maj 21, 2010

Fredagskvällens utmattande matta

De sista 3 timmarna innan arbetsdagen är över, sista dagen i veckan, börjar helgdvalan infinna sig. Det är som ett genetiskt monster tar över inombords och man börjar slå av för att gå på reservbatterierna. Vid sidan om står helgsatan och garvar gott medan det totala samvetsförsvaret börjar domna bort. Arbetsmoralen sjunker likt febergrader efter ett paket alvedon och fingrarnas tyngd börjar kännas som dun i motvind mot tangenternas motståndskraft.

Ut genom dörren, skulden hänger på strax bakom. Arbetsuppgifter som inte blivit riktigt färdiga ska få ligga och gnaga i innandömet över helgen. Konsultens morbida verklighet där ingenting blir färdigt. Det finns alltid ett nytt projekt som står på andra sidan kullen som bestigs i form av det nuvarande. Helgen blir således mer en väntan på iskalla kårar och svettandes handflator när måndagsmorgonen återigen infinner sig och den outgrundliga effektiviteten infinner sig.

Många gånger önskar det inre att det fanns tid för reflektion och eftertanke, men då de flesta av tankarna om nyskap ligger så långt in i framtiden är det kanske bäst att ångorna får styra det som produceras.

Krogdörrarna går upp, två glas rumsvarmt vin rinner längst innandömets kanaler. En söt servetris, bakom disken. En lite småfet och Gula Blend rökande Gunilla till höger. En man som spenderat lika mycket tid på fördrink som val av färg på gläderna. En pirrande känsla i magen om att detta är kvällen då allt blir som den där andra kvällen då allt var sådär helt skandalöst oklanderligt. Värmen stiger, vintern är borta, möjligheternas säsong blåser in över förväntansfulla blickar.

I ett hörn sitter en kille som är van att sitta där. Utanför står vakten och pratar med någon tjej som ser ut som om hon sminkats av en blind. På väggen hänger konstverk av en djupt störd person. Det luktar kiss sedan rökförbudet infördes och de har sedan länge slutat med Glade Plugins för att försöka dölja den dunkla doften. Barstolen är välanvänd och skinkhalvorna har skapat en pyramid av stolsdyna som obehagligt nog börjar gnaga sig längre och längre upp mellan skinkorna. Träsmaken infinner sig. Ett par glas till. Känslan är borta. Ny vinkel på kroppen och stöd av bröstet mot bardisken. Gunilla börjar se attraktiv ut. Störig snubbe hoppar i takt till musiken och spiller ner skvättar av öl innanför tröjjan på mig. Lite småsur slänger jag onda ögat mot honom ett par gånger. Hopplöst. Honom kan jag bara få still genom en välriktad karatespark mot den där nerven som gör att man börjar kräkas ohämmat.

Förfesten är slut. Det är dags att ta sig inåt stan.