september 21, 2010

Framtung kaffe latte

Kvinnan stirrade tillbaka på mannen i gul blazer med gröna streck på. Han hade en mörkgrön polotröja på sig och kragen hängde en bit från den annars bastanta dubbelhakan. Vad fan va det han hade sagt? ”Hur mycket har de där hjälpt dig i karriären…” Vad i helsike menade han med det?

38 år, ett par längre dejter, något man kunde kalla ett långvarigt förhållande med en snubbe som hette Johan. En abort, och ett liv inrutat av var nästa kaffe latte kunde inhämtas före nästa möte i kalendern. Det var fan ta mig inga tuttar som fått den här kvinnan till den position där hon nu stod bakåtlutad med extra mycket hatblick, fast stirrande på äckliga gubben vars anläte på de allra tydligaste sätten påvisade att han förstått sitt misstag. ”Ehrm.. det var inte så jag menade..” Så jävla lätt för honom att säga.

Bara för att jag fötts med ett par läckra boobies, innebär inte det att jag baserat min framgång på dem. Som om inte all ryggvärk och ömmande varit nog i tonåren. Nu skulle man minsann få lida för att man fötts med en framtung överkropp. Fuck you, äckelgubbe! Tänkte hon där hon stod och stirrade efter honom där han gick från lunchbaren på Scandic Anglais.

Det hade regnat hela dagen och hon hade glömt sitt paraply hemma. Som tur var hade hon inte möte på en halvtimma så hon skulle hinna förbi Sture Gallerian för att inhandla lämplig accessoar att skydda sig med mot de värsta skurarna. Inte för att hennes urblekta hår såg så värst mycket sämre ut när det var regnblött. Kanske till och med något att skylla på. Men det var hur som helst inte riktigt ok att bara springa omkring i trenchen när man hade den status hon uppnått. Det skulle se beräknat och fixat ut. Annars föll lite av fasaden.

En kladdig liten unge gick och tog på samtliga stolar i soffgruppen några meter ifrån henne. Ursch tänkte hon. Tur att man i alla fall inte är fast med en sån där bakteriebomb. Dagissjuka, kräksjuka, äckelsjuka. Barn var något hon aldrig förstått att hennes väninnor tjatat så mycket om genom åren. I hennes värld var barn lika med inlåsning. Det fick räcka med de sporadiska manliga kontakterna hon hade genom sitt nätdejtande. 2010 var året då kvinnan minsann fick ta för sig även på det lättfotade planet. Att knulla runt lite efter eget behag var något hon såg lite som en sport. Liksom mycket i annat i livet handlade det om att träna mycket för att lyckas bli bäst.

Äckelgubben fick säkert bara ligga om han betalade för det. Han såg sådan ut. En sån som passerar förbi i det där grodperspektivklippet i Lilja Forever. Stackars tjej. Den där filmjäveln var ju baserad på en sann historia. Eller var den det. Hur som helst hade Moodyson lyckats få henne att tro att den var sann. Säkerligen var den sann även om den inte var det på riktigt. Säkert låg någon stackars tjej ute i en lägenhet i Hökarängen och fick ta emot stötar från håriga män utan att ha en chans i världen att ta sig ur den världen.

Hon satt där och tänkte på traffickingens offer i ett par sekunder till. Nej, nu fick det vara nog. Man kan inte spilla tid på att fundera kring sådana saker när det fanns en annan verklighet som behövdes tas tag i just nu.

Hon drack den sista slurken ur kaffet. Snodde med sig en tidning på vägen ut genom dörrarna och gav sig av mot kommersens centrum. Äckelmannen var likt ett munsår efter en salvbehandling ett minne blott. Dags att ta tag i och äga dagen.