte visste.

Och det ÄR INTE samma sak när exempelvis Carl Bildt sitter och beslutar om massaker av barn i Sudan för att få del av mer olja. Carl Bildt är Moderat och det är så deras politik fungerar. Alltså känns det heller inte konstigt. Därför upprör vi oss mindre. Därför kan Carl Bildt sitta kvar, medan Juholt måste gå.

Visst. Som vanligt kan jag ha jättefel i allt, men när jag nu sitter här och funderar… nu när jag ska in och engagera mig på riktigt igen… sådär 19 år efter jag var med och startade min första SSU-klubb i Skogås utanför Stockholm. så kan jag inte göra annat än att fundera högt. Dvs. om jag nu tror på öppenhet och demokrati.

Dags för k(r)ampen att gå över. Dags för en ny tid Socialdemokrati att födas. Inte genom att lida utan genom att le hela vägen in i riksdagshuset.

Det kan tyckas vara lite sent att skriva sin årskrönika sådär en halv månad in på det nya året, men om sanningen ska fram så behöver man reflektera över vad det var som egentligen hände. Det där året. 2011. Ett riktigt jävla skitår. Det enda år som kan mäta sig är 1996. Och nog för att -96 på många sätt var sämre än -11 så är det ytterst förvånande att 2011 lyckades med bedriften att klämma sig in överhuvudtaget. Varför fanns förra året alls? Helt jävla onödigt.

Året började på Bahamas dit jag tagit mig med min dåvarande flickvän Lindsay. Vi satt på stranden. Hon grät över något jag sagt. Vi lovade varandra att vi aldrig skulle sluta prata. Vi lovade oss gemensam evighet och kände oss som en och ett med de vågor som slog emot oss där i natten. Två veckor senare satt jag hemma i Stockholm och berättade för mina partners på reklambyrån att det var dags att köpa ut mig. Jag var ju kär. På ett helt nytt sätt. Typ så mycket att allt annat var oviktigt. Till och med jobbet. Jag hade aldrig känt så för någon människa tidigare. Hon och jag var liksom ett och det ska man inte messa med.

Sex månader. Det var den tid jag trodde mig orka jobba kvar. De var förståeligt nog pissed, men någonstans tror jag att de log ändå. Vi hade ju ändå skapat något fint ihop där på reklambyrån. Vi var ju från början 6 stycken riktiga tokar med enorma egon. Vem hade kunnat tro att det skulle bli den framgångssaga som det blev. Kanske har vi underbara Halebop att tacka för mycket, men det var något i allt vårt kaos som var magiskt också. Att jag skulle lämna det där för kärleken, kändes ju på något sätt helt naturligt. Jag tror vi alla kände det.

Under våren kom Lindsay över två gånger till Stockholm. Jag tog henne till Milano på hennes födelsedag. Vi såg på Napoli mot Milan tillsammans med Stefan. Stefan är nog en av de enda Stockholmarna som lever efter sin heder mer än vad jag gör. Han är en av de bästa människor jag träffat och vår vänskap var nog en av få uppsidor med förra året.

Jag reste för jävla mycket under förra året. London, Lubbock, Los Angeles, Las Vegas, Punta Cana, Casablanca, Milano, New York, Insbruck, Amsterdam, Oslo, Frankfurt, Munchen, Orlando, Bahamas, Mallorca… så många platser har jag nog inte besökt på ett år tidigare. Kanske inte något framgångskoncept. Kanske därför blev det lite fucked up. Tror inte jag fått så många intryck under ett år tidigare.

Min relation till Pepsi. Detta fantastiska företag som jag lyckats falla för pladask. Jag är pepsified. Hela jag. Hela själen. Som offrats lite i vår relation, men som ändå är värd det, varje gång jag får möjligheten att jobba för dem. Med ett leende på läpparna och en lätt känsla av ångest i bröstet. Som vilken annan kärlekshistoria som helst med andra ord .

Och så den där Lindsay. Det tog ju inte lång tid från att jag flyttat mitt pick och pack till andra sidan innan jag insåg att något var tokigt. Hon tyckte att jag var elak och att jag inte förstod mig på hennes kultur. Jag tyckte inte hon släppte in mig. Två stoltheter som boxas med varandra. Inget framgångskoncept det heller. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det skulle gå att lösa, men det gick liksom inte. För stora olikheter i perspektiv. Även om processen lärde mig förstå att det verkligen kan finnas ett helt annat perspektiv. Som inte utgår från mitt perspektiv, utan är helt eget. Som läxa för livet är det nog en av de mest brutala, men mest viktiga jag någonsin lärt mig.

Att känna att jag älskar av hela min kropp, men att den kärleken inte går fram, trots att den borde göra det, ur mitt perspektiv. För det som jag gör, det som jag säger, det som jag är, uppfattas som något helt annat av den som tar emot det. Alltså, ur den personens perspektiv. Och det kan tyckas naivt att jag inte insett det tidigare, men de flesta människor jag träffat säger att de förstår, men hur många av dem förstår verkligen? Det är enormt omtumlande när man inser att samma sanning har flera olika sanningar. Smärtsamt när det handlar om kärlek. Berikande när det handlar om företagande.

Hon hade rätt. Jag hade fel. Nu är det slut.

Hemresan blev bitter. Jag kom hem till ett Stockholm jag trodde jag lämnat bakom mig. Connectade med några gamla leverantörer och joinade deras quest att bli störst i världen. Det går bra. Det gick bra. Det kommer att lyckas. Och även om det är fantastiskt på alla sätt och vis, är det som om 2011 tog en del av mig och åt upp den.

Pokern var fantastisk. Att träffa folk från hela världen. Att sitta vid ett bord som samlar en fjunig 18-åring från Danderyd, en serb, en sigenare, en bajjare, en gnagare, en advokat, en alban, och en gravid kvinna och att det är helt normalt. 100-procent respekt. Att den upplevelsen samtidigt är olaglig känns för mig helt världsfrånvänt. Släng migrationspolitiken i väggen. Sätt upp ett pokerbord och segregationen är ett minne blott. Inte ens fotbollen, som normalt höjs till skyarna för att den krossar barriärer, har samma integrerade överenskommelse som ett pokerbord har.

Dominikanska, där jag vann en turnering, där jag träffade så många underbara dealers och pokerspelare, där jag vann massor av pengar. Pengar som sedan gjorde det möjligt för mig att faktiskt överväga att satsa 100-procent på pokern. Ett övervägande som troligtvis var den största orsaken till att jag kollapsade på östermalmstorgs tunnelbanestation. Plask, ner i betongen. Kramp i magsäcken hette det tydligen. Ont av bara helvete.

På väg ner mot marken tänkte jag ”nu dör jag, det här är en hjärtattack”. Någonstans var det ingen ångest i det. Snarare en lättnad. Det var så enkelt och jag hann till och med skämta med mig själv innan det svartnade till för ett ögonblick. Doktorn sa att jag inte fick spela mer poker, att jag skulle dumpa två av tre företag och att jag skulle ta det lugnt med spriten. Det sista var ju roligt då jag aldrig druckit så lite sprit som under 2011. Under mina tre månader i Texas drack jag två glas vin – typ. Under mina månader sedan jag kom hem till Sverige har det inte blivit mycket mer. Berusningen gör mig inte mer social, inte lyckligare och inte mer eller mindre något. Så den känns onödig.

Men jag kommer ändå åka till Vegas i sommar och spela världsmästerskapen i poker. Oavsett om jag spelar något under våren eller inte. Jag vill ju bli bäst på det där någon gång i livet. Men jag får vänta. Bygga klart det här företaget och sedan köra pokern. En sak i taget. Göra klart. Sen ta nya tag. Inte göra allt samtidigt.

Vad kan jag mer säga om 2011. Det var kort och gott ett skitår. Inte direkt en ”tough act to follow”.

Äh. Bara å ta nya tag! Lägga det bakom mig och blicka mot framtiden.

”Lev varje dag som om den vore din första…”

Unni Drougge, en av Sveriges ”främsta sökmotorexperter”, skrev igår en krönika i Computer Sweden. Jag läste den efter att viss uppståndelse utbröt på Twitter. Jag tänkte inte så mycket mer på saken. Artikeln var inte bara dåligt skriven, hon hade jättefel. Det värsta man kan göra i de situationerna är att bry sig. Men så idag plockar en av Sveriges mest omskrivna sökmotorpersoner Nikke upp artikeln i sin blogg.

Nikke får gärna tycka fel

Vad Nikke tycker om innehållet är inte så viktigt. Han får ju tycka vad han vill. Jag håller inte med Nikke om att bra SEO består i att uteslutande bygga sajt och fylla den med bra innehåll. Det handlar om att ge kunden vad kunden behöver för att ranka bättre i Google, på rätt ord, och i linje med uppställda mål. Om det är länkar, organisationsteori, mer TV-reklam eller pussel att skicka till kunderna som Julklapp, spelar inte mig någon roll. Vad som spelar någon roll är att arbetet ger resultat.

Idag är den mest populära sökmotorn i Sverige Google. Det är dit vi vänder oss för att få råd kring vilka sajter vi ska besöka när vi letar efter något. För mig, liksom för många andra, är Google ett företag, inte en lagstiftande stat. Det innebär att jag inte behöver förhålla mig till de regler som Google sätter upp, jag behöver bara se till så att mina kunders sajter rankar bäst. Jag behöver inte vara Googles vän. Jag behöver bara vara algoritmens vän.

Nikke och Unni verkar inte förstå detta.

Det är kundvalet som är oetiskt

Något annat de inte förstår är att det moraliska i SEO inte ligger i metoderna man använder, utan snarare vilka kunder man väljer. Väljer jag att jobba med sajter som är skit så kommer Googles sökresultat också att bli sämre. Det är upp till mig att – likt Nikke gör – ge mina kunder de råd som behövs för att mina kunder inte bara ska ranka, utan även sälja något på sina sajter. Om det så är att de säljer Playdoo lera eller aktiekurser är för mig, och för Google irrelevant. Vill de sälja något alls behöver de göra ett bra jobb med vad de har på sina sajter. Men det stannar inte där.

SEO handlar om att möta de målsättningar som satts upp för sökmotortrafiken. Målen sätts tillsammans med kunden.

Om målsättningen är fler länkar, eller sista raden resultat. Det är i slutänden upp till kunden.

Tror att Nikke fattar detta. Men det gör definitivt inte Unni. Därför förvånar det mig att han håller med henne.

Finns det skojjare i SEO-branschen

Absolut. Det finns skojjare i alla branscher. Men att man säljer länkar är inget som hör till skojjeri-grejjen att göra. Det funkar nämligen. Oavsett hur bajsig sidan man länkar till är. Det funkar bättre med en bra sida, men det funkar likväl. Om man möter kundens mål, kan man ju knappast kallas skojjare?

Att man tar betalt för att bevara länkarna är inte heller något skamligt. Unni får ju förhoppningsvis betalt för sin krönika i enlighet med hennes avtal. Det spelar ingen roll att jag tycker att den är dynga. Hon gör sitt jobb och skapar uppmärksamhet för CS. Jag vänder mig inte mot detta. Det är dock konstigt att hon väljer att kalla detta för maffiametoder. Att ta betalt för sitt arbete är ju fullt logiskt i min värld. Om kunden inte vill betala för tjänsten längre, så känns det fullt naturligt att den inte heller längre förblir aktiv. Är detta maffiametoder? Knappast va?

Nikke ditt lilla internet-troll

Det är få gånger man ser något skrivet på Svenska Internet kring SEO, utan att man ser Nikkes namn poppa in. Med det som måttstock är Nikke troligtvis den mest inflytelserika personen inom SEO i Sverige. Därför gör det mig helt jävla pissed och förtvivlad när han hoppar på personer som jag anser vara bland de bästa på SEO i Sverige. Att också göra det genom att sjunka till så låg retorisk nivå som Unni, gör mig än mer arg. Magnus och de andra som omnämns är inte några maffiosos. De är duktiga på vad de gör. Även om Magnus också kan vara något av ett Internet-troll så har han om någon bidragit till att kunskapen kring SEO har höjts avsevärt genom sitt bloggande på sokmotorkonsult.se.

Det är lågt och fult att ge sig på honom och de andra med sådana liknelser. Det tror jag någonstans även att Nikke tycker, även om man kan bli lite ivrig i länkbeteshetsens verklighet.

Kunde inte spela turneringen på Krukan ikväll och imorgon är det Omaha/Mörkpoker som gäller vilket gör att jag inte får någon direkt uppvärmning inför FPS i Marocko. Det känns dock inte så farligt, har hittat ett par mentala övningar som jag kan pyssla med om det skulle vara så att tålamodet tryter. Jag ska spela mitt spel. Funkar det så funkar det, men om det inte fungerar så kommer jag iaf att vara nöjd. De senaste månaderna har mit livespel fungerat långt över förväntan. Förutom en mindre förlustkväll på CC har jag plussat alla gånger jag spelat.

Receptet har varit att spela nykter, spela mer spelarna än korten och fundera innan jag agerar. Det kanske låter banalt, men nu har jag en metodik som gör att jag kan känna mig trygg i mitt spel och inte släppa ifrån mig allt för många tells. Jag har varit lite off i några av mina läsningar de senaste två gångerna jag suttit vid cashborden. I synnerhet två av dem. Det handlade dock mer om att jag älskade min hand mer än jag lyssnade till min instinkt och nu har jag kommit på en ”saying” som jag ska upprepa i huvudet på mig själv om jag hamnar i en sådan situation igen.

Och så har jag lärt mig att bluffen ”Jag tror du sitter tomt…”… konstpaus… ”all-in…”… inte funkar när du vet att personen sitter på topp-par och inte är en extremt bra spelare som får konstiga tankar av en sådan kommentar. Hur som helst… ekonomiskt har det gått bra och bara jag sparar och går igenom alla händer jag förlorar så kommer jag alltid att bli bättre.

Det finns två saker jag ser fram emot mer än andra när jag tänker på de kommande dagarna. 1. Jag kommer spela mot en mängd fransmän och 2. jag kommer få spela 24/7 i fyra dagar. Den första brukar gå hur bra som helst då jag oftast kan snacka dem på tilt på fyra-fem sekunder. Fransmän är ett stolt folk som inte tar lätt när man pratar om hur de nära på förlorade Frankrike till Tysken om inte Britterna hade kommit och hjälpt dem. Av någon anledning fungerar den nästan jämt. Ungefär som att förolämpa ”the troops” till en amerikan från södra USA. Hur som helst. Man gör vad man måste, sedan har man tålamod och väntar.

Den andra är lite knepigare att prata om, då det låter som om jag har ett problem. Men tänk såhär… hade jag sagt att jag såg fram emot att fjällvandra 24/7 i 5 dagar så hade ni tänkt – friskt!! Jag tror nämligen att det är samma typ av känsla man får. Att spela poker rensar hjärnan och är en av de enda gångerna jag verkligen slappnar av. Att vandra i fjällen ger mig lite samma känsla. Jag får spendera 10-20 timmar om dagen med att bara sitta tyst och fundera på allt från himmel till jord mellan händerna. Man hinner tänka ganska mycket. Några av mina mest geniala ideer har kläckts när jag suttit och spelat poker. Det är möjligt att jag även skulle fortsätta spela poker om jag förlorade massor på spelet… även om det skulle vara enklare att övertala mig till fjällvandringar…

L8er…

Igår vann jag ytterligare en turnering. Har nu vunnit två, kommit trea i en och 16 i en fjärde av mina 5 senaste turneringar. Det känns som om jag har rulle på något stort här. Vinsten igår innebär att jag bland annat åker till Marocko om två veckor och spelar i PokerStars FPS turnering. Känns riktigt jäkla kul då jag åker med ett stort gäng från Krukan i Stockholm.

Jag vet att det här inte kommer hålla i sig, men jag kör på tills det vänder. Det som har varit bra är att jag endast gått in som dog mot små stackar och då vetat att jag legat efter. Resten av händerna har jag gått in som ledare i minst coin flip eller bättre situationer. Har aldrig behövt riskera min turneringsmedverkan utan kunnat köra på i ett ganska makligt tempo. Bluffat behöver jag ju inte göra utan kör bara när jag ser att ett perfekt läge uppenbarar sig och jag är näst intill säker på att killen eller tjejen foldar.

Turneringen igår var riktigt kul. Jag spelade ut ordentligt i några händer och gjorde i princip bara ett enda misstag under hela turneringen. Som tur var kostade det mig inte så mycket. Thomas som jag slutade heads up mot hade också väldig otur under slutspelet. När vi gick in i heads up spel så täckte jag honom tre mot ett vilket gjorde det ganska enkelt för mig att raisa och re-raisa honom av sina händer. Sista spelet varade bara 6 rundor där jag inte förlorade en enda hand. Sista given gav mig sjuor och Thomas fick A3. Jag synade hans stora mörk, han raisade till 24k (blinds på 4 o 8). Jag re-raisade till 72k och han stoppade in sina resterande 140k.

Var tvungen att tänka lite. Räknade ut mina chanser till åtminstone 20% om han nu skulle sitta med överpar. Jag trodde dock inte att han gjorde det utan satte honom på AK-Q-J-T i vilket fall jag har en coin flipp. Oddsen talade för att jag skulle syna och om jag förlorade så var vi ju bara lika i chips vilket gjorde att jag såg det lite som en frirulle. Jag syna de 90k som återstod.

På floppen kommer något obetydligt kort som jag inte kommer ihåg. Sen kom ett A vilket gjorde att han fick sitt par. Klonk tänkte jag i en hundradels sekund tills dealern dragit ut det sista kortet – en 7a och jag satt med set. Det enda som skulle kunna blåsa mig på segern nu var en runner runner sick sick hand. Mitt set stod och jag kunde andas ut som segrare.

Skönt. Thomas som varit jävligt dryg när vi kommit ner till fyra-fem spelare visade att det bara var en del av hans spel och tackade för en god match. Han är trots sin jobbiga dialekt en riktigt skön kille som jag gärna sitter vid samma bord som igen. Bra om inte annat för att träna sig mot spelare som använder käften lika mycket som korten när de spelar. Typ som jag

Jag vet inte hur jag lyckades ta mig upp efter min galna sejour dagen innan. Under min promenad tillbaka till hotellrummet stötte jag på en av många nya polare. Klockan var ju 8.30 på morgonen och han hade tagit en relativt tidigt kväll. Han garvade högt över kommentarer jag lagt vid turneringen när det bara var 27 spelare kvar och vi precis landat i pengarna. Tydligen hade jag lyckats både fria till dealern, Gemma, och kallat mig själv för en primadonna när floor inte ville byta ut vårt spelbord som jag tyckte gungade.

Allt var ju en del i att ha roligt, och han hade haft roligt, jag också.

Ner i sängen och upp klockan 11 för att återvända till registreringen. En turnering återstod på schemat – $500 PLO. Jag hade under de första dagarna studerat PLO cashgame borden och såg hur det slaskades och synades ner med riktigt kassa händer. Inköp i de borden låg dock LÅÅÅÅNGT över min bankrulle och de hade 250k vid bordet under kvällen. Phew… how I would have loved to have a great bankroll… det kommer!

Väl vid registreringen kände jag att magen inte var som den skulle. Förståeligt då jag tror jag hade mellan 15-20 JD&Coke dagen innan vilket borde blivit en sånär 80cl starksprit. Goddag då… nej gonatt… Jag funderade ett tag på om jag verkligen skulle registrera mig alls idag. Kanske ta en dag på stranden istället och chilla. Kanske surfa lite på riktiga vågor. Nej, jag var här för att spela poker och då jag hade plussat bra så kände jag att en 500 buy-in inte var så farlig.

INSTÄLLD. Men vafaaaan. Hur kan det vara inställt när jag precis har bestämt mig för att köra? Det fanns en 200 NLHE turnering kvar att spela på schemat, men den började på en gång. Jag bestämde mig hur som helst att spela den. Satte upp min budget på 3 återinköp, vilket ungefär funkar som en vanlig re-buy men med det tillägget att du får betala registreringsavgiften igen.

Satte mig ner vid mitt bord och kände igen några ansikten. Bland annat tjejen som klonkat damerna med KQ dagen innan. Skönt tänkte jag. Det här blir i alla fall trevligt. Jag körde på och kände att jag kunde läsa precis allt som hände vid bordet. Lite matrix. Jag var NEO. 3 sekunder senare, en felläst hand och ute ur turneringen. Upp med 200 till och in vid ett annat bord. Dealer? Jodå… Gemma!! Och nu fick jag igen ordentligt för mitt sweet talk från dagen innan. Men jag fick kort också och efter bara en liten stund satt jag med en rejäl stack framför mig.

Sen blev det dött. Så många 10 3 off, D7, Kn3, K9 off har jag nog inte fått i rad tidigare… någonsin. Måste suttit och foldat två miljoner händer. Tillslut plockade jag upp ett monster i BB. Aces baby. Killen som sitter på knappen raisar och trots att han såg ut som Las Vegas strippen med alla sina sponsorloggor på kläderna fattar han inte att det är dags att lägga sig när jag re-raisar honom ordentligt. Han går all in och jag synar. Inget drama. Han är ute och jag har fått lite mer att spela med.

Sitter återigen och foldar ner tills det är 4 bord kvar. Får ett par händer och blir synad av sämre shortstackar. En ordentlig bluff lyckas jag med. Som chipleader vid bordet är jag ett riktigt as. Blir höjd av en snubbe och jag frågar varifrån han kommer. ”Venezuela” svarar han. Men sig goddag då. Sydamerikan som liksom den tidigare killen spelar på någon annans bankrulle och som tror att jag spelar som en Svensk (vilket jag gör när det faller mig in..). Den range han sitter på är typ hela leken och han försöker avbryta min totala överkörning av bordet.

Jag re-raisar när jag tittar ner på AKs. Han tänker en stund och tripplar min bet och har just pushat in halva sin stack i potten. Bajskorv tänker jag. Han sitter på en hand. Suck. Det som oroar mig är att han är chiptvåa vid bordet och jag har ingen lust att gå och sitta shortstackad efter hur jag behandlat de andra i nära två timmar. Jag kan lägga den här handen vilken dag i vecka som helst när jag har så mycket framför mig och mörkarna är så låga. Men precis i stunden jag tänker lägga mig, får jag en ingivelse. Killen sitter o kliar sig lite på halsen. Kanske bluffar han. Långsökt, men jag har en känsla av att han i alla fall inte sitter på AA. Då hade han ställt när jag re-raisat honom så kraftigt som jag gjorde.

Jag tar tag i ungefär dubbelt så mycket som han betat ut vilket är ca 2/3-delar av min stack. Deklarerar raise och puttar dem framåt. Luften går ur den stackars killen. Jag sitter ju på AA i hans hjärna. Det tar honom ca 1 minut att komma fram till att ingen skandinav skulle ha så stora bollar (han sa så…) att han fembettade utan att sitta på essen. Jag kände hur det med ens blev trångt i boxershortsen. Han foldar öppet QQ. Jag tänker WOOOOOOW, säger… ”Nice, man, dont think I could have done that myself… very nice indeed” innan jag muckar min hand.

Förutom den handen blir vägen till finalbordet relativt enkel. Jag spelar grymt bra, disciplinerat, och med lite revanschlust från dagen innan. Det tar lång tid. Det oroar mig lite… låt nu inte mitt dåliga tålamot få överhanden. Får ett litet koncentrationsavbräck när det blir för stökigt kring mig. Folk som åkt ur som står och puttas och jag väser ifrån likt ormen i Harry Potter.

Tillslut är det bara två bord kvar. Jag har tappat chipleader rollen men sitter på en average stack efter att jag gjort en dålig syn med AJ mot damer… den skulle jag ha klarat folda. Sedan JJ mot TT som jag åkte in i mot en mini stack. Grind grind fram till pengarna. Bubblan kommer och passerar oerhört fort då tre personer åker på en gång. Hand for hand play är nu över och två händer senare sitter vi på finalbordet. Det känns lite konstigt. Jag har en edge på alla känns det som… förutom nån snubbe som är redaktör på bluffpoker magazine. Han spelar oerhört bra och har en sådan respektingivande tablepresence att jag satt och gulpade i mig och lärde mig allt jag kunde från hur han förde sig.

Självklart åker han ur på en redig otur. Umberto kommer förbi och kladdar på en av medspelarna vid bordet. En silikonbetuttad ryska som ser ut att vara i övre 30-årsåldern. Hon sitter och snackar oavbrutet och vi får reda på att hon minsann känt Umberto i 10 års tid. Hon får låna hans lilla haj och trycker självklart ner den mellan brösten. Jag blir lite irri och blir än mer så när hon trycker lasern i ögonen på mig. Då ryter jag ifrån på bästa Jesper-sätt och lilla ryssen kryper tillbaka in under sitt skin och låter hajen stanna mellan tuttarna. Hon dricker mer och mer vilket är bra. För jo…. hon slog ju ut snubben från Bluff… Hon hittar TT går all in… han hittar AA…. och blir utdragen på turn.

Aj aj aj… mallig ryska vid bordet som pratar om vad hon ska göra när hon vinner och hur mycket bättre pokerspelare hon är. Jag är tillbaka i att fnissa mest. Hon märker att jag inte är imponerad och fokuserar sina ansträngningar på mig. Jag svarar knappt. Hon kallar mig för Harry Potter och the magician och ”mr professor, why you so silent…”. Alla bra metaforer som jag gärna låter henne hålla vid liv vid bordet. Jag kniper käft.

Vi är 5 spelare kvar och turkillen vid bordet åker ut mot ryskan. Hon har nu en MASSIV stack framför sig. Min börjar sina ganska rejält. Sitter som short stack och blindsen är läskigt höga. Jag hittar A2 utg och ställer i hopp om att alla ska folda. Får blixtsyn av stora blind som sitter på AKs. Jag drar ut honom på rivern med en fin liten tvåa. Sen vinner jag ett par potter till innan mina damer slås av AJ från samma kille som jag vann med A2 mot.. Fair enough, tänker jag och bryr mig inte så mycket mer. Jag är tvåa vid bordet.

Brevid mig sitter en extremt illaluktande man från Panama och jag får hålla för näsan för att inte få kväljningar. Han sitter dessutom och käkar sina egna snokråkor, är fet och har flagnande hy. Han dricker rosa drinkar och skriker högt ”VAMANOOOO” eller något liknanade när han och hans kompis vinner potter. Som tur är går han upp mot sin vän och bustar ut honom.

Nu är vi tre kvar. Vi sitter på nästan lika stora stackar och blindsen är galet höga. Jag och mister Panama föreslår en chop där alla får 5k. Ryskan säger nej vilket gör mr Panama riktigt arg. Jag skiter i vilket. Jag vet att jag har bäst tålamot, är mest nykter och har momentum och respekten av de andra. Det går ett par händer, jag bygger och stjäl… sedan förlorar jag en idiothand mot Panama och så var vi tillbaka på lika igen.

Ryskan bustar ut Panama på ett utdrag och sitter nu på ca 2ggr så många chips som jag. Fold fold fold fold All in fold fold all in.. Och så var vi lika. Nu börjar hon se redigt nervös ut. ”Chop.. I didnt want to chop it with the guy before, and I never chop… but with you mr Potter I make an exception..”. Lol.. blindsen är så höga att det inte spelar någon roll att jag har en marginell ledning. Dealen blir att vi delar på pengarna för första och andraplatsen och att jag tilldelas vinsten då jag är chipleader. Vinsten var viktigare någonstans än pengarna då jag nu vet att jag kan slå ett helt fält i en internationell pokerturnering. Nästa gång ska jag bara se till att vinna rätt turnering och inte babyn.

//Jesper

Jag spelade poker till klockan halv nio på morgonen. Jag hade gått in i Second chance eventet i tron om att jag skulle få en dags underhållning så jag började hälla i mig ganska så friskt med Jack Daniels nästan på en gång jag satte mig vid bordet. Trots detta spelade jag mycket bra. Fick en kille att folda sina kungar och en annan att folda damer. Detta trots att den enda handen jag visat var en 6-4 suited. Allt hände dessutom inom en väldigt kort tidsrymd. Jag fortsatte lira och satt tillslut med ca 40k framför mig. Startstacken låg på 10k och mörkarna låg vid det här laget på måttliga 4-600 med en 100 i ante.

Fortsatte att spela och hade i takt med att jag hällde i mig mer sprit blivit mer och mer social vid bordet. Vanligtvis brukar jag ju inte prata när jag spelar, men mitt bord var så jävla roligt att det var lika mycket glädje som spel. Vet inte hur många rundor som gick, men det verkade som om vi bara satt och foldade och skickade små potter fram och tillbaka till varandra. Så började mörkarna att växa och även jag började känna av att jag var tvungen att göra något. Tittar ner och hittar pocket tior. Najs. Som bullets för mig då jag mest stirrat blint på J3 off. En kille med ganska short stack ställer och jag synar. Han visar AK och inget märkvärdigt kommer på flop, turn eller river. Yey. Nu har jag ca 52k på handen med ca 2 millioner chips i spel.

Vare sig blinds eller motsånd kändes vid det här laget för svårt. Däremot satte sig en snubbe vid bordet. Han pyser i hela kroppen att han tror han har stora kulor i brallan. En sån där snubbe som man liksom vill se ska misslyckats men som hade haft det väldigt bra fram till nu. Det blir paus och jag går fram och pratar lite med honom för att få lite mer information om varifrån han kommer och om han spelar egna pengar. Det gör han. YES!! Han verkar också vara en ESPN amerikan som tror att alla händer är som finalhanden i world series.

Vi kommer tillbaka till bordet och jag ser hur han stelnar en liten aning när han tittar på sin hand. Nu har han träffat något stort tänker jag. Han limpar, jag tittar ner och hittar någon härlig hand såsom 3-6. Min tankegång i det här läget är att om han sitter på essen så kommer jag få förlita mig på chansen och att jag träffar färg eller något absurdt drag. Om jag drar ut honom kommer han att vara rejält shortstackad och kommer dumpa resten i nästa hand och jag blir av med honom från bordet. Vinner han handen så är jag ute ur turneringen. Men att få göra detta mot den här snubben är liksom bara så jävla värt det.

Huvudstrategin är att han sitter med JJ, QQ, KK eller AA. Möjligtvis AKs också, men det tror jag inte. Jag ska hur som helst försöka bluffa av honom handen om han sitter på någon av de första händerna. Sen ska jag visa honom min bluff och få honom att tilta rejält. Turen kommer till mig och jag raisar. Storyn håller för de andra på bordet som foldar. Han slår om, som väntat varvid jag vänder mig mot honom och säger något i stil med.

”How much are you playing sir…”

Jag får exakt det svar jag i mina våtaste drömmar kunnat drömma om. Jag får ett par vidgade ögon och en haka som faller med lite darr på läppen. Hade killen suttit på essen hade han inte velat svara mig.

”I have ehhrrm….”

Innan han hunnit svara säger jag… ”You have approximately 40k right… you cover me… thats all I need to know…”.

Killen ser ut som om han ska bajsa ner sig. Jag håller också på att bajja ner mig. Det är inte många gånger man får ett så perfekt jävla läge att bluffa någon av sin hand. Genom att ställa frågan om hans stackstorlek så vet han att jag vet att jag riskerar att åka ur turneringen. Hans bet var typ 15k och min var på typ 5k. Han vet om att jag mycket väl kan lägga AKs i det här läget av turneringen och att jag inte har någon panik alls som gör att jag ställer med en dålig hand.

Jag gör Phil Ivey stirret lite snett ner i bordet. Sen säger jag med lite frånvarande och halvgapande mun. ”Im all in…”. Kill blir högröd i ansiktet och är nära på att få mig att brista ut i asgarv. Jag vet att han ALDRIG kommer syna min hand om jag nu bara sitter still och inte gör någonting. Det enda som skulle få honom att syna är om jag börjar stolthetssnacka med honom nu. Men det finns all tid i världen att göra det efter handen och sätta honom på en ordentlig tilt så jag håller käft och väntar.

”Nice speach… nice little fucking speach there… you got the aces… nice little fucking speach and you got the aces… thats just perfect…” Säger han. Helt tokig har han gått och blivit… han frustar ut orden och liksom vobblar där han sitter. Han vet att han är rökt lika mycket som jag. Men det tar emot honom att folda.. han är tillräckligt bra att göra det. Det såg jag till att ta reda på i förhand. Men han snackade en jävla massa bad beats i pausen vilket gör att jag vet att han också är en sån där pokerspelare som inte kan gå vidare. Han har varit med om det här förut och då han spelar egna pengar och verkar ha sina bollar och stolthet med i tävlingen så bara måste han folda. Trots att det tar honom nåt in i helvete emot att göra det, och särskilt mot mig som suttit och sjungit, skojjat med dealers och kramat om folk som åkt ut.

Han foldar.

Av någon anledning väljer jag att inte visa bluffen. Jag tänker på saken, men det är risk för stryk känner jag. Killen har inte alla spakarna på rätt plats och jag har ingen lust att åka. Jag har all tid att sätta honom på tilt ändå. Han har ju ca 25k som jag vill plocka ut och då kan han ju inte bli diskad från turneringen för att ha gett mig en smocka.

Det går två eller tre händer och jag har snackat högt med killen som sitter mitt emot mig vid bordet om någon gång när jag bluffade någon att lägga par i damer. Receptet fungerar utmärkt. Nu sitter han och kokar över igen i förvirring kring om jag bluffade honom också. Det är bara en tidsfråga innan han kommer åka. Otur att det inte blev jag som skickar hem honom. Det händer under två händer i rad. Jag har ju ett mission att få bort honom från bordet. En tjej som jag sedan blir polare med, går all in till höger om honom, han ställer och visar damer.

Hon visar KQs och jag suckar lite lätt. Men på något sätt känns det som om det inte är arga killens dag. Så jag säger högt och tydligt ”Here comes the king on the flop…”. Och så mycket riktigt kommer kungajävlen där och klonkar till det sådär riktigt AA mot 72-mässigt.

Det som händer härnäst är som taget ur en ESPN-sekvens om ”evil players”… Istället för att trash prata sin otur går han nu loss på mig ordentligt. Jag är övertygad om att jag kommer få spö och börjar förbereda mig mentalt för att ta stryk. Har för många chips för att slå tillbaka och åka ur turneringen den vägen. Killen sitter och ”fuck you this… mother fucker you should shut up during a hand…. donkey motherfucker…”.

Jag lutar mig tillbaka, kastar upp händerna i luften och ser alldeles hjälplös ut…”Dealer come on… how much am I supposed to take from him… can you call the floor over, this is just unacceptable behavior…”. Dealern som är Uwe, min Österikiske krigare jag tidigare kallat för Tysk, är en erfaren uggla och har 100% koll på vad det är jag håller på med och bara skrattar och skakar på huvudet.

En hand senare är han ute.

Så, tillbaka till historien om turneringens resultat. Jag fortsätter dricka Jack Daniels och mitt alterego Milton har helt och hållet tagit över. Jag är chipleader vid mitt bord och sitter och snor blinds. Träffar en stor hand som jag inte kan komma ihåg vad det var och skickar hem en kille. Helt plötsligt sitter jag med 10 timmars spel i ryggen och 250k framför mig.

Här var jag chipleader

Jag är chipleader med marginal. Det är bara 20 spelare kvar och jag har redan cashat. I vilken annan situation som helst hade jag nu slagit av på takten, spelat premiumhänder fram till finalbordet och därifrån spelat aggressivt då alla tror jag blivit tajt. MEN… icke!! Jag är nämligen ASplakat vid det här läget. Så till den milda grad att medspelare och dealers skrattar lika mycket åt mig som med mig. Jag skojjar och folk skrattar. Det var inte igår det hände senast. Men sitter man runt ett bord med mattenördar så går det att skojja på ett lite annorlunda sätt.

Avgörandet har jag fått beskrivet för mig då jag inte har mer än ett vagt minne av att jag tittar ner på A3 off och hör mig själv säga all in. Vi är 16 spelare kvar och jag par precis blivit flyttad till ett bord med okända ansikten. Antingen för att jag är för full för att komma ihåg dem eller för att jag inte spelat mot dem tidigare. Jävla idiot-move. Självklart synar ryssen vid bordet som sitter på andra stacken storleksmässigt. Ingen utdragning. Jag sitter helt plötsligt med en babystack framför mig… tja.. det är 10 stycken lila 5k chips.

Jag går all in nästa hand. Bye bye och 2000 dollar mer på fickan. Men… om jag bara spelat … och inte fyllat ner mig… så VET jag att jag vunnit. Men det kan jag ju säga hur mycket jag vill. Kul som attan var dig och jag kände mig lite som en superstar när jag gick och satte mig vid cashborden (oh yes… jag spelade cashgame till 8.30… dvs. typ 7 timmar till… och gick ca 1000 minus…. vilket gjorde att jag slutade upp 1000 för dan).

Jag får vara nöjd även om jag grämer mig över att jag drack så mycket sprit. Men det var inte jag som fyllde på… de kom med nya hela tiden… och all inclusive här betyder ju att det inte kostar… jävla pucko ja e… men ändå så fruktansvärt underbart att känna!

Nu skriver jag om den här dagen lite sent… då det hänt mycket sedan dess… men det ska jag berätta om i nästa bloggpost

Det blev ingen vinst för mig i årets upplaga av Punta Cana poker classic. Jag kan väl inte säga att jag hade en chans då jag kände att jag spelade på topp men ändå åkte på en Skotte med ett träffat flush drag. Handen jag åkte ut på blev sedan mest en kicker-formalitet. Jag hade inte spelat mina händer annorlunda någon dag i veckan.

Jag började bra, upp till 25K och kände att det inte spelade någon som helst roll att bordet var fullt av personer som inte spelade sina egna pengar. Så många loggor och kända ansikten blir svårt att hitta om jag inte åker tillbaka igen. Jag började leka bully, något som inte riktigt passar sig med 9 hajar i vattnet runt en. Jag blev mer som ett agn som de andra bara satt och väntade på. Så plask, Jesper raisar knappen till tre gånger stora blind, en kille slår om till 1800, jag tror han sitter tomt (något som är dumt att tro när någon som inte spelat en hand börjar re-raisa dig). Jag tripplar till 6500 och han ställer… Jesper måste folda sin härliga 67 off nöt.

Sedan går det många händer och det blir paus. Jag ligger någonstans nere vid 13,5k vid det här laget men intalar mig själv att det inte gör något. Jag ska fan ta mig vara bully ändå. Killen som sitter till vänster om mig har haft döröta och sitter på nära 60k efter att ha dragit ut en 2-outare och sedan träffat en hålstege på samma kort som den tajtaste killen vid bordet träffade tvåpar på. Han e från Honduras och tror att det är hans turnering. Jesper tror något annat…. schadisch, schadisch… jag spankar upp honom ganska rejält i tre händer i rad genom att check-raisa honom. De andra är bara bisittare och vi gör det till lite av en personlig heads uppare.

Nu sitter jag med 32k på handen. Hade jag vetat hur bra det var vid det läget hade jag nog slagit av på takten. Men så sitter jag ju där på lilla blind och knappen höjer. I handen ser jag min lilla favvo 67s vilket jag självklart trebettar honom med. Vi hade en snubbe. Skotten. Som hade limpat någonstans i 4 position. Till min förvåning synar han min re-raise på 3500 (han stoppar in 3200). Killen till höger om mig på knappen suckar djupt och foldar.

I min allra vildaste fantasi kan jag föreställa mig att Skotten sitter på ett mellanpar, AK off eller möjligtvis A-rags… Han har bluffat och tidigare och verkar vilja ta över min plats som dominator av bordet. Floppen kommer K-4.5. Kungen och Femman är hjärter. Fyran är klöver (svart iaf). BINGO tänker jag. Här sitter jag och re-raisar med typ ingenting och så träffar jag både stegdrag och färgdrag. Sitter han med överparet har jag ändå en hel drös med outs. Jag bestämmer mig för att checka. Killen betar ut en läskig 6500 I en pott på ca 9k. Stinker topp par och träff på AK.

Jag ställer frågan om hur mycket han spelar med och får svaret 20k. Jag tänker lite snabbt att han just nu betat ca 1/3 av sin stack. Fegis och definitivt foldbart. Så. Eftersom jag täcker honom med nästan 12k tar jag sats och ställer. Utan att tänka synar han och har nötflushdraget. Bajsmacka tänker jag. Visst. På Turn kommer färgen och rivernt blir obetydlig. Visar sig att han hade ca 24k vilket gör att jag sitter med ca 8k kvar på bordet.

Det går några händer och spelet dör. Oövervinneliga jag bestämmer mig återigen för att ta kommandot. Hittar en KQs i hjärter och raisie daisy… Får ett omslag av Mr Honduras till vänster men bestämmer mig ganska fort för att ställa. Han synar och visar AJ. Knekten kommer på river men jag mår bra ändå. Möjligtvis skulle jag haft lite mer tålamod… men damn… jag har liksom inte det så jag är nöjd ändå!

Därefter gick jag tillbaka till cashborden och spelade tillbaka det jag förlorade under gårdagen. Allt som allt en riktigt bra dag då jag såg till att plussa rejält på 2-5 borden. Åkte på en riktigt dank som sista hand vilket tog ned dagsplusset till mer måttliga 1200 men det funkar det också.

Tjo och tjim!

Det började igår. Min första Punta Cana Poker Classic. För hur det än går i turneringen de kommande 3 dagarna så kommer detta bli ett återkommande event för mig. Lite smått kaotiskt när jag kom hit. Kontrasterna mellan fattig och rik här på Dominikanska republiken är enorma. Jag var på väg ut i bumble fu+k med människor som man kanske inte vill hänga med varje dag. Tillslut tog jag dock mod till mig och avvisade deras försök att dra med mig till intetland.

Nu sitter jag här på mitt helt galna hotellrum och väntar på dagens spel. Igår kväll satt jag på 2-5 borden och räknade värde. Jag backade ganska ordentligt då jag gick på en ordentlig utdragning, men jag var enormt mycket plus innan dess och bara jag håller mig till mitt spel över de närmaste dagarna så kommer jag att lämna Punta Cana med ett stort plus på fickan. (Floppade triss, åkte på runner runner flushen).

Mitt i mitt hotellrum står det en jacuzzi. Det är 24 timmars room service som ingår i paketet… och då ÄR det verkligen 24 timmars room service… på ALLT man kan tänka sig. Det är kanske inte helt lätt med min brokiga spanska att få dem å fatta att jag inte vill ha friterade saker panerade i mjöl, men jag börjar hajja vad jag ska säga. Det är pizzaspråk som gäller. Plus och minus istället för utan och extra. Får tacka Mona för att hon en gång introducerade mig till den fantastiska lösningen.

Ska du åka till Punta Cana någon gång så är det viktigt att ha med dig amerikanska dollar. Den lokala valutan är lite jobbig då de mest garvar när de ser en utlänning plocka fram den. Det kostar dig 10 dollar att komma in i landet och de pengarna behöver du ha på fickan för att köpa ett immigration card. Ett sådant köper du när du går genom tullen. Utöver det var det nog den slappaste tullgenomgången jag gjort någonsin. Jag hade till och med kladdat på min immigrationsblankett. Vet inte om han ens kollade på den.

Nu ska jag ta en promenad och jobba lite med en kär kund jag har. Sen blir det dags för turnering!

//Jesper

Jag ar en av de personer som finns med i Ledarnas kampanj. YES!!!

Dags att chilla lite. Sa farligt ar det inte. Fick ett forlatmejl fran Nikki. Som konspiratoriker och alskare av bra kommunikation trodde jag att det ingick som en del i lanseringskampanjen. SMART tankte jag. Gott att de lanserar en printkampanj som ingen ser och sedan ber om forlatelse for att fa folk att uppmarksamma den. Sen fattar jag att de verkligen var ledsna for att de tagit med mig och ett gang andra i kampanjen.

Skit samma sager jag. (har inga svenska vokaler pa det har tangentbordet… )

Kul ide fran Gyro. Skit i alla haters. Killen i Vallentuna som har samma namn som jag blev sakert glad han ocksa efter ett helt liv av att ha sitt namn sist pa klasslistan. Har stod vi liksom mitt i. Glad.

Drastiskt att dra tillbaka kampanjen, men jag fattar paniken. Nagon kommer fa sparken for att den smog in den har smarta lilla grejjen i kampanjen. Skriv det i CV:t, ta at dig aran och kom ut och sag att det var du! Dig hade iaf jag anstallt

//Jesper